2/6 kl. 10.30: Värmens ankomst har för mig har kommit att innebära en övergång till läsning av latinsk poesi. Det finns två förklaringar till detta: en extern och en intern. Den externa har att göra med associationer - värme, Rom, etc. - och överensstämmelse mellan läsakten och dess "setting", den andra är mer kulturfilosofisk-belletristisk. En synpunkt man ofta träffar på under den romantiska epoken är att skillnaden mellan den antika och den moderna (romantiska) poesin består i graden av sinnlighet och idealitet. Målet för den moderna poesin är att nå längre än det blott sinnliga, vars uppgift snarare blir att antyda den högre dimensionen, medan den klassiska stannar vid en gräns men inom detta gebit förverkligar högsta skönhet. Vi resonerar inte riktigt i de termerna längre, men jag har alltid tyckt att distinktionen fångar något väsentligt. På något sätt framstår det för mig som om värmen gör världen full, berövar den behovet att fyllas ut med mening (därför att den i sig själv är mening, svar på frågan "vad göra?" som besvaras med "existera"). Vad ska man då med en litteratur till, som djupast sett strävar efter att fylla ut en tom värld, eller att ersätta den dåliga existerande? Nej, vi behöver någonting annat, en estetik som är ett formspel, som spelar på ytan av världen som den är, kroppar, rörelser, mönster, klanger och rytmer. Och njutningen i latinsk poesi (och detta är en god anledning att lära sig latin) är hur den förvandlar även triviala versrader till formmässiga njutningar.
Sommarens romare blir Tibullus, som brukar falla bort en aning när man räknar upp elegikerna. Ovidius rykte är grundmurat (om än kanske inte främst som kärleksdiktare) och Propertius har viss modern kredit (kanske genom Pounds Homage to Sextus Propertius). Tibullus har sedan 1700-talet tappat ställning, och på sätt och vis är det lätt att se varför: det finns ett smånätt idylliskt, lite plastigt drag i vissa av dikterna som man lätt associerar till tidigmodern herdediktning. Nu har jag visserligen ägnat en tidsperiod motsvarande en avhandling till att bryta ned mitt motstånd mot sådant, så detta skrämmer mig inte egentligen. I linje med vad skrev ovan vore det i varje fall fåfängt att leta efter motsatsen till "det plastiga" i latinsk poesi.
20/5 kl. 14.10: Ingen tackar en för det man låter bli att säga. Vid flera tillfällen har jag vid undersökningen av en äldre text sett en analogi till ett nutida fenomen eller något som skulle kunna utvecklas för att göra min forskning aktuell, gripa in i det som enligt allmän konsensus utgör våra mest brännande angelägenheter. Ändå avstår jag helst. Varför? Inte på grund av en övertygelse om att den nutida positionen hos uttolkaren är irrelevant för undersökningen av det historiska objektet. Ett sådant synsätt tycks teoretiskt ohållbart. Min motvilja är snarare musikalisk-motorisk och kan kanske beskrivas med det ålderdomliga begreppet takt. "Klassiskt är det som tenderar att förvisa samtiden till ett bakgrundssorl, men som samtidigt inte förmår vara utan detta bakgrundssorl" skriver Italo Calvino (Varför läsa klassikerna?, övers. Gustav Sjöberg, s. 25) med en auditiv metafor som det vore svårt att berömma tillräckligt. Relationen mellan mig och texten finns där, och det är just denna dubbla riktning, som kan ge distans till såväl dåtiden som nutiden, som ska bevaras.
15/4 kl. 16.25: Samtal med en kollega om felet med svensk litteratur, och dess eventuella orsaker (de vanliga skurkarna, som vi var för sig rangordnar och värderar på lite olika sätt: skrivarskolor, feghet, författarkårens homogenitet och konformism, m.m.). Slutsatsen blev i alla fall att svenska romaner är som poesi (inte i den bra meningen) och att poesin förväntas fylla romanens kulturella funktion.
10/4 kl. 12.30: Jag har inga problem med att erkänna den om jag tillfrågas, och det är svårt att se från vilken position en genuin misantropi egentligen vore möjlig, men jag föredrar att överraskas av min människokärlek framför att aktivt proklamera den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar