Allmän adiafora

12/9 kl. 13: Intressant samtal mellan Ulf Danielsson och Åsa Wikforss, föranlett av den förstnämndes fråga i DN: Vad gör vi när ingen längre kan någonting? Problemet är i och för sig inte nytt, och som Wikforss påpekar i samtalet hänger det samman med precis den mekanism som möjliggjort för kunskapsmassan att växa kollektivt: arbetsdelning. Att frånvaron av överblick kan få katastrofala konsekvenser då vi har att göra med teknologiska system är naturligtvis ett särskilt allvarligt problem. Men hur ser det ut i humanioraämnena, vilka har det tveksamma privilegiet att våra misstag inte orsakar några katastrofer? Strukturen och problemet är ju väsentligen detsamma: en överspecialisering, en kult av akademisk originalitet, en tendens till det knappologiska pillande som Leo Spitzer kallade "Anmerkungsforschung", en förlust av överblick. Och kanske framförallt: en delvis vald, delvis av omständigheterna framtvingad karriärism, som innebär att en strävan efter vidsyn över större fält kan ligga en i fatet. Det är enklare att bli expert på något litet och pressa fram artiklar (helst engelskspråkiga) som alla är ungefärliga variationer på varandra. Jag själv är knappast helt oskyldig till detta - jag har inga planer på martyrskap - men jag vågar påstå att jag upplever det som en konflikt och en splittring.

Ibland tittar jag mig omkring och gör ett tankeexperiment. Jag föreställer mig att våra informationsbanker (internet, bibliotek) skulle förintas av en meteor. Några få människor reser sig ur rasmassorna, och när man säkrat den grundläggande överlevnaden genom en diet av kackerlackor och ormbunkar börjar medvetandets demon ta sitt grepp om några av dem. De vänder sig till en oväntat överlevnadsfähig humanist: "Thou art a scholar, speak to us!". De vill veta vilka vi var, vad vi kan bli, vad som tänkts och sagts. Men vilka litteraturvetare kan berätta en sådan historia?
Forskare A, expert på digital medieekologi och språkmaterialism 1995-2000? Forskare B, expert på flickboken under tidigt 30-tal? Forskare C, narratolog inriktad på 80-talets "ergodiska" rollspelsböcker? Samtliga utan någon egentlig kunskap i ämnen som antik litteratur, svensk historia, bibeln, det tidigmoderna Europa; vissa säkert med stor teoretisk kompetens på sådana saker som minoriteter och könsroller, men i så fall avskilt från den större förståelse som skulle utgöra dess nödvändiga bildningskomponent, t ex en insikt i vilkoren för statsbildning eller en uppfattning om livsvillkoren under andra epoker än den samtida. Reaktionärt raljerande? Ja, kanske borde jag uttrycka mig på ett annat sätt. Men oavsett hur man värderar företeelsen är det svårt att komma ifrån frågan: vad gör vi när ingen längre har ett grepp om helheten?        

Ur detta perspektiv blir det uppenbart att det behövs en form av syntetiserande humanistiska intellektuella som kan medla mellan de många specialiteterna och fortfarande bevara någon form av överblick. Deras främsta fakulteter kommer att vara minnet och det praktiska förståndet snarare än den spekulativa och djärvt nyskapande intelligensen. Det kommer att handla mindre om forskning enligt projektmodellen och mer om det som i avsaknad av fungerande svensk synonym kan kallas "scholarship". Jag hörde nyligen en liknande tanke framföras av Johan Östling, då han föreslog en diversifiering av akademikerrollen, med större utrymme för popularisatorer och pedagoger. Det skulle om inte annat vara ett sätt att hålla vid liv allmänhetens intresse för våra ämnen, och därmed i förlängningen deras legitimitet (i skattebetalarnas ögon).  

Ett gott exempel på en sådan forskare är Svante Nordin, som skriver en eller två böcker om året, ibland om ämnen som ligger ganska långt ifrån varandra och nog skulle behandlats under olika institutioner (idéhistoria och historia). Nu senast ett verk om svensk politisk historia, med den uttryckliga avsikten att genom en översikt kunna skapa sammanhang och urskilja det väsentliga. Nordin har visserligen någon gång fått kritik från experter (till exempel vad gäller forskningen om Hitler), vilket illustrerar en av riskerna med hans förhållningssätt. Men samtidigt märks det också i hans böcker att de är frukterna av ett enormt vidsträckt kunnande, och att de bedömningar som görs och de perspektiv som väljs är baserade på den känlsa för rimlighet som kommer av att ha rört sig över stora områden. Alla kan naturligtvis inte skriva på det sättet, och med detta menar jag både "en situation där alla skriver på det sättet vore inte önskvärd" och "alla har inte den förmågan". Non omnia possumus omnes. Men jag tycker att det finns ett påfallande behov av den typen av humanister, ja, att något av detta hänger samman med själva definitionen av humaniora.    

10/9 kl. 15: Etiskt och emiskt. Den nya undersökningen av ungas medievanor visar att de själva anser att de lägger för mycket tid på sociala medier, "på bekostnad av tidningar och böcker". Återigen bevisas det att de personer som diverse experter anser sig företräda inte helt vill ikläda sig den roll de tilldelats. Det var ju de här ungdomarna som enligt expertisen var "digtal natives", som läste på "ett annat sätt", osv m.m. (om detta, se förresten den här intervjun med skolforskaren Paul Kirschner). Varför är de inte så "progressiva" som vi vill att de ska vara? Observationen kan utsträckas till många andra områden. Precis som alla andra har kriminella ett samvete och vet att det de gör är fel. Skolbarn förstår att anledningen att man inte fått högsta betyg nog i första hand bör sökas i den egna ansträngningen och den egna talangen. Dessa insikter tycks vara ganska allmänt delade, även om egot naturligtvis tacksamt mottar alternativa synsätt från experter som behändiga vapen i kampen för att slippa ändra på sig själv. Men påfallande ofta visar det sig att inte ens de samlade ansträngningarna från pedagoger, kriminologer, och deras trickle-down-effekter  hos journalister och andra som gör sig till nyttiga idioter för dessa uppfattningar lyckas bryta ner grundinstinkten. Det vore mycket bättre att utgå från människorna själva än från den funktion de tänks ha i våra tankesystem.

18/9 kl. 10.45: Intressant av Per Gedin om Nationalmuseum. Jag har ingenting emot tematiska ordningar i sig, och jag tycker heller inte att det är särskilt fruktbart att diskussionen så ofta kommer att hamna i en steril motsatsställning konst-politik, men jag tycker att man noga bör tänka igenom syftet med ett museum, och att man måste göra en skillnad mellan de huvudsakliga och indirekta uppgifterna för ett sådant. Ledordet "tillgänglighet", som jag en gång i min enfald trodde betydde rullstolsramper och liknande, men som sedan visade sig vara ett slags metaforiskt nexus som kan fyllas med lite vad som helst, skulle här kunna återfå en någorlunda konkret mening: att tillgängliggöra de samlingar som finns på ett pedagogiskt sätt och ge publiken möjligheter att förstå den. Då är det just sådana saker som Gedin pekar på - en förståelse för förändringar av konstlivet, nya tekniker och teman - som bör stå i centrum. Tolkningar kan publiken stå för själv. Risken är annars att det som en besökare får sig till livs är några lättsmälta och troligtvis redan välbekanta läxor i socialhistoria (med ssk. fokus på maktordningar) och att de enskilda verken snarare fungerar som illustrationsmaterial.    

De mulieribus claris

Det är sällan man stöter på en lika brutal sågning som denna, utförd av Dick Harrison. Recensionen är läsvärd inte bara av den anledningen, utan också därför att Harrison lyfter fram vissa aspekter som med fördel kan jämföras med hur dessa diskussioner brukar se ut i litteraturhistorien.

För det första, att ambitionen att synliggöra tidigare marginaliserade grupper nästan alltid hänger samman med en stark slagsida åt moderniteten. Och detta är till stora delar naturligt, eftersom just denna synlighet ökat ju längre fram i historien vi går. Försök att revidera historiska kurser utifrån ett sådant här fokus kommer nästan oundvikligen att resultera i vad en litteraturvetare en gång kallade "the present willed shortening of memory". Samtidigt blir det märkligt om man utgår från en transhistorisk kategori som "kvinna" och vi har att göra med historiska personer snarare än författare (vilka bara överlever genom sina verk, och där marginaliseringen av vissa grupper ofta bestått i att vägra dem tillgång till litteracitet; se John Guillorys Cultural Capital rörande denna centrala men ofta förbisedda princip). Naturligtvis har det i alla tidsåldrar funnits kvinnor som med högre eller lägre grad av agens ingripit i skeendet. Varför är de inte intressanta? Anledningen att det förhåller sig så kan dock anas i en annan invändning hos Harrison:

"För att få vara med i boken räcker det nämligen inte med att vara 'märkvärdig'. Man måste vara märkvärdig på rätt sätt. Om kvinnan utövat ett stort offentligt inflytande men haft fel åsikter – varit en bakåtsträvare och bromskloss för utvecklingen – är det stopp. Alltså försvinner alla konservativa, men allt annat än obetydliga, kvinnor som under decennierna kring förra sekelskiftet argumenterade för stärkt försvar och mot kvinnlig rösträtt – personer som Anna Söderblom och Annie Åkerhielm. Urvalet är alltså hårt vinklat, närmast determinerat, mot idag rådande politiska normer, inte mot den betydelse kvinnorna ifråga hade när det begav sig." (min kurs.)

Och här blir det komplicerat, och intressant att jämföra med de styrande principerna för litteraturhistoriska framställningar. När dessa kom till i kölvattnet av romantiken handlade det om att synliggöra den egna nationens andliga substans såsom den framträder i skrift. I Sverige kan detta sägas ske med Atterboms Svenska siare och skalder (tidigare framställningar, inklusive Hammarskölds Svenska vitterheten, var mer av resonerande kataloger över allt som givits ut). Atterbom kunde aldrig glömma sin egen position: han skrev utifrån en tid som präglats av vad han uppfattade som en återfödelse av den svenska poesin efter en period (1700-talet) då litteraturen varit på villovägar, samtidigt som den äkta andan låg slumrande under ytan. Utan att helt betrakta nutiden som facit till det förflutna, handlade det om att greppa en huvudlinje och följa den bakåt i tiden. Atterboms urval är därför mycket snävt och fyller inte de krav som ställts på litteraturhistoria sedan det positivistiska skede som kom efter honom. Men även hos dessa arbeten fr o m Henrik Schück har den underliggande principen varit snarlik: någon återgång till ett rent katalogiserande har man sällan sett, om inte annat av den praktiska anledningen att utgivningen ökat ofantligt och att ett urval är av nöden. Nuet tillhandahåller relevanskriterier.

Men kan samma princip vara styrande för en historia om kvinnor? Kan således kategorin "kvinna" behandlas ungefär som kategorin "litteratur" eller "svensk national-anda" gjorde av tidigare historici, dvs. som ett ord som är på en gång deskriptivt och normativt, och som innebär att en massa saker som uppenbarligen är både "svenskt" och "litteratur" kan förbigås därför att det inte ryms i den historia man försöker berätta (dvs. vars normativitet vilar på en uppfattning av den utveckling som denna kategori genomgått sedd från nuet)? Kanske. Jag kommer i varje fall inte på några tungt vägande invändningar, annat än den som Harrison tar upp, nämligen att den betydelse de haft i sin samtid, snarare än vad vi tycker om dem, bör vara utslagsgivande (och att eventuella andra principer som varit styrande bör redovisas). Är det så - och här vill jag förtydliga att jag inte läst verket utan bara följer argumentationen i recensionen - är felet snarare en bristande överensstämmelse mellan det uttryckliga målet och resultatet, eventuellt en brist på enhetlig riktning.

En annan fråga blir: vilka tankevanor har resulterat i detta? Här kan man naturligtvis bara spekulera, men det är lätt att se liknande förskjutningar mellan deskriptivt och normativt i samhällsdebatten idag. Kategorier som borde vara deskriptiva (t ex medlem av minoritetsgrupp) blir ofta normativa, och de som inte delar detta normativa innehåll frånkänns fullständigt medlemskap i identiteten. I detta sker många intressanta kortslutningar.