lördag 3 september 2011

En sirad ödemark



31/8 kl. 16.30: Min doktorandkollega Jimmie Svensson hörde av sig och undrade om jag visste vem som låg bakom frasen den suggestiva frasen "en sirad ödemark". Kanske hade han tänkt använda den i någon av de dikter han pysslar med på sin fritid, och ville försäkra sig om att den inte var tagen från någon annan, och om den var det, från vem. Allusioner kan inte utveckla sin resonans om man inte vet vem som är upphovsman - och resultatet kan också i värsta fall bli lite genant. Jag satsade omedelbart på Stagnelius, skrev tillbaka och försöka komma på ett system för att eliminera de dikter som inte kunde komma på tal. "en sirad ödemark" har ju ett jambiskt mönster, om det inte var så att han mindes fel kring artikeln "en" och det då kanske kunde röra sig om de första orden i ett elegiskt distikons andra rad. Han svarade att han kollat igenom alla Stagnelius dikter, att detta var en process som pågått länge och att han höll på att bli galen över att inte få rätt på upphovsmannen. Det visade sig sedan att frasen hörstammar från ingen annan än mitt forskningsobjekt, Johan Gabriel Oxenstierna. Den återfinns i Skördarnes åttonde sång, och lyder så här:



Att med en instängd mur befästande vår park

För menskor gömma bort en sirad ödemark



Kontexten är Oxenstiernas propaganda för det engelska trädgårdsidealet, eller mer precist en slags ferme ornée, en park som bryter ner skillnaden mellan det omgivande landskapet och trädgården, där man arbetar med naturens former snarare än att följa geometriska mönster (som i den franska parken, måltavlan för Oxenstiernas polemik), och där nöje och nytta på ett för 1700-talet typiskt sätt låter sig kombineras. Hos Oxenstierna har det även filantropiska motiv: parken ska vara öppen för allmänheten och vara en del av den levande landsbygden. Den praktfulla men sterila franska trädgården, stängd mot det omgivande landskapet, är i motsats till detta en "sirad ödemark".

Det intressanta i sammanhanget är naturligtvis med vilken säkerhet vi båda tog för givet att upphovsmannen var Stagnelius. Om uttrycket hade varit hans, hade det naturligtvis betytt något annat. "Sirad ödemark" hade fungerat bra i någon av Stagnelius' mer asketiska dikter, och utgör i sig en figur som inte är ovanlig i hela hans diktning: kontrasten mellan två poler av verklighet, drömmens övergång i desillusion, det sinnligas övergång i tomhet. "I en sirad ödemark jag vandrar" låter som en naturlig utsaga av det stagnelianska diktjaget. Men i så fall hade uttrycket varit på en högre figurativ nivå än Oxenstiernas förvisso redan metaforiska men ändå rent referentiella utsaga, och det var självklart för oss att uttrycket syftade på andliga snarare än materiella realiteter. Hos Oxenstierna syftar det helt enkelt på en park, inte på själens slitning mellan sinnliga substitut och mer djupgående existentiella längtan, eller något åt det hållet.

I sig innebär detta uttryck, och allt som redan gick att fantisera ihop kring det, en koncis sammanfattning av utvecklingen inom svensk poesi vid övergången mellan "upplysning" och "romantik". Det har ofta påpekats att den svenska diktningen i högre grad än t ex tysk och engelsk romantik håller kvar vid ett klassicistiskt uttryckssätt. Det som sker är att de bästa delarna av den gustavianska diktionen hänger kvar men riktas in på nya ämnen och nya funktioner. Ett typiskt grepp som perifrasen är inte längre en vacker ersättning av en mindre gångbar direkt referens utan utnyttjar de båda konstitutiva tecknens möjliga utbyte. Men den lite malmaktiga klangen är ofta likartad: hos Tegnér, naturligtvis, men även hos Stagnelius (Många av dessa sammanhang finns utredda i Sten Malmströms storslagna Studier över stilen i Stagnelius lyrik). "Sirad ödemark": två ord som fungerar som litteraturhistoria i mikroformat.

1 kommentar:

  1. Dra fram fler poetiska skelett ur garderoben, please!

    SvaraRadera