29/12 kl. 13.45: Måste jag ta upp frågan om kanon? Egentligen har jag ingen lust med det, och när frågan kom upp på bordet suckade jag en aning. Jag anade nämligen - och mina farhågor får sägas ha besannats med råge - att denna fråga skulle locka fram det värsta hos kultursverige, få författare och intellektuella att tala mot bättre vetande och/eller inta ståndpunkter som egentligen är helt orimliga, och som en följd av det bidra med en massa störande vetskap om personer vars böcker jag ändå kommer att vilja fortsätta läsa, men måste anstränga mig att ignorera den låga nivån hos avsändarna bakom.
Det borde vara möjligt att diskutera denna fråga på ett sakligt sätt. Exempelvis kan man fundera vilken institutionell kraft en kanon skulle ha, jämfört med exempelvis graden av föreskrivet ämnesinnehåll för gymnasiets kurser i svenska. Men något sådan diskussion kommer vi naturligtvis inte att få se. Istället kommer vi att bevittna det här deprimerande spektaklet: ett helt lands kulturelit som beter sig som mobbande tjejer på högstadiet, ivriga att bygga sin omvärldsförståelse på tisseltassel och girigt sugande upp minsta förevändning att sluta leden och aktivera utstötningsmekanismerna. Själv har jag uppstötningsmekanismer: de aktiveras inte så mycket av sakfrågor vilka man kan tycka lite olika i utan att det är hela världen, utan av gruppkännande av detta slag. Jag rår inte för dem riktigt. Så kanske tvingas jag argumentera för kanon bara för sakens skull? Kanske något åt det här hållet:
Man kan till en början lägga märke till att kulturell undergång tydligen är en god sak, så länge det tar formen av en utdragen halvmesyr. Ytterst få är lika konsekventa som röda khmererna, som helt enkelt utplånade den bokliga lärdomen i ett svep. Ja, på ett paradoxalt sätt verkar det till och med som att vissa handlingar som tycks syfta till kulturell överlevnad - t ex tillgängliggörandet av klassiker, stöd till kulturell verksamhet - är någonting bra, medan att på basis av dem sätta samman en lista vore ett fruktansvärt övergrepp. Men vore det inte enklare att bara inte ge ut klassiker då? Att inte dela ut Nobelpris? Varför ska vi ha universitetskurser i litteraturvetenskap? Varför ska vi ha en Svensk Akademi, om dess verksamhet ligger så farligt nära fascismen, eller åtminstone måste ha samma delskuld som vapenindustrin har för krig eller skjutvapenvåld?
Om vi fortsätter analogin med vapenindustrin så kan man ju tänka sig en fullt rimlig, ja berömvärd, hållning, som går ut på att vapen [böcker] tyvärr är nödvändiga: vi bör i det längsta undvika våld och inte i onödan producera en massa vapen som kan hamna på gatan. Det krävs nämligen ett minimum av repressiv kapacitet hos polis och försvar för att upprätthålla den allmänna ordningen. En helt logisk hållning: "jag tycker inte om vapen [böcker] men jag inser att de är nödvändiga i vissa sammanhang". Men där analogin säckar ihop är ju att bokdiskussionen präglas av rakt motsatt affekt: böcker [vapen] är istället, om man frågar kultursverige, helt avgörande för demokratin, mångfald och tolerans, liksom för en massa andra frågor (klimatet?). Att lägga ner bibliotek är nästan lika illa som att porta kriminella gäng från dem. Att dra ner på tjänster inom kultursektorn, media och liknande är nästan lika illa som en stilla önskan att public service ska syssla med väsentligheter, eller att undersöka vad folkbildningspengarna faktiskt går till.
