Allmän adiafora XXV

3/12 kl. 10.00: Egennamn: hos föreläsare som börjar närma sig pensionsåldern lägger jag ofta märke till en egenhet. Det rör sig om personer vid god vigör, intellektuellt åtminstone, snarare säkrare som föredragshållare än sina yngre kolleger, och det de framför är korrekt och bra i allt förutom i en liten detalj: egennamn blandas oundvikligen samman. Om föredraget handlar om Diderot och Rousseau kommer dessa namn ofelbart att någon gång längs vägen blandas samman. Auditoriet förstår i regel att det är precis det som skett, och en åhörares försök  att rätta till de måste bygga på att denne verkligen är en vän av ordning eller möjligen att man är rädd att någon annan ska missförstå det hela (subjektet som inte vet - i pedagogiska sammanhang förekommer en sådan paranoid projektion, lite som en inverterad variant av Lacans "store andre". paranoian ligger i antagandet om bokstavlig, icke-pragamatisk läsning) : "Och då Diderot hade skrivit Émile....", "Rousseaus Jakob fatalisten skulle inte publiceras förrän efter hans död..." etc.
Jag spekulerar i varför en så uppenbar sammanblandning kan ske i en av allt att döma välfungerande hjärna. Kanske ska svaret sökas i egennamnens särskilda ställning i språket. Här ger jag mig in på ett forskningsfält som jag inte kan någonting om alls, och knappast har tid att sätta mig in i, men sak samma: armchair linguistics har länge varit min huvudsakliga fritidssyssla. Det måste helt enkelt bero på att egennamn visserligen kan ha en fristående lexikal mening ("Rousseau" och "Diderot" skulle helt klart höra till dem) men att den är mycket svagare än hos ord som "sten" eller "multiplikationstabell". Naturligtvis skulle alla ord i ett språk kunna heta något helt annat (i princip) men vad gäller egennamn är det särskilt sant - "dopet" har skett nyss. Förklara gärna hur detta hänger samman med kognitiva mekanismer och den mänskliga hjärnans förändring någon gång efter 60.      

25/11 kl. 20.00: En liberal hermeneutik: Jag läste i Albert Thibaudets Les idées politiques de la France (1934) följande reflektioner över liberalismen:

"Av de idéer som behandlats här finns det enda som inte medför några sekterister, ja, som av sin natur motsätter sig sektens väsen: det är liberalismen. I idéernas gemenskap intar liberalismen den plats som tillfaller, eller snarare den plats som borde tillfalla, Quai Wilsons Genève i Nationernas förbund. Medan var och en av dessa idéer reser sig inifrån med sina anspråk och sitt monopol, så fattar den liberala andan - vilken är nödvändig för den politiska kritiken - idén utifrån, i den reella gemenskap som den formar med de andra. En normal politisk idé, kraftfull och orubblig, är en andlig nation, på samma sätt som en nation är en historisk idé, och det finns en idéernas imperialism på samma sätt som en nationernas.
    Politiska idéer utesluter liberalismen, och när de är vid makten undertrycker de den: så sker hos fascismen och bolsjevismen. Alltsedan skräckväldet, och till och med under de första åren av det andra kungadömet, har Frankrike inte vetat av en sådan total frånvaro av liberalism. Idag är alla länder hotade av den. Frankrike är på det hela taget den enda stora kontinentalnationen på den Gamla Kontinenten där en genomsnittlig liberalism hållits vid liv. Diktaturen har blivit det normala tillståndet i Europa och i Asien: man träder in i den då man kliver av Kehlbron och man förblir i den ända till Stilla havet.
Genom själva sin position är den politiska kritiken liberal, men denna liberalism hos kritikern innebär två möjliga hållningar.
   Antingen kommer han att militant kämpa för liberalismen, det vill säga för de samhälleliga omständigheter som gör hans kritik möjlig. Han kommer att försvara den mot dess fiender. Han kommer att bannlysa de politiska idéer som inte respekterar spelets regler. Antingen i det yttre eller i det inre kommer han att bekämpa de anti-liberala och diktatoriska idéerna: statsdiktaturen eller proletariatets diktatur.
   Eller så kommer han att praktisera en fullständig liberalism, som inte begär att få något tillbaka. Han kommer att hålla de diktatoriska systemen för idéer de facto, som kanske förklaras genom nödvändigheten, och inför vilka en annan idé är möjlig än förkastandet. Han kommer att lägga märke till att diktaturerna uppstått i de europeiska nationerna med utgångspunkt i ett tillstånd av olycka, förtvivlan och revolutionär kris, och att de aldrig utgjort styrelsesätt hos ett belåtet folk. Han kommer att vara rädd att en militant liberalism, en liberalism på export så att säga, medför ett visst mått av fariseism. Han kommer att notera att det i England alltid funnits ett visst släktskap mellan fariseism och liberalism (se Macaulay), och i högre grad än hos sin granne kommer han att försöka urskilja denna släktskap i sitt eget medvetande. Han kommer att förstå att hans liberalism är vansklig, och vid behov kommer han att vara liberal i förhållande till denna. De anti-liberala idéerna är idéer som alla andra. Låt oss inte glömma att de enda två stora liberala nationerna på den Gamla Kontinenten, England och Frankrike, och de viktigaste av de små liberala nationerna, Belgien och Holland, också är de huvudsakliga, och till och med (om man lägger till Italien) de enda kolonialnationerna; att deras liberalism knappast utsträcks till att gälla deras koloniala undersåtar, och att det just precis är en fransk och en engelsk författare som skapat Tartuffe och Pecksniff. Liberalismen har alltid varit en lära för egendomsägare, vilkas insikt hänger samman med deras rikedom, men som korpen säger hos Leconte de Lisle:

si vous n'aviez mangé de deux jours seulement
on verait ce que vaut votre raisonnement

(om ni inte hade ätit på bara två dar/
skulle man få se vad ert resonemang egentligen är värt)

Den första av dessa kritikerns liberalismer är en resonabel liberalism, den andra varianten är en hyperbol liberalism. Bägge två kan försvaras, och sofistiken kommer att förse var och en med enkla vapen för att reducera den andra till något absurt. På egen risk väljer jag den andra av dem, mindre till följd av dilettantism än till följd av blygsamhet.
   I idéernas gemenskap kommer denna liberalism att begränsa sig till att blott erbjuda en kontaktyta, en plats för samexistens mellan idéer som inte bara är olika utan också fientliga, ja, som är varandras dödsfiender. Hans kanot på Lac Léman liknar den hos roddaren som måste föra över vargen, geten och kålhuvudet, och som inte kan ta med sig fler än en i taget. För honom handlar det om att inte på den ena eller andra stranden lämna kvar de två som kommer att slita varandra i stycken. Det är bekant att det finns en lösning...." (min övers.)

Några förtydliganden kan vara på sin plats. När Thibaudet skriver att "den politiska kritiken med nödvändighet är liberal" utgår det från hans definition av "den politiska kritiken" som studiet av de politiska idéerna, vilken han menar måste bygga på en förståelse av dem inifrån. Liberalismen blir här den hållning som innebär möjligheten att förhålla sig till mångfald, snarare än att bygga upp system som förklarar hela samhället och där fientliga synpunkter kan placeras in. Jag tycker att Thibaudets synsätt är högst tänkvärt, och som hållning berömvärd. Samtidigt kan man naturligtvis fråga sig om det var rätt ståndpunkt år 1934, och om inte snarare en "militant liberalism" av Churchills typ hade varit klokare...men det säger något generellt om liberalismen, som liksom alltid tycks vara trängd mellan radikaler och reaktionärer vilka förenas i sitt antagande att om alla bara tänkte som dem, skulle allt fixa sig.