Allmän adiafora

12/9 kl. 13: Intressant samtal mellan Ulf Danielsson och Åsa Wikforss, föranlett av den förstnämndes fråga i DN: Vad gör vi när ingen längre kan någonting? Problemet är i och för sig inte nytt, och som Wikforss påpekar i samtalet hänger det samman med precis den mekanism som möjliggjort för kunskapsmassan att växa kollektivt: arbetsdelning. Att frånvaron av överblick kan få katastrofala konsekvenser då vi har att göra med teknologiska system är naturligtvis ett särskilt allvarligt problem. Men hur ser det ut i humanioraämnena, vilka har det tveksamma privilegiet att våra misstag inte orsakar några katastrofer? Strukturen och problemet är ju väsentligen detsamma: en överspecialisering, en kult av akademisk originalitet, en tendens till det knappologiska pillande som Leo Spitzer kallade "Anmerkungsforschung", en förlust av överblick. Och kanske framförallt: en delvis vald, delvis av omständigheterna framtvingad karriärism, som innebär att en strävan efter vidsyn över större fält kan ligga en i fatet. Det är enklare att bli expert på något litet och pressa fram artiklar (helst engelskspråkiga) som alla är ungefärliga variationer på varandra. Jag själv är knappast helt oskyldig till detta - jag har inga planer på martyrskap - men jag vågar påstå att jag upplever det som en konflikt och en splittring.

Ibland tittar jag mig omkring och gör ett tankeexperiment. Jag föreställer mig att våra informationsbanker (internet, bibliotek) skulle förintas av en meteor. Några få människor reser sig ur rasmassorna, och när man säkrat den grundläggande överlevnaden genom en diet av kackerlackor och ormbunkar börjar medvetandets demon ta sitt grepp om några av dem. De vänder sig till en oväntat överlevnadsfähig humanist: "Thou art a scholar, speak to us!". De vill veta vilka vi var, vad vi kan bli, vad som tänkts och sagts. Men vilka litteraturvetare kan berätta en sådan historia?
Forskare A, expert på digital medieekologi och språkmaterialism 1995-2000? Forskare B, expert på flickboken under tidigt 30-tal? Forskare C, narratolog inriktad på 80-talets "ergodiska" rollspelsböcker? Samtliga utan någon egentlig kunskap i ämnen som antik litteratur, svensk historia, bibeln, det tidigmoderna Europa; vissa säkert med stor teoretisk kompetens på sådana saker som minoriteter och könsroller, men i så fall avskilt från den större förståelse som skulle utgöra dess nödvändiga bildningskomponent, t ex en insikt i vilkoren för statsbildning eller en uppfattning om livsvillkoren under andra epoker än den samtida. Reaktionärt raljerande? Ja, kanske borde jag uttrycka mig på ett annat sätt. Men oavsett hur man värderar företeelsen är det svårt att komma ifrån frågan: vad gör vi när ingen längre har ett grepp om helheten?        

Ur detta perspektiv blir det uppenbart att det behövs en form av syntetiserande humanistiska intellektuella som kan medla mellan de många specialiteterna och fortfarande bevara någon form av överblick. Deras främsta fakulteter kommer att vara minnet och det praktiska förståndet snarare än den spekulativa och djärvt nyskapande intelligensen. Det kommer att handla mindre om forskning enligt projektmodellen och mer om det som i avsaknad av fungerande svensk synonym kan kallas "scholarship". Jag hörde nyligen en liknande tanke framföras av Johan Östling, då han föreslog en diversifiering av akademikerrollen, med större utrymme för popularisatorer och pedagoger. Det skulle om inte annat vara ett sätt att hålla vid liv allmänhetens intresse för våra ämnen, och därmed i förlängningen deras legitimitet (i skattebetalarnas ögon).  

Ett gott exempel på en sådan forskare är Svante Nordin, som skriver en eller två böcker om året, ibland om ämnen som ligger ganska långt ifrån varandra och nog skulle behandlats under olika institutioner (idéhistoria och historia). Nu senast ett verk om svensk politisk historia, med den uttryckliga avsikten att genom en översikt kunna skapa sammanhang och urskilja det väsentliga. Nordin har visserligen någon gång fått kritik från experter (till exempel vad gäller forskningen om Hitler), vilket illustrerar en av riskerna med hans förhållningssätt. Men samtidigt märks det också i hans böcker att de är frukterna av ett enormt vidsträckt kunnande, och att de bedömningar som görs och de perspektiv som väljs är baserade på den känlsa för rimlighet som kommer av att ha rört sig över stora områden. Alla kan naturligtvis inte skriva på det sättet, och med detta menar jag både "en situation där alla skriver på det sättet vore inte önskvärd" och "alla har inte den förmågan". Non omnia possumus omnes. Men jag tycker att det finns ett påfallande behov av den typen av humanister, ja, att något av detta hänger samman med själva definitionen av humaniora.    

10/9 kl. 15: Etiskt och emiskt. Den nya undersökningen av ungas medievanor visar att de själva anser att de lägger för mycket tid på sociala medier, "på bekostnad av tidningar och böcker". Återigen bevisas det att de personer som diverse experter anser sig företräda inte helt vill ikläda sig den roll de tilldelats. Det var ju de här ungdomarna som enligt expertisen var "digtal natives", som läste på "ett annat sätt", osv m.m. (om detta, se förresten den här intervjun med skolforskaren Paul Kirschner). Varför är de inte så "progressiva" som vi vill att de ska vara? Observationen kan utsträckas till många andra områden. Precis som alla andra har kriminella ett samvete och vet att det de gör är fel. Skolbarn förstår att anledningen att man inte fått högsta betyg nog i första hand bör sökas i den egna ansträngningen och den egna talangen. Dessa insikter tycks vara ganska allmänt delade, även om egot naturligtvis tacksamt mottar alternativa synsätt från experter som behändiga vapen i kampen för att slippa ändra på sig själv. Men påfallande ofta visar det sig att inte ens de samlade ansträngningarna från pedagoger, kriminologer, och deras trickle-down-effekter  hos journalister och andra som gör sig till nyttiga idioter för dessa uppfattningar lyckas bryta ner grundinstinkten. Det vore mycket bättre att utgå från människorna själva än från den funktion de tänks ha i våra tankesystem.

18/9 kl. 10.45: Intressant av Per Gedin om Nationalmuseum. Jag har ingenting emot tematiska ordningar i sig, och jag tycker heller inte att det är särskilt fruktbart att diskussionen så ofta kommer att hamna i en steril motsatsställning konst-politik, men jag tycker att man noga bör tänka igenom syftet med ett museum, och att man måste göra en skillnad mellan de huvudsakliga och indirekta uppgifterna för ett sådant. Ledordet "tillgänglighet", som jag en gång i min enfald trodde betydde rullstolsramper och liknande, men som sedan visade sig vara ett slags metaforiskt nexus som kan fyllas med lite vad som helst, skulle här kunna återfå en någorlunda konkret mening: att tillgängliggöra de samlingar som finns på ett pedagogiskt sätt och ge publiken möjligheter att förstå den. Då är det just sådana saker som Gedin pekar på - en förståelse för förändringar av konstlivet, nya tekniker och teman - som bör stå i centrum. Tolkningar kan publiken stå för själv. Risken är annars att det som en besökare får sig till livs är några lättsmälta och troligtvis redan välbekanta läxor i socialhistoria (med ssk. fokus på maktordningar) och att de enskilda verken snarare fungerar som illustrationsmaterial.