Någonting jag tycker om: när det aktuella får oss att ta itu med det traditionella, allra helst när det varit traditionellt så länge att det närmast ignoreras. Så fungerar i alla för mig utgivningen av Ibsens pjäser i två band, nyöversatta av Klas Östergren. Ibsen är "naturligtvis" en "gigant", och Ett dockhem måste alla läsa på gymnasiet eller på universitetet. Själv hade jag bara läst den pjäsen, och så Peer Gynt, som är så annorlunda både till stil och ämne. Att jag satte den senare skyhögt över den förstnämnda får inte bara skyllas på min fäbless för romantiska läsdramer med fantastiska inslag, eller på associationer till Griegs musikstycke. Lika mycket har det att göra med den moraliska frågeställningen, som tycktes mig både mer aktuell och mer universell än Ett dockhems 1800-talsfeminism. Nu är det alltså dags för mig att forma ett omdöme om resten av produktionen. Efter att ha tagit mig igenom den första volymen (som innehåller Samhällets stöttor, Ett dockhem, Gengångare, Vildanden, En folkfiende, och Rosmersholm) ska jag försöka svara på frågan: håller Ibsen?
Jag fick ett incitament när DN:s Jonas Thente kastade en handske i Ibsens klassikernuna. Thente slaktar utgivningen som han kallar (i kvalitetsneutral, och därmed pejorativ mening) en "kulturgärning":
"Där Tjechov förmår skapa hållbara människor för att han begriper sig på dem, behandlar Ibsen dem som en Ikeakatalogsdesigner behandlar möbler. Där Shakespeare helt besatt sjunker in i och berusar sig på varenda roll och lämnar pjäser med idel huvudroller – där är Ibsen en kassörska på Försäkringskassan som från början vet vad var och en är värd. Och Strindberg då? I princip samma kålsupare, fast han blev bättre så småningom – även om han likt Ibsen hade en dragning åt att proppa små deviser i käften på sina gestalter så att de storknade: fegmoderna deviser som svor järnvägars också, sjutusan och sjuttsingen i den borgerliga kyrkan."
Detta är kategoriskt uttryckt, men ändå lätt att hålla med om. Ibsens karaktärer har ofta inget eget liv. Tjechov ger dem så mycket av ett eget liv att pjäserna blir svåra att läsa på samma sätt som verkligheten kan vara svår att läsa. Shakespeare ska vi inte jämföra med. Ibsen är på gott och ont en författare av idédramer, och när idéerna håller fungerar pjäserna. Detta menar jag inte i enbart politisk mening - det har liksom att göra med det estetiska. Ibland tycks själva idématerialet skaka om karaktärerna en smula och sätta dem i svängning på ett oväntat sätt. Det sker särskilt när Ibsen får syssla med sitt favoritproblem, livslögnen. I viss mån tycks alla hans pjäser handla om det, men särskilt i Vildanden får han fördjupa sig i det.
Även om Ibsen är skicklig på att punktera storvulen retorik, lyckas han sällan bättre när han själv ska presentera positiva föredömen. Den något osannolika Lona Hessel i Samhällets stöttor är ett exempel. Slutscenen innehåller en subtil ironi när konsul Bernick, som just tvingats inse värdet av att hålla sig till sanningen, ser det som kvinnornas förtjänst:
"...slut er bara omkring mig, ni trofasta, sanningskära kvinnor. Det har jag också lärt mig de här dagarna: det är ni kvinnor som är samhällets stöttor."
Det här är faktiskt en storslagen ironi, när den dumma lilla gossen i en vuxen mans skepnad inte kan förstå det hela som annat än ett verk av en god kvinna, en generaliserad moder. Här visar Ibsen också en subtil karaktärsteckning. Men vad ska man göra av den "positiva" kommentar som fröken Hessel fäller som gensvar?
"Det var en dålig läxa, svåger. (lägger handen tungt på hans axel) Nej du; sanningens och frihetens anda - det är samhällets stöttor."
Den annars rätt häftiga Lona Hessel låter här så didaktisk och präktig att man väntar att nästa replik ska punktera hennes retorik. Men detta är slutrepliken, sentimental ("handen tungt på hans axel") och uppbygglig (märk det retoriska trycket efter tankstrecket) så det förslår. Placerad i en kontext som så tydligt kretsar kring det förljugna i den officiella retoriken, kan man inte se det som annat än ett konstnärligt misslyckande. Kanske är pjäsen att se som ett nödvändigt steg på vägen till Vildanden. Det rör sig inte om en egentlig livslögn, snarare om en i yttre mening strategisk lögn. Bernick är beroende av lögnen för att behålla sin ställning i samhället, han är inte beroende av den för att leva med sig själv. Pjäsen är i politiskt avseende ytlig: den kan ge oss kunskap om samhällets sätt att fungera, men visar oss egentligen inte hur själslivet påverkas av de politiska förhållandena. Faktiskt påminner den en hel del om socialistisk realism av den värre sorten.
Samhällets stöttor och Gengångare är inte särskilt starka pjäser. Särskilt den senare känns konstruerad (hur många naturalistiska verk har inte förstörts av den godtyckliga användningen av biologiska begrepp?). Vildanden raffinerar problematiken och ger den en vidd som de tidigare pjäserna saknar helt. För att åstadkomma något sådant var Ibsen delvis tvungen att övervinna sig själv, vilket han gör genom att låta styckets onda kraft uppträda i en idealistisk sanningsägares skepnad. De ideal som Lona Hessler så onyanserat prisade - sanningens och frihetens anda - driver faktiskt fram pjäsens katastrof. Det politiska har vuxit i styrka, och nästlar sig nu in i självmedvetandets minsta fiber. Medan konsul Bernick förtränger det förflutna i karriärsyfte, måste Ekdahl förtränga för att överleva, för att kunna leva med sig själv. En nietzscheansk fråga om sanningens nytta för livet ersätter utforskandet av den offentliga lögnen. I denna pjäs lever också alla figurerna - även dr. Relling som så lätt hade kunnat bli en tradig och klyschig naturalistisk hjälte - läkaren/avslöjaren.
Problemet med Ibsen är att han trots sitt fina väderkorn för de samhälleliga hindren och svårigheterna har en så okomplicerad syn på individen. Hans hjältar blir ofta slätstrukna, en sorts borgerliga varianter av sagornas goda riddare. Skildringen av de "starka" kvinnorna verkar ibland som en liberal madonnadyrkan, och man får intrycket att Ibsen egentligen inte begrep sig på kvinnfolk. Men allt detta har att göra med hans monadiska syn på individen: hans hjältar går under, men deras personlighet förblir intakt. Strindberg kunde i sin senare dramatik verkligen visa på personlighetens sönderfall, hur orden slutade betyda och hur mänskliga relationer från början är omöjliga, förfalskade. Ibsen går aldrig så långt, och stelheten hos karaktärerna och i dialogen är kanske ett resultat av hans människosyn. Om man ska kritisera Ibsen så är det just för detta problem, naturligtvis lika mycket en fråga om ideologi som om estetik. Kanske är pjäserna mer omoderna än man föreställer sig.
Vari ligger då Ibsens storhet, om det finns någon? I hans känsla för det tragiska, utan tvekan. Den är i min mening stark nog att förlåta honom brister i andra avseenden. Karaktärerna kan vara endimensionella, dialogen platt - men samspelet mellan krafterna i dramat är alltid starkt. Detta är inte samma sak som att säga att Ibsen var "duktig" dramatiker, att han kunde ordna händelserna i tiden på ett gripande sätt. Det handlar lika mycket om tematik och intensiteten i den tragiska känslan. Ibsens känsla för personlighetens kamp kommer av en klar syn på objektiva samhälleliga förhållanden, men han lyckas också skildra personernas fall med en intensitet som nästan är religiös. Naturligtvis kodas vissa kristna föreställningar om till en sekulariserad vokabulär. Arvsynden blir darwinsk biologi, för att ta ett exempel. Ändå krävs det inga historiska studier eller någon ansträngning av fantasin för att känna igen sig i Ibsens tragedi. Trots postmodern kritik av idén om subjektet är Ibsens individualism åtminstone i sin negativa sida fortfarande aktuell. Man kan kritisera idéer om autenticitet och så vidare, men ingen skulle därför börja hylla sveket och förräderiet. Populismens hot mot sanningen, som det skildras i den lysande En folkfiende, får mig att tänka på Obamas och Hilary Clintons ansträngda försök att stryka landsortsbefolkningen medhårs - således ett aktuellt ämne.
Alltså, är Ibsen en klassiker? Ja, i en mening av ordet. Om man med det "klassiska" menar det mest typiska, jämna, rena förkroppsligandet av en viss art av litteratur, då är Ibsen utan tvekan den borgerliga individualismens klassiska dramatiker. Det betyder inte att han är den mest intressante - Strindbergs dramer är betydligt mer "intressanta", men också så egendomliga och självcentrerade att det känns fel att kalla dem klassiska (många tycker att Aischylos är mer intressant än Sofokles, men den senare är utan tvekan mer klassisk). Men har Ibsen skrivit många "klassiska texter" - dvs. texter som fortsätter att tala till oss och som förtjänar att ständigt läsas om, ingå i antologier? Av dem jag nu har läst - den andra volymen väntar - tycker jag att tre texter verkligen håller: Peer Gynt, En folkfiende och Vildanden. Ett dockhem tycks mig klassisk i den förstnämnda betydelsen av ordet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar