Aktuell Achmatova

Anna Achmatova, 1917: 

Мне голос был. Он звал утешно,
Он говорил: «Иди сюда,
Оставь свой край глухой и грешный,
Оставь Россию навсегда.

Я кровь от рук твоих отмою,
Из сердца выну чёрный стыд,
Я новым именем покрою
Боль поражений и обид».

Hо равнодушно и спокойно
Руками я замкнула слух,
Чтоб этой речью недостойной
Не осквернялся скорбный дух.

 

En röst kom för mig och sade ”kom hit”

Den kallade på mig med tröstande ord:

"Lämna ditt döva och syndiga land

Lämna för alltid din ryska jord.

 

Blodet från dina händer ska jag tvätta

Från hjärtat ska jag ta bort den svarta skammen

Med ett nytt namn ska jag täcka

Smärtan av nederlaget och harmen.”

 

Men lugn och likgiltig lät jag

mina öron med händerna täckas.

Så att den sorgsna själen ej av detta

oanständiga tal skulle fläckas.  

(min snabba översättning, egentligen inte metrisk och ganska tillåtande vad gäller halvrim. Postar den nu men skulle gärna fortsätta arbeta med den när jag får tid.)

latos vastant cultoribus agros

Den metaforiska motsatsen mellan att odla jorden och att föröda den genom krig är återkommande i europeisk kultur. Det är passande att tänka på detta motsatspar vad gäller det krig som utspelar sig i Ukraina, ett land med kanske den bästa matjorden på planeten. Ukraina är också en stor exportör av vete, framförallt till Mellanöstern, varför man nu förutspår en livsmedelskris, särskilt som detta kombineras med ett exportstopp för gödningsmedel från Ryssland.  

Upplysningstidens pacifism ställde gärna det uppodlade landskapet i motsats till det av krig förödda. I Encyklopedin - se uppslagsordet "Gloire" - pekar Marmontel på det orimliga i att man ärar den som genom krig förstör en landsända men förbigår i tystnad den som förbättrar den genom kloka insatser för jordbruket. Denna föreställning möter vi också i den gustavianska litteraturen, särskilt när den närmar sig de fysiokratiska tankegångar som spelade en stor roll för åtminstone den första fasen av Gustaf III:s styre. Här är Johan Gabriel Oxenstierna, ur första versionen av Skördarne (skriven 1771-1773):

Knapt än från vintrens is oss våren mägtat fria,

 Förrn döden i dess fjät har har hvässt en blodig lia,

och bland Naturens fröjd och kärleks tidsfördrif

  Förnyar krigets skräck och världens herrars kif.

Hvad hisklig olycksbild min syn i hast förfärar!

Hvad båtar detta gny? hvart rusar dessa härar?

Sen kring en plundrad näjd de röjt sin vildhets prof,

de döda nu hvarann, at ta hvarandras rof.

Så skogens grymma djur, se'n vintren är förliden,

at mätta sig af mord gå fram ur sina iden. 

På farans tummelplats betäkt af lik och blod,

Bereder dödens hand monarkers ärestod,

Naturen hörs ej mer. Förtviflan, hämnd och fasa

Kring Härens leder gå, i alla sinnen rasa.

Med hela slägters fall de hölja jordens säng,

Och i en vidsträkt graf förvandlar Floras äng.

Hvar är din mödas län, du trägna åkerman?

Din teg i lågor dränks ell bärjas af en ann.

Från sina åkerfält, dem han emd skräck förlåter,

Så nära till sin skörd, han dess förlust begråter:

Med tårar fjärran från han hör de eldars brak

Som hvälfva sig mot skyn ur hans förtärde tak.

Sköt åbo, nu din äng, din trädgård och din gröda:

Församla nu den skörd som bordt din framtid föda,

Drif nu den hjord i bet som förr din rikdom var.

Nej du har mistat alt: förtviflan blott är quar.

Förhärjning går förut, en öcken hjälten följer. 

[---]

I Gudar af vår värld! Är det då all er ära,

Förhärja jordens krets att hennes spiror få,

Och med en sorglig magt i tomma öcknar rå?    

Som mycken 1700-talslitteratur ger det ett lite naivt intryck när den ska höja sig till indignerat patos. Det är också svårt att inte tänka på hur förhållandevis civiliserade den tidens krig var, innan massmobiliseringarnas och de industrialiserade krigens tidevarv. Men sorgen över den förödda jorden är äkta. Även en övreståndsperson som Johan Gabriel Oxenstierna hade en god insyn i jordbrukets realiteter. Och för den tidens människor var naturligtvis jordbrukets väl och ve en direkt fråga om överlevnad. Något liknande kan vi påminnas om nu. 

Encore du Péguy

 Något av det bästa och mest relevanta jag läst i en akademisk bok på sistone är förordet i Matthew W. Maguires Carnal Spirit. The Revolutions of Charles Péguy (2019). Verket utgör en mycket noggran och rättvis analys av Péguys tänkande och kan verkligen rekommenderas för den som vill förstå honom på riktigt. Det intressanta är att Maguire själv så uppenbart sympatiserar med Péguy och hans kritik av "de moderna" att utläggningen av Péguys egna synpunkter oundvikligen - och detta är en öppen strävan, därtill helt kongenial med Péguys föreställning om den historiska tidens många dimensioner - tar färg av hur liknande fenomen ter sig i dagens samhälle. Jag ska gå igenom några ställen, så substantiellt träffande och retoriskt exakta att jag bara måste teckna ner dem: 

För Péguy fanns det två skenbart motsatta sätt att vara modern, vi kan kalla dem "progressiv" respektive "reaktionär". Vi börjar med de första:

Credentialed, procedural, and managerial in affect, the advocates of a
new, entirely immanent becoming, thought Péguy, work to transform
institutions patiently from within rather than seeking their overthrow.
Sustained in ways great and small by the ultimate assumptions and
insatiable expansion of global markets—with the market and its
technological artifices as the ubiquitous and paradigmatic form for all
human relations with others and with the world—this process brings the
imperatives of negotiated, contractual exchange and profitable consumption
to all our experiences, guided by the ongoing labor of sciences natural and
social.

The specifically scholarly advocates of this immanence often
complement the progress of technology and of the social sciences with a
highly developed if selective historical consciousness. A methodical and
comprehensive “contextualization” regularly falls with force upon
philosophies of life and the world different from their own; the injustices
that might or ought to be attributed to these views receive close attention,
and the injustices that might or ought to be attributed to the scholar’s views
are passed over in silence. It is assumed—and thus unsurprisingly
concluded—that alternative meanings and accounts of the whole ultimately
owe their existence to atavism...

Whatever their walks of life, the advocates of this immanent, expansive
becoming are at home in universities. Their sense of self is entwined with
them, and the order of merit and prestige attending them. Befitting their
professional status, an appropriate zeal for their own advancement and that
of their allies is suitable, even praiseworthy. To pay dearly in order to live
honestly in a flawed world is regrettably still necessary elsewhere; but
through the expansion of perpetually negotiable becoming to which they
have contributed as scholars and students, there is no longer a tension
between being honored by one’s contemporaries and telling the truth
without reserve.

Among these judgments often rests the assumption that most of the
longstanding particular forms of human conviction, belief, and allegiance
that mediate between individual persons and universal humanity—in
particular, notions of communal continuity, of peoples, and perhaps above
all of religious faith—should be allowed to dissolve inexorably, consumed
by the irresistible velocity of media and scholarship, and the general
liquefaction of identities in the flux of increasingly self-conscious
becoming.
      It is likely, and desirable—a kind of immanent justice—that these older
forms of being human will be altogether absorbed in that continuous,
perpetually contemporary negotiation and exchange, issuing in a cumulative
equanimity of perspective set loose from all particular fictions, all
arbitrarily inherited and given commitments. For the daring, this will
ultimately include the great given of being human. Human being may only
be a transitional moment in becoming’s perpetual advance. Perhaps most
important, a straightforwardly two-dimensional linear time, moving neatly
from past to present to future, will vindicate this immanent and ultimately
universal becoming.

Balansen är perfekt: detta är verkligen vad Péguy täkte, samtidigt som ordvalen på ett uppenbart sätt beskriver en nutida situation; en del kunde ha plockats ur något av de klyftigare nutida försöken att kritisera sammansmältningen mellan "the professional-managerial class" och ett progressivt konsensus. Sen får man förstås inte glömma - även om det är lätt hänt då Péguy faktiskt betydligt utförligare kritiserar sina (forna) vänner i vänstern än sina fiender i radikalhögern - att detta egentligen bara är ena sidan av myntet. För Péguy gällde nämligen att även den till synes rakt motsatta tendensen - den reaktionära - i sig var modern:   

These wrathful particularists often intimate a loyalty to older notions of
transcendence—including religious faith and its avowal of abiding truths—
but they conceive of that which transcends time only as an arrested
immanence. They often present an amalgamated past as a unity, the final
and definitive form for flourishing for themselves and their community, in
which a comprehensive fulfillment was possible, and which now must be
reinserted mechanically into the present, without creativity or surprise.
Within their arrested immanence, they express contempt for their learned
adversaries but also hope—once more the captives of their opponents—that
“science” will confirm their particularism and its prejudices.

(Vi bör notera i förbigående - Maguire skriver inte ut det på detta ställe - att detta var sant i en väldigt konkret mening, om vi ser till Péguys omedelbara motståndare i Action française. På samma sätt som man idag kan ha en rent anti-intellektualistisk hållning och samtidigt plocka lite rön från evolutionsbiologin, kunde Charles Maurras se sig själv som en arvtagare till Comte och 1800-talspositivismen: hans monarkism var inte baserad på legitimitet utan på dess uppfattade sociala funktionalitet.) 

Maguire påpekar mycket riktigt att de konflikter Péguy skrev om har dykt upp i nutiden med en ny och oroande kraft. Så är det. Jag försökte själv komma åt något av detta i en text jag skrev om Péguy i Axess men jag vet inte om jag lyckades träffa målet. Säkert är i alla fall att om man är sugen på en humanistisk kritik av båda de positioner som ingår i det s k kulturkriget, måste man läsa Péguy.

Det intressanta är att Maguire efter att ha skissat dessa grundkoordinater i Péguys tänkande går vidare till att applicera dem på själva Péguyforskningen, vilken alltså avslöjar sig som "modern" och därmed döv inför väsentliga aspekter hos det objekt de velat förstå. Det gäller för det första den bild som byggts upp av forskningen inom maskulinitet, fascism och liknande och som ofta bara sett Péguy som en deltagare i ett diskursivt rum man redan vet allting om och därför inte behöver undersöka i detalj. Här finns en fix och färdig tolkning av hur de gamla värdena i konflikt med moderniteten ledde fram till fascismen och krigen:

This type of argument has become a kind of standard model for a great deal of writing about late
nineteenth- and early twentieth-century Europe. In it, it is claimed, or
assumed, that the public, civic culture of the West in general, and Europe in
particular, labored to prolong with only minor or at most gradual
adjustments the presumed (as we understand, a selectively muted and
amplified) culture of a premodern, traditional society with origins in the
early modern or even the medieval period and its classical inheritance.
In this account, this culture artificially prolonged and intensified often
rigid distinctions of gender and caste, a sense of beauty and morals and
metaphysics and honor, accompanied by other aspirations, prejudices, and
hierarchies from its past. It dimly perceived but refused to accept that this
public, civic culture had been stretched beyond the technological, social,
economic, material, and cultural imperatives that gave it its suasive power.
This disjunction produced “crises” and “anxieties” about decadence and
decline...above all, historians trace the pathologies that sought to freely combine
a steroidal enhancement of sundry limiting atavisms with the distinctive
technological, ideological, and (often pseudo-) scientific possibilities of
modern culture. It was this pathological response to an emerging late or
postmodernity that brought Europe—or at the least, left Europe vulnerable
—to the hecatombs of 1914–1945.

Detta känner man igen om man är det minsta bekant med den moderna forskningen om perioden. Vilken är då dess bakomliggande moral? Ty en sådan finns ju, även om historiker inte alltid vill framstå som aktivister. Troligtvis måste den baseras på ett modernt - enligt Péguy - partitagande: 

One moral of the standard model of late modern Europe tends to assume
the following, applying its truth of immanent becoming to the origins of the
twentieth century’s catastrophes: the notion of a rigorously ethical, integral,
strong, persistent, and sacrificial self is not a source of resistance to fascism
but rather and ultimately is a precondition and enabler of fascism.
Following Foucault and others, advocates of the standard model have
implied and asserted that resistance to fascism, and more generally to
modern tyrannies of either a bluntly political or a more subtle kind, can be
attributed to a refusal or repression of discontinuous identities, desires, and
forms of expression.

Given this account of fascism’s ultimate inner hold upon us via our very
notions of self and self-command, it is rather awkward that resistance to
fascism in the twentieth century was often carried out by those with a robust
attachment to some considerable portion of the aesthetic, moral, and
metaphysical commitments that many contemporary scholars consider to
be, as it were, incipiently fascist in their internal logic. They include
integral selves making deliberate moral decisions at great personal cost,
founded in what is often a mixture of quite traditional and quite modern
notions of virtue and civic good associated with solidarity, courage,
equality, integrity, independence, duty, socialism, Christianity, Judaism,
humanism, and so on.

Att besinna.

Allmän adiafora

2/2 kl. 11.30: Jag besökte Kiev en vecka i höstas, för att min dotter skulle få träffa sin mormor, sin morbror och andra delar av släkten. Anledningen att vi valde att åka till just Kiev (de flesta av dem bor i Belarus) var att det var enklare att resa dit för alla inblandade, men också för att Kiev är ett fint resmål. Vi hyrde en stor lägenhet nästan på toppen av Andrijivskijsluttningen och varvade hemlagade middagar där med promenader i omgivningarna. På kvällarna läste jag - i engelsk översättning på min kindle, eftersom det var ett infall - Michail Bulgakovs Det vita gardet. Vid denna tidpunkt tänkte jag inte särskilt mycket på den ryska upptrappningen som då väl mest var ett obekräftat rykte, och jag hade sedan tidigare resor vant mig vid att saker och ting är som de är: Ukraina är ett land i krig. Man kan egentligen inte säga att det märks på gatorna, annat än i Majdans dekorationer och de foton på stupade som satts upp vid vissa kyrkor. Men bortsett från det skulle de flesta besökare som var ovetande om politiken och jämförde Kiev med Paris avgjort säga att det var den senare staden, där man ständigt omges av beväpnade militärer, som låg i ett krigsförande land. Men det märks när man talar med folk, åtminstone i de västra delarna, där ämnet "Ryssland" är nästan oundvikligt och har ungefär samma ställning som vädret eller bostadsmarknaden har hos svenskar. 

    Ett grepp i Bulgakovs roman som inledningsvis irriterade mig var att han i så hög grad släppte huvudpersonerna för panoramiska utblickar över truppförflyttningar i Kievs omnejd, och det ofta förvirrande maktspelet mellan det gamla ryska imperiet, den tillfälliga Hetman-regeringen, de ukrainska nationalisterna under ledning av Petljura, och bolsjevikerna. Men in- och utzoomningarna mellan familjen Turbin och den större bilden visar sig vara mycket effektiva, då de just fångar svårigheten för den enskilde att veta något - en svårighet som lätt slår över i likgiltighet, tills historien knackar på dörren och man finner sig inbegripen i något som är större än en själv. Hade jag varit i Kiev nu hade jag kanske haft lättare att se vitsen med detta litterära grepp. 

7/2 kl. 10: Den fraktala duvan. "Alla duvor är inte vanliga", har Gunnar Ekelöf lärt oss, och det är sant i fler avseenden än han avsåg. I kulturen har tecknet "duva" blivit bärare av två nästan motsatta innehåll: vi har å ena sidan den stiliserade, vita duvan, som vi utan problem kan tänka oss med en olivkvist i näbben. Det är rimligtvis en sådan man ska tänka sig bakom uttryck som "min duva" (моя голубка). Å andra sidan har vi stadsduvan, detta miserabla släkte, ofta betraktat som "råttor med vingar" och behandlade därefter. Så långt är allt klart. Men sedan inträffar det märkliga att denna grundläggande dikotomi reproducerar sig på en nedre nivå, och de gråa duvorna i sig splittras upp i skogsduvor och stadsduvor, som endast skiljs åt av små detaljer i fjäderdräkten. Man kommer här att tänka på de 1800-talstänkare som kom fram till att stadsproletariatet tillhörde en annan ras, avlad av prostituerade och pirater, och att klasskillnaden återspeglade en biologisk skillnad. Kains släkte, som drog iväg till städerna...

  9/2 kl. 16: I Påsk låter Strindberg en tidigare idé till intrigtråden hänga med i den slutgiltiga versionen, trots att den sedan givits upp. Han tycks till en början ha haft idén att pjäsens straffande gestalt (fordringsägaren Lindqvist) skulle utgöras av den lektor som underkänt studenten Benjamin, och lät därför till en början Eleonora uttrycka att "det namnet ska jag lägga på minnet". Men när han sedan nått fram till den slutgiltiga konceptionen, låter han ändå denna replik vara kvar, som (jag citerar kommentaren till Samlade verk vol. 43, s. 371) "'en ofullgången intention' som inte skulle strykas eftersom den 'gav verklighetssken åt framställningen'". Här har vi inte att göra med de inslag som typiskt sett anses grunda en "verklighetseffekt" i Roland Barthes mening - till exempel en överflödig materiell detalj - utan med ett yttrande av en person, vilket lösgör sig från kravet att vara en del av den sammansmältning mellan intrig och "karaktär" som vanligtvis utgör logiken bakom replikerna i ett skådespel. Tankspriddhet, momentan oenighet med oss själva, meningslöst snack - allt sådant ger onekligen verklighetssken åt framställningen. Men varje sådant drag hotar hela tiden att sugas upp av intentionen och inlemmas i en ny logik mellan karaktär och handling, särskilt i ett drama. Kanske kan en person bara framställas som verkligt tankspridd om dess upphovsman varit det.       

   

Kulturell autonomi

Det har säkert sagts förut, men den främsta anledningen att Frankrike idag är ett så intressant västland har att göra med deras eliter. Av historiska anledningar har de en form av demokratiska traditioner som inte är identiska med den angloamerikanska liberala modellen, och när den senare har visat sig kunna genomgå en metamorfos som gjort att den kommit betänkligt nära att slå över i sin motsats, har stora delar av den talande och tänkande klassen i Franrike inte alls varit villiga att hänga med. Den franska antiamerikanismen som ständigt finns där under ytan har naturligtvis hjälpt till. 

Därför är det betydelsefullt att det nyligen (9/1) hölls en stor konferens på Sorbonne ägnad en kritisk diskussion av fenomenet "woke". En hel del av de inbjudna var den typ av opinionsbildare som man kunnat ana skulle dyka upp (Mathieu Bock-Coté, Pascal Bruckner, Boualem Sansal etc.) men merparten var faktiskt universitetsfolk som utifrån sina ämnen verkar ha gjort seriösa försök att analysera fenomenet. (jag har sett några videofilmer och lyssnat på ljudupptagningar; helheten har inte vad jag vet gjorts tillgänglig). Det är framförallt dessa senare som är betydelsefulla. Opinionsbildare med "anti-woke"-profil som dyker upp i poddar och sociala medier är legion, i USA, i Sverige och i Frankrike. Det märkliga är just att debatter av detta slag ständigt förs utanför institutionerna, och att således en värderingsmässig omvärdering av gigantiska mått får passera helt utan akademisk diskussion. I Franrike kan uppenbarligen samtalet föras under porträttet av Richelieu och med utbildningsministern som öppningstalare. Själva inläggen tror jag inte är så betydelsefulla, bland annat därför att så mycket redan sagts av outsiders att det inte finns särskilt mycket att tillägga. Men det spelar inte så stor roll. Skillnaden mellan Franrike och många andra västländer är att motståndet mot de nya strömningarna inte bara kommer utifrån, eller från "folket": den kommer också inifrån eliten. De franska utbildade klasserna har sina egna traditioner, som på många sätt är progressiva, men som när de konfronteras med woke-fenomenet måste framstå som "konservativa" (för att inte nämna andra epitet; se New York Times' bisarra bevakning för en indikation).

Emmanuel Macron talar gärna om "strategisk autonomi" som en målsättning för EU, och även om detta har alla kännetecken på den pompösa retoriska idealism som fransmännen emllanåt hemfaller åt, kommer kanske något åt det hållet att vara en nödvändighet i en alltmer multipolär värld. De mjukare förutsättningarna finns i så fall i en kulturell autonomi: ett immunförsvar mot importerade ideologier och de nog oavsiktliga men mäktiga hallucinationer som utgår från den amerikanska nöjesindustrin och dess förmåga att få resten av världen att se sina problem i ljuset av amerikanskt samhälle och historia. 

Lite litterärt

3/12 kl. 11: Retour à Balzac? Läser en text i LARB som pläderar för en återvändo till Balzac, som ett sätt att ta sig ur den fälla den amerikanska fiktionslitteraturen fastnat i: å ena sidan spekulativ fiktion med politiska tendenser (dystopier, klimatfiktion etc.), å andra sidan den amorfa kategorin "autofiktion" (ett ord som tillåts inkludera nästan allt och som jag personligen undviker, samtidigt som det kanske inte finns något bättre begrepp). Ja! Naturligtvis behöver vi gå tillbaka till Balzac, därför att vi behöver skapa verk som är större än oss själva, vilket inte kan sägas om de två nyssnämnda alternativen: autofiktionen är monologisk i ordets vardagliga mening, den spekulativa fiktionen i Bachtins. Men: jag minns också att när Michel Houllebecq fortfarande var en ny och spännande författare (dvs. vid tiden för Elementarpartiklarna och Plattform) så talade man om honom som en "Balzac för konsumtionssamhället" och liknande. Kanske är det betydelsefullt. Det kan nämligen vara så (vilket Houllebecq själv för övrigt driver med i en episod av Elementarpartiklarna) att författare måste vara reaktionära (eller åtminstone "antimoderna" i Antoine Compagnons mening), och detta torde gälla a fortiori för den som vill vara den nuvarande världens Balzac. En författare måste vara lika antimodern som den reaktionära monarkisten Balzac inför det borgerliga samhället för att på allvar kunna ta pulsen på det. Till saken hör förstås att de insikter som på detta sätt produceras kommer att vara till användning även för dem med andra ideologiska agendor ("realismens seger" enligt Georg Lukács). På ett motsvarande sätt tycks det mig att nutida realism nästan bara producerar ögonblick av sanning då den innehåller element som avviker från en progressiv konsensus, om inte annat så just för att denna är en konsensus, en förstelnad överideologi med en förenklad människosyn (kanske framförallt genom att den på förhand utesluter det tragiska) som en författare måste vinna distans till för att kunna se saker som de är. Det fina i kråksången är att detta slags reaktionära avvikelser är betydligt vanligare än man tror, även om de förekommer fläckvis, sällan utgör romanens hela ärende och definitivt inte kommer till uttryck i författarintervjuer och liknande. Vilket leder oss till följande ekvationer: 

författare med reaktionär världsbild + realistisk form = realismens seger, potentiellt progressiv; författare med progressiv världbild + realistisk form = realismens seger, potentiellt reaktionär.      

26/11 kl. 14.20: Jag brukar sällan helt avfärda böcker, utan föredrar att tänka att jag missat något eller att det helt enkelt är skrivet i en genre som jag har svårt för. Jag är inte vad Samuel Johnson kallade a very good hater. Men när jag förstått idén bakom en bok och kan föreställa sig vägen från intuition till verkställande, tycker jag mig kunna kritisera med gott samvete. I fallet Katharina Volckmers The Appointment vågar jag påstå att vi har att göra med en riktigt usel bok. Idén är inte dålig: en tysk-brittisk kvinna samtalar med den plastikkirurg som ska hjälpa henne att komma till rätta med sin tyska identitet genom att förse henne med en judisk (omskuren) penis. Recensenter har jämfört med Philip Roths Portnoy's Complaint, en jämförelse som är korrekt vad gäller själva idén men knappast utförandet. Roth visste hur man var tvugen att ge en så begränsad situation dynamik genom att skickligt variera protagonistens allmänna gnäll med bakåtblickande episoder (redan då hade Roth en klar känsla för hur lång en episod måste vara i förhållande till den omgivande textmassan för att bli tillfredsställande); hos Volckmer får man mest gnället. Texten saknar momentum och blir aldrig engagerade. Ett liknande problem präglade Nina Bouraouis Mes mauvaises pensées, men hon kom undan med att upnå poesi istället. Föga av det hos Volckmer, som snarare vill vara humoristisk. Tyvär är humorn inte judisk utan tysk, dvs. bara gapig, fånig och utan finess. Det hela är egentligen ganska synd, eftersom det finns en del intressanta idéer bakom det hela. Men litteratur gör man som bekant med ord och inte med idéer.   

25/11 kl. 10: Marjorie Perloff om varför Jurij Tynjanov hade rätt: "Tynianov’s central interest was in the way literary forms and genres develop, mutate, go underground, and are reborn within the larger literary system. It is that system, rather than the individual works within it, that is the object of literary study: to understand how it works, the student must examine a wide range of works from different literary periods and, ideally, from different cultures, though Tynianov’s chief examples are drawn from Russian literature. The hit-and-miss nature of our own so-called literature major, where one is allowed to study, say, women writers of World War I without much concern for the larger context of war writing, to say nothing of broader national and international literary developments, would thus strike a disciple of Tynianov’s as completely pointless — rather like studying medicine by only investigating a single organ."

Det är precis så det är, och det är enbart med den här typen av argument som studiet av litteraturhistoria (ja, hela ämnet litteraturvetenskap) kan motiveras. Den överdrivna specialiseringen i kombination med "the present willed shortening of memory" leder till en litterär fördumning. Det är bara fördunklande att i sammanhanget tala om kritik av "kanon" och att framställa sin identitetsmässiga och kronologiska snävhet som något upproriskt. Det man vänder sig emot i så fall kan lika gärna kallas "kunskap", den större bild som gör det möjligt att förstå det enskilda fenomen man har framför ögonen.   

10/11 kl. 15.30: Läser den kanske vassaste lingvisten med litteraturintresse idag, Nigel Fabb (konkurrensen är tyvärr inte stor, jämfört med hur det såg ut på 1900-talet) om "the development hypothesis" - att det poetiska språket bygger vidare på det vanliga språket, exempelvis att de olika metriska systemen bygger vidare på fonologiska drag i respektive språk ("Is Literary Language a Development of Ordinary Language?", Lingua, vol. 120, nr 5, 2010). Accentuerande meter är i det avseendet inte "artificiell" på germanska språk utan utgör en systematisering och vidareutveckling av inneboende fonologiska drag i dessa språk, vilka i princip är tillgängliga (om än inte nödvändigtvis konceptualiserade) utifrån en spontan, vardaglig upplevelse av språket. Dessa fungerar möjliggörande men också hindrande: alexandrinen blir smidig på franska (syllabisk metrik) men lätt lite hackig på svenska (accentuerande). Det som vållar problem för denna teori är de verkligt artificiella litterära greppen, dvs. sådana som inte utan vidare kan ses som vidareutvecklingar av drag i vardagsspråket. Till dessa kan räknas uppenbart avantgardistiska manipulationer genom godtyckliga regelverk (t ex Georges Perecs La Disparition, som skrivits helt utan bokstaven E), men också vissa mer traditionella praktiker, som den turkiska folksångarvanan att framföra dikter/sånger med en pinne i munnen vilket omöjliggör bruket av vissa ljud (huruvida det senare bygger på naturlig fonologisk medvetenhet eller inte, dvs. huruvida den ska räknas som "naturlig" eller "artificiell" är en svår fråga).     

Men skulle inte detta - men nu ger jag mig ut på spekulationer som det skulle vara nästan omöjligt att bevisa - kunna ses som en mer allmän beskrivning av relationen mellan avantgardekultur och vanlig kultur, till exempel mellan experimentell prosa och realistisk prosa? Skillnaden skulle då vara att vi inte har att göra med utveckling utifrån en grund i ett eller annat språk, utan snarare utifrån allmänna kognitiva processer: tidsupplevelse, upplevelse av identitet genom narration, normalt spatialt seende etc. Jag tänker inte gå in på de här extremt kniviga frågorna, utan den analogi jag ser gäller snarare litteratursociologin: vilka grepp plockas upp, därför att de är (eller i varje fall kan uppfattas som) naturliga, och vilka plockas bara upp av en liten grupp, ett kotteri? Litterär realism skulle då, i princip, vara "naturlig" i nyssnämnda mening medan långtgående experiment med tidshopp, synvinkelskiften och liknande (tänk le nouveau roman) inte skulle vara det. Ett sådant synsätt kan lätt kritiseras som naivt: man inser då inte att även den litterära realismen är en konstruktion (precis som centralperspektivet inom måleriet) och att den egentligen, när man lär känna dess strukturer, framstår som en ganska långtgående förvrängning av den råa erfarenheten. Och i princip delar jag ju denna skepsis. Men på ett rent praktiskt plan ligger ändå en del av bevisbördan hos skeptikerna, som måste svara på frågan varför vissa konventioner verkar mer naturliga än andra, varför de så lätt plockas upp medan andra kräver anslutning till ett principprogram eller medlemskap i en klubb.           

 

10/11 kl. 13: Jag läser Nils Håkansons synnerligen läsvärda framställning av översättningens mekanismer och dess kulturhistoriska roll på svenskt språkområde. Ett intressant exempel på översättningar som han tar upp är sångtexter. Många av de svenska versioner han tar upp är väl lite putslutsiga (t ex lokaliserande av typen "Laxå" för "Jackson"), men det finns också en del översättningar som nästan förbättrar originalen, eller i alla fall tillför något väsentligt. Ett exempel jag kommer att tänka på är Edgar Nougaros version av Duke Ellingtons "I've got it bad (and that aint good)".

Här originalet: https://www.youtube.com/watch?v=EjRAa5KFmKU

Never treats me sweet and gentle
The way he should
I've got it bad
And that ain't good

My poor heart is so sentimental
Not made of wood
I've got it so bad
And that ain't good

But when the fish are jumpin'
And Friday rolls around
My man an' I, we gin some
We pray some, and sin some

He don't love me like I love him
The way he should
I've got it bad
And that ain't good
Yes I've got it bad
And that ain't good

Här Nougaros version: 

https://www.youtube.com/watch?v=7SuW-g66Vj4

 

Elle n'est jamais douce ni tendre
Ma femme fatale
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Elle n'est pas c'qu'on peut prétendre
Sentimentale
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Elle fait partie de la bande
Des Libérées du Mec
Tous mes amis m'demandent
Qu'est-c'que tu fous avec
Elle fait travailler mes glandes
Lacrymales
Mais j'suis mordu et ca fait mal

Elle se prétend polygame
Congénitale
Mais j'suis mordu et ca fait mal
Elle a déjà descendu en flammes
Cinq ou six mâles
Mais j'suis mordu et ca fait mal

Quand près d'elle, j'viens m'étendre
Avec mon madrigal
Motus, elle fait des cendres
En lisant son journal
Elle n'est jamais douce ni tendre
C'est une brutale
Mais j'suis mordu et ca fait mal

Je peux aller me pendre
Je tombe sur un bec
A quoi bon les esclandres
Puisqu'elle gagne son bifteck
Au sifflet mon cœur se pâme
Ah l'animal
Je suis mordu et ca fait mal

J'espère m'etre fait comprendre
Enfin, bref
J'vais pas m'étendre
J'l'aime Elle F

Hur skulle man sammanfatta skillnaderna? Det är svårt att isolera orden från den stämning som själva framförandet skapar, men låt oss försöka. För det första har könet på diktjaget ändrats och den som utsäger dikten har i respektive version en helt annan persona: temat är naturligtvis i båda ojämlik kärlek, men den sociala värld som skildras skiljer sig dramatiskt.

 Den större enkelheten i Ellingtonversionen ger ett mer autentiskt uttryck, medan Nougaros version bygger på stiliserad distans och smyger in lite tidskritiska observationer om den moderna kvinnan. Nougaros version är "världslig", i den franska meningen (mondän). I motsats till detta finns det en enkelhet som känns övertygande, drabbande i Ivie Andersons sång: "He don't love me like i love him/ Nobody could". Medan hennes sång blir mer gripande, blir Nougaros betydligt mer elegant. Den mer genomgående rimstrukturen (på -ale) ger en större formell fulländning, samtidigt som det tvingar fram mer långsökta och fyndiga elaborationer: 

Elle fait travailler mes glandes/ lachrymales 

En intressant aspekt vad gäller det formfulländade är hur Nougaro blandar upp det potentiellt stela med talspråkliga former, möjligen ett sätt att dra in lite mer "gatu"-sociolekt för att på analogins väg hitta något som påminner om relationen mellan svart amerikansk engelska och standardvarianten: "J'suis" "Qu'est-ce que tu fous avec", etc. Jag kan för lite om fransk jazzsång för att säga något definitivt om detta. Hursomhelst leder det till intressanta brytningar mot inslag i mer traditionellt hög stil som "elle a déjà descendu en flammes/ cinq och six mâles".

 Det verkar inte göras översättningar av den här typen längre, så det är svårt att jämföra då och nu. Jag kan bara konstatera att många av den tidens översättningar av sånger var verkliga omdiktningar, och att de är gjorda med en omsorg och lycklig fyndighet som många översättare av dikter inte når upp till.     

 P.S.

Vad gäller översättning kan jag inte låta bli att hacka på en av de inflytelserika handböckerna i ämnet, Susan Bassnetts Translation Studies. När hon tar upp Roman Jakobsons översättningsteori presterar hon själv en total felöversättning som dessutom framförs med stor myndighet: 

"for example, the English word pastry, if translated into Italian without regard for its signification, will not be able to perform its function of meaning within a sentence, even though there may be a dictionary
‘equivalent’; for pasta has a completely different associative field. In this case the translator has to resort to a combination of units in order to find an approximate equivalent. Jakobson gives the example
of the Russian word syr (a food made of fermented pressed curds) which translates roughly into English as cottage cheese." (s. 24)

Men det är precis tvärtom, som alla med rudimentära kunskaper i ryska (eller bara aptit på rysk mat) vet: det är syr (сыр) som betyder "ost", dvs. typiskt sett lagrad hårdost, medan tvorog (творог) är "a food made of fermented pressed curds which translates roughly into English as cottage cheese" (och som i Sverige tilldelats varumärkesordet Keso, vilket märkligt nog ser ut som en svensk translitterering av det ord som används för "ost" i Spanien, där själva företeelsen väl är obefintlig. Men nu blir det snurrigt). En detalj naturligtvis, och Håkanson har nog rätt i att kritik av felöversättning av enskildheter är den lägsta formen av översättningskritik. Men detta är alltså en bok som handlar om översättning, och jag citerar detta ur tredje reviderade upplagan!

Allmän adiafora

13/10 kl. 10: Jag har inte mycket att tillägga i frågan om Lars Vilks och yttrandefriheten. Vad gäller den politiska dimensionen har det mesta redan sagts. Men jag förvånas över att så få (med Johan Lundberg som möjligt undantag) har diskuterat det inifrån själva det konstbegrepp som Vilks rörde sig med. Den stora behållningen med hans verk är för mig inte de politiska konsekvenserna utan hur han inifrån dekonstruerade det nutida konstbegreppet. Jag vandrar genom salar där någon satt upp lampor som användes i ett tyskt antropologiskt institut, "som en kommenatr till dess av kolonialismen besudlade historia". Ingen bryr sig om objekten, som i sig inte är intressanta. Ingen opponerar sig mot de värden som projektet tänks manifestera. I brist på estetisk sensation från objekten själva är det hela tänkt att framkalla någon annan sorts reaktion, men en sådan infinner sig inte, eftersom ingen egentligen blir utmanad. Masochismen hos publiken beror inte på någon chockartad verkan hos ett verk utan att behöva släpas med till ännu en meningslös utställning och tänka att man inte förtjänar bättre (ett säkert tecken på låg status i denna de nakna kejsarnas värld - att tycka att man förtjänar något bättre...det vittnar om förlegade estetiska värderingar och säkert någon form av bristande politiskt medvetande. Du bör lida.). Är det inte just denna kräftgång hos samtidskonsten som Lars Vilks lyckats bryta? Allt det som man sade om hans verk när det begav sig är sant - att det är estetikst ointressant och en tom provokation - men det gäller större delen av samtidskonsten. Skillnaden är att just genom dessa reaktioner blev inte provokationen tom - dess verkan gällde nämligen inte muslimerna utan det nutida konstetablissemanget. Även efter hans död fortsätter de att bidra till hans verks framgång.    

10/10 kl. 09: I historieböcker gör man ibland misstaget att illustrera fattigdom, och kanske hyresvärdars snikenhet eller mer generellt det ekonomiska systemets missförhållanden, genom att peka på hur stor del av en arbetares magra lön som gick åt till hyran. Här exempelvis Barbara Tuchman i The Proud Tower från 1966: "Emma's [Goldmans] first job in the United States was sewing in a factory ten and a half hours a day for $ 2.50 a week. Her room cost $ 3.00 a month." Arbetstiderna är förfärliga, och skulle man översätta lönen till dagens penningvärde var den säkert minmal, men att en tredjedel av inkomsterna går åt till hyran uppfattas i dag knappast som extremt, i alla fall inte i storstadsregioner och för den amorfa massa av relativt unga som vill någonstans men ännu inte slagit sig ner (studenter, men också trainees av olika slag). 

 29/9 kl. 14: Fint att den alltmer oumbärliga litteraturbanken gjorde Gunnel Vallquist till septembers författare och lägger upp hennes texter. Eftersom nästan alla svenska läsare av Proust läst På spaning efter den tid som flytt i hennes översättning, har många en relation till hennes språk utan att tänka på det. Lika exakt är det i hennes essäer - och det är exakt därför att tanken är det. Som småätare, fd rökare, nu snusare har jag speciellt svårt att göra mig fri från den här iakttagelsen ur hennes lilla bok Helgonens svar, där hon ger ett försvar för den tidiga kyrkans asketer (s. 78): "Den hos oss nuförtiden så påfallande vanan att alltid ha något i munnen är helt säkert ett symptom på en psykisk oro man söker döva. Fastan [...] vill undanhålla människan detta bedövningsmedel, detta facila sätt att bedra sig själv på arten av sina verkliga behov." Det är strängt, det är svårt att ta till sig, ännu svårare att omsätta i handling - men är det osant? (Stycket är för övrigt en ganska precis utläggning av Augustinus' inquietum cor nostrum est, donec requiescat in te). Överhuvudtaget måste det påpekas vilket märkligt och otillräckligt uppmärksammat fenomen den svenska litterära katolicismen egentligen är. Sven Stolpe, Östen Sjöstrand, Birgitta Trotzig, Torgny Lindgren, Ingemar Leckius. De är inga marginella figurer. Faktum är att Svenska Akademien tidvis haft en representation av katoliker som med många hundra procent överstigit den religiösa gruppens proportion i befolkningen i stort. 

25/9 kl. 13: Tout pour moi devient allégorie: Jag kommer att tänka på den när allt kommer omkring inte så märkvärdiga filmen Donny Darko (2001). Huvudpersonen lider av typiska tonårskänslor av utanförskap och frustration - en frustration som naturligtvis ökas av att en karismatisk inspirationsföreläsare (spelad av Patrick Swayze) har staden i sitt grepp med sitt förenklade budskap om att endast två krafter styr universum: Fear and Love. Den som förnekar att kärleken är svaret på allt styrs således av rädsla. Senare framkommer det efter ett kraftigt oväder (eller en meteorit - minns inte riktigt) att den omtyckte föreläsaren haft en källare full med barnpornografi. Det ligger i allegorins väsen att den kan appliceras som man behagar. Jag tror att ni kommer att komma på något.