Noteringar

27/3 kl. 12.30: Krigsskuld. Clemenceau intervjuades av en tysk journalist mot slutet av sitt liv och fick frågan vad han trodde att framtida historiker skulle tänka om orsakerna till första världskriget, denna så besvärliga och kontroversiella fråga: "Det vet jag inget om, men en sak är jag säker på: de kommer inte att säga att Belgien invaderade Tyskland." 

6/4 kl. 13: SvD:s kultursida brukade, men det är länge sedan nu, ha en funktion som ett konservativt värn mot diverse föregivet progressiva idéer som de andra kulturredaktionerna bara alltför snabbt anammar. Idag är en sådan funktion svår att urskilja, och därmed är dess raison d'être överhuvudtaget i det svenska medielandskapet ganska svår att peka på. I värsta fall kan det framstå som ett DN med viss fördröjning. Det direkt ideologiska orkar jag inte gå in på; det är dessutom av underordnad betydelse. Jag menar kulturkonservativ i ordets bokstavliga mening: att utgöra en röst för minnet och traditionen, en ambition som man fortfarande då och då kan ana i deras understreckare (t ex i den här utmärkta texten av Maxim Grigoriev). Nu vill deras lingvister istället ligga i framkant genom att upphäva skillnaden mellan "de" och "dem". Som kontrast kan jag berätta vad en litteraturskribent av den äldre generationen berättade för mig. Då han började på tidningen blev han tillrättavisad av en redaktör med orden "I Svenska Dagbladet skriver vi skall".     

Tillägg: man kan observera det oerhörda att akademiska mothugget istället får ta plats i Expressen Kultur. Slaskblaskan kan göra det som SvD uppenbarligen inte är förmögna till.  

8/4 kl. 17.50: Ja, vad tänker man nu då? Kanske något åt det här hållet: 

"Många människor lever starkt och friskt under världstrycket därför att de känner, även om de inte vet, att de endast är en av många millioner mänskopelare som bär upp det och att om de sviktar så betyder bördans ökning på de andra pelarna inte så mycket i det stora sammanhanget. De känner att de inte är ensamma. Men det finns andra som tycker att hela tyngden av världens öde vilar på dem personligen, att problemen kräver deras lösning, att varje konflikt av världsformat tvingar dem att ingripa, att varje krig förs mot dem personligen eller av dem personligen i den mån de hatar eller sympatiserar med de makter som är inblandade. De är ensamma med gudarna, ensamma mot härskarna, världens öde är beroende av dem, de är ensamma. Det finns många sorter, många slag av sådana nyanserade mänskosjälar, och de saknar det gemensammas trygghet eller relativa trygghet utan att därför stå i opposition mot gemensamheten. I stunder av trötthet, då den samlade världsmassan trycker dem med hela sin tyngd, böjer de sig undan, viker undan, flyr. Några flyr in i det sakliga, det begränsade eller korrekta och svarar rätt på tio frågor och får kraft till det genom att inte alls försöka svara på tusen andra; de utesluter världen och låter tanken spela ett litet solo på en behaglig melodi, och fantasin, matad med sin förutsättning, som är kunskap, vetskap, får leka; eller också sysslar de med de små bekymren, de närliggande personliga eller de yrkesbetonade. I morgon väntar världen igen: den har inte brakat samman för att de dragit undan sitt stöd, och det vet de, men tyngden av dess öde är kvar"

(Eyvind Johnson, Grupp Krilon, 1945 [1941], s. 240f.)

                       

Från hettiterna till Tegnér?

 

 

Sedan några år har jag haft analys av Esaias Tegnérs "Skaldens morgonpsalm" som testfråga på grundkursen i litteraturvetenskap. Det är fascinerande att konstatera hur en så pass enkel och direkt dikt kan avslöja nya betydelsenivåer för varje år, och att se hur studenternas svar - även när de har "fel" - ofta uppmärksammar mig på någon aspekt av dikten som jag inte tänkt på tidigare. Vad jag hakat upp mig på denna gång är ordvalet "den dunkla jord":  

Tag mig med i skyn
på din himmelsfärd!
Öppna för min syn
diktens sköna värld!
Låt dess gudabilder i det höga
sväva klara för ett dödligt öga!

Lär mig måla se'n
för den dunkla jord
varje himlascen:
giv mig språk och ord,
att de flyktiga gestalter stanna
på mitt papper, levande och sanna.

 I sig är det knappast svårt att förstå: jorden är dunkel, därför att den ännu inte besökts av guden-solen, men den är också, givet kontrasten mellan det himmelska och det jordiska på andra ställen i dikten, "dunkel" i motsats till "ljus", med dessa ord som värderande. Men kan det finnas en förlaga till detta uttryck, en förklaring av dess tillkomst som är genetisk snarare än betingad av diktens struktur?    

I grekisk poesi stöter man då och då på uttrycket "den svarta jorden". Det förekommer hos Homeros vid flera tillfällen (se t ex Iliaden II, v. 699) men har en mer framträdande roll hos Sapfo (givet hur liten den produktion som överlevt är). I fragment 1 (bönen till Afrodite) lyder det så här (i Jesper Svenbros översättning): 

 Konstrikt skrudade, eviga Afrodite,

mångförslagna dotter till Zeus, jag ber dig: 

låt mig inte kuvas av kval och plågor,

    du som har makten;

kom i stället hit som du en gång gjorde

när jag ropat till dig i fjärran och du

lydde; strax begav du dig från din Faders

    boning, den gyllne

vagnen förspänd, spannet av vackra sparvar

drog dig vinande i ett sus av vingslag

mot den svarta jorden (περὶ γᾶς μελαινάς)* från himmelsljuset

    ned genom rymden

Jag undrar om detta är vad Tegnér har i åtanke. Några skeptiska invändningar och tänkbara svar: det är för det första inte särskilt konstigt att diktens jord är dunkel då den ännu inte har lysts upp av solen, men en sådan bokstavlig läsning är så fattigt mimetisk att det svär mot diktens uppbyggnad i stort. Sen får man tänka på att "dunkel" inte riktigt är samma sak som ordvalet "svart" i de svenska textställen jag jämför, men melaina har den allmänna betydelsen "mörk", "dunkel" utöver den primära betydelsen "svart". Det är alltså möjligt att vi har att göra med ett fall där originalspråkets semantiska uppdelning lett till en nyhet i översättning, även om den allmänna meningen kanske hade fångats av "dunkel". "Den svarta jorden" känns, för en svensk läsare, inte lika slitet som den "dunkla" eller "mörka" jorden, och i valet mellan att försöka införa det främmande eller assimilera till det bekanta är den "svarta jorden" nog det klokare alternativet. Min hypotes förblir alltså frestande, särskilt eftersom ett liknande spel mellan (gudomligt) ljus och mörker nog har en hel del att göra med det grekiska ordvalet. Och Tegnér var ju marinerad i grekiskt språk och tanke: det kan vara en direkt anspelning eller bara en rest av den grekiska tankevärlden, där kontrasten mellan ljus och mörker är starkt framträdande (se t ex antologin Light and Darkness in Ancient Greek Myth and Religion, 2010). 

Låt säga att epitetet lånats från Sapfo, snarare än Homeros, och att fragment 1 är den troliga källan. Även i denna dikt finns ju kontrasten mellan himmelsljuset och den svarta jorden. Spelet mellan gudomligt ljus och kontrastvis dunkel jord får i så fall sägas vara kongenialt. (homeriska paralleller ger inte, vad jag kan se, samma spel mellan ljus och mörker - där är jorden är helt enkelt "svart", på samma sätt som skeppen är "holkade" och så vidare). Men vad menade då Sapfo med den svarta jorden? Varfifrån kommer uttrycket - är det ett exempel på hur lyriken interagerar med epiken, lånar epitet därifrån? Gissningsvis utgör detta akademisk konsensus; den typen av undersökningar är vanligt förekommande. Men är Homeros ens startpunkten? VAr det Homeros som först "såg" jorden som svart? Jag snubblar över en intressant undersökning av något som ligger ännu längre utanför mitt kompetensområde än allt jag tagit upp hittills: nämligen ett eventuellt hettitiskt inflytande på den grekiska traditionen. Där tas just detta uttryck upp:  

 One formula that alliterates beautifully in Hittite, “Dark Earth” (danku
tekan/ dankuš daganzipaš; Hurr. timeri eže) is found not only in Hittite
epic narratives, but also in mugawar invocations and incantations, and
was used in Hattic as well (ištarrazil). Like inverted word order, it seems to
be a marker of stylized speech more generally. It is found in the poetic
speech of other Indo-European languages, and in Greek it is used by both
Homer (gāia melaina, Il. 2.699, etc.) and Sappho (gān melai[n]an, F 16.2
Lobel-Page). 

 (Mary R. Bachvarova, From Hittite to Homer. The Anatolian Background of Ancient Greek Epic, s. 43; många argument för det specifika i denna koppling - dvs. svårigheten att tänka sig att den skulle uppstått utifrån en universell semantik - tas upp i Norbert Oettinger "Die 'dunkle Erde' im Hethitischen und Griechischen", Die Welt des Orients, vol. 21/22 [1989/1990], s. 83-98. Oettinger utesluter också att det skulle röra sig om en ännu äldre [dvs. allmänt indoeuropeisk] formel, då den faktiskt saknar motsvarigheter på många av dessa språk och tycks vara bunden till religiösa föreställningar som är specifika för hettiterna).

Sapfo kan mycket väl ha fått intrycket via Homeros, som antytts, men det har också antagits att hettitisk påverkan varit framträdande på Lesbos, som ju ligger nära det anatoliska fastlandet. Rester av detta formelspråk skulle då levt kvar, på samma sätt som arkeologerna kan gräva fram hettitiska föremål. Hon skulle i så fall ha fortsatt att använda en hettitiskt uttryck, vars specifika konnotationer i ursprungskontexten måste varit komplett bortglömda vid denna tid, utan att reflektera över det. De här möjligheterna kan jag inte ta ställning till, bara konstatera att de utgör faktiska möjligheter. Det vi kan vara säkra på är att om det handlar om ett epitet som rört sig mellan årtusendena, så har det överlagrats med många nya betydelser när vi till slut når Tegnér. 

Polariteten mellan ljus och mörker tycks hos hettiterna (här följer jag mina källor ovan) ha handlat om en specifik mytologi där olika himmelsgudar avsatt sina rivaler genom att förpassa dem till den "mörka jorden", ett slags underjord eller dödsrike. I den antika grekiska kontexten blir antitesen mellan "ljus" och "mörker" bärare av många betydelser, kanske inte helt orelaterade till den nyssnämnda men utan den specifika kopplingen. Sedan har vi förstås den omtolkning av polariteten som sker genom den bibliska skapelseberättelsen, där mörkret helt enkelt är det som föregår den verkliga skapelsen, Guds ord "varde ljus". Man skulle kunna tänka sig att Tegnérs dikt entydigt - det är trots allt en kristen dikt, en "psalm" - utnyttjar de semantiska resurserna från den sista etappen. Men riktigt så enkelt är det inte. Det är en del av Tegnérs romantiska synkretism att referensen till diktens "du" blir svävande - är det den kristna Guden? Är det Apollon? Denna oklara referens stärker naturligtvis intrycket av en allmän polaritet mellan ljus och mörker.  Uttrycket "den dunkla jorden" - och bakom det de hettitiska och grekiska formlerna - kan vara omöjligt att närmare bestämma, eftersom vi har att göra med ett epitet som traderats genom förhistoriens mörker och vars mening aktiveras på olika sätt i skilda kontexter.      

 *Nu citerar jag de grekiska orden, vilket ju ser väldigt anspråksfullt och lärt ut, så jag bör förtydliga att jag på sin höjd nosat på grekiskan i mitt liv och aldrig samlat mig till ett seriöst försök att ta mig an grammatiken. Det får bli något för pensionen, eftersom korsord säkert inte längre existerar vid det laget. Min expertis är alltså närmast obefintlig; eventuella läsare får ta mina spekulationer för vad de är. 

Aktuell Achmatova

Anna Achmatova, 1917: 

Мне голос был. Он звал утешно,
Он говорил: «Иди сюда,
Оставь свой край глухой и грешный,
Оставь Россию навсегда.

Я кровь от рук твоих отмою,
Из сердца выну чёрный стыд,
Я новым именем покрою
Боль поражений и обид».

Hо равнодушно и спокойно
Руками я замкнула слух,
Чтоб этой речью недостойной
Не осквернялся скорбный дух.

 

En röst kom för mig och sade ”kom hit”

Den kallade på mig med tröstande ord:

"Lämna ditt döva och syndiga land

Lämna för alltid din ryska jord.

 

Blodet från dina händer ska jag tvätta

Från hjärtat ska jag ta bort den svarta skammen

Med ett nytt namn ska jag täcka

Smärtan av nederlaget och harmen.”

 

Men lugn och likgiltig lät jag

mina öron med händerna täckas.

Så att den sorgsna själen ej av detta

oanständiga tal skulle fläckas.  

(min snabba översättning, egentligen inte metrisk och ganska tillåtande vad gäller halvrim. Postar den nu men skulle gärna fortsätta arbeta med den när jag får tid.)