Noteringar

10/3: Intressant text av Yvonne Leffler i Fokus, om vilka svenska författare som spreds utomlands under 1800-talet. Jag har inte tagit del av själva forskningen, och denna popularisering medför naturligtvis både förenklingar och utrymmesbrist. Men med reservation för det ryckte jag ändå till lite vid slutsatserna som ter sig en aning skeva: att undersökningen av dessa kvinnliga författares utländska framgångar skulle nödvändiggöra en granskning av den svenska litteraturhistorieskrivningen. Jag tar upp dem här inte som en kritik mot Lefflers forskning - jag skulle som sagt först behöva läsa den faktiska forskningen för att ge mig in på något sådant - utan för att det principiella resonemanget är intressant och omgärdat av vissa populära missförstånd.  

    "Om vi vill se vår litteraturhistoria i ett globalt perspektiv" - det låter som att det är självklart att så måste ske och att det skulle orsaka den revidering som Leffler föreslår. Men om vi tar vår egen tid som exempel är det ju lätt att se att den litteratur som översätts och sprids i störst upplagor inte nödvändigtvis är den viktigaste och mest intressanta, och att konsekvent skriva om den svenska litteraturhistorien med den utländska framgången som måttstock ter sig diskutabelt. Ett vanligt inslag i studier av författares rayonnement utomlands är ju annars de kreativa missförstånden, renomméer som ter sig ogrundande för ursprungskulturens läsare, det till synes oviktiga fenomenet i Kultur A som verkar befruktande på Kultur B eftersom det var just detta de saknade, och så vidare. Det mest kända exemplet är kanske Edgar Allan Poe i Frankrike. Reception skapar nytt värde, nya tolkningsmöjligheter i mötet med nya läsare, och denna mening behöver inte nödvändigtvis ställas i motsats till ursprungskulturens utan kan helt enkelt ses som ett komplement. Men den bör heller inte betraktas som ett korrektiv till den inhemska synen. Man anar också att detta perspektivskifte ska åstadkomma en ändring i värderingen av ett verk som Frithiofs saga. Och de resonemang som kan anas om hur de kvinnliga författarna etablerade en översättningskultur för svensk litteratur i mer perifera språkområden, vilken sedan en författare som Tegnér kunde dra nytta av, är intressant. Men jag ställer mig frågande till huruvida ett fokus på utländsk reception skulle leda till en mindre nationalistisk kanon, i alla fall inte rent principiellt. Eftersom bilden av andra nationer lätt blir exotiserande är sannolikheten ganska hög att t ex 1800-talets vikingaromantik skulle ses som mer "intressant" för utländska bedömare än realistiska berättelser motsvarande dem som de redan hade en inhemsk tillgång på. Det finns goda anledningar att undersöka svenska författares spridning utomlands, och det finns såklart ett ständigt behov av att justera vilka texter ur det förflutna vi intresserar oss för. Jag tror bara inte att det förra nödvändigtvis har den effekten på det senare.

9/2 kl. 19.30: Stor fisk i en liten ankdamm. Den gängse uppfattningen torde vara att den svenska litteraturvärlden är för liten för att tillåta sådana här uttalanden: 

"Jag kände olust inför den rosa-orangea Sara Danius och hennes Sancho Panza, Sara Stridsberg, som ger ut en roman med titeln 'Kärlekens Antarktis', tydligen omedveten om att man tar henne för en Björn Ranelid-epigon. Kitschfaktorn i titeln har möjligen slagits av Johannes Anyuru och det här med att drunkna i mödrarnas tårar." 

Stig Larsson har en intressant ställning - han är inte rädd för att använda den.

1/2 kl. 14: Ord i andras munnar. Inget bevisar vår oförmåga att konfrontera döden som det lika suveränt arroganta som klyschiga uttalandet att "han/hon hade velat att...". Det som den avlidne antas ha velat är nästan aldrig något annat än sådana saker som står i åtminstone stämningsmässig motsättning till den konventionella förståelsen av sådana fenomen som döden, kyrkogårdar, begravingar. Men vad kan vi egentligen veta om de dödas önskningar, förutom deras omöjliga önskan att komma tillbaka till livet? Jag kan bara tänka mig att de vill en enda sak, nämligen att bli ihågkomna. (I enstaka fall kan man naturligtvis tänka sig motsatsen - att de önskar att bli bortglömda. Markis de Sades önskan, vilken hans ättlingar tillmötesgick, att han skulle bli begravd utan namn på gravstenen, är ett exempel). De aktiviteter som det föreslås att den avlidna hade velat att man ägnade sig åt tycks nästan aldrig svara mot detta rätt så modesta önskemål.       

27/3 kl. 18: Fin text om Harry Järv - en "kämpande humanist" - även om humanistdelen inte riktigt belyses, utan krigshjälten. Hans essäer är fortfarande läsvärda och det händer att jag plockar fram någon av hans samlingar för att få lite bränsle. Det är också svårt att bortse från hans biografi när man läser hans texter. Det är nästan omöjligt att tänka sig en sådan personlighet idag: en lärd humanist, Hermann Broch-översättare och bibliotekarie, som därtill är veteran med omkring 70 fiendeliv på sitt samvete, och enbent efter att ha trampat på en rysk mina. Både i sin kultursyn och i sin försvarsvilja - baserad på avsky mot våldet men insikten i dess nödvändighet - tycks han äga ett allvar som saknas helt idag.    

29/3 kl. 16: De nya pedofilanklagelserna om Michel Foucault är väl kanske inte så intressanta i sig. Jag är inte förvånad om det stämmer, då fenomenet knappast vore nytt - det är ju bara det beteende som André Gide gått i bräschen för. Däremot är det intressant att se hur nyheten mottas på olika internetfora. Att detta skulle användas av de som redan tidigare ogillade Foucault är självklart. Men att det också leder till sådana försvarsmekanismer hos hans fans är intressant att observera. Det många av dem missar är att det uppror mot borgerskapets sexuella hämningar som präglade efterkrigstiden är något helt annat än dagens "ethics of care". Jag tycker heller inte att det som uppdagats är något som går emot andan i Foucaults filosofi, som väsentligen (och detta är ingen värdering från min sida) är amoralisk. Att personer som utvecklar en överskridandets filosofi också överskrider våra moraliska normer är inte häpnadsväckande.    

3/4 kl. 18: Litteraturen är till för förlorare. Jag läser Salman Rushdies text om Midnight's Children efter fyrtio år och funderar på den märkliga blandningen av triumf och nederlag. Att fortfarande vara läst är efter fyrtio år är mer än vad de flesta författare vågar hoppas på, och ur den synvinkeln utstrålar Rushdie naturligtvis en enorm belåtenhet. Så länge han talar om den litterära aspekten - hur han gick till väga för att hitta fungerande litterära modeller i europeisk och indisk litteratur, hur han gjorde för att "sampla" dialekter och sociolekter och göra rättvisa åt den indiska situationen - är han entusiastisk. Men sedan slutar texten i moll:

"I have to say that India is no longer the country of this novel. When I wrote Midnight’s Children I had in mind an arc of history moving from the hope – the bloodied hope, but still the hope – of independence to the betrayal of that hope in the so-called Emergency, followed by the birth of a new hope. India today, to someone of my mind, has entered an even darker phase than the Emergency years. The horrifying escalation of assaults on women, the increasingly authoritarian character of the state, the unjustifiable arrests of people who dare to stand against that authoritarianism, the religious fanaticism, the rewriting of history to fit the narrative of those who want to transform India into a Hindu-nationalist, majoritarian state, and the popularity of the regime in spite of it all, or, worse, perhaps because of it all – these things encourage a kind of despair."

Att tala om en "arc of history" är naturligtvis själva inbegreppet av progressivism. Men exakt samma besvikelse skulle ha kunnat mött en konservativ författare som ville vittna om de hotade värdena hos en civilisation som snart skulle försvinna eller förvandlas till en parodi på sig själv. Detta utgör den enorma tyngden hos det förflutnas litteratur - i synnerhet stora romaner som vill vara en värld. Ur den verkliga världen extraherar de någonting som de hoppas att (på ett eller annat sätt) få att leva vidare. Historien gör dem utan undantag besvikan, oavsett om de är framåt- eller bakåtsträvande. Vi kan peka ut en massa sådana havererade projekt i utländsk och i svensk litteratur: världar som aldrig blev av och som nu mest känns som sorgliga eller genanta påminnelser om det som hade kunnat vara. Lars Ahlins folkhem är ett talande svenskt exempel.  

 

   

Philippe Jaccottet (1925-2021)

Eftersom fredag är den inofficiella lyrikdagen får jag kanske upplysa om att en av de stora poeterna, schweizaren Philippe Jaccottet, har gått bort. Hans dikter hade samma underliga självklarhet som Tranströmers, och i likhet med denne kom han att bli alltmer säker, alltmer enkel: lite som en gammal målare vars handlag gör det möjligt att ta drastiska omvägar - några streck på rätt plats där man tidigare slet i dagar för att uppnå likhet med motivet. Enligt mig hade han varit förtjänt av Nobelpriset i litteratur, men som påpekats har han nått en annan form av konsekrering genom att som en av ytterst få se sig utgiven i Bibliothèque de la Pléiade medan han fortfarande levde. Sin i flera avseenden trogne svenska uttolkare hade han i Bengt Erasmie, ur vars tidiga urval Jordens avstånd (utgiven på Coeckelberghs 1976) jag saxar den här dikten, en av hans mer kända:  

AVSTÅNDEN

Kretsar svalorna runt i luftens höjder :

än högre kretsar de osynliga stjärnorna.

Blott dagen drar sig undan till jordens rand,

syns dessa eldar på vidderna av mörk sand . . .

 

Sålunda är vår bygd rik på rörelser

och avstånd; sålunda flyttar hjärtat

från trädet till fågeln, från fågeln till stjärnorna i fjärran,

från stjärnan till sin kärlek. Sålunda växer kärleken 

i det stängda huset, kretsar runt och verkar,

i tjänst hos de bekymrade, med en lampa i handen. 

 

Jaget och laget

 Den här artikeln i Chronicle of Higher Education säger vad som borde vara uppenbart för alla: att det är lite oklart varför universiteten (och i Sverige, skattebetalarna) skulle fortsätta att finansiera discipliner som dess företrädare själva menar inte borde existera, av sociopolitiska anledningar. Istället menar man att de uteslutande borde syssla med att "kritisera makten", ett argument jag ibland hör från kolleger inom mitt fält. Och det kan man naturligtvis ägna sig åt i sin forskning, men det är ganska svårt att se hur det skulle kunna göras till en hel disciplins själva raison d'être, särskilt som frågan om vad som egentligen utgör "makt" med nödvändighet måste vara kontroversiell. Snarare får man väl se det som att disciplinerna möjliggör ett samtal om detta (och många andra saker, inklusive frågan huruvida detta är vad man borde syssla med inom disciplinen). Väl fångat är också observationen att när den verkliga makten (eller någon av dem, hur man nu ser det; i varje fall en högst verklig sådan) sedan gör slag i saken och slaktar en institution, retirerar radikalerna till en betydligt mer traditionell, pluralistiskt vag och skönandlig legitimering av humaniora. Ett tänkvärt utdrag:

"Some years back, the journalist Jon Schwarz proposed what he called the 'Iron Law of Institutions.' This law states that 'the people who control institutions care first and foremost about their power within the institution rather than the power of the institution itself.' As a result, 'they would rather the institution ‘fail’ while they remain in power within the institution than for the institution to ‘succeed’ if that requires them to lose power within the institution. Political radicalism, up to and including the apparent repudiation of one’s own field of study, functions as a market signal within the reigning value system of the humanities and social sciences. Indeed, in hypercompetitive academic fields whose material resources are vanishing, anti-institutional rhetoric has become one of the most successful stratagems for individual advancement. Such rhetoric, however, also tends to weaken the fields’ public and institutional standing. This is why, as anyone familiar with them has likely observed, bomb-throwing radicals turn into humdrum humanists when they need to make the case for why their departments should still be funded." 

Därför kan man stöta på framträdande ämnesföreträdare som denne. Och ett inlägg som detta i den svenska debatten torde vara lättast att förstå utifrån ett sådant perspektiv. 

"Är det den vägen vi ska gå? Omdefiniera vår verksamhet genom att helt enkelt lägga ner ämnet litteraturvetenskap, och skapa nya ämnen, nya kurser, nya litteraturlistor? För mig är inte tanken skrämmande." Inte för dig, nej. 

Skitdrömmar

I diskussionen om den minskade tryggheten i Sverige har man ibland aktualiserat Maslows behovstrappa. Medan vi blivit rätt bra på att tillgodose behoven högt upp på trappan - t ex självförverkligande (steg nr 5) - har man på många punkter försummat de grundläggande behoven, elementär trygghet (nr 2) i ens bostadsområde, t ex. Samtidigt kan man ju inte säga att samtliga de grundläggande behoven saknas hos våra medborgare, oavsett hur marginaliserad deras tillvaro är i övrigt. Till exempel torde de fysiologiska behoven (nr 1) vara mer än väl tillgodosedda av en välfärdsstat som oavsett hur missnöjd man är med dess service garanterar medborgarna en tillvaro full av bekvämligheter vilka hade fått de flesta som hittills levt på jorden att blekna av avund. Därför kan också folk som minns ett fattigare Sverige med rätta peka på hur provocerande det är att kriminellt beteende skylls på ekonomiska förhållanden.

Och att fattigdom skulle orsaka kriminalitet är något som vederläggs dagligen, då ju verkligen inte alla (relativt) fattiga begår brott. Uppenbarligen behövs det något mer. Att bortse från kultur (dvs. den världsåskådning och de drömmar som styr individerna) skulle inte vara godtagbart om man till exempel diskuterade sexism, så varför skulle det vara irrelevant i just det här fallet? Och då hamnar vi i konsekvensens namn i att kultur spelar roll, kanske inte nödvändigtvis som orsaken till kriminalitet, men som samverkande med flera andra variabler och som utgörande det utrymme där såväl fungerande som dysfunktionella identiteter skapas och i bästa fall kan, som det heter nuförtiden, omförhandlas. Kanske ska man formulera det som en paradox: det är lätt att förverkliga sig själv (nr 5) i Sverige, även om ens drömmar består i att vara en gangster som sätter skräck i bostadsområdet och på så vis berövar andra medborgare deras behov av elementär trygghet (nr 2). 

Vi är inte alltid så fantasifulla när det kommer till att förverkliga oss själva, utan våra drömmar tenderar att komma utifrån, typiskt sett från den amerikanska populärkultur som numera har ungefär samma fuktion som "naturen" hade för franska klassicismens teoretiker: den bestämmer den gemensamma verklighetens grunddrag. Och det gäller inte minst hiphopmusiken, som trots att den idag är den globalt sett mest populära genren fortsätter att behålla en (objektivt sett obefogad) oppositionell identitet och att leverera icke-fungerande livsmodeller till marginaliserade grupper. Även det globalt. Det är alltså hög tid att man diskuterar dess relation till kriminalitet och gangsterkultur. Tyvärr påminner dessa diskussioner om den gamla hårdrocks- och videovåldsdebatten, och man vill inte vara en Siewert Öholm. Men sedan Öholms tid har tillkommit inställningen att vi har att göra med deras kultur som inte jag kan uttala mig om, vilket går hand i hand med "sociologi-för-dem-moralism-för-oss"-spåret, en idag vida spridd princip för programmatiskt icke-dömande/icke-tänkande med den sällan uppmärksammade nackdelen att dessa s k andra frånkänns moralisk agens och i längden fullvärdig mänsklighet.     

    Jag har själv en bakgrund som hiphopfan, och jag ska erkänna att jag fortfarande i viss mån uppskattar musiken. Här skulle jag på ett vuxet vis kunna framhålla att det jag främst uppskattar är att den är rytmiskt medryckande och verbalt uppfinningsrik (vilket är sant), men jag tror inte att dessa drag helt går att isolera från en viss attityd som ligger inneboende i musikstilen: rapen har ett naturlig relation till att framhäva sig själv, skryta och nedgöra konkurrenter - den tog sin början med just de talhandlingarna, i en väldigt konkret mening. Ibland handlar detta bara om en rätt oskyldig kaxighet, men det är lätt att se hur den hänger samman med gansterattityden, och utvecklingen av den sortens subgenre (ca 1988-nutid) var om inte oundviklig så åtminstone inte ett särskilt stort steg att ta när det begav sig. EPMD, Big Daddy Kane, Eric B and Rakim och liknande var inte riktigt gansterrap, men redan hos dem fanns materialismen och machoattityderna. Ur en synvinkel spelar detta verkligen ingen roll: det är bara musik, och egentligen kan det fungera på samma sätt som hårdrocken möjliggjort ett lössläppande och kanalisering av aggressioner utan att det nödvändigtvis gjort lyssnarna mer våldsamma än de som valt annan musik. 

      Allt handlar om ens socialisering och de alternativa resurser man har tillgång till, och som tids nog väl bör ersätta den trost allt ganska barnsliga hiphopen. En intressant bok om detta är Thomas Chatterton Williams, Losing my Cool: How a Father's Love and 15,000 Books Beat Hip-Hop Culture (2011). Som den lite fåniga undertiteln antyder (den verkar ha bytts ut i senare utgåvor), handlar det just om hur sådana alternativa resurser får honom att lämna det begränsade i hiphopkulturen. Visst är Williams bok knuten till den amerikanska svarta kulturens specifika förutsättningar, men mycket av det han beskriver har så vitt jag kan bedöma klara analogier i förortsidentiteten i Sverige, om inte annat så därför att denna i så hög grad bygger på appropriering av afroamerikansk populärmusik. Williams beskriver hur en svart kultur baserad på hiphopen hänger samman med en materialistisk, konformistisk livsstil, både för de som har råd med det och de som ser till att på illegala vägar få råd. Män och kvinnor spelar ut ett lika typiskt som dysfunktionell pimps-and-hoes-manus där kärlek, ifall den uppstår, blir något som ställer sig i vägen för kampen att lura av varandra sex och materiella tillgångar. Framförallt lyckas Williams visa den beklämmande bristen på moraliskt allvar och introspektion, vilket helt överskuggas av dogmen om att vara "real". Att utbilda sig för utbildningens egen skull ses som idioti, medan en wall street-karriär kan vara acceptabel, då det i alla fall leder till rikedom. Hans kanske mest drabbande kritik av hiphopkulturen är att dess snäva ideal just utesluter självkännedom och reflektion. Williams klandrar den faktiskt för många negativa drag i den afroamerikanska kulturens utveckling. Motsättningen mellan generationerna fångas väl genom Williams själv, och hans far, som vuxit upp i Södern och haft synnerligen verkliga upplevelser av diskrimering, men trots det - eller just på grund av det? - bestämt sig för att skaffa sig själv en bildning och till sina barn försökt förmedla sin närmast konfucianska syn på dess värde.   

    Williams bok är väl inget mästerverk direkt, och en del av hans resonemang känns som läsefrukter från en a-kurs i filosofi. Men just det lite klumpiga gör att man övertygas om upplevelsens äkthet. Det är en humanistisk bok, om man med detta avser vad det borde avse, dvs. en uppfattning om det mänskliga intellektets universella förmåga att reflektera över sig själv och genom en lika mycket inre som utifrån kommande uppfostran bli vad man kan bli, genom att ta reda på vad man vill bli. Känn dig själv. 

Det som tydligt illsutreras av Williams bok är två saker: 1) att hiphopkulturen kan ha en inverkan som kan vara både begränsande och direkt destruktiv om den tas på allvar, och gränsen mellan gansterrapens fantasier och det verkliga livet upphävs i en strävan att vara "äkta" ("brothers no longer talk shit, yo, these niggas live it" som De la Soul uttryckte det) och 2) man måste ha alternativa resurser och perspektiv hämtade från andra håll för att kunna se det och för att kunna utvecklas. 

Kan det svenska samhället erbjuda de resurserna, i de fall då föräldraauktoriteten är försvagad eller själv en del av problemet? Ibland tycks det mig som man inte ens försöker. Få svenska lärare och fritidspedagoger verkar ha ambitionen (och i många fall knappast heller förmågan) att leda ungdomen - vilket är vad peda-gogi borde handla om egentligen. Självförtroendet är helt obefintligt hos en vuxenvärld som inte kan komma på något bättre än att ge ungdomarna en videokamera för att spela in filmer kalkerade på gansterrappens musikvideor, en graffittivägg eller dylikt. Kanske beror det på att de själva har så begränsade referenser att det enda de kan erbjuda är andra typer av (lika begränsad, men på ett annat sätt) populärkultur, utan att peka ut några egentliga saker att sträva efter. Visst måste man gräva där man står med ungdomar. Men man måste också vara tydlig med att de är ungdomar, att de ännu är barn och att de förväntas att förr eller senare ska lägga bort vad barnsligt är (1 Kor. 13:11). Det skulle inte skada heller att införa ett visst filosofiskt allvar, få folk att reflektera över sig själva snarare än att bara upprepa en massa korkade memer från populärkulturen och inbilla sig att det är då som är mest äkta. Som Williams skriver:

 "The way philosophy worked, it occurred to me at one point, was the exact opposite of the way the black, hip-hop-driven culture operated. Whereas the latter dealt strictly with with the surfaces of things - possessions, poses, appearances, reactions - the former was nothing but the penetration of facades. The more I read in philosophy, the more I felt like that escaped slave from Plato's cave. The fact that this was such a sophomoric, clichéd revelation to come to...only illustrates the degree to which hip-hop culture had placed a barrier between me and the most universal aspects of intellectual life."

 

Förfluget

Håller vi våra "sanna" åsikter för oss själva, medan vi i offentligheten förställer oss för att undvika kontroverser? Frågan väcktes apropå en bedrövlig historia för några månader sedan som jag inte ska fördjupa mig i här. Men själva frågan är intressant. Är det moraliska problemet "hyckleri" den mest relevanta utgångspunkten? Är yta-djup och dolt-öppet de mest träffande tankemodellerna? Handlar det ens om att dölja det vi tycker egentligen? Ofta har mötet med människor som tycker annorlunda fått mig att ta en fråga på större allvar och att avstå från den typ av tillspetsade formuleringar man kan ägna sig åt i ensamhet eller bland likasinnade. Skulle då dessa senare utgöra vad jag tyckte egentligen? Lika gärna kan man väl säga att det först är mötet med oliktänkande som får mig att inse vad jag egentligen tycker. Det innebär inte nödvändigtvis förställning att mildra en kanske överilad tanke utifrån ett mer fullständigt kunskapsläge. Och i mötet med radikaler av alla kulörer ställer jag mig ofta frågan huruvida de egentligen tror på det de säger, eller om de bara tror att de tror. Skillnaden är snarast att offentligheten tvingar oss att föreställa oss en mottagare som tänker tvärtom, och vars invändningar vi kan behöva ta på allvar, medan ensamheten, anonymiteten och nätets mikrooffentligheter av likasinnade snarare utgör en inbjudan till att ge sig hän åt de mest drastiska formuleringarna. Därför kan man nästan få intrycket att man har att göra med två helt skilda verksamheter, åtminstone sett till deras grundläggande impulser. Mycket av det som enkelt rubriceras som "hat" handlar väsentligen om att uttrycka sig, inte om att övertyga (möjligen har det sin spegelbild i en konformistisk opinionsbildning som skapar gemenskap genom besvärjelser snarare än att förmedla tankar). Den epigrammatiska spetsigheten, sarkasmen, skämtet - allt detta bygger på att man accepterar vissa grundläggande premisser, då det skulle göra udden slöare att ifrågasätta dem med ett å- ena-sidan-å-andra-sidan. Författarna förstår detta. Här Julien Gracq om Célines antisemitism: 

"I Céline finner vi en människa som fallit in i marsch bakom sin egen trumpet...hans utomordentliga begåvning vad gäller att hetsa, vilken han inte kunde motstå, drev honom obevekligen mot ämnen med ett stort inslag av risk, panikartade, besatta teman [...] Den som till sin olycka har fått råttfångarens flöjt som arvedel, ska man svårligen hindra att leda barnen ner i floden."

("Il y a dans Céline un homme qui s'est mis en marche derrière son clairon...ses dons exceptionnels de vociférateur, auxquels il était incapable de résister, l'entraineraient inflexiblement vers les thèmes à haut teneur de risque, les thèmes paniques, obsidionaux [...]. Quiconque a recu en cadeau, pour son malheur, la flûte de preneur de rats, on l'empêchera difficilement de mener les enfants à la rivière.") (Julien Gracq, En lisant en écrivant)       

Från igel till snäcka

 

Joseph Brodsky skriver i sin "Platon förädlad" (i Bengt Jangfeldts översättning):

 

Jag skulle vilja leva i en stad där floden sticker fram

under en bro, Fortunatus, som en arm

ur en ärm, och där den rinner ut i en vik med lekande fingrar,

likt Chopins - som aldrig visade någon en knuten hand.  

 (Kommentarer från en ormbunke. Dikter 1962-1994, s. 119)

Det var naturligtvis hans förlorade Petersburg som spökade i bakgrunden. Men om det tillåts mig att jämföra små saker med stora har jag flyttat till en stad som åtminstone vad gäller den allmänna topografin stämmer överens med denna beskrivning: Karlstad, där Klarälven gör en våldsam sväng in mot ett delta och sträcker ut sig själv i en uppsättning naturliga och konstgjorda kanaler som till sist rinner ut i Vänern. Ändå är egenheten att platsen på en gång tillfredsställer mitt behov av vatten och mitt behov av att känna terra firma - inlandet, behovet av ett Moskva att retirera till, kanske vid behov att tända eld på under vidare reträtt. Man befinner sig praktiskt taget vid ett hav (föreslagen definition på hav: det man inte kan se till andra änden på, annars "sjö"; Vänern är i så fall ett hav). Samtidigt finns detta vatten alltid lite i bakgrunden, det tycks alltid ligga ytterligare en byggnad eller en liten holme mellan en själv och vattnet. Här ska jag alltså leva.     

I debatten om behovet av ett mer miljömedvetet levnadssätt har man ibland påpekat att "det inte är någon mänsklig rättighet att bo på landet". För litteraturvetare kan det vara bra att påminna sig att det inte heller är någon mänsklig rättighet att bo i en storstad. Ibland får man intrycket att en sådan inställning har uppstått bland svenska akademiker, i alla fall bland humanister. Delvis är det nog en följd av att incitamenten att röra på sig är ganska små om man har möjlighet att igla sig fast vid heminstititionen och så småningom få ett jobb, och har man disputerat vid något av de större universiteten vill man nog gärna vara kvar där. Men jag tror också att det handlar om en vidare och lite mer svårgripbar kultur, en föreställning om vad som ingår i det goda livet som verkar vara gemensam för stora delar av den utbildade medelklassen idag, och som faktiskt skiljer sig från äldre generationers. Mina föräldrar flyttade till en liten stad därför att de båda erbjöds lärarjobb där, och för att jag var i mammas mage. I det gamla systemet var det också så att man vi disputation antingen gavs docentur eller inte, och i det senare fallet var det bara att välja en stad med ett ledigt lektorat, lämna universitetsmiljön och undervisa på gymnasiet där. Äldre kolleger i Lund påpekade att de humanistiska studenterna i allt högre grad valde att pendla från Malmö, vilket för övrigt jag själv gjorde under många år. 

En inställning som förut var ganska spridd men som definitivt har försvunnit är i alla fall den äldre universitetsromantiken, där det klosterlikt avskilda i de gamla universitetsstäderna sågs som något i sig attraktivt. Idag har det avskilda nog blivit en nackdel. Jag tänker exempelvis på Cornell University, byggt i norra delstaten New York på principer hämtade från transcendentalisterna: tanken var att amerikanerna skulle komma i kontakt med sitt lands storslagna natur och att denna otillgängliga plats var passande för de andliga aktiviteter som ett universitet huvudsakligen antogs ägna sig åt. De flesta som arbetar där idag skulle nog önska att det inte var hela fyra timmars bilresa till staden New York.  

De större städernas ["storstad" känns konstigt att använda om Malmö eller ens Göteborg, strängt taget har vi bara en storstad i Sverige] fördelar är naturligtvis inte illusoriska, och personligen kommer jag att sakna åtminstone vissa av dem. Men den korrekta inställningen för en humanistisk akademiker tycks mig ändå vara snäckans omnia mea mecum porto - "allt mitt bär jag med mig". Så länge jag får möjlighet att leva och arbeta, läsa och tänka och skriva, kommer frågan om det verkliga hemlandet (jag bortser då från platser som Arkadien, Solstaden och Thélème) inte att behöva besvaras.   

 

Träffande

2020-12-01 kl. 21.15: Christopher Hitchens presterade en del minnesvärda citat. När man tar del av den här nyheten är det svårt att inte tänka på detta:

"Whenever I hear some bigmouth in Washington or the Christian heartland banging on about the evils of sodomy or whatever, I mentally enter his name in my notebook and contentedly set my watch. Sooner rather than later, he will be discovered down on his weary and well-worn old knees in some dreary motel or latrine, with an expired Visa card, having tried to pay well over the odds to be peed upon by some Apache transvestite."