Bardamu redivivus

Årets mest senastionella litterära fynd består i de efterlämnade, omtalade och länge som förstörda betraktade papper av Louis-Ferdinand Céline som nu sett ljuset. Jean-Pierre Thibaudat, som haft hand om manuskriptet, skildrar det i en berättelse som blir riktigt spännande.  

Céline uppgav han själv att han lämnat efter sig manuskript på sin lägenhet på Rue Girardon och att dessa stals av "épurateurs" vid Paris befrielse, medan han själv i likhet med många andra kollaboratörer flydde hals över huvud. Han omnämner det själv i det monument över mänsklig ynklighet som utgör Från slott till slott, hans skildring av tiden i det tyska slottet Sigmaringen dit han tagit sin tillflykt tillsammans med Laval och Pétain. Nu visar det sig att dessa manuskript överlevt, och att en person som vill vara anonym haft hand om dem. Han lämnade över dem till Thibaudat, men på villkoret att invänta att Célines änka dog, då han inte ville att det skulle komma henne till del. Man kan undra över motiven - var personen en vänsterinriktad motståndare till Céline? Var han eller hon jude? Resten av Frankrike har fått ett avspänt förhållande till Céline och neutraliserat den store landsförrädaren genom att inlemma honom i kanon, men man kan tänka sig att någon som själv (eller vars föräldrar) haft en direkt koppling till händelserna, tagit mindre lätt på det hela. Hur som helst dog i alla fall Lucette Destouches förra året,107 år gammal, och det har nu blivit möjligt att publicera manuskriptet.    

Det kanske mest sensationella är att manuskriptet inte består av ytterligare en antisemitisk pamflett, utan faktiskt kan komplettera den allra viktigaste delen av Célines författarskap. Det har länge varit känt att de två centrala verken, Resa till nattens ände och Död på krita, egentligen utgör delar av en planerad trilogi. Av den sista delen, Casse-pipe (typ "Livsfaran"), som utspelar sig under åren strax före första världskriget, har tidigare bara brottstycken varit kända. Nu har den kunnat kompletteras och kommer i publicerad form att vara en lika tung pjäs som de två föregående. Detta ser jag fram emot. Jag är ingen oreserverad beundrare av Célinesförfattarskap i dess helhet - jag tycker att ovan nämnda Från slott till slott är närmast oläsbar - men just de två böckerna om Ferdinand Bardamu behåller jag starka minnen av. Jag skulle gärna återvända till deras värld.