Läst

20/8 kl. 14.30: Intressant understreckare om Tage Lindbom. Jag skrev en gång i tiden en rätt usel uppsats i idéhistoria om honom, men har inte ägnat honom någon tanke alls de senaste åren, trots att mycket av den samhälleliga utvecklingen sedan dess kanske borde ha gett anledning till det. Främst på ett allmänt plan som kan vara lite svårt att nagla fast ("clash of civilisations" med religion som fundament, post-sekulära filosofiska paradoxer, återkomsten för en viss form av anti-modern konservatism). Men också i en ganska specifik mening, vars betydelse återstår att se och lätt kan överdrivas. I varje fall tycks det vara ett faktum att traditionalism av den typ Lindbom företrädde hade ett visst inflytande inte bara på Donald Trump utan också på Jair Bolsonaro, eller i varje fall på dessas rådgivare (se Benjamin Teitelbaums War for Eternity). 

Understreckaren behandlar inte så mycket av Lindboms konservativa politiska tänkande egentligen, trots att det ändå utggjorde huvuddelen av hans gärning. Det är sant att Lindbom kom att söka sig till en andligt inriktad islam med fokus på den inre andliga dimensionen. Men det innebär inte att han var likgiltig för de yttre formerna. I traditionalismen ingår en distinktion mellan det esoteriska och det exoteriska, som kan verka lite New Age-ig men som i sina praktiska konsekvenser snarare är extremt strikt. Att religionerna är lika till sin kärna (esoterismen) implicerar nämligen inte någon eklektisk likgiltighet utan i praktiken snarare att den rådande religionen i varje del av världen måste återinrättas och tillåtas dominera samhällslivet. En stor del av Lindoms radikalkonservativa (eller mer precist teokratiska) tänkande går just ut på att kritisera de olika sätt på vilka samhällenas yttre former inrättats på ett sätt som hindrar kontakten med det gudomliga.  Och i det avseendet får man säga att Islam spelar en helt undanskymd och paradoxal roll. Lindbom  diskuterar uteslutande europeiska förhållanden och europeiska tänkare, och den guldålder han blickar tillbaka till är den medeltida kristenheten. Talet om "religion" i allmänhet och "modernitet" i allmänhet rymmer, så vitt jag minns, inga reflektioner över skillnaden mellan utvecklingen av de olika civilisationerna och religiösa systemen.  

Lindoms Europacentrerade konservatism i kombination med hans konversion till Islam kan sätta fingret på någonting paradoxalt kring muslimerna och Europa. På ett sätt är det lika ologiskt att europeiska konservativa (och då menar jag verkligt konservativa, inte "basic conservatives") vänder sig mot muslimerna som det är att liberala progressiva omfamnar dem. Det finns överensstämmelse (eller dess motsats) vad gäller substansen men en brist på överensstämmelse vad gäller positionen (det egna/det främmande), bara att den värderas på rakt motsatt sätt av högern och vänstern. Muslimernas integration kan sägas vara fullbordad den dag vänstern mäter dem med samma måttstock som kristna konservativa, eller då dessa senare helt enkelt ser muslimerna som "religiösa konservativa". Det är inte omöjligt att man kommer att se lokala allianser av detta slag. Exempelvis har den franska konservativa högerns mastermind Patrick Buisson (tidigare rådgivare åt Sarkozy) gjort helt om vad gäller inställningen till islam och hävdat att de franska muslimerna bör kunna utgöra en partner för de konservativa, i en gemensam motsats till liberalismen.  

24/8 kl. 11: Recension av Malte Perssons senaste barnbok. Detta förtjänar att citeras:

 "Få saker är så plågsamma som att som förälder eller vårdande högläsare se sig tvungen att i realtid kompensera för slarviga rim och satsmelodier som inte sitter. Det slappa grötrimmet, den uppenbara nödlösningen eller det där extra ordet som pajar rytmen är som att stiga på en spik och man sneglar nervöst på lyssnaren i fruktan om ett lyckligt leende som betyder att man kommer att bli tvungen att läsa boken ytterligare 200 gånger. Egentligen vill man bara kasta ut boken genom fönstret och säga, lilla vän, förstår du inte att slarvet är en förolämpning mot just dig, att det formbundna är ett löfte om balans som inte uppfylls, att författaren eller redaktören eller bägge två inte har orkat eller förmått det du förtjänar." 

Eftersom jag just nu håller på att orientera mig bland barnböcker åt min dotter kan jag bara instämma i att versen ofta är under all kritik. Det vore osannolikt att detta inte hängde samman med poesins förändrng i stort genom modernismen, men man bör nog påminna sig att det var lite si och så med barnboksrimmen även förr i tiden (Elsa Beskow har kvaliteter som illustratör och uppfinnare av magiska världar, men hennes vers är rätt erbarmlig). Men problemet är väl att detta hantverk nästan dött ut, att goda versmakare nästan är lika sällsynta som falkenerare, eller åtminstone som hovslagare och bokbindare. Det är inte bara barnlitteraturens verser som blir lidande utan även den lätta versen som publicerades i dagstidningar och liknande. Malte Persson kommer kanske att tvingas spela inte bara Lennart Hellsings utan även Alf Henrikssons roll. En stat med självaktning hade naturligtvis inrättat ett livstidsstipendium för en jourhavande versifikatör. 

2/9 kl. 10: Mycket läsvärt, och bitvis faktiskt rörande, om klassikerämnets utveckling. Förutom de uppenbara synpunkterna, om än här framlagda med särskild skärpa och personlig erfarenhet, dyker det upp några mer specifika saker att ta fasta på: det har alltid varit ett klagomål att klassiska språk behärskas av sterila filologer som ser ämnets huvudsakliga identitet i språkliga petigheter eller förvandlar undervisningen till en sorts övning i logik, men frågan är om vi inte idag riskerar motsatt problem. Om Princeton skippar kravet på förberedande studier i latin och grekiska, och om proportionen av kulturteoretiserande ökar istället, kommer en särskild expertis att gå förlorad. Man tänker inte på att de som verkligen kan grekiska och latin är relativt få, långt mycket färre än antalet professorer på sådana lärosäten. Det betyder inte att den forskning som produceras är dålig: det går bra att forska om antik litteratur med mer betoning på litterära aspekter än på det strikt språkliga. Men samma forskare som kan ha skrivit något både grundligt och intressant om Sapfo eller Horatius har inte nödvändigtvis tillräckligt med språklig och materiell kunskap för att göra bedömningar av inskriptioner eller skapa en ny kritisk utgåva i ljuset av papyrusfynd och liknande. Och för att göra kulturteoretiska läsningar av texterna krävs det ännu mindre av faktisk filologisk kompetens.