Fredag 14/11. Meningslösa projekt. Av någon anledning fick jag för mig att skriva någonting om pilbågen som fenomen. Jag började fundera på olika ingångar till ämnet, olika genremässigt bestämda angreppssätt. Skulle jag skriva en essä? En dikt? Jag kunde inte få ur mig någonting alls, och till sist undrade jag vad jag höll på med. Det gick så långt att jag för att få tid till det planerade alstret tackade nej till att jobba. Varför just pilbågen? Vad finns det att säga om den? Ingenting, tycktes det mig, och efter att en natt ha spenderat några småtimmar med mina kasserade idéer gav jag upp och lade jag mig för att sova. Just vid ögonblicket då sömnen skulle inträda såg jag för mitt inre öga någonting stort, luftigt och inspirerande: en luftballong. Jag kunde inte somna, utan satte mig genast och krafsade ner idéer till en liten skrift om luftballonger. Skulle jag skriva en essä om bröderna Montgolfier? Om ballonger i litteraturen? Varför? Varför? Varför? Varför den naturliga impulsen att skriva om de här obsoleta och meningslösa tingen? Jag tror att bloggandet vänjer mig vid ohälsosamma doser av uttryck. Hade det inte varit för skrivklådan hade jag inte haft impulsen att nagla fast de här idiotiska dagdrömmerierna utan bara låtit dem snurra i skallen, högst ett varv.
Söndag 16/11 kl. 14.00: Jag skulle ha gått över till far för att äta middag, men han ringde och ställde in p g a sjukdom. Han var sängliggande och bad mig gå och handla åt honom. Inköpslistan: 1 50 cl Schweppes lemon tonic, 1 påse lakritsbåtar (existerar de fortfarande?), 1 påse Ahlgrens bilar och en ask chokladglass, Carte d'or. Är det bara jag som tycker att det är roligt med vuxna män som äter godis? Varför tycker jag det? Vad säger det om min bild av vuxna människor?
Måndag 17/11 kl. 13.20: "Hellre vara neurotiker än psykotiker, även om de senare säkert har roligare". Bara en neurotiker skulle kunna resonera på det sättet.
Fredag 21/11 kl. 16.00: När jag fick lönebeskedet lade jag märke till en märklig sak längst ner på sidan. Någon hade skrivit "Om jag någonsin ser en leende joggare ska jag överväga saken". Det är lätt att rekonstruera samtalet, men hur hade det hamnat på utskicket till mig? Har de en sådan makt på lönekontoren? De skulle kunna skrämma skiten ur en med små meddelanden i stil med "Var du verkligen sjuk den nittonde?" etc. Man kunde åstadkomma en hel del intressanta effekter om man hade den makten. Jag tänker exempelvis på baksidestexten till min kinesiska DVD med Hitchcocks Young and innocent:
"Young and innocent was an interesting movie where a writer is accused of murder and attempts several daring escapes to find the real murderer and prove his innocence. This movie sort of reminded me of one that i saw but didn't review, Murder. As the story reaches the ending, it gets really 'moody', and then the real murderer is uncovered in a unique way, so i think you should watch this and see what happens."
Uppenbarligen har den kinesiske fulbrännarn saxat texten ur ett forum på internet och gravt överskattat dess objektiva ton.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar