Yrkesstolthet

Min syster fäste min uppmärksamhet på den här gravstenen, vilken finns på S:t Pauli kyrkogård i Malmö. Det är lite rörande att se den självklarhet med vilken yrkestiteln "filolog" sätts ut, mitt bland alla dessa murarmästare, läkare och andra mer bekanta värv. Jag hade inte hört talas om personen i fråga, men genom en googling hittade jag följande stycke ur Pierre Schoris minnen från tiden vid Malmö Latinskola:

”En charmfull bohème med encyklopediska kunskaper, som skred in i klassrummet med tänd cigarr som sedan pyrde på katedern medan han med ett starkt bildspråk försökte förklara olika ords ursprung [...] Ofta fick vi komma till hans lya för att se på inkunabler och lyssna på spännande föreläsningar ljusår bortom läroplanen. Där lärde vi oss mycket av vad vi behövde veta om livet utanför schemat. Enligt Jacques Werup bjöd han också hem luffare och hemlösa för att lära dem kinesiska. Herbert Högstedt lärde mig den verkliga innebörden av ordet intelligent, helt enkelt vad det bokstavligen betyder: att läsa mellan raderna, inter legere. Högstedts pedagogik ogillades av många föräldrar och kolleger, men älskades av oss.”

Allmän adiafora

15/6: Diskuterade blindhet (och inledningen till tredje sången i Paradise Lost) med en kollega som återhämtat sig från en ögonoperation. Eller snarare rädslan för blindheten: att sluta som Milton eller Borges med en pojke som läser för en, eller idag - möjligen ännu värre - tvingas lyssna på ljudböcker. Det slår mig att det är en paradox att synen ska ha en koppling till litteraturen, och man känner att denna fråga om ett sinnes relation till en konstart kräver en Lessings Laokoon för att redas ut en gång för alla. Litteraturen framstår ju närmast som ett missbruk av synsinnet, medan njutandet av bildkonst framstår som ett fullkomnande av dess naturliga användning. Litteraturen kräver naturligtvis syn, men bara så mycket som är nödvändigt för att lämna synfältet och det sinnligas form. Man kan uttrycka det annorlunda: litteraturen består av tecken för betydelser som aldrig med samma grad av idealitet framträder i sinnesvärlden. Som sådana vill de ersätta alla betydelser som kan inhämtas via synen.  

16/6: Typiskt. Just som jag gett upp mina drömmar om Kulturen, om att på ett eller annat sätt förbättra människan, och istället kommit att inte bara acceptera utan också uppskatta dynamiken i den globala kapitalismens virrvarr av identiteter, mångfald, yta, frånvaro av egentligt allvar - ja, ett glatt anammande där en stigande oro eller uttråkning lättast lindras genom en flygresa till något annat land som är lite lika, men lite annorlunda, som också är blandat, och som blir det lite ytterligare genom min närvaro - precis då, när jag slutligen lagt ner mina vapen och erkänner att de vunnit, att de hade rätt hela tiden, att min längtan (och min oro) var obefogade, precis vid den tidpunkten säger de mig att vi förbrukat jordens resurser genom vårt ideliga flygande och galna konsumtionskultur. Förvirrande.  

8/8 kl. 12: Han drömmer om en plats där arkitekturen är frusen musik och där glassen är frusen grädde (snarare än en blandning av skummjölk, vasslepulver, glukossirap, emulgeringsmedel E471, vaniljarom...).

 4/8 kl. 10: Jag slog idag igen Nils Holgerssons underbara resa. Jag hade inte (vilket jag skäms för nu, men inte skämdes för innan) läst den tidigare, annat än i små utdrag. Läser man den längre? Jag tänker mig att även de som med glädje läser Selma Lagerlöf väljer andra böcker av hennes hand. Ett didaktiskt verk som tillkommit för att undervisa eleverna i svensk geografi, och där talande djur ska utgöra det underhållningsmoment som får lärdomens bittra malört att lättare glida ner - det är väl inget man läser självmant? Betydligt lättare är det nog att sälja in Kejsaren av Portugallien (socialt patos, hanterligt omfång), möjligen Gösta Berlings saga (brukar läsas på a-kursen i litteraturvetenskap, åtminstone hittills en "levande klassiker"). Hursomhelst började jag läsa lite förstrött och det märkliga inträffade (vilket hänt mig flera gånger med Selma Lagerlöf): att berättelsen tar greppet om en och vägrar släppa. 

Det som slår mig är framförallt vad man skulle kalla ett slags klassicistisk kräsenhet vilken döljs av det skenbart frodiga och folkloristiska. Många verk som handlar om hembygd, natur, och i synnerhet de som har till uppgift att instruera, förlorar sig i konstnärligt overksamma detaljer och tvingas parasitera på ett utomlitterärt intresse. Jag har inte kunnat hitta en enda episod i Nils Holgersson där den informerande ambitionen vinner över den litterära, utan varje ord och varje mening har noga vägts. Denna noggrannhet utsträcker sig till vad man skulle kunna kalla den musikaliska kompositionen i det hela. Berättelsen blir oundvikligen en aning förutsägbar om man vet ungefär hur färdvägen går och vilket landskap som ska komma härnäst, men Selma varierar så skickligt de olika framställningssätten och subgenrerna som dras in i enskilda episoder att man upplever en ständig variation. Samtidigt blir det aldrig någonsin diffust. Författaren har fullständig kontroll och läsaren likaså: det är ett sätt att skriva som föregripit läsarens psykologiska reaktioner och tagit hänsyn till dem.         

Om själva innehållet vore mycket att säga, men jag nöjer mig med frågan om bokens nationalism. Jag orkar inte här ägna mig åt all den historiska pedagogik som krävs för att nutidssvenskar ska förstå vad sekelskiftesnationalismen egentligen var, och att den på det stora hela är illa lämpad att utgöra någon sorts antites till samtida kosmopolitism. Samtidigt kan ju vissa aspekter av kulturarvet vara mer svårsmälta än andra. Känsliga läsare kan i så fall vara lugna: Nils Holgersson är verkligen inte någon flåsig punschpatriotisk hyllning utan en på många sätt progressiv historia, buren av kärlek till djur och natur och en sympatisk syn på samerna, utan att i endera fallet slå över i någon lättköpt civilisationskritik som i förlängningen skulle innebära ett sämre Sverige för alla. Selma Lagerlöf visar hur människor bearbetat naturen och utvecklat landet, men visar oss också på behovet av hänsyn mot den materiella omgivningen och andra arter. Nils Holgersson framstår som betydligt mer lämpad att utgöra ett nationalepos än de flesta andra förslag som figurerat.   

4/8 kl. 16: Innan man börjar andra ring på Lycée Henri IV "är det önskvärt att eleven har med sig ett visst kulturellt baggage". De ger följande lista med förslag, som jag publicerar här utan vidare kommentar och givetvis utan varje tanke på en eventuell jämförelse med svenska förhållanden...

 ●  MOYEN-AGE, XVIe S. ET XVIIe siècle

- Chrétien de Troyes: Yvain ou le chevalier au lion, Perceval ou le roman du Graal
- Corneille: Le Cid, Horace - La Fontaine: Fables
- Mme de Lafayette: La Princesse de Clèves
- Molière: Les Fourberies de Scapin, Les Femmes savantes, L’Avare, Les Précieuses ridicules, Georges Dandin, Le Médecin malgré lui, L’Ecole des femmes, Le Malade imaginaire…
- Perrault: Histoires ou contes du temps passé
- Racine: Andromaque
● XVIIIe siècle - Beaumarchais: Le Barbier de Séville
- Marivaux: L’île des esclaves, autres pièces de votre choix
- Voltaire: Zadig, Micromégas
●  XIXe siècle
- Balzac: Le Colonel Chabert, Ferragus, Eugénie Grandet , Le Chef-d’œuvre inconnu
- Barbey d’Aurevilly: Le Bonheur dans le crime
- Comtesse de Ségur: Les Malheurs de Sophie
- Dumas: Les trois mousquetaires
- Flaubert: Trois contes
- Gautier: Le Roman de la momie
- Hugo: Notre-Dame de Paris, Quatre-vingt-treize, Le dernier jour d’un condamné, Les Misérables,
Les Contemplations
- Maupassant: Boule de Suif, Pierre et Jean, Une Vie, Le Horla, contes fantastiques ou nouvelles réalistes… - Mérimée: Carmen, Colomba , La Vénus d’Ille
- Stendhal: Vanina Vanini
- Verne: tout ce que vous souhaitez
- Zola: Au Bonheur des dames, Germinal, Thérèse Raquin
●  XXe siècle
- Alain-Fournier: Le grand Meaulnes
- Anouilh: Antigone
- Aymé: tout ce que vous souhaitez
- Barjavel: Ravage, La Nuit des temps
- Beauvoir: Mémoires d’une jeune fille rangée
- Bazin: Vipère au poing - Camus: La Peste
- Cohen: Un Livre de ma mère
- Colette: La Chatte, Sido, Les Vrilles de la vigne…
- Feydeau: Feu la mère de Madame…
- Gary: La Promesse de l’aube
- Gide: La Porte étroite
- Jarry: Ubu roi
- Le Clézio: Désert, Le Rêve mexicain
- Mauriac: Le Mystère Frontenac, Le Sagouin, Thérèse Desqueyroux, Génitrix
- Queneau: Zazie dans le métro, Exercices de style…
- Vian: L’Ecume des jours
●  AUTEURS ANTIQUES
- Apulée: Les métamorphoses ou l’âne d’or
- Aristophane: Lysistrata, Les Guêpes… - Homère: L’Iliade, L’Odyssée
- Euripide: Médée, Electre, Andromaque, Oreste…
- Ovide: Les Métamorphoses
- Pétrone: Le Satiricon
- Sophocle: Antigone, Œdipe roi…
●  AUTEURS ETRANGERS
- Calvino: Marco Valdo ou les saisons en ville
- Christie: tout ce que vous souhaitez
- Hemingway: Le vieil homme et la mer
- Hoffmann: Les Contes - Huxley: Le meilleur des mondes
- Kafka: La Métamorphose
- Orwell: La Ferme des animaux, 1984
- Perez-Reverte: Le Tableau du maître flamand…
- Poe: nouvelles fantastiques
- Pouchkine: La Dame de pique, nouvelles
- Shakespeare: Roméo et Juliette, Beaucoup de bruit pour rien, Songe d’une nuit d’été…
- Stevenson: L’Ile au trésor, Dr Jekyll et Mr Hyde
- Twain: Les Aventures de Tom Sawyer
- Zweig: Le Joueur d’échecs, Amok…

7/8 kl. 15: Écart prosaique: När jag läser metrisk, rimmad vers vill jag ofta följa med syntaxen i min läsning och undvika alltför markerade radbrytningar. När jag däremot läser orimmad, fri vers vill jag framhäva dem. I det senare fallet är ju radbrytningarna det lilla som återstår av det äldre systemet, och deras funktion är följaktligen att hindra dikten från att bli "bara prosa". Det intressanta är att jag i det förstnämnda fallet tycks vilja hindra det från att bli "bara vers".  

12/8 kl. 14: Det är ett fint drag hos Hjalmar Gullberg att han låtit nya testamentets Josef (se "Barnafaders besvärligheter" ur Dödsmask och lustgård) träda fram som den verkligt uteslutne, den som gör sitt jobb men djupast sett helt står vid sidan av det stora mysteriet. Tanken ligger naturligtvis latent i bibeltexten: hur skulle man kunna vara mer utesluten än Josef, den överflödige fadern? Inte den äkta fadern, lika långt från sonens gudomlighet som moderns kvasigudomlighet. På sätt och vis reduceras han till den funktion fadern haft traditionellt sett, innan man genom DNA-test kunde säkerställa föräldraskap. Och även idag, när män förväntas vara mer närvarande i sina barns liv, utveckla mer "moderliga" sidor om man så vill, verkar många av dem uppleva ett utanförskap i förhållande till det mer uppenbart symbiotiska förhållandet mellan barn och mor. Misstanken att faderskap djupast sett är en social roll (en "juridisk fiktion", som Joyce skrev) snarare än en biologisk, ligger nära till hands. Genom århundradena har kristna riktat brinnande böner till Maria, men mig veterligen har något liknande aldrig skett vad gäller Josef.

13/8 kl. 12: Många håller nog med om att ett av George Steiners fel som kritiker är hans ideliga name dropping, att han så ofta vill imponera på läsaren men inte alltid tränger så djupt in i det han behandlar. Det är inte ett fel alla gånger. Ganska ofta leder det till att en av kritikens mål uppfylls: att få läsaren att inspireras till vidare studier. Men skenet av auktoritet måste vidmakthållas. Här är ett exempel när det säckar ihop som en dålig hoppborg:

"To cite Mandelstam, Akhmatova, Tsvetayeva, Pasternak, Brodsky is to refer, with almost careless selectivity, to an incomparable breadth and depth of poetic presence. This breadth and presence has been matched, perhaps even excelled, in the fiction of Pasternak, Bulgakov, Siniavsky, V. Iskander, Zinoviev, G. Vladimirov and literally a score of other masters much of whose writing is not yet available in English (min kurs.). To set against Nadezhda Mandelstam's memories, against Solzhenitsyn's first novels [...] against Natalie Ginzburg's autobiography (min kurs.) [...] even the most powerful of modern American narrative or personal statement, is to court a bewildering sense of disproportion." ("The Archives of Eden", omtryckt i No Passion Spent. Essays 1978-1995, 1996, s. 299)

Men hur många av dessa kan ha läst? Steiner läste/läser enligt egen utsago inte ryska, så med vilken auktoritet kan ha uttala sig om den nyare ryska litteratur som ännu inte översatts? Han kan naturligtvis ha läst franska eller tyska översättningar. Men varför kan ha i så fall inte skilja mellan Lidija Ginzburg (1902-1990), rysk författare och litteraturteoretiker, och Natalia Ginzburg (1916-1991), italiensk författare (samt mor till historikern Carlo Ginzburg)? "Inom humaniora bluffar vi från morgon till kväll", menar Steiner i sina intervjuer med Laure Adler. En överdrift, naturligtvis: ett skämtsamt erkänannde av humanioras underlägsenhet visavi de exakta vetenskaperna. Det hindrar inte att han vid enskilda tillfällen faktiskt, bokstavligen, bluffar.     
 

Frihet från friheten

Jag uppskattar American Affairs, som blivit ett forum för ofta behagligt kontroversiella synpunkter. Den här texten av Peter Shikori Saval (aldrig hört talas om skribenten) stämmer rätt väl in på den beskrivningen: The illiberal Arts. Han har naturligtvis, på det stora hela fel i sin katolskt reaktionära uppfattning av samhällsutvecklingen, och jag kan inte säga att jag känner igen mig i hans beskrivning av det moderna subjektets alienation. Samtidigt tycker jag att han träffar rätt  i sin beskrivning av kulturens tvåfaldiga dilemma under liberalismen. Som ekonomiskt system gynnar liberalismen knappast den allmänna kulturen – han tycks hänga upp sig särskilt på offentliga statyer och liknande – och den synpunkten är väl rätt vanlig även bland dess kritiker från vänster. Men man måste vara mer än en liten gnutta konservativ för att inse att liberalismen (förstådd som ett samhällssystem, typ ”det liberala samhället”, snarare än ett viss ideologi eller parti) saknar förutsättningar att bevara traditionen och konsekvent felläser den utifrån sina utgångspunkter. Kritiker från vänster har hand om traditionen för att smula sönder den och framvisa hur den bygger på maktförhållanden för att desto bättre (antar man) kunna hjälpa till i analoga befrielseförsök i nuet. Enligt Saval befinner sig dessa i en sorts objektiv maskopi med den ekonomiska liberalismen.

Det är framförallt detta andra led i argumentationen som jag tycker är intressant. Detta har också länge varit ett av mina främsta problem med den automatiserade föreställningen om ”critique”, den självklara uppfattningen att humaniora finns till för att ”kritisera makten” el dyl. Om kulturtraditionens främsta kännetecken är 1) att vara bärare av maktförhållanden, och 2) att vara estetiskt högstående (något de flesta brukar kunna enas om, i princip), vore det inte då mer logiskt att helt enkelt glömma bort den, att ersätta den med nya artefakter som har estetiska kvaliteter men saknar det problematiska arvet? Varför anstränga sig att väcka något till liv enbart för att kritisera det? De mål man sätter upp för sig om man utgår från”critique” tycks mig mycket mer effektivt kunna genomdrivas av sociala medier, populärkultur och den kulturella amnesi som mer eller mindre utgör normaltillståndet i västerländska samhällen. Att de – återigen i vid mening – liberala handhavarna av denna tradition inte löper linan ut, kan man förklara på flera sätt. En enkel förklaring vore hyckleri: de har att rättfärdiga sin verksamhet inför bidragsgivare. En annan är att glappet mellan vad de säger och vad de gör återspeglar deras inre kluvenhet. De två förklaringarna är väl inte helt ömsesidigt uteslutande, men jag väljer den andra och mindre moraliserande ordalydelsen då jag tror att den kan hjälpa oss att komma närmare sakens kärna.       

Man måste nämligen ge Saval rätt i att kulturtraditionen till större delen inte är liberal. Det mesta av kulturen fram till upplysningen handlar inte om frigörelse. Om vi söker oss till Händel är det inte för att han längtade efter frihet utan för att han gav uttryck åt en (förlorad och numera sörjd?) ordning:

From harmony, from heavenly harmony,  

      This universal frame began:  

  When nature underneath a heap  

      Of jarring atoms lay,  

    And could not heave her head,

The tuneful voice was heard from high,  

    ‘Arise, ye more than dead!'  

Then cold, and hot, and moist, and dry,  

  In order to their stations leap,  

     And Music’s power obey.

From harmony, from heavenly harmony,  

   This universal frame began:  

   From harmony to harmony  

Through all the compass of the notes it ran,  

The diapason closing full in Man.

De grekiska tragedierna, Aeneiden, Den gudomliga komedin, Shakespeares pjäser, Racine, Miltons Paradise Lost – inga av dessa kan egentligen kallas liberala i sin tendens eller återspegla liberala värderingar. Att de i sin rika gestaltning av människans lott möjliggör sådana tolkningar är en annan historia, och i detta skiljer de sig inte från varje annan komplex semiotisk struktur. Under en tid av messiansk modernitet (från romantiken fram till andra hälften av 1900-talet) var det också möjligt att hävda att de estetiskt högststående verken i sig var utopiska, i sig indirekt pekade på ett framtida tillstånd av frihet – helt oberoende av deras ideologiska innehåll i snävare mening. Detta legitimerade humaniora. Sedan kom uppgörelsen mot detta elitistiska synsätt, och tendensen sedan dess har väl varit övervägande negativ: att kritisera verken för deras medbrottslighet i diverse maktformationer. Den positiva aspekten har det sedan dess varit tyst om – inte så att den inte existerar, men just att den håller sig tyst: den har tagit formen av vanor och värderingar som ytterst sällan artikuleras till en sammanhållen lära, även om den inte är betydelselös på det praktiska planet. Olika former av resonemang om bildning är väl det närmaste man kommer, men även här är det viktigt att förstå vad man menar.   

Bildning sägs ofta handla om individens frigörelse – och det stämmer, i den meningen att den ger större tankefrihet, större möjlighet att höja sig över det nuvarande och betrakta saken ur fler perspektiv. Men det framstår också som en lek med orden att kalla det frihet att traggla glosor eller att konsekvent byta bort enklare njutningar mot svårare, att hellre sitta böjd över en bok än att ha kul med sina vänner. Alla som sysslat med bildning och kultur vet att det knappast är roligt hela tiden och ofta fungerar enligt en sorts uppskjutningslogik, där man kan glädja sig åt resultat i framtiden, eller en del-i-helheten-logik, enligt vilken vissa tråkiga saker är nödvändiga att kunna för att förstå de verkligen fascinerande. (I vissa kretsar tillhör det god ton att dölja mödorna för att det anses fult att inte ha roligt, och kanske också för att försäkra sig om att medelklassen reproduceras i smyg, men det är en annan historia). Vad som står på spel i denna sorts övningar är inte så mycket emancipation, som disciplin, ungefär som ett hårt träningsprogram  som man underkastar sig i hoppet om att möjligen i framtiden kunna röra sig smidigare. Med negativ frihet – den enda friheten som inte blir en lek med orden - har det inte särskilt mycket att göra. Den negativa friheten i bildningssammanhang kan inte bestå i annat än att låta bli böckerna så länge man inte tvingas till det av en institution. Och om man kan tala om att det ger en andlig frihet, så består den i distans gentemot ett tillstånd av frihet – det normala, liberala samhället. Även detta måste sägas vara en lek med ord. Om en nunna säger att hon upplever större frihet i klostret än hon gjorde utanför, menar vi att ordet ”frihet” mest används som en beteckning för ett eftersträvat tillstånd än en objektiv realitet. Samma sak här.  

Att humaniora idag så uteslutande är en liberal verksamhet får oss att glömma att det fanns en tid när denna tradition värderades just för att den inte var liberal, en tid när den mobiliserades mot det liberala, demokratiska samhället. En stor och numera bortglömd konflikt rasade i början av 1900-talet, oftast tematiserad som en motsättning mellan ”klassicism” och ”romantik”. Den konflikten gällde främst urvalet av ett humanistiskt kanon, men rymde precis den dimension som är relevant här, dvs. frågan om ”frigörelse” i motsats till ”normativitet”. Irving Babbitt, och de franska kritiker som han byggde på, hävdade det humanistiska arvet i form av en ordning, en uppsättning regler och mått för det mänskliga, i motsats till en civilisation som splittrades upp mellan personligt frigörelsebehov och teknologiskt behärskande av naturen. Att idag återvända till dessa synpunkter är tämligen lärorikt – det ger oss dels en uppfattning om vad ”höger” hade kunnat beteckna i motsats till dagens ”vänster” på kulturens område, och visar i samma stund genom sin närmast totala frånvaro idag hur fullständigt den sistnämnda triumferat.       

Vad är det då man kan finna i kulturtraditionen, om man inte söker ”andlig frihet” eller ”emancipation”? Vilka förståelsemönster måste vi ha för att kunna tolka den rätt? Saval föreslår auctoritas som det saknade begreppet, vilket bör förstås med den termens speciella begreppshistoria, som något delvis skilt från vanlig makt (potestas). Det innebär snarare något man frivilligt underkastar sig för att förverkliga något annat – ofta förstått som människans inneboende potential som annars förblir oförlöst. Jag själv är inte katolik, och inte religiös i allmänhet heller. Men jag tvingas konstatera att katolicismen har ett språk för denna dimension som tycks vara förbjuden för oss moderna och som tvingar oss att omformulera våra strävanden i konstiga termer. Det skulle vara inte bara mer ärligt utan mer överensstämmande med de verkliga bevekelsegrunderna för bildnings- och kultursträvanden att resonera i termer av positiva mål snarare än i negativ frihet.Tricket skulle vara att hitta en modell som har samma funktion som auctoritas men som möjliggör pluralism och individualism, de saker som Saval betraktar som fördärvliga men som jag är rätt övertygad om att han skulle sakna om de skulle försvinna. Men detta är en enorm – och kanske hopplös – diskussion som jag inte tänker gå in på här.     

Allmän adiafora

5/12 kl. 17.10: Too big to fail. Talade med en bekant som är konstkritiker och med ett ironiskt tonfall frågade han mig om jag sett det nya nationalmuseum. Sedan vidtog en lång harang om den undermåliga restaurationen: vad gäller allmänna estetiska beslut, mer lokala detaljer och rena materialfrågor. Jag förvånades en aning eftersom jag bara hört en enstämmig hyllning. Enligt min kontakt var flera människor i branschen av hans åsikt, men det var något man talade tyst om, eftersom det helt enkelt stod så mycket på spel i projektet - ekonomiska, politiska och kulturella intressen, ekonomisk-politisk-kulturella intressen. Någon dag senare gick jag dit och lyckades nog ganska bra med att förtränga de kritiska synpunkterna, som till större delen går att skriva på yrkesskadans konto. Som vanlig besökare var det en njutning att vara på museet. Men jag kunde inte skaka av mig misstanken att vi har att göra med ett utslag av vår vanliga lagsportspatriotiska psykos som hittils fått många helt nakna kejsare att verka påklädda. Jag tar inte ställning i detta fall, jag registrerar bara att så mycket väl kan vara fallet. Typiskt nog är Thomas Steinfeld - denne ständigt införstådde utomstående - den ende som anmält avvikande mening.  
 
8/12 kl. 17.45: Konstaterade med mina kolleger en obalans i svensk litteratur, ja kanske rentav formeln för ett av dess främsta lyten: för många pappor i prosan och för många mödrar i poesin. Tillägg 12/2 -19: Lånade nyss Kalle Hedström-Gustafssons debut Mormorordning, hägringsöar (Norstedts, 2019). Vi får se vilken skillnad det gör.  

12/12 kl. 11.30: Anglicismer som fungerar. Jag vet naturligtvis att "ha en bra dag" inte är svenska, att det kalkerats på amerikansk servicelingo och sedan gradvis sipprat ut i samhället. Sådant inträffar hela tiden, och med en snabbhet som kan förvåna. I princip stämmer allt som en reaktionär europeisk filosof skulle ha kunnat säga om saken under 70- eller 80-talet. Samtidigt blir jag glad när jag får den hälsningen i ett ovidkommande (dvs. icke servicerelaterat) sammanhang, till exempel när jag träffar en arbetare som går med sin hund på lunchrasten och efter att våra husdjur bekantat sig färdigt med varandra använder denna avskedsfras. På grund av sentimentalitet? Ja, naturligtvis, men också att jag faktiskt inte kommer på något att ersätta det med. Lite amerikansk hygglighet, eller för den delen lite fransk politess eller lite arabiska stilblommor, kan kanske komma till vår undsättning. (Men jag är nog extrem i mina nordiskt bondblyga och antiretoriska utgångspunkter. Jag minns att jag tyckte det lät häpnadsväckande intimt när jag flyttade ner till Skåne och folk sade "ha det bra!" till människor de inte kände).

18/12 kl. 15.45: Intressant bredsida mot Edward Saids Orientalism av Nathan Shachar. Svårt att inte hålla med om mycket, men man bör kanske lägga till att om det inte hade varit Said, hade någon annan skrivit en liknande bok. Och det skulle i viss mån varit motiverat. En mer globaliserad värld med ökad närhet mellan kulturer måste nog förr eller senare resultera i det slags uppgörelse med stereotyper - och sådana fanns det ju faktiskt en hel del av i den äldre traditionen. Men bokens många fel och konstigheter bör kritiseras. Och framförallt bör dess rent antiintellektualistiska och nyfikenhetsförstörande konsekvenser motverkas. Sanskritforskaren Sheldon Pollock, som på det stora hela inte är någon ideologisk fiende till Said, skrev följande i sin "Future Philology? The Fate of a Soft Science in a Hard World": "for all the positive value of Orientalism, one of its deeply deleterious consequences, however much unintended, was to dissuade a whole generation of students from precisely the sort of philological engagement to which at the end of his life he wanted to return. After all, what’s the point of learning Arabic or Persian or Sanskrit philology, of deeply engaging with these languages and their textual worlds, if knowledge of the non-West is always already colonized? Such has been the implicit, self-paralyzing stance of many post-Orientalists, and I am not aware that the author of Orientalism ever tried to rein in the absurdities and abuses to which his theory gave rise." (960) 

2019-02-05 kl. 11: Jag gick förbi en affär i Malmö som heter "Svanskön", tydligen specialiserad på attiraljer till balett. Innan jag lyckades bryta ner ordkombinationen på det sätt som upphovsmannen avsett hade jag redan fått i huvudet två pleonastiska etymologiska förklaringar: svans-kön (queue-queue och coda-la coda). Den korrekta uttydningen är naturligtvis "skön som en svan". 

10/2 2019: På avstånd såg jag någon gå ut ur Absalonhuset, och jag hann tänka att det kanske var Sofi. Sen insåg jag att det helt enkelt är omöjligt. Så är det att vara död: att från början vara utesluten ur alla möjlighetskalkyler, inte ens kunna vara en figur på avstånd som en bekant på väg åt ett annat håll registrerar men inte stannar upp och pratar med.

 19/2 2019: 7:7. När jag gått upp några kilon brukar jag tillgripa den s k 5:2-metoden, som faktiskt fungerar, i alla fall för snabba regleringar. Det innebär att intaget två dagar av veckans sju inskränks till omkring 6-700 kalorier. Det är uthärdligt, särskilt med tanke på att man får äta som vanligt de andra dagarna. Jag läste nu om nazisternas Generalguvernement i Polen, hur de satte en gräns för vad man väl inte kan kalla annat än "undersåtarna" på samma antal kalorier. (Jag snubblade över dessa uppgifter när jag läste vidare utifrån Czeslaw Milosz' skildring i Mitt Europa. Det är lätt att se att stjärnforskaren Timothy Snyder väsentligen tagit premisserna till sin Black Earth från Milosz: kopplingen mellan kolonialism, nazism och imperialism, betonandet av det biologiska/darwinistiska i föreställningarna om Lebensraum, etc.)   

 20/2: "Jag vet inte vad kulturell appropriering är är för något, men om det är vad jag tror att det är stöder jag det helhjärtat". Lite etymologi: kultur (1) av cultura, av colere, odla (cultura animi - själsodling - hos Cicero, dvs. i stort sett "bildning"). Ur detta kulturbegrepp har det sedan skett en avledning till den mer allmänna betydelsen (2): vanor, tanke- och känslomönster, summan av symboliska uttryck hos en folkgrupp. Redan här är det viktigt att hålla koll på glidningen mellan betydelse 1, som bygger på det förvärvade, och betydelse 2, som bygger på det nedärvda. Men vi går vidare: appropriering - göra till sitt eget. Även detta ord har en intim koppling till bildning - jfr tyskans Aneignung, "tillägnande", och dess centrala betydelse i dess bildningstradition.
I debatten om kulturell appropriering har många använt sig av histooriska argument för att visa hur kulturer alltid lånat av varandra, men jag tror inte ens att man behöver gå så långt. Redan på ett logiskt plan blir det svårt att tänka sig ett tillstånd som utesluter appropriering, så länge man vill kombinera ett minimum av rörelse. Det mesta kommer ur sammanblandningen mellan betydelse 1 och 2 av "kultur". Det leder till föreställningen att kultur är något som helt enkelt finns, som ett naturföremål, när det i verkligheten är något som varje ny generation måste - just det - tillägna sig.
(denna påminnelse tycks också behövas då vi talar om "kulturellt kapital". Jag har svårt att se hur det, annat än på marginalen, skulle vara mindre mödosamt att lära sig latin för att ens föräldrar har många böcker hemma. Zbigniew Herbert uttryckte det väl: "Det finns en falsk uppfattning enligt vilken traditionen är en förmögenhet, ett arv som vi ärver på ett mekaniskt vis, utan att anstränga oss, och det är därför de som är mot ärvda rikedomar och oförtjänta privilegier är mot traditionen. Men faktum är att varje kontakt med det förflutna kräver en ansträngning, ett arbete, därtill ett svårt och otacksamt arbete, eftersom vårt lilla 'jag' gnäller och ryggar tillbaka inför det."). Hur som helst tycks mig hela föreställningen om "kulturell appropriering" bygga på två ohållbara förutsättningar: en statisk uppfattning om "kulturer" (vilka i samma ögonblick som de förstås statiskt förlorar många av de centrala egenskaperna hos sådana) som någonting helt enkelt givet, och en orealistisk uppfattning av människan, som antas födas fix och färdig in i en kultur, som man alltså tillhör, på samma sätt som en ko inte kan lämna sitt artväsen. Själva förekomsten av det som nu kallas kulturell appropriering visar att det inte stämmer.
  
20/2 2019: Abjektet. Viktor Rydberg har verkligen dragit en nitlott. Hans politik kan inte utan mängder av förmildrande kontextauliseringar fås att ligga i linje med nutida strävanden, och på ett paradoxalt sättt ser det nästan ut som om hans "progressiva" sidor är lika problematiska för nutiden som hans "konservativa". Men framförallt: han har olyckan att hans sexuella avvikelse, en sådan sak som för eftervärlden hade kunnat ge en intressant nattsida till hans präktighet, består i den enda parafili som enstämmigt förkastas av samtiden. "Pervers" präktighet, ordningssinne, "pervers" sexualitet: en sällsynt misslyckad kombination av smutsig renhet och rent smuts.   

20/2:  Var det inkorrekt när det sades om Ardalan Shekarabi att han "har doktorerat" i juridik när det som avsågs var att han "hållit på att doktorera" (= påbörjat doktorandutbildning). Det finns visserligen drag av fullbordad aspekt i svensk perfekt, men det är inte lika entydigt som det kan vara i andra språk. För att verkligen markera att en händelse fullbordats bör man lägga till något i stil med "färdigt" eller "klart" ("jag har ätit" betyder inte nödvändigtvis "jag har ätit färdigt"). "Han har doktorerat" kan alltså på svenska betyda både "han har doktorerat (färdigt)" och "han har hållit på att doktorera". I latinet kan perfektformen brukat ur en presenssynvinkel få en perfektiv aspekt, det vill säga beteckna att något är genomfört. "Dixi" brukade retorerna säga när de var färdiga, vilket alltså på svenska inte är helt synonymt med "jag har talat" utan snarare "jag har talat färdigt".  
På ryska är denna skillnad systematiserad och inbyggd i själva ordförrådet. Då skulle man behöva ett verbpar där det ena betyder "(hålla på att) doktorera" och det andra "doktorera (färdigt)". Jag tar reda på vad "doktorera" heter på ryska och får svaret "защитить диссертацию" (perfektiv aspekt), men blir besviken då jag inser att det strängt taget betyder "försvara en avhandling", dvs. samma sak som "disputera". Hade det funnits en motsvarighet till svenskans "att doktorera" hade det varit lätt att illustrera (typ  задокторировать [perfektivt] och докторировать [imperfektivt]). Kanske är skillnaden semantisk snarare än grammatisk? Doktorera = bedriva doktorandstudier vilka slutligen leder fram till ett doktorsdiplom; disputera = försvara en avhandling man skrivit och därefter få sitt diplom. Man skulle alltså inte kunna säga att han "har disputerat" utan att det betydde att han var doktor (dvs. har doktorerat) (men man kan naturligtvis, rent hypotetiskt, tänka sig någon arm stackare som släppts fram till disputation men inte godkänts. Den personen skulle - om han fick för sig att tala högt om det - kunna säga "jag har disputerat" enligt samma grammatiska logik som gör att man kan säga att Shekarabi "har doktorerat"). Kanske är det inte bara den svenska grammatiken utan också själva ordet "doktorera" som är otydligt, i det att det både betecknar en process och ett resultat, och att i detta fall skillnaden mellan den fullbordade och den icke fullbordade varianten är helt avgörande.

Allmän adiafora

22/11 kl. 10.15: Regel/ideal nr. 1: inget fuskbygge.

"Ce qu'il y a de surprenant, en effet, c'est que le beau n'est ici que l'honnêteté absolue, la raison, le respect même envers la divinité. Les parties cachées de l'édifice sont aussi soignées que celles qui sont vues. Aucun de ces trompe-l'œil qui, dans nos églises en particulier, sont comme une tentative perpétuelle pour induire la divinité en erreur sur la valeur de la chose offerte. Ce sérieux, cette droiture, me faisaient rougir d'avoir plus d'une fois sacrifié à un idéal moins pur."

"Det som är förvånande, det är att det sköna här inte är annat den absoluta hederligheten, förnuften, själva respekten mot det gudomliga. De dolda delarna av byggnaden är lika omsorgsfullt utformade som de som syns. Här finns ingen av dessa trompe-l'oeil-effekter, vilka särskilt i våra kyrkor, verkar som ett evigt försök att få det gudomliga att missta sig på värdet hos den sak som erbjuds. Detta allvar och denna rakryggadhet får mig att rodna över att några gånger ha offrat till ideal som inte är lika rena."   

 Ernest Renan, "Prière sur l'Acropole"

"Ces ouvriers ne servaient pas. Ils travaillaient. Ils avaient un honneur, absolu, comme c'est le propre d'un honneur. Il fallut qu'un bâton de chaise fût bien fait. C'était entendu. c'était un primat. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le salaire ou moyennant le salaire. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le patron ni pour les clients du patron. Il fallait qu'il fût bien fait lui-même, en lui-même, pour lui-même, dans son être même. Une tradition, venue, montée du plus profond de la race, une histoire, un absolu, un honneur voulait que ce bâton de chaise fût bien fait. Toute partie, dans la chaise, qui ne se voyait pas, était exactement aussi parfaitement faite que ce qu'on voyait."

"Dessa arbetare tjänade inte. De arbetade. De hade en heder som var absolut, så som det ligger i hederns natur att vara. Det var nödvändigt att en stolspinne var välgjord. Det var självklart. Det var en huvudsak. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av lönen eller för att skaffa sin en lön. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av chefen eller på grund av chefens kunder. Det var nödvändigt att själva stolspinnen var välgjord, att den var välgjord i sig själv, för sig själv, i själva sitt väsen. En tradition som kom ur, som stigit fram ur släktets djup, en historia, något absolut, en heder, bestämde att denna stolspinen skulle vara välgjord. Varje del av stolen som inte syntes var exakt lika fullkomligt välgjord som det som syntes."  

Charles Péguy, L'Argent

20/11 kl. 19.20: Finns det speciella "röstkulturer" på Sveriges Radio? Kulturer som inte bara gäller verksamheten som helhet (typ normerande rikssvenska i förhållande till dialekter), utan specifika program? Jag tycker alltid att politiska komentatorerna Thomas Ramberg och Fredrik Furtenbach låter exakt likadana (släpigt, trött, den ene visserligen lite mer nasal röst än den andre), och jag blandade ofta ihop Jörgen Huitfeldt med den andre Studio Ett-killen när han jobbade där (det livliga, bitvis lite ironiska, utmanande sättet att reagera på svar och intonera frågor). Om dessa jobb i framtiden kommer att ersättas av artificiell intelligens har vi här en bra utgångspunkt för de mänskliga aspekter som måste läggas till; dragen har redan renodlats. Vi vet hur vi vill ha våra politiskkommentarrobotar och våra fördjupandenyhetsprogramrobotar. 

17/11 kl. 15:

Les Murray, "Demo":

Nothing a mob does is clean

not at first, not when slowed to media
not when police.

(min kurs.)

En i övrigt helt "tillämpbar" dikt förstörs en aning av detta "slowed to media", som bara för något decennium sedan var en utmärkt visuell bild - drevet i tidningen som kommer dagen efter. Nu har vi närmat oss simultanitet. 

15/11 kl. 14: Höstens böcker, små recensioner med små reservationer:

Sami Said, Människan är den vackraste staden. Det är helt klart passande att använda ett slags pikaresktradition med en huvudperson som är en afrikansk migrant på drift över ett Europa i en ny stor oreda. Vissa inslag är briljanta, men kompositionen är en aning svag och står och stampar i andra hälften av boken. Man får känslan att boken inte riktigt kan bestämma sig om den ska vara episodisk eller följa en utveckling. Jag tror att jag i slutändan hade föredragit att se det pikareska inslaget ta ännu större plats, att Said skulle använt sin migranthuvudperson som en ännu mer rörlig Candide- eller Simplicissimus-varelse och ge oss ytterligare några pusselbitar till Europa. Samtidigt finns här en mycket fin förmåga till iakttagelser av det både roande och oroande slaget.

Johanna Frid, Nora, eller brinn Oslo brinn. Denna bok "utforskar två av vår tids kvinnosjukdomar - instagram och endometrios". Jag läste den precis när den kom ut och kan nu se hur den uppmärksammas från alla håll. Det mesta av de förtjänster som nu hålls fram är de som jag också skulle ha nämnt om jag inte varit så sen på bollen. Min främsta reservation här har att göra med min okunskap: min restriktiva användning av sociala medier gör att jag inte riktigt känner mig kvalificerad att bedöma vissa böcker skrivna av samtida författare. Jag undrar i mitt stilla sinne: beter sig folk verkligen på det här sättet nuförtiden? Visst, man måste vara illiterat för att inte se att detta är överdrivet - men hur överdrivet? Skillnaden mellan att å ena sidan extrapolera från vad alla/många människor gör och överdriva det, å andra sidan bara skildra ett unikt fall, där det kanske är personligheten som är det viktiga, snarare än det typiska. Jag kände samma sak inför Isabelle Ståhls Just nu är jag här.    

Tua Forsström, Anteckningar. Diktsamlingen om sorgen efter ett avlidet barnbarn är gripande. Samtidigt har jag vissa reservationer mot Tua Forsströms sätt att skriva, utan att jag egentligen kan formulera dem. Det är något med deras skirhet, som gör att jag på en gång kan konstatera det fina hantverket men ändå aldrig fastnar riktigt. Detta är inte särskilt intressant att berätta för någon annan.  

10/10, kl. 13: Jag tog en promenad med en bekant från Syrien som jag träffar då och då. "Kulturkrock" brukar man prata om, och då menar man hur två olika kulturer, olika vanor, traditioner, seder etc leder till ömsesidiga missförstånd. Men det finns en annan form av kosmopolitisk krock som inte har så mycket med "kulturer" att göra, åtminstone inte i denna starka mening, utan snarare med huruvida man ser ett samhälle inifrån eller utifrån. Jag undrade vad han tyckte om det svenska samhället efter några år här, och han var på det stora hela mycket positiv. De flesta aspekter han räknade upp var sådana saker som jag också uppskattar och i princip känner någon sorts stolthet över (religionsfrihet, sekulär stat, välfärdssamhälle etc.). I princip, vill säga. Skillnaden är just detta: att se det inifrån eller utifrån. För varje sak han räknade upp kände jag mig frestad att komma med pessimistiska gensagor, till exempel om hur den tidigare överenskommelsen om gränserna för religionens roll i det privata/offentliga är under stark press, hur kriminaliteten, bostadsbristen, ett skolsystem i spillror, och en växande oförmåga att överhuvudtaget göra något åt dessa problem, gör det allt svårare att baserat på det förhandenvarande (snarare än någon sorts reflexmässig nationalism, vilken paradoxalt nog tycks vara vanligare till vänster och i mitten än hos den hårda högern) känna stolthet över det svenska samhället. Tack och lov tyglade jag denna impuls för det mesta. Jag vill naturligtvis inte komma dragandes med en massa mörka demoner inför en människa som på många sätt har en sympatisk inställning och har just den inre drivkraft och öppenhet som invandrare nog måste ha för att lyckas.
 "Jag vill bara säga 'chapeau!' till de kloka människor som byggt detta land" utbrast han. Jag kunde inte låta bli att tänka på Sami Saids senaste roman (se ovan), där huvudpersonen reflekterar på rakt motsatt sätt:

"Förr bodde ett annat folkslag i detta land, Manni. Det är en hemlighet för de nuvarande ägarna vill inte att vi ska inse att de är värre snyltare än vi. Allt var färdigt redan när de föddes. De fick det gratis. Vilka var då dessa ursprungliga? Var de jordiska eller var de från stjärnorna? Jag ska inte uttala mig om det. Men detta land var deras. De högg ner skogen och reste fabrikerna och tornen och det andra omkring oss. Utan dem hade det inte varit civilisation och sedan tröttnade de och åkte vidare, förklarade jag det så som Mannis chef förklarat det för mig. Cirka. Byggarna hade rest ut och allt var i ett tillstånd av förfall." (Människan är den vackraste staden, s. 50, min kursiv)
          
Jag tenderar nog att tänka mer som Saids huvudperson, eller i alla fall hysa farhågan att det är så det förhåller sig. Men det är verkligen så att vad som är "förhandenvarande" beror på varifrån man blickar. För min syriske kompis är detta de typiska konturerna av det svenska samhället så som det framträder för någon som bara tillbringat några år i det, och som kan jämföras med annat som han är van vid. För mig är det något som är på väg bort, eller som i varje fall är under stark press och som det kommer att krävas stora ansträngningar och uppoffringar för att bevara eller modifiera för att få det att stämma överens med nya realiteter. Man kan hävda att det är skillnad mellan att se det närvarande, eller att se det närvarande färgat av det förflutna och av den hypotetiska framtiden. Det närvarande finns; det jag tänker finns inte (än). Försök att prioritera stillbilder snarare än livesändningar.

Allmän adiafora

28/10 kl. 15.30: Guilty pleasure. Genom de återkommande utgallaringarna av gamla böcker på Språk- och litteraturcentrum kommer man över en hel del dyrgripar, både inom litteratur och språkvetenskap. Skönlitteraturen är naturligtvis viktigast och det är också här det gäller att hålla sig framme, då konkurrensen är starkast. (Bästa fynd hittills: Gerard Manley Hopkins dagböcker i en fin universitetsupplaga). Språkvetenskapen brukar däremot få stå kvar rätt länge, men den har på mig börjat utöva en sällsam lockelse.  Det senaste fyndet är Gaston Paris’ Mélanges linguistiques. Tidigare har jag plockat på mig Hermann Pauls Prinzipien der Sprachgeschichte, Antoine Meillets Linguistique historique et linguistique générale, Jacob Grimms Über den Ursprung der Sprache, Karl Vosslers Frankreichs Kultur im Spiegel seiner Sprachentwicklung m fl. I förvånande stor utsträckning läser jag faktiskt dessa böcker, vilket inte alltid är fallet med det slags böcker jag köper för att de säljs ut löjligt billigt och man vet att de är svåra att få tag på. Deras vetenskapliga värde är (gissar jag) närmast noll. De synsätt som de stod för har till större delen ersatts av andra, och eftersom jag knappast läser nya nummer av språkhistoriska tidskrifter kan jag inte heller gå i god för att deras resultat vad gäller enskilda ord har bestående värde eller om de är lika antikverade. Men det spelar nästan ingen roll för mig. Jag kan inte säga att jag följer med i den moderna språkforskningen, även om jag tycker om att få dess resultat refererade, och jag kan knappast heller med någon meningsfull auktoritet föra över på det intellektuella planet det som min böjelse får mig att hävda: att språkvetenskapen, åtminstone vad gäller den dominerande teoretiska utvecklingen, efter Chomsky (ja, kanske till och med efter Saussure!) saknar intresse. Den är för teknisk, den avlägsnar sig i alldeles för hög grad från frågor om kultur och historiska texter (filologi) – den kan, kort sagt, inte läsas för nöjes skull. Naturligtvis sker fortfarande en massa forskning inom historisk lingvistik som åtminstone i princip borde intressera mig; här är bristen på engagemang direkt sammanhängande med tidsbrist.

 Jag kan också - jag måste ju misstänka mina bevekelsegrunder en aning - ana att den lyster som de här texterna har för mig är att de bygger på en underliggande humanistisk vision som kan vara svår att sätta fingret på, men som man ofta stöter på i forskning från 18- och tidigt 1900-tal och som idag märks bara som en fantomsmärta: en känsla av att bidra till ett stort kulturarbete, föreningen av precision och humanistisk vision, att deras värld, där det gamla hela tiden stod i relation till det nya, var spännande och full av oanade sammanhang som alla ropade på att bli undersökta. Så på frågan om vad som utgör min s k guilty pleasure, eller vad jag vill framhålla som exempel på den utopiska idén om fullkomligt onyttig läsning, tvingas jag svara: obsolet språkvetenskap.

 

1/11 kl. 12: Tillägg till min tidigare kommentar om förvända språkliga kompensationsstrategier: är det inte något liknande vi har att göra med i frågan om stockholmskans "e" och "ä". Där händer ju något som är analogt med det fenomen jag beskrev tidigare: medan nästan samtliga ä blir till e i uttalet, finns det vissa ord som stavas med e (och i den övriga svenskan uttalas så) men som i stockholmskan gärna uttalas som ä. Exempel: "erkänna" ("ärkänna") och egennamnet Ehrensvärd (kan i o f s finnas historiska anledningar till det senare). Jag hittar en gammal spalt av Catharina Grünbaum där förklaringen ges att när förledet er- inte betonas drar det åt ett ä, som i "eruption". Det skulle då handla om att uttalet -er är senare och hänger samman med en tilltagande anpassning till skriften. Så kan det kanske vara. Men varför är det just i stockholmskan den hängt kvar? Kan det handla om samma sak som jag nämnde nedan - dvs. ett behov av att markera språklig skillnad genom ett aktivt och så att säga ostentativt icke-utnyttjande av just de resurser man själv har i övermått?

3/11 kl. 22.30: Skurklandsproblem. Jag drack whiskey med en person som var anställd i ett visst lands - låt oss kalla det Syldaviens - handelskammare. Han hade nu kommit att få alltmer kontakt med landets ledning, och han var noga med att framhäva att de var cyniska och coola, att de i en snävare krets kunde skratta åt presidentens tal och hela den fasad de var tvungna att hålla uppe. Landet har dock en ny kulturminister (vars roll i juryn på en nyss stundad internationell filmfestival också orsakat protester från de inbjudna regissörerna). Problemet med henne är nämligen, enligt min informant, att hon tror på ideologin, att hon med liv och lust ger sig hän åt arbetet att styra kulturen i den riktningen. Be careful what you wish for.  

7/11 kl. 11: Positionering. I en text jag är på väg att publicera valde jag att skriva att den antisemitism som Levertin, Warburg, Schück med flera utsattes för faktiskt var en rasism "till skillnad från mycket som går under det namnet idag". I efterhand blev jag lite fundersam. Var det verkligen nödvändigt att vara polemisk? Har inte stämningen i Sverige vänt, så att det som för några år sedan innebar att införa en nödvändig distinktion numera bara betyder att skrika med i en kör? Jag kanske borde höra av mig till redaktören och modifiera min onödigt aggressiva ton? Men sedan stöter jag på den här extremt illvilliga låtsasrecensionen av en bekants bok och inser att många människor - bland dem flera kolleger och bekanta, ja, till och med vänner - kommer att svälja den utan motfrågor. Jag tror jag låter det stå kvar.   

Addendum: jag ser nu att Erik Helmerson skriver att följderna av nämnda recension, vilken snabbt kompletterades av en ny (och sund) recension av Åsa Linderborg, visar att "åsiktskorridoren är död", att rasistanklagelsen inte längre är tillräcklig för att stänga ner en debatt. Jag tror att han på det stora hela har rätt, oberoende av just den här affären (därav mina tidigare funderingar ovan). Den totalt oansvariga och i grunden narcissistiska polemiken lär nog inte försvinna, och det är naturligtvis irriterande att den typ av invektivkastande och magkänslotyckande som annars mest frodas i kommentarsfält har en fristad på vissa kultursidor. Och som författare till boken skulle jag vara rasande. Men hur representativa är de här rösterna? Börjar de inte alltmer uppfattas, inte bara av folk i gemen, utan även inom de egna leden, som vad de är - dvs. extrema? Men det är svårt att säga någonting generellt om detta, och ens bild av ett medielandskap är med nödvändighet känslostyrt.     

Tecken i tiden

Läser två recensioner av utställningar:
Jag läser (den oumbärlige) Nils Forsberg om Nationalmuseum, där det står följande:

"Men det är ändå konsten som står i centrum och får glänsa. Inga ängsliga skyltar förklarar att 1500-talet hade en tråkig kvinnosyn och att museet tar avstånd från de värderingarna. I det avseendet är Nationalmuseum 2.0 faktiskt ett museum för vuxna.
Ett museum som nästan kan tävla med, säg, pinakoteken i München eller nationalgallerierna i Berlin fast det inte borde vara möjligt. Nya generationer kan besöka det i många år framöver och förutom att få en bild av olika historiska epoker också få en liten aning om vad som gjorde det möjligt, nämligen organisation och hårt arbete. Det säger något om Sverige det också."

Jag läser också (eller lyssnar på, egentligen) på (den oumbärlige) Mårten Arndtzén om Moderna museets utställning, och där sägs följande:

"Årets Modernautställning kräver ganska lite av egen tankeverksamhet. Vi förstår snabbt att kolonialism och konsumism är dåligt, att det är synd om flyktingar och att hoppet står till barnen, kvinnorna och naturen. Det hemska och det hoppfulla är för säkerhets skull placerat i olika salar.
Under vernissagen spelar konstnären John Willgren 'Die fahne hoch' i valstakt utanför museet; en påminnelse om det politiska läget. Den gamla tiggerskan vid entrén är däremot ingen performance, så henne tar de inbjudna gästerna i kön ingen notis om. Det är som en scen från Ruben Östlunds The Square."

Jag tycker att det börjar bli mer och mer tydligt vad som har framtiden för sig - om inte p g a en "backlash", en "nykonservativ våg" eller vad man nu ska kalla det, så helt enkelt för att det rådande kulturpolitiska paradigmet har spelat ut sin roll, kanske för att det inte längre tycks leverera vare sig på det politiska eller kulturella planet. Sociologen Johan Asplund, som man bör återvända till med jämna mellanrum skrev en bok för länge sedan Om mättnadsprocesser (1967). Vi kan mycket väl befinna oss just i en sådan, även om kulturdebattpositionerandet naturligtvis kommer att fortsätta. Men även från företrädarna för hittills rådande ordning börjar bekännelserna sotto voce bli allt fler.