I vissa samhällen finns det skola, och kanske i synnerhet i
vårt. Se där ett påstående som otvivelaktigt stämmer, men det återstår att slå fast vad det
betyder. Att säga att skolan existerar, det är egentligen endast att säga
detta: i ett samhälle existerar det kunskaper och dessa förs vidare av en
särskild yrkeskår på ett särskilt ställe. Att tala om skolan, det är att tala
om fyra saker: (1) kunskaper; (2) kunskaper som går att förmedla; (3)
specialister vars uppgift det är att förmedla dessa kunskaper; (4) en erkänd
institution som har till funktion det är se till att specialister som förmedlar
och subjekt till vilka något förmedlas förs samman på ett regelbundet sätt. Var
och en av dessa saker är nödvändig, på så vis att förneka den ena eller andra
av dem innebär att förneka skolans existens; på samma sätt är det att önska att
skolan ska försvinna att önska att den ena eller andra av dem ska försvinna,
oavsett av vilken god eller dålig anledning det sker. Det må så vara de
påståenden som säger att det inte finns kunskaper, eller att kunskaperna inte
går att överföra, eller att överförandet av kunskaper inte ska tas om hand av
specialister på överförandet, eller att detta överförande inte kan ske inom
ramen för en institution; man måste vara medveten om att de som uttrycker
sådana påståenden – även om de själva har hand om undervisning – talar mot
skolan. I vilket fall som helst bör man vara klar över vad de gör och säger.
[…]
Att säga att det finns skola, det är att säga just det som
sagts ovan, men ingenting mer. Det innebär således inte att säga att alla
kunskaper går att förmedla; det innebär heller inte att säga att alla de
kunskaper som går att förmedla förmedlas eller bör förmedlas av skolan; det
innebär inte att säga att specialisterna som har till uppgift att förmedla vet
allt det som finns att veta i allmänhet, och inte heller att de vet allt om de
kunskaper som förmedlar. Man kan troligtvis lägga andra bestämningar till dessa
fyra väsentliga. Man kan till exempel önska att skolan ska göra människorna
lyckliga, att den ska bidra till den fysiska och moraliska hälsan, att den ska
möjliggöra en rationell användning av telefonen eller televisionen, etc. Det
finns ingenting att säga emot detta, förutsatt att man har har klart för sig
att det är sekundära målsättningar, fördelar som lagts till i efterhand. Att
vilja göra dem till skolans huvudsakliga uppgift och nytta är i verkligheten
att göra avkall på de väsentliga bestämningarna. Det är således att vilja att
skolan går under.
[…]
En tes som skolans fiender ofta för fram är att det finns
kunskaper som förmedlas på andra sätt. Att skolan alltså inte har något
monopol. Det säger sig självt: det finns säkerligen kunskaper som förmedlas på
andra sätt än de akademiska. Det finns också de, det får man lov att påpeka,
som knappast skulle förmedlas överhuvudtaget, om det inte fanns någon skola.
Kan man på allvar tro att matematik eller fysik, för att inte tala om filosofi,
historia eller filologi skulle överleva ett ögonblick om det inte för att
stötta dem fanns en form av tvång: en överenskommelse enligt vilken det anses
hedervärt att känna till åtminstone något om de här ämnena? Skolan är ingenting
annat än det institutionella uttrycket för denna överenskommelse, och i ett jämlikt
samhälle garanterar den allmänna och obligatoriska skolgången att patricierna
inte är de enda som håller med om den. Vi säger avsiktligt överenskommelse, för
att inte hävda någon förutfattad mening om den större eller mindre sociala
eller produktiva nyttan med dessa kunskaper: det bör räcka här med att påpeka
att man har svårt att tolerera vissa former av okunskap.
[…]
Glöm alltså inte de kunskaper som kräver en skola. Men det
finns också de som inte kräver någon skola. Detta betyder i verkligheten att de
inte kräver stödet av en skolplikt eller en tvingande institution för att
förmedlas. För att det ska förhålla sig så krävs det att de till sitt
förfogande har en fristående kraft till förmedling, och i de flesta fall är
denna inte annat än passionen hos dem som stödjer den och numerären av dem som
den gör passionerade. Detta vetande som står i motsats till skolan framträder
alltid som det som i högre grad engagerar det stora flertalet: om det vore på
ett annat sätt skulle de, liksom de andra kunskaperna, vara beroende av
skolplikten för att överleva […] Idag är
det serietidningen, imorgon filmen, imorgon en annan sak som ger upphov till en
lärdom vilken vad gäller stränghet och torrhet helt och fullt kan mäta sig med
den klassiska filologin. Liksom denna senare ger den upphov till våldsamma
attacker och kontroverser: furor philologicus är av samma art som passionen hos fans, och vice versa.
[…]
En enkel reflektion räcker för att visa att skolan inte har
behov av dessa kunskaper och att de inte har behov av skolan. Ännu bättre:
dessa kunskaper har bara sin kraft och sitt berättigande genom det faktum att
de står utanför skolan. Låt oss ta ordet i vår mun: de håller bara i den mån de
betecknar ett motstånd mot skolans institutionella kraft. Om skolan
bemäktigar sig dem, försvagar den sig själv, för den konfronteras med det som
väsentligen är heterogent i förhållande till sig själv – den ger avkall på de
kunskaper som försvinner utan den själv, men den dödar också de kunskaper vars
särskilda kraft ligger just i att vara främmande för varje institution. Ja,
genom ett drag som säkerligen grundas på goda intentioner, men som är
totalitärt till sitt väsen, upphäver den en instans som begränsar den på det
lokala planet och hejdar dess expansion. Liksom alla andra institutioner bör
skolan vara stark på det område den tillmätts, men av precis samma anledning
bör detta område vara strängt kringskuret. Det bör finnas kunskaper som skolan
inte vet någonting om. Den bör vara tillräckligt avgränsad för att låta dessa
motståndsfickor frodas utanför den själv, tillräckligt säker på sin sak för att
väcka starka känslor hos dem som gör motstånd, och tillräckligt generös för
att, då de gör motstånd, bara den som förser dem med ett språk och en tanke.
Alla samhällen uttrycker
och förmedlar kunskaper. Om man tror på tomheten i dessa senare, finns det
egentligen bara en enda koherent position. Den innebär att drömma om att hela
samhället ska förintas. Det finns inget vetande som är värt något, därför att
det inte finns något samhälle som är värt något: ungefär så skulle teoremet
lyda. Men för att hävda den positionen behövs det avgjort starkare andar än
genomsnittspedagogen. Rousseau i vissa stunder, kulturrevolutionens maoister,
de röda khmererna och några millenaristiska sekter kan räknas till dem som
anammat konsekvenserna. Oftast fullbordas de utan fraser. Men det händer att
ett sådant tal uttrycks med verklig själsstorhet. Då finns det inget man kan
säga emot det. Förutom att det då inte för ett ögonblick rör sig om en mindre
reform: själva ordet skulle få dem att skratta som med hela sitt förnuft riktar
in sig på att förakta såväl vetandet som samhället. Man kan inte dagtinga med
de här sakerna: att föreslå reformer, det är att vilja att samhället
fortsätter; att föreslå reformer som antar att det försvinner, det är att ljuga
för sig själv och för alla andra.
Och man får
heller inte förvåna sig över att dessa reformatorer alltid ger en känslan av
att inte dra slutsatserna av sin logik. Det finns människor som uttryckligen
vill att skolan ska förintas, men reformatorerna hör inte till deras skara. Det
som de planerar att ta död på, det säger de sig vilja rädda: således vill de
och vill inte på samma gång. Fångade i denna påtagliga motsägelse klarar de sig
ur den på olika sätt: genom en omedveten sofism, genom dåligt samvete, eller –
allra vanligast – genom talet om ”på annat sätt”: man säger inte att skolan ska
förintas utan att den ska fortsätta, men på ett annat sätt. Att detta andra
sätt för varje opartisk bedömare tycks göra skolan omöjlig – det är en detalj
som man med nödvändighet måste låta bli att tänka på. Man säger inte att de som
undervisar utgör ett onödigt bihang till en farlig och närmast brottslig
institution, man säger endast att de ska vara på ett annat sätt: lekledare,
uppfostrare, storebröder, ammor, etc. Listan går att variera.
[…]
Det mest slående
är att det är en ren och skär piruett. Man kan inte säga om dem att de vill och
inte vill, utan att de säger sig vilja och inte vill. Hur många av de som på
senare tid hyllat reformerna av gymnasier och universitet har inte i
verkligheten önskat att de inte till till något pris ska bli tagna på allvar?
Vilket inte hindrar dem från att agitera, ibland på ett synnerligen aktivt
sätt, för det som de gör: det är för att allting för dem reduceras till denna
gest som man hoppas ska vara utan konsekvenser, till denna rent yttre hyllning
till allmänt erkända värden. I dag utropar Guden att skolan är gagnlös och
överflödig; han kräver kunskaperna ska upphävas, och man tjänar hans vilja med
alla krafter man kan uppbåda – tack vare skolan och kunskaperna. Men när
triumfen stundat är man olycksdrabbad: ”Men förstod ni inte” kommer då
medlemmen av reformatorernas sekt att säga, riktad till fursten som han har
plågat, ”att jag bara talade utan att säga någonting?”. Då kommer dessa furstar
att upptäcka (med ett skratt om de är cyniska, med bestörtning om de är
noviser) att det bästa sättet att göra reformatorerna olyckliga, det är
fortfarande att ge dem vad de ber om.
(ur Jean-Claude Milner, De l’école)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar