5/12 kl. 17.10: Too big to fail. Talade med en bekant som är konstkritiker och med ett ironiskt tonfall frågade han mig om jag sett det nya nationalmuseum. Sedan vidtog en lång harang om den undermåliga restaurationen: vad gäller allmänna estetiska beslut, mer lokala detaljer och rena materialfrågor. Jag förvånades en aning eftersom jag bara hört en enstämmig hyllning. Enligt min kontakt var flera människor i branschen av hans åsikt, men det var något man talade tyst om, eftersom det helt enkelt stod så mycket på spel i projektet - ekonomiska, politiska och kulturella intressen, ekonomisk-politisk-kulturella intressen. Någon dag senare gick jag dit och lyckades nog ganska bra med att förtränga de kritiska synpunkterna, som till större delen går att skriva på yrkesskadans konto. Som vanlig besökare var det en njutning att vara på museet. Men jag kunde inte skaka av mig misstanken att vi har att göra med ett utslag av vår vanliga lagsportspatriotiska psykos som hittils fått många helt nakna kejsare att verka påklädda. Jag tar inte ställning i detta fall, jag registrerar bara att så mycket väl kan vara fallet. Typiskt nog är Thomas Steinfeld - denne ständigt införstådde utomstående - den ende som anmält avvikande mening.
8/12 kl. 17.45: Konstaterade med mina kolleger en obalans i svensk litteratur, ja kanske rentav formeln för ett av dess främsta lyten: för många pappor i prosan och för många mödrar i poesin. Tillägg 12/2 -19: Lånade nyss Kalle Hedström-Gustafssons debut Mormorordning, hägringsöar (Norstedts, 2019). Vi får se vilken skillnad det gör.
12/12 kl. 11.30: Anglicismer som fungerar. Jag vet naturligtvis att "ha en bra dag" inte är svenska, att det kalkerats på amerikansk servicelingo och sedan gradvis sipprat ut i samhället. Sådant inträffar hela tiden, och med en snabbhet som kan förvåna. I princip stämmer allt som en reaktionär europeisk filosof skulle ha kunnat säga om saken under 70- eller 80-talet. Samtidigt blir jag glad när jag får den hälsningen i ett ovidkommande (dvs. icke servicerelaterat) sammanhang, till exempel när jag träffar en arbetare som går med sin hund på lunchrasten och efter att våra husdjur bekantat sig färdigt med varandra använder denna avskedsfras. På grund av sentimentalitet? Ja, naturligtvis, men också att jag faktiskt inte kommer på något att ersätta det med. Lite amerikansk hygglighet, eller för den delen lite fransk politess eller lite arabiska stilblommor, kan kanske komma till vår undsättning. (Men jag är nog extrem i mina nordiskt bondblyga och antiretoriska utgångspunkter. Jag
minns att jag tyckte det lät häpnadsväckande intimt när jag flyttade ner
till Skåne och folk sade "ha det bra!" till människor de inte kände).
18/12 kl. 15.45: Intressant bredsida mot Edward Saids Orientalism av Nathan Shachar. Svårt att inte hålla med om mycket, men man bör kanske lägga till att om det inte hade varit Said, hade någon annan skrivit en liknande bok. Och det skulle i viss mån varit motiverat. En mer globaliserad värld med ökad närhet mellan kulturer måste nog förr eller senare resultera i det slags uppgörelse med stereotyper - och sådana fanns det ju faktiskt en hel del av i den äldre traditionen. Men bokens många fel och konstigheter bör kritiseras. Och framförallt bör dess rent antiintellektualistiska och nyfikenhetsförstörande konsekvenser motverkas. Sanskritforskaren Sheldon Pollock, som på det stora hela inte är någon ideologisk fiende till Said, skrev följande i sin "Future Philology? The Fate of a Soft Science in a Hard World": "for all the positive value of Orientalism, one of its deeply deleterious consequences, however much unintended, was to dissuade a whole generation of students from precisely the sort of philological engagement to which at the end of his life he wanted to return. After all, what’s the point of learning Arabic or Persian or Sanskrit philology, of deeply engaging with these languages and their textual worlds, if knowledge of the non-West is always already colonized? Such has been the implicit, self-paralyzing stance of many post-Orientalists, and I am not aware that the author of Orientalism ever tried to rein in the absurdities and abuses to which his theory gave rise." (960)
2019-02-05 kl. 11: Jag gick förbi en affär i Malmö som heter "Svanskön", tydligen specialiserad på attiraljer till balett. Innan jag lyckades bryta ner ordkombinationen på det sätt som upphovsmannen avsett hade jag redan fått i huvudet två pleonastiska etymologiska förklaringar: svans-kön (queue-queue och coda-la coda). Den korrekta uttydningen är naturligtvis "skön som en svan".
10/2 2019: På avstånd såg jag någon gå ut ur Absalonhuset, och jag hann tänka
att det kanske var Sofi. Sen insåg jag att det helt enkelt är omöjligt.
Så är det att vara död: att från början vara utesluten ur alla
möjlighetskalkyler, inte ens kunna vara en figur på avstånd som en
bekant på väg åt ett annat håll registrerar men inte stannar upp och
pratar med.
19/2 2019: 7:7. När jag gått upp några kilon brukar jag tillgripa den s k 5:2-metoden, som faktiskt fungerar, i alla fall för snabba regleringar. Det innebär att intaget två dagar av veckans sju inskränks till omkring 6-700 kalorier. Det är uthärdligt, särskilt med tanke på att man får äta som vanligt de andra dagarna. Jag läste nu om nazisternas Generalguvernement i Polen, hur de satte en gräns för vad man väl inte kan kalla annat än "undersåtarna" på samma antal kalorier. (Jag snubblade över dessa uppgifter när jag läste vidare utifrån Czeslaw Milosz' skildring i Mitt Europa. Det är lätt att se att stjärnforskaren Timothy Snyder väsentligen tagit premisserna till sin Black Earth från Milosz: kopplingen mellan kolonialism, nazism och imperialism, betonandet av det biologiska/darwinistiska i föreställningarna om Lebensraum, etc.)
20/2: "Jag vet inte vad kulturell appropriering är är för något, men om det är vad jag tror att det är stöder jag det helhjärtat". Lite etymologi: kultur (1) av cultura, av colere, odla (cultura animi - själsodling - hos Cicero, dvs. i stort sett "bildning"). Ur detta kulturbegrepp har det sedan skett en avledning till den mer allmänna betydelsen (2): vanor, tanke- och känslomönster, summan av symboliska uttryck hos en folkgrupp. Redan här är det viktigt att hålla koll på glidningen mellan betydelse 1, som bygger på det förvärvade, och betydelse 2, som bygger på det nedärvda. Men vi går vidare: appropriering - göra till sitt eget. Även detta ord har en intim koppling till bildning - jfr tyskans Aneignung, "tillägnande", och dess centrala betydelse i dess bildningstradition.
I debatten om kulturell appropriering har många använt sig av histooriska argument för att visa hur kulturer alltid lånat av varandra, men jag tror inte ens att man behöver gå så långt. Redan på ett logiskt plan blir det svårt att tänka sig ett tillstånd som utesluter appropriering, så länge man vill kombinera ett minimum av rörelse. Det mesta kommer ur sammanblandningen mellan betydelse 1 och 2 av "kultur". Det leder till föreställningen att kultur är något som helt enkelt finns, som ett naturföremål, när det i verkligheten är något som varje ny generation måste - just det - tillägna sig.
(denna påminnelse tycks också behövas då vi talar om "kulturellt kapital". Jag har svårt att se hur det, annat än på marginalen, skulle vara mindre mödosamt att lära sig latin för att ens föräldrar har många böcker hemma. Zbigniew Herbert uttryckte det väl: "Det finns en falsk uppfattning enligt vilken traditionen är en förmögenhet, ett arv som vi ärver på ett mekaniskt vis, utan att anstränga oss, och det är därför de som är mot ärvda rikedomar och oförtjänta privilegier är mot traditionen. Men faktum är att varje kontakt med det förflutna kräver en ansträngning, ett arbete, därtill ett svårt och otacksamt arbete, eftersom vårt lilla 'jag' gnäller och ryggar tillbaka inför det."). Hur som helst tycks mig hela föreställningen om "kulturell appropriering" bygga på två ohållbara förutsättningar: en statisk uppfattning om "kulturer" (vilka i samma ögonblick som de förstås statiskt förlorar många av de centrala egenskaperna hos sådana) som någonting helt enkelt givet, och en orealistisk uppfattning av människan, som antas födas fix och färdig in i en kultur, som man alltså tillhör, på samma sätt som en ko inte kan lämna sitt artväsen. Själva förekomsten av det som nu kallas kulturell appropriering visar att det inte stämmer.
20/2 2019: Abjektet. Viktor Rydberg har verkligen dragit en nitlott. Hans politik kan inte utan mängder av förmildrande kontextauliseringar fås att ligga i linje med nutida strävanden, och på ett paradoxalt sättt ser det nästan ut som om hans "progressiva" sidor är lika problematiska för nutiden som hans "konservativa". Men framförallt: han har olyckan att hans sexuella avvikelse, en sådan sak som för eftervärlden hade kunnat ge en intressant nattsida till hans präktighet, består i den enda parafili som enstämmigt förkastas av samtiden. "Pervers" präktighet, ordningssinne, "pervers" sexualitet: en sällsynt misslyckad kombination av smutsig renhet och rent smuts.
20/2: Var det inkorrekt när det sades om Ardalan Shekarabi att han "har doktorerat" i juridik när det som avsågs var att han "hållit på att doktorera" (= påbörjat doktorandutbildning). Det finns visserligen drag av fullbordad aspekt i svensk perfekt, men det är inte lika entydigt som det kan vara i andra språk. För att verkligen markera att en händelse fullbordats bör man lägga till något i stil med "färdigt" eller "klart" ("jag har ätit" betyder inte nödvändigtvis "jag har ätit färdigt"). "Han har doktorerat" kan alltså på svenska betyda både "han har doktorerat (färdigt)" och "han har hållit på att doktorera". I latinet kan perfektformen brukat ur en presenssynvinkel få en perfektiv aspekt, det vill säga beteckna att något är genomfört. "Dixi" brukade retorerna säga när de var färdiga, vilket alltså på svenska inte är helt synonymt med "jag har talat" utan snarare "jag har talat färdigt".
På ryska är denna skillnad systematiserad och inbyggd i själva ordförrådet. Då skulle man behöva ett verbpar där det ena betyder "(hålla på att) doktorera" och det andra "doktorera (färdigt)". Jag tar reda på vad "doktorera" heter på ryska och får svaret "защитить диссертацию" (perfektiv aspekt), men blir besviken då jag inser att det strängt taget betyder "försvara en avhandling", dvs. samma sak som "disputera". Hade det funnits en motsvarighet till svenskans "att doktorera" hade det varit lätt att illustrera (typ задокторировать [perfektivt] och докторировать [imperfektivt]). Kanske är skillnaden semantisk snarare än grammatisk? Doktorera = bedriva doktorandstudier vilka slutligen leder fram till ett
doktorsdiplom; disputera = försvara en avhandling man skrivit och
därefter få sitt diplom. Man skulle alltså inte kunna säga att han "har
disputerat" utan att det betydde att han var doktor (dvs. har
doktorerat) (men man kan naturligtvis, rent hypotetiskt, tänka sig
någon arm stackare som släppts fram till disputation men inte godkänts.
Den personen skulle - om han fick för sig att tala högt om det -
kunna säga "jag har disputerat" enligt samma grammatiska logik som gör
att man kan säga att Shekarabi "har doktorerat"). Kanske är det inte bara den svenska grammatiken utan också själva ordet "doktorera" som är otydligt, i det att det både betecknar en process och ett resultat, och att i detta fall skillnaden mellan den fullbordade och den icke fullbordade varianten är helt avgörande.
torsdag 28 februari 2019
torsdag 29 november 2018
Allmän adiafora
22/11 kl. 10.15: Regel/ideal nr. 1: inget fuskbygge.
"Ce qu'il y a de surprenant, en effet, c'est que le beau n'est ici que l'honnêteté absolue, la raison, le respect même envers la divinité. Les parties cachées de l'édifice sont aussi soignées que celles qui sont vues. Aucun de ces trompe-l'œil qui, dans nos églises en particulier, sont comme une tentative perpétuelle pour induire la divinité en erreur sur la valeur de la chose offerte. Ce sérieux, cette droiture, me faisaient rougir d'avoir plus d'une fois sacrifié à un idéal moins pur."
"Det som är förvånande, det är att det sköna här inte är annat den absoluta hederligheten, förnuften, själva respekten mot det gudomliga. De dolda delarna av byggnaden är lika omsorgsfullt utformade som de som syns. Här finns ingen av dessa trompe-l'oeil-effekter, vilka särskilt i våra kyrkor, verkar som ett evigt försök att få det gudomliga att missta sig på värdet hos den sak som erbjuds. Detta allvar och denna rakryggadhet får mig att rodna över att några gånger ha offrat till ideal som inte är lika rena."
Ernest Renan, "Prière sur l'Acropole"
"Ces ouvriers ne servaient pas. Ils travaillaient. Ils avaient un honneur, absolu, comme c'est le propre d'un honneur. Il fallut qu'un bâton de chaise fût bien fait. C'était entendu. c'était un primat. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le salaire ou moyennant le salaire. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le patron ni pour les clients du patron. Il fallait qu'il fût bien fait lui-même, en lui-même, pour lui-même, dans son être même. Une tradition, venue, montée du plus profond de la race, une histoire, un absolu, un honneur voulait que ce bâton de chaise fût bien fait. Toute partie, dans la chaise, qui ne se voyait pas, était exactement aussi parfaitement faite que ce qu'on voyait."
"Dessa arbetare tjänade inte. De arbetade. De hade en heder som var absolut, så som det ligger i hederns natur att vara. Det var nödvändigt att en stolspinne var välgjord. Det var självklart. Det var en huvudsak. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av lönen eller för att skaffa sin en lön. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av chefen eller på grund av chefens kunder. Det var nödvändigt att själva stolspinnen var välgjord, att den var välgjord i sig själv, för sig själv, i själva sitt väsen. En tradition som kom ur, som stigit fram ur släktets djup, en historia, något absolut, en heder, bestämde att denna stolspinen skulle vara välgjord. Varje del av stolen som inte syntes var exakt lika fullkomligt välgjord som det som syntes."
Charles Péguy, L'Argent
20/11 kl. 19.20: Finns det speciella "röstkulturer" på Sveriges Radio? Kulturer som inte bara gäller verksamheten som helhet (typ normerande rikssvenska i förhållande till dialekter), utan specifika program? Jag tycker alltid att politiska komentatorerna Thomas Ramberg och Fredrik Furtenbach låter exakt likadana (släpigt, trött, den ene visserligen lite mer nasal röst än den andre), och jag blandade ofta ihop Jörgen Huitfeldt med den andre Studio Ett-killen när han jobbade där (det livliga, bitvis lite ironiska, utmanande sättet att reagera på svar och intonera frågor). Om dessa jobb i framtiden kommer att ersättas av artificiell intelligens har vi här en bra utgångspunkt för de mänskliga aspekter som måste läggas till; dragen har redan renodlats. Vi vet hur vi vill ha våra politiskkommentarrobotar och våra fördjupandenyhetsprogramrobotar.
17/11 kl. 15:
Les Murray, "Demo":
Nothing a mob does is clean
not at first, not when slowed to media
not when police.
(min kurs.)
En i övrigt helt "tillämpbar" dikt förstörs en aning av detta "slowed to media", som bara för något decennium sedan var en utmärkt visuell bild - drevet i tidningen som kommer dagen efter. Nu har vi närmat oss simultanitet.
15/11 kl. 14: Höstens böcker, små recensioner med små reservationer:
Sami Said, Människan är den vackraste staden. Det är helt klart passande att använda ett slags pikaresktradition med en huvudperson som är en afrikansk migrant på drift över ett Europa i en ny stor oreda. Vissa inslag är briljanta, men kompositionen är en aning svag och står och stampar i andra hälften av boken. Man får känslan att boken inte riktigt kan bestämma sig om den ska vara episodisk eller följa en utveckling. Jag tror att jag i slutändan hade föredragit att se det pikareska inslaget ta ännu större plats, att Said skulle använt sin migranthuvudperson som en ännu mer rörlig Candide- eller Simplicissimus-varelse och ge oss ytterligare några pusselbitar till Europa. Samtidigt finns här en mycket fin förmåga till iakttagelser av det både roande och oroande slaget.
Johanna Frid, Nora, eller brinn Oslo brinn. Denna bok "utforskar två av vår tids kvinnosjukdomar - instagram och endometrios". Jag läste den precis när den kom ut och kan nu se hur den uppmärksammas från alla håll. Det mesta av de förtjänster som nu hålls fram är de som jag också skulle ha nämnt om jag inte varit så sen på bollen. Min främsta reservation här har att göra med min okunskap: min restriktiva användning av sociala medier gör att jag inte riktigt känner mig kvalificerad att bedöma vissa böcker skrivna av samtida författare. Jag undrar i mitt stilla sinne: beter sig folk verkligen på det här sättet nuförtiden? Visst, man måste vara illiterat för att inte se att detta är överdrivet - men hur överdrivet? Skillnaden mellan att å ena sidan extrapolera från vad alla/många människor gör och överdriva det, å andra sidan bara skildra ett unikt fall, där det kanske är personligheten som är det viktiga, snarare än det typiska. Jag kände samma sak inför Isabelle Ståhls Just nu är jag här.
Tua Forsström, Anteckningar. Diktsamlingen om sorgen efter ett avlidet barnbarn är gripande. Samtidigt har jag vissa reservationer mot Tua Forsströms sätt att skriva, utan att jag egentligen kan formulera dem. Det är något med deras skirhet, som gör att jag på en gång kan konstatera det fina hantverket men ändå aldrig fastnar riktigt. Detta är inte särskilt intressant att berätta för någon annan.
10/10, kl. 13: Jag tog en promenad med en bekant från Syrien som jag träffar då och då. "Kulturkrock" brukar man prata om, och då menar man hur två olika kulturer, olika vanor, traditioner, seder etc leder till ömsesidiga missförstånd. Men det finns en annan form av kosmopolitisk krock som inte har så mycket med "kulturer" att göra, åtminstone inte i denna starka mening, utan snarare med huruvida man ser ett samhälle inifrån eller utifrån. Jag undrade vad han tyckte om det svenska samhället efter några år här, och han var på det stora hela mycket positiv. De flesta aspekter han räknade upp var sådana saker som jag också uppskattar och i princip känner någon sorts stolthet över (religionsfrihet, sekulär stat, välfärdssamhälle etc.). I princip, vill säga. Skillnaden är just detta: att se det inifrån eller utifrån. För varje sak han räknade upp kände jag mig frestad att komma med pessimistiska gensagor, till exempel om hur den tidigare överenskommelsen om gränserna för religionens roll i det privata/offentliga är under stark press, hur kriminaliteten, bostadsbristen, ett skolsystem i spillror, och en växande oförmåga att överhuvudtaget göra något åt dessa problem, gör det allt svårare att baserat på det förhandenvarande (snarare än någon sorts reflexmässig nationalism, vilken paradoxalt nog tycks vara vanligare till vänster och i mitten än hos den hårda högern) känna stolthet över det svenska samhället. Tack och lov tyglade jag denna impuls för det mesta. Jag vill naturligtvis inte komma dragandes med en massa mörka demoner inför en människa som på många sätt har en sympatisk inställning och har just den inre drivkraft och öppenhet som invandrare nog måste ha för att lyckas.
"Jag vill bara säga 'chapeau!' till de kloka människor som byggt detta land" utbrast han. Jag kunde inte låta bli att tänka på Sami Saids senaste roman (se ovan), där huvudpersonen reflekterar på rakt motsatt sätt:
"Förr bodde ett annat folkslag i detta land, Manni. Det är en hemlighet för de nuvarande ägarna vill inte att vi ska inse att de är värre snyltare än vi. Allt var färdigt redan när de föddes. De fick det gratis. Vilka var då dessa ursprungliga? Var de jordiska eller var de från stjärnorna? Jag ska inte uttala mig om det. Men detta land var deras. De högg ner skogen och reste fabrikerna och tornen och det andra omkring oss. Utan dem hade det inte varit civilisation och sedan tröttnade de och åkte vidare, förklarade jag det så som Mannis chef förklarat det för mig. Cirka. Byggarna hade rest ut och allt var i ett tillstånd av förfall." (Människan är den vackraste staden, s. 50, min kursiv)
Jag tenderar nog att tänka mer som Saids huvudperson, eller i alla fall hysa farhågan att det är så det förhåller sig. Men det är verkligen så att vad som är "förhandenvarande" beror på varifrån man blickar. För min syriske kompis är detta de typiska konturerna av det svenska samhället så som det framträder för någon som bara tillbringat några år i det, och som kan jämföras med annat som han är van vid. För mig är det något som är på väg bort, eller som i varje fall är under stark press och som det kommer att krävas stora ansträngningar och uppoffringar för att bevara eller modifiera för att få det att stämma överens med nya realiteter. Man kan hävda att det är skillnad mellan att se det närvarande, eller att se det närvarande färgat av det förflutna och av den hypotetiska framtiden. Det närvarande finns; det jag tänker finns inte (än). Försök att prioritera stillbilder snarare än livesändningar.
"Ce qu'il y a de surprenant, en effet, c'est que le beau n'est ici que l'honnêteté absolue, la raison, le respect même envers la divinité. Les parties cachées de l'édifice sont aussi soignées que celles qui sont vues. Aucun de ces trompe-l'œil qui, dans nos églises en particulier, sont comme une tentative perpétuelle pour induire la divinité en erreur sur la valeur de la chose offerte. Ce sérieux, cette droiture, me faisaient rougir d'avoir plus d'une fois sacrifié à un idéal moins pur."
"Det som är förvånande, det är att det sköna här inte är annat den absoluta hederligheten, förnuften, själva respekten mot det gudomliga. De dolda delarna av byggnaden är lika omsorgsfullt utformade som de som syns. Här finns ingen av dessa trompe-l'oeil-effekter, vilka särskilt i våra kyrkor, verkar som ett evigt försök att få det gudomliga att missta sig på värdet hos den sak som erbjuds. Detta allvar och denna rakryggadhet får mig att rodna över att några gånger ha offrat till ideal som inte är lika rena."
Ernest Renan, "Prière sur l'Acropole"
"Ces ouvriers ne servaient pas. Ils travaillaient. Ils avaient un honneur, absolu, comme c'est le propre d'un honneur. Il fallut qu'un bâton de chaise fût bien fait. C'était entendu. c'était un primat. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le salaire ou moyennant le salaire. Il ne fallait pas qu'il fût bien fait pour le patron ni pour les clients du patron. Il fallait qu'il fût bien fait lui-même, en lui-même, pour lui-même, dans son être même. Une tradition, venue, montée du plus profond de la race, une histoire, un absolu, un honneur voulait que ce bâton de chaise fût bien fait. Toute partie, dans la chaise, qui ne se voyait pas, était exactement aussi parfaitement faite que ce qu'on voyait."
"Dessa arbetare tjänade inte. De arbetade. De hade en heder som var absolut, så som det ligger i hederns natur att vara. Det var nödvändigt att en stolspinne var välgjord. Det var självklart. Det var en huvudsak. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av lönen eller för att skaffa sin en lön. Det var inte nödvändigt att den blev välgjord på grund av chefen eller på grund av chefens kunder. Det var nödvändigt att själva stolspinnen var välgjord, att den var välgjord i sig själv, för sig själv, i själva sitt väsen. En tradition som kom ur, som stigit fram ur släktets djup, en historia, något absolut, en heder, bestämde att denna stolspinen skulle vara välgjord. Varje del av stolen som inte syntes var exakt lika fullkomligt välgjord som det som syntes."
Charles Péguy, L'Argent
20/11 kl. 19.20: Finns det speciella "röstkulturer" på Sveriges Radio? Kulturer som inte bara gäller verksamheten som helhet (typ normerande rikssvenska i förhållande till dialekter), utan specifika program? Jag tycker alltid att politiska komentatorerna Thomas Ramberg och Fredrik Furtenbach låter exakt likadana (släpigt, trött, den ene visserligen lite mer nasal röst än den andre), och jag blandade ofta ihop Jörgen Huitfeldt med den andre Studio Ett-killen när han jobbade där (det livliga, bitvis lite ironiska, utmanande sättet att reagera på svar och intonera frågor). Om dessa jobb i framtiden kommer att ersättas av artificiell intelligens har vi här en bra utgångspunkt för de mänskliga aspekter som måste läggas till; dragen har redan renodlats. Vi vet hur vi vill ha våra politiskkommentarrobotar och våra fördjupandenyhetsprogramrobotar.
17/11 kl. 15:
Les Murray, "Demo":
Nothing a mob does is clean
not at first, not when slowed to media
not when police.
(min kurs.)
En i övrigt helt "tillämpbar" dikt förstörs en aning av detta "slowed to media", som bara för något decennium sedan var en utmärkt visuell bild - drevet i tidningen som kommer dagen efter. Nu har vi närmat oss simultanitet.
15/11 kl. 14: Höstens böcker, små recensioner med små reservationer:
Sami Said, Människan är den vackraste staden. Det är helt klart passande att använda ett slags pikaresktradition med en huvudperson som är en afrikansk migrant på drift över ett Europa i en ny stor oreda. Vissa inslag är briljanta, men kompositionen är en aning svag och står och stampar i andra hälften av boken. Man får känslan att boken inte riktigt kan bestämma sig om den ska vara episodisk eller följa en utveckling. Jag tror att jag i slutändan hade föredragit att se det pikareska inslaget ta ännu större plats, att Said skulle använt sin migranthuvudperson som en ännu mer rörlig Candide- eller Simplicissimus-varelse och ge oss ytterligare några pusselbitar till Europa. Samtidigt finns här en mycket fin förmåga till iakttagelser av det både roande och oroande slaget.
Johanna Frid, Nora, eller brinn Oslo brinn. Denna bok "utforskar två av vår tids kvinnosjukdomar - instagram och endometrios". Jag läste den precis när den kom ut och kan nu se hur den uppmärksammas från alla håll. Det mesta av de förtjänster som nu hålls fram är de som jag också skulle ha nämnt om jag inte varit så sen på bollen. Min främsta reservation här har att göra med min okunskap: min restriktiva användning av sociala medier gör att jag inte riktigt känner mig kvalificerad att bedöma vissa böcker skrivna av samtida författare. Jag undrar i mitt stilla sinne: beter sig folk verkligen på det här sättet nuförtiden? Visst, man måste vara illiterat för att inte se att detta är överdrivet - men hur överdrivet? Skillnaden mellan att å ena sidan extrapolera från vad alla/många människor gör och överdriva det, å andra sidan bara skildra ett unikt fall, där det kanske är personligheten som är det viktiga, snarare än det typiska. Jag kände samma sak inför Isabelle Ståhls Just nu är jag här.
Tua Forsström, Anteckningar. Diktsamlingen om sorgen efter ett avlidet barnbarn är gripande. Samtidigt har jag vissa reservationer mot Tua Forsströms sätt att skriva, utan att jag egentligen kan formulera dem. Det är något med deras skirhet, som gör att jag på en gång kan konstatera det fina hantverket men ändå aldrig fastnar riktigt. Detta är inte särskilt intressant att berätta för någon annan.
10/10, kl. 13: Jag tog en promenad med en bekant från Syrien som jag träffar då och då. "Kulturkrock" brukar man prata om, och då menar man hur två olika kulturer, olika vanor, traditioner, seder etc leder till ömsesidiga missförstånd. Men det finns en annan form av kosmopolitisk krock som inte har så mycket med "kulturer" att göra, åtminstone inte i denna starka mening, utan snarare med huruvida man ser ett samhälle inifrån eller utifrån. Jag undrade vad han tyckte om det svenska samhället efter några år här, och han var på det stora hela mycket positiv. De flesta aspekter han räknade upp var sådana saker som jag också uppskattar och i princip känner någon sorts stolthet över (religionsfrihet, sekulär stat, välfärdssamhälle etc.). I princip, vill säga. Skillnaden är just detta: att se det inifrån eller utifrån. För varje sak han räknade upp kände jag mig frestad att komma med pessimistiska gensagor, till exempel om hur den tidigare överenskommelsen om gränserna för religionens roll i det privata/offentliga är under stark press, hur kriminaliteten, bostadsbristen, ett skolsystem i spillror, och en växande oförmåga att överhuvudtaget göra något åt dessa problem, gör det allt svårare att baserat på det förhandenvarande (snarare än någon sorts reflexmässig nationalism, vilken paradoxalt nog tycks vara vanligare till vänster och i mitten än hos den hårda högern) känna stolthet över det svenska samhället. Tack och lov tyglade jag denna impuls för det mesta. Jag vill naturligtvis inte komma dragandes med en massa mörka demoner inför en människa som på många sätt har en sympatisk inställning och har just den inre drivkraft och öppenhet som invandrare nog måste ha för att lyckas.
"Jag vill bara säga 'chapeau!' till de kloka människor som byggt detta land" utbrast han. Jag kunde inte låta bli att tänka på Sami Saids senaste roman (se ovan), där huvudpersonen reflekterar på rakt motsatt sätt:
"Förr bodde ett annat folkslag i detta land, Manni. Det är en hemlighet för de nuvarande ägarna vill inte att vi ska inse att de är värre snyltare än vi. Allt var färdigt redan när de föddes. De fick det gratis. Vilka var då dessa ursprungliga? Var de jordiska eller var de från stjärnorna? Jag ska inte uttala mig om det. Men detta land var deras. De högg ner skogen och reste fabrikerna och tornen och det andra omkring oss. Utan dem hade det inte varit civilisation och sedan tröttnade de och åkte vidare, förklarade jag det så som Mannis chef förklarat det för mig. Cirka. Byggarna hade rest ut och allt var i ett tillstånd av förfall." (Människan är den vackraste staden, s. 50, min kursiv)
Jag tenderar nog att tänka mer som Saids huvudperson, eller i alla fall hysa farhågan att det är så det förhåller sig. Men det är verkligen så att vad som är "förhandenvarande" beror på varifrån man blickar. För min syriske kompis är detta de typiska konturerna av det svenska samhället så som det framträder för någon som bara tillbringat några år i det, och som kan jämföras med annat som han är van vid. För mig är det något som är på väg bort, eller som i varje fall är under stark press och som det kommer att krävas stora ansträngningar och uppoffringar för att bevara eller modifiera för att få det att stämma överens med nya realiteter. Man kan hävda att det är skillnad mellan att se det närvarande, eller att se det närvarande färgat av det förflutna och av den hypotetiska framtiden. Det närvarande finns; det jag tänker finns inte (än). Försök att prioritera stillbilder snarare än livesändningar.
onsdag 7 november 2018
Allmän adiafora
28/10 kl. 15.30: Guilty pleasure. Genom
de återkommande
utgallaringarna av gamla böcker på Språk- och litteraturcentrum kommer
man över
en hel del dyrgripar, både inom litteratur och språkvetenskap.
Skönlitteraturen
är naturligtvis viktigast och det är också här det gäller att hålla sig
framme,
då konkurrensen är starkast. (Bästa fynd hittills:
Gerard Manley Hopkins dagböcker i en fin universitetsupplaga).
Språkvetenskapen brukar däremot få stå kvar rätt länge, men den har på
mig börjat utöva en sällsam
lockelse. Det senaste fyndet är Gaston Paris’
Mélanges linguistiques. Tidigare har jag
plockat på mig Hermann Pauls Prinzipien der Sprachgeschichte, Antoine Meillets Linguistique historique et linguistique générale,
Jacob Grimms Über den Ursprung der Sprache, Karl Vosslers Frankreichs Kultur im Spiegel
seiner Sprachentwicklung m fl. I förvånande stor utsträckning läser
jag
faktiskt dessa böcker, vilket inte alltid är fallet med det slags böcker
jag köper för att de säljs ut löjligt billigt och man vet att de är
svåra att
få tag på. Deras vetenskapliga värde är (gissar jag) närmast noll. De
synsätt som de stod för har till större delen ersatts av andra,
och eftersom jag knappast läser nya nummer av språkhistoriska
tidskrifter
kan jag inte heller gå i god för att deras resultat vad gäller enskilda
ord har
bestående värde eller om de är lika antikverade. Men det spelar nästan ingen roll för mig. Jag kan inte säga att jag följer med i den moderna
språkforskningen, även om jag tycker om att få dess resultat refererade, och jag
kan knappast heller med någon meningsfull auktoritet föra över på det intellektuella
planet det som min böjelse får mig att hävda: att språkvetenskapen, åtminstone
vad gäller den dominerande teoretiska utvecklingen, efter Chomsky (ja, kanske till och med
efter Saussure!) saknar intresse. Den är för teknisk, den avlägsnar sig i
alldeles för hög grad från frågor om kultur och historiska texter (filologi) – den kan,
kort sagt, inte läsas för nöjes skull. Naturligtvis sker fortfarande en massa
forskning inom historisk lingvistik som åtminstone i princip borde intressera
mig; här är bristen på engagemang direkt sammanhängande med tidsbrist.
Jag kan också - jag måste ju
misstänka mina bevekelsegrunder en aning - ana att den lyster som de här
texterna har för mig är att de bygger på en underliggande humanistisk
vision som kan vara svår att sätta fingret på, men som man ofta stöter
på i forskning från 18- och tidigt 1900-tal och som idag märks bara som
en fantomsmärta: en känsla av att bidra till ett stort kulturarbete,
föreningen av precision och humanistisk vision, att deras värld, där det
gamla hela tiden stod i relation till det nya, var spännande och full
av oanade sammanhang som alla ropade på att bli undersökta. Så på frågan
om vad som utgör min s k guilty pleasure, eller vad jag vill framhålla
som exempel på den utopiska idén om fullkomligt onyttig läsning, tvingas
jag svara: obsolet språkvetenskap.
3/11 kl. 22.30: Skurklandsproblem. Jag drack whiskey med en person som var anställd i ett visst lands - låt oss kalla det Syldaviens - handelskammare. Han hade nu kommit att få alltmer kontakt med landets ledning, och han var noga med att framhäva att de var cyniska och coola, att de i en snävare krets kunde skratta åt presidentens tal och hela den fasad de var tvungna att hålla uppe. Landet har dock en ny kulturminister (vars roll i juryn på en nyss stundad internationell filmfestival också orsakat protester från de inbjudna regissörerna). Problemet med henne är nämligen, enligt min informant, att hon tror på ideologin, att hon med liv och lust ger sig hän åt arbetet att styra kulturen i den riktningen. Be careful what you wish for.
7/11 kl. 11: Positionering. I en text jag är på väg att publicera valde jag att skriva att den antisemitism som Levertin, Warburg, Schück med flera utsattes för faktiskt var en rasism "till skillnad från mycket som går under det namnet idag". I efterhand blev jag lite fundersam. Var det verkligen nödvändigt att vara polemisk? Har inte stämningen i Sverige vänt, så att det som för några år sedan innebar att införa en nödvändig distinktion numera bara betyder att skrika med i en kör? Jag kanske borde höra av mig till redaktören och modifiera min onödigt aggressiva ton? Men sedan stöter jag på den här extremt illvilliga låtsasrecensionen av en bekants bok och inser att många människor - bland dem flera kolleger och bekanta, ja, till och med vänner - kommer att svälja den utan motfrågor. Jag tror jag låter det stå kvar.
Addendum: jag ser nu att Erik Helmerson skriver att följderna av nämnda recension, vilken snabbt kompletterades av en ny (och sund) recension av Åsa Linderborg, visar att "åsiktskorridoren är död", att rasistanklagelsen inte längre är tillräcklig för att stänga ner en debatt. Jag tror att han på det stora hela har rätt, oberoende av just den här affären (därav mina tidigare funderingar ovan). Den totalt oansvariga och i grunden narcissistiska polemiken lär nog inte försvinna, och det är naturligtvis irriterande att den typ av invektivkastande och magkänslotyckande som annars mest frodas i kommentarsfält har en fristad på vissa kultursidor. Och som författare till boken skulle jag vara rasande. Men hur representativa är de här rösterna? Börjar de inte alltmer uppfattas, inte bara av folk i gemen, utan även inom de egna leden, som vad de är - dvs. extrema? Men det är svårt att säga någonting generellt om detta, och ens bild av ett medielandskap är med nödvändighet känslostyrt.
måndag 22 oktober 2018
Tecken i tiden
Läser två recensioner av utställningar:
Jag läser (den oumbärlige) Nils Forsberg om Nationalmuseum, där det står följande:
"Men det är ändå konsten som står i centrum och får glänsa. Inga ängsliga skyltar förklarar att 1500-talet hade en tråkig kvinnosyn och att museet tar avstånd från de värderingarna. I det avseendet är Nationalmuseum 2.0 faktiskt ett museum för vuxna.
Ett museum som nästan kan tävla med, säg, pinakoteken i München eller nationalgallerierna i Berlin fast det inte borde vara möjligt. Nya generationer kan besöka det i många år framöver och förutom att få en bild av olika historiska epoker också få en liten aning om vad som gjorde det möjligt, nämligen organisation och hårt arbete. Det säger något om Sverige det också."
Jag läser också (eller lyssnar på, egentligen) på (den oumbärlige) Mårten Arndtzén om Moderna museets utställning, och där sägs följande:
"Årets Modernautställning kräver ganska lite av egen tankeverksamhet. Vi förstår snabbt att kolonialism och konsumism är dåligt, att det är synd om flyktingar och att hoppet står till barnen, kvinnorna och naturen. Det hemska och det hoppfulla är för säkerhets skull placerat i olika salar.
Under vernissagen spelar konstnären John Willgren 'Die fahne hoch' i valstakt utanför museet; en påminnelse om det politiska läget. Den gamla tiggerskan vid entrén är däremot ingen performance, så henne tar de inbjudna gästerna i kön ingen notis om. Det är som en scen från Ruben Östlunds The Square."
Jag tycker att det börjar bli mer och mer tydligt vad som har framtiden för sig - om inte p g a en "backlash", en "nykonservativ våg" eller vad man nu ska kalla det, så helt enkelt för att det rådande kulturpolitiska paradigmet har spelat ut sin roll, kanske för att det inte längre tycks leverera vare sig på det politiska eller kulturella planet. Sociologen Johan Asplund, som man bör återvända till med jämna mellanrum skrev en bok för länge sedan Om mättnadsprocesser (1967). Vi kan mycket väl befinna oss just i en sådan, även om kulturdebattpositionerandet naturligtvis kommer att fortsätta. Men även från företrädarna för hittills rådande ordning börjar bekännelserna sotto voce bli allt fler.
Jag läser (den oumbärlige) Nils Forsberg om Nationalmuseum, där det står följande:
"Men det är ändå konsten som står i centrum och får glänsa. Inga ängsliga skyltar förklarar att 1500-talet hade en tråkig kvinnosyn och att museet tar avstånd från de värderingarna. I det avseendet är Nationalmuseum 2.0 faktiskt ett museum för vuxna.
Ett museum som nästan kan tävla med, säg, pinakoteken i München eller nationalgallerierna i Berlin fast det inte borde vara möjligt. Nya generationer kan besöka det i många år framöver och förutom att få en bild av olika historiska epoker också få en liten aning om vad som gjorde det möjligt, nämligen organisation och hårt arbete. Det säger något om Sverige det också."
Jag läser också (eller lyssnar på, egentligen) på (den oumbärlige) Mårten Arndtzén om Moderna museets utställning, och där sägs följande:
"Årets Modernautställning kräver ganska lite av egen tankeverksamhet. Vi förstår snabbt att kolonialism och konsumism är dåligt, att det är synd om flyktingar och att hoppet står till barnen, kvinnorna och naturen. Det hemska och det hoppfulla är för säkerhets skull placerat i olika salar.
Under vernissagen spelar konstnären John Willgren 'Die fahne hoch' i valstakt utanför museet; en påminnelse om det politiska läget. Den gamla tiggerskan vid entrén är däremot ingen performance, så henne tar de inbjudna gästerna i kön ingen notis om. Det är som en scen från Ruben Östlunds The Square."
Jag tycker att det börjar bli mer och mer tydligt vad som har framtiden för sig - om inte p g a en "backlash", en "nykonservativ våg" eller vad man nu ska kalla det, så helt enkelt för att det rådande kulturpolitiska paradigmet har spelat ut sin roll, kanske för att det inte längre tycks leverera vare sig på det politiska eller kulturella planet. Sociologen Johan Asplund, som man bör återvända till med jämna mellanrum skrev en bok för länge sedan Om mättnadsprocesser (1967). Vi kan mycket väl befinna oss just i en sådan, även om kulturdebattpositionerandet naturligtvis kommer att fortsätta. Men även från företrädarna för hittills rådande ordning börjar bekännelserna sotto voce bli allt fler.
lördag 20 oktober 2018
Akademiskt
Kul med Mats Malm i Svenska Akademien, en forskare jag alltid sett som ett föredöme vad gäller grundlighet och filologisk kompetens. Jag tycker nog helt tvärtemot Karin Olsson i denna fråga. Mindre stjärnglans, färre konjunkturförfattare och fler kunniga människor med verkliga historiska perspektiv är vad som behövs för institutionen. Tråkigare, kanske. Men för tillfället är väl problemet med Svenska Akademien knappast brist på action.
Sorgligt att Pascale Casanova gått bort, bara 59 år gammal. Hennes La République mondiale des lettres (1999) kommer nog att behålla sin ställning som ett av de mest inflytelserika litteraturvetenskapliga verken. Det framstår för mig som en modell vad gäller vetenskaplig kreativitet och förmåga att hitta en avgränsad ingång i en fråga som annars är alldeles för omfattande för att behandlas av en person. Det är också i god mening diskutabelt. Ytterst få har hållit med henne - men nästan alla har behövt förhålla sig till hennes tankar. Det är också, apropå den andra akademi jag nyss nämnde, en bok man bör läsa för att få perspektiv på Nobelpriset i litteratur.
Sorgligt att Pascale Casanova gått bort, bara 59 år gammal. Hennes La République mondiale des lettres (1999) kommer nog att behålla sin ställning som ett av de mest inflytelserika litteraturvetenskapliga verken. Det framstår för mig som en modell vad gäller vetenskaplig kreativitet och förmåga att hitta en avgränsad ingång i en fråga som annars är alldeles för omfattande för att behandlas av en person. Det är också i god mening diskutabelt. Ytterst få har hållit med henne - men nästan alla har behövt förhålla sig till hennes tankar. Det är också, apropå den andra akademi jag nyss nämnde, en bok man bör läsa för att få perspektiv på Nobelpriset i litteratur.
fredag 12 oktober 2018
Främmandegörande (Viktor Sjklovskijs остранение), för oss i alla fall
T.S. Eliot beskriver ett Luciatåg (ur ett nyligen upptäckt brev från mottagandet av Nobelpriset):
"While I was shaving, at 6.45, I
heard a chorus of young female voices piping a carol in the corridor; it came
closer; my door burst open; and six comely young chambermaids, clad in what
appeared to be white nightdresses and white stocking feet, with cardboard
crowns on their heads with lighted candles in them – looking like walking
birthday cakes – marched in singing. I hastily wiped the suds from my face, put
on my overcoat over my underclothes, and bowed to them. They continued to sing
throughout, so there was nothing to be said; but one of them held a tray with a
cup of coffee and a few sweet biscuits which she held towards me, so I drank
the coffee and ate the biscuit."
söndag 7 oktober 2018
Ett problem med nya discipliner och gamla
Få lär väl ha missat det "Sokal Hoax 2.0" som för några dagar sedan detonerade i forskarvärlden.
En snabb kommentar till detta för att klargöra hur jag själv ställer mig till det. Vissa menar att problemet inte är politiseringen, utan de "postmoderna" kriterierna för kunskapsproduktion. Jag tycker dock inte att det är så lätt att skifta från den politisk-sociala dimensionen till att enbart resonera kring epistemologi. Det leder till ett otroligt trångsynt perspektiv på vad forskning egentligen här, och egentligen ett underkännande av all humaniora överhuvudtaget. Det måste med nödvändighet finnas forskning som baseras på intersubjektivitet och rimlighetsnormer inom en forskargemenskap snarare än otvetydig data. Dessutom tycker jag att detta synsätt bygger på en väl idealiserad på de hårda vetenskaperna. Insiders inom de fälten kan visa på många exempel på usel forskning som släpps igenom, trots att de epistemologiska hindren är mycket större (otillräckliga underlag, felaktiga slutsatser etc.). Generellt gäller naturligtvis att godtyckligheten är avsevärt mycket mindre i naturvetenskaperna eller i kvantitativa samhäellsvetenskaper. Men många som har sin utgångspunkt i de epistemologierna har svårt att inse att de begränsningar som möjliggör resultat i deras discipliner inte skulle fungera inom humaniora, och alltför ofta blir synen på vetenskaplig metod lite moraliserande ("de tillåts tycka vad som helst"). På detta finns det, som jag skrev nedan, ingen bra lösning, annat än att humanister tar ett större ansvar för de svaga epistemologiska hindren inom sina fält och att det finns en åsiktspluralism som garanterar robusta diskusisoner och hindrar att alla dras med i en tokig riktning.
Nej, svaret kan inte bara handla om kunskapssynen. Snarare tycks problemet uppstå i skärningspunkten mellan en relativistisk epistemologi och sociala rörelser - därför att det förstnämnda garanterar att det är svårt att säga emot och att utrymmet där en neutral diskussion skulle kunna föras blir oerhört knappt, och det sistnämnda innebär ett starkt tryck att inte kritisera, då denna kritik snarast skulle uppfattas som politisk och moralisk än intellektuell.
Att frågor om kön, sexualitet, etnicitet och så vidare är viktiga och att de bör undersökas på universitetet är en uppfattning jag delar med författarna till lurendrejeriet, liksom med deras fiender. Rimligtvis är dessa frågor tillräckligt omfattande för att bilda utgångspunkt för egna discipliner. Men då stöter vi på nästa problem: formerandet av akademiska monokulturer vilka bildas kring en målsättning som både är intellektuell och moralisk-politisk. Man kan hävda att det vore omöjligt att göra på ett annat sätt. Att t ex genusvetenskap med nödvändighet måste baseras på föreställningen om en skillnad mellan biologiskt kön och genus - då detta är själva fältets såväl intellektuella som politiska raison d'être. Så kan det mycket väl vara. Faktum kvarstår likväl att det leder till miljöer präglade av stor åsiktsmässig konformitet (i detta fallet jämfört med den forskning om kvinnors situation som fanns eller finns inom ämnet sociologi, ett något äldre ämne som utgör en mer neutral ram för en mångfald av teorier och forskningsintressen). En slutsats av detta är också att de "allmänna" disciplinerna - typ historia, litteraturvetenskap, konstvetenskap, etc. - bör skyddas och att deras förmåga till inre mångfald och (i alla fall potentiellt) brytning mellan motstridiga åsikter bör värnas. Kanske är denna gammaldags disciplinaritet humanioras motsvarighet till ett system av "checks and balances"?
Till viss del - men bara till viss - har vi alltså att göra med ett organisatoriskt problem, som hänger samman med specialisering som det inneboende ödet för all vetenskaplig verksamhet. Frågan blir då på vilken nivå resultaten av de olika disciplinerna konfronteras, mottas, omsätts. Man skulle ju kunna tänka sig att själva universitetet utgör en form av offentlighetsram, i likhet med det omgivande samhället: en första testinstans för den större (och betydligt mer komplexa) process genom vilken forskningsrön påverkar människor i stort. Men vittnesbörd från Storbritannien och USA ger vid handen att även denna sorts åsiktsbrytningar, i form av t ex diskussionskvällar, ibland aktivt motarbetas genom studentprotester. Att tro på universitetet som idé kräver en form av epistemologisk ödmjukhet, vilken inte alla fostras in i - och detta gäller på båda sidor om uppdelningen mellan en vetenskaplig och en humanistisk kultur. En bakomliggande fråga som är mer oroande (och alldeles för stor för att reda ut här) gäller i så fall vilka principer som styr det samtida universitetet. Vi kan fråga oss huruvida det humboldtska universitetet som just ett universitas - en samling av universellt vetande som i princip utgör en helhet - är en giltig modell idag, eller om denna gamla institution snarare muterats och kommit att styras med andra kriterier. Den gamla modellen krävde att man trodde på "sanning" - om än starkt modifierad och med speciella betoningar beroende på disciplin. Men detta var i alla fall den övergripande och uttunnade ideologi som förenade det hela. Vilka kriterier styr det nutida universitetet? Som någon påpekade lär inte mördande kritik av det slag som fuskartikelförfattarna kommit med ha någon större påverkan. De discipliner de kritiserar är trots allt mycket efterfrågade av studenterna.
En snabb kommentar till detta för att klargöra hur jag själv ställer mig till det. Vissa menar att problemet inte är politiseringen, utan de "postmoderna" kriterierna för kunskapsproduktion. Jag tycker dock inte att det är så lätt att skifta från den politisk-sociala dimensionen till att enbart resonera kring epistemologi. Det leder till ett otroligt trångsynt perspektiv på vad forskning egentligen här, och egentligen ett underkännande av all humaniora överhuvudtaget. Det måste med nödvändighet finnas forskning som baseras på intersubjektivitet och rimlighetsnormer inom en forskargemenskap snarare än otvetydig data. Dessutom tycker jag att detta synsätt bygger på en väl idealiserad på de hårda vetenskaperna. Insiders inom de fälten kan visa på många exempel på usel forskning som släpps igenom, trots att de epistemologiska hindren är mycket större (otillräckliga underlag, felaktiga slutsatser etc.). Generellt gäller naturligtvis att godtyckligheten är avsevärt mycket mindre i naturvetenskaperna eller i kvantitativa samhäellsvetenskaper. Men många som har sin utgångspunkt i de epistemologierna har svårt att inse att de begränsningar som möjliggör resultat i deras discipliner inte skulle fungera inom humaniora, och alltför ofta blir synen på vetenskaplig metod lite moraliserande ("de tillåts tycka vad som helst"). På detta finns det, som jag skrev nedan, ingen bra lösning, annat än att humanister tar ett större ansvar för de svaga epistemologiska hindren inom sina fält och att det finns en åsiktspluralism som garanterar robusta diskusisoner och hindrar att alla dras med i en tokig riktning.
Nej, svaret kan inte bara handla om kunskapssynen. Snarare tycks problemet uppstå i skärningspunkten mellan en relativistisk epistemologi och sociala rörelser - därför att det förstnämnda garanterar att det är svårt att säga emot och att utrymmet där en neutral diskussion skulle kunna föras blir oerhört knappt, och det sistnämnda innebär ett starkt tryck att inte kritisera, då denna kritik snarast skulle uppfattas som politisk och moralisk än intellektuell.
Att frågor om kön, sexualitet, etnicitet och så vidare är viktiga och att de bör undersökas på universitetet är en uppfattning jag delar med författarna till lurendrejeriet, liksom med deras fiender. Rimligtvis är dessa frågor tillräckligt omfattande för att bilda utgångspunkt för egna discipliner. Men då stöter vi på nästa problem: formerandet av akademiska monokulturer vilka bildas kring en målsättning som både är intellektuell och moralisk-politisk. Man kan hävda att det vore omöjligt att göra på ett annat sätt. Att t ex genusvetenskap med nödvändighet måste baseras på föreställningen om en skillnad mellan biologiskt kön och genus - då detta är själva fältets såväl intellektuella som politiska raison d'être. Så kan det mycket väl vara. Faktum kvarstår likväl att det leder till miljöer präglade av stor åsiktsmässig konformitet (i detta fallet jämfört med den forskning om kvinnors situation som fanns eller finns inom ämnet sociologi, ett något äldre ämne som utgör en mer neutral ram för en mångfald av teorier och forskningsintressen). