Vad man kunde önska vore lite mer medvetenhet om det större europeiska sammanhanget och Sveriges plats i det. SVT:s serie avstod nästan helt från att tala om varför Sverige krigade, mot vilka och vad den internationella politiken gick ut på. Mycket gott kan sägas om serien, men den ger genomgående en insulär bild av svensk historia; den tycks utspela sig i ett tomrum, sällan nämns någon påverkan utifrån och allmäneuropeiska drag riskerar att uppfattas som särsvenska.
Särskilt tyckte jag att detta interna fokus gav en snedvriden bild av svenskt 1700-tal, som kom att styras av en väldigt tydlig socialhistorisk "whig interpretation of history", där Gustaf III:s statskupp ter sig som en oförklarlig atavism. Om det svenska 1700-talspolitiken inte relateras till de olika stormakterna och landets allianser, och detta sedan kombineras med att de enda utrikes förhållanden som tas upp gäller Sveriges roll i slavhandeln, blir bilden mycket märklig. I dag anser alla att demokratisering är bra och att krig och slaveri är dåligt. Gott så. Men om detta är ingångsvärdena hos publiken ökas den pedagogiska utmaningen när det gäller att skildra Sveriges relation till andra länder. Man kan debattera huruvida Sverige verkligen hade styckats i delar av de angränsande stormakterna på samma sätt som Polen, men det vore svårt att förneka att detta var en reell rädsla och att behovet av återvunnen suveränitet och kapacitet att agera var en av de huvudsakliga anledningarna bakom Gustaf III:s popularitet. Bortser man från detta framstår kungen som antingen lite knäpp eller bara machiavellisk, utöver att han genom att på ett ganska förstrött sätt ha stått för Sveriges bidrag till den translatlantiska slavhandeln också är en bad guy. Samma närsynthet återkommer då det liksom i en bisats i anslutning till (det socialhistoriskt signifikativa) mordet på Fersen förklaras att Sverige gjort sig av med Gustav IV Adolf. Att detta var ett kupp ledd av militär vilka insåg att Sverige skulle styckas mellan Napoleon och tsar Alexander, och att kungens quijoteri mycket väl kunde lett till landets undergång, förklaras inte. Jag skulle säga att den socialhistoriska enögdheten är mer på sin plats från 1809 till nutiden, eller genom hela den parentes som vår neutralitet skulle visa sig utgöra. Möjligen kan man tänka sig att det är just denna långa period av neutralitet och skickligt undvikande av yttre hot (liksom, om man så vill, och som ett korrolarium till det föregående, en politisk retorik som kunnat ignorera maktpolitiska realiteter och dolda allianser) som gör att utrikespolitiken bildar en så liten del av det moderna svenska historiemedvetandet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar