Jaget och laget

 Den här artikeln i Chronicle of Higher Education säger vad som borde vara uppenbart för alla: att det är lite oklart varför universiteten (och i Sverige, skattebetalarna) skulle fortsätta att finansiera discipliner som dess företrädare själva menar inte borde existera, av sociopolitiska anledningar. Istället menar man att de uteslutande borde syssla med att "kritisera makten", ett argument jag ibland hör från kolleger inom mitt fält. Och det kan man naturligtvis ägna sig åt i sin forskning, men det är ganska svårt att se hur det skulle kunna göras till en hel disciplins själva raison d'être, särskilt som frågan om vad som egentligen utgör "makt" med nödvändighet måste vara kontroversiell. Snarare får man väl se det som att disciplinerna möjliggör ett samtal om detta (och många andra saker, inklusive frågan huruvida detta är vad man borde syssla med inom disciplinen). Väl fångat är också observationen att när den verkliga makten (eller någon av dem, hur man nu ser det; i varje fall en högst verklig sådan) sedan gör slag i saken och slaktar en institution, retirerar radikalerna till en betydligt mer traditionell, pluralistiskt vag och skönandlig legitimering av humaniora. Ett tänkvärt utdrag:

"Some years back, the journalist Jon Schwarz proposed what he called the 'Iron Law of Institutions.' This law states that 'the people who control institutions care first and foremost about their power within the institution rather than the power of the institution itself.' As a result, 'they would rather the institution ‘fail’ while they remain in power within the institution than for the institution to ‘succeed’ if that requires them to lose power within the institution. Political radicalism, up to and including the apparent repudiation of one’s own field of study, functions as a market signal within the reigning value system of the humanities and social sciences. Indeed, in hypercompetitive academic fields whose material resources are vanishing, anti-institutional rhetoric has become one of the most successful stratagems for individual advancement. Such rhetoric, however, also tends to weaken the fields’ public and institutional standing. This is why, as anyone familiar with them has likely observed, bomb-throwing radicals turn into humdrum humanists when they need to make the case for why their departments should still be funded." 

Därför kan man stöta på framträdande ämnesföreträdare som denne. Och ett inlägg som detta i den svenska debatten torde vara lättast att förstå utifrån ett sådant perspektiv. 

"Är det den vägen vi ska gå? Omdefiniera vår verksamhet genom att helt enkelt lägga ner ämnet litteraturvetenskap, och skapa nya ämnen, nya kurser, nya litteraturlistor? För mig är inte tanken skrämmande." Inte för dig, nej.