Jag raljerar, men i grunden delar jag ju dessa synpunkter: jag tycker också att böcker och läsning är extremt viktigt för det demokratiska samtalet, det kulturella minnet, och i största allmänhet för att få till en gemensam kultur som innehåller något mer (och - faktiskt! - bättre, men då hamnar vi farligt nära kanondiskussionen) än pantade influencers, mode och Netflix. Jag är böjd att instämma när någon plockar fram det möjligen apokryfa Churchillcitatet om att det vore destruktivt att flytta pengar från kulturbudgeten till försvaret - för vad ska vi i så fall försvara? Men just därför har jag så svårt att förstå den här motsägelsefulla blandningen av extrem entusiasm och ännu starkare motvilja. Det måste röra sig om någon form av sprezzatura som aldrig helt kan sättas på pränt, effekten av en bourdieusk habitus som tillåter en att med sömngångaraktig säkerhet navigera rätt mellan extremer: att veta inte bara vad man ska tycka, utan i vilket sammanhang och vid vilken tidpunkt.
Vi ska alltså (i vissa situationer) hylla läsningen, då den tycks gynna precis de saker som vi annars ser som livsviktiga, men det vore farligt om kunskapen om vad man ska läsa kom populasen till kännedom på något annat sätt än genom att de likt den dövstumme tjänaren i ett aristokratiskt hushåll får observera och gissa sig till det som aldrig blir klart och tydligt manifesterat. Då kommer invändningen: kanon behövs inte, eftersom alla redan känner till den. Vilken väl har en del fog för sig, försåvitt man talar om gruppen högutbildade. De känner till (ungefärligen, och mest till namnen) vad som skulle kunna tänkas ingå i en svensk kanon. Kul för dem. Men som argument är det svagt och röjer att bevekelsegrunderna är helt andra än de som framförs, vilket märks i motsägelsen mellan form och innehåll: man är inte likgiltig inför något som man å det starkaste motsätter sig.
Så går tiden. Bokstavliga och bildliga former av analfabetism fortsätter att grassera, och alltmer börjat det hela påminna om det gamla sovjetskämtet: det diskuterades huruvida man skulle ha kontanter i det klasslösa samhället, men man kunde inte riktigt enas. Resultatet blev att vissa hade pengar, andra inte. Om vi ersätter kontanter med "kanon" i det första ledet, och ekonomiskt kapital med kulturellt i det andra, faller det på plats. De båda exemplens vinnare och förlorare är nog socialt analoga.
Plus: jag ser att SVT nu sänder en TV-serie baserad på Kerstin Ekmans Händelser vid vatten. Det måste vara en effekt av den nya repressiva kulturpolitiken - att så skamlöst bidra till att en modern svenskspråkig roman kanske kan bli något som folk förväntas känna till (med andra ord kanoniseras). Att staten liksom säger till vad som är värt att titta på eller läsa. Vilka hemska tider!
2/1 kl. 14.20: Uppfriskande att läsa denna kritik av berättelsens herravälde, även om jag själv vid denna punkt efter många år av heroiskt motstånd nästan givit upp. Jag brukar åtminstone försöka hamra in hos mina studenter att det är någonting globalhistoriskt udda att sätta likhetstecken mellan litteratur och roman, i synnerhet om man låter den senaste representeras av relaterbara berättelser förlagda till ett samhälle mer eller mindre likt det läsaren befinner sig i. Och även i en värld där det bara fanns 1800-talsrealism att tillgå skulle jag läsa dessa böcker på jakt efter annat än den transponerbara "berättelsen": stilen, atmosfären, rytmen mellan enskilda scener och stycken - saker som påminner mer om Barthes punctum än om studium. Gymnasiemarxismen som Gunnar Nirstedt bygger sin analys på är visserligen bara sann på sitt mest grundläggande och triviala plan: att förläggare vill tjäna pengar. Men det har de alltid velat, även under perioder med ett annat (ur vissa synvinklar mer tillåtande, ur andra mer elitistiskt) litteraturbegrepp. Vill man verkligen komma åt vad som ligger bakom denna förändring får man nog söka på andra håll. Risken är att de svaren inte alls kommer att vara lika ideologiskt behagliga...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar