Tecken i tiden

Läser två recensioner av utställningar:
Jag läser (den oumbärlige) Nils Forsberg om Nationalmuseum, där det står följande:

"Men det är ändå konsten som står i centrum och får glänsa. Inga ängsliga skyltar förklarar att 1500-talet hade en tråkig kvinnosyn och att museet tar avstånd från de värderingarna. I det avseendet är Nationalmuseum 2.0 faktiskt ett museum för vuxna.
Ett museum som nästan kan tävla med, säg, pinakoteken i München eller nationalgallerierna i Berlin fast det inte borde vara möjligt. Nya generationer kan besöka det i många år framöver och förutom att få en bild av olika historiska epoker också få en liten aning om vad som gjorde det möjligt, nämligen organisation och hårt arbete. Det säger något om Sverige det också."

Jag läser också (eller lyssnar på, egentligen) på (den oumbärlige) Mårten Arndtzén om Moderna museets utställning, och där sägs följande:

"Årets Modernautställning kräver ganska lite av egen tankeverksamhet. Vi förstår snabbt att kolonialism och konsumism är dåligt, att det är synd om flyktingar och att hoppet står till barnen, kvinnorna och naturen. Det hemska och det hoppfulla är för säkerhets skull placerat i olika salar.
Under vernissagen spelar konstnären John Willgren 'Die fahne hoch' i valstakt utanför museet; en påminnelse om det politiska läget. Den gamla tiggerskan vid entrén är däremot ingen performance, så henne tar de inbjudna gästerna i kön ingen notis om. Det är som en scen från Ruben Östlunds The Square."

Jag tycker att det börjar bli mer och mer tydligt vad som har framtiden för sig - om inte p g a en "backlash", en "nykonservativ våg" eller vad man nu ska kalla det, så helt enkelt för att det rådande kulturpolitiska paradigmet har spelat ut sin roll, kanske för att det inte längre tycks leverera vare sig på det politiska eller kulturella planet. Sociologen Johan Asplund, som man bör återvända till med jämna mellanrum skrev en bok för länge sedan Om mättnadsprocesser (1967). Vi kan mycket väl befinna oss just i en sådan, även om kulturdebattpositionerandet naturligtvis kommer att fortsätta. Men även från företrädarna för hittills rådande ordning börjar bekännelserna sotto voce bli allt fler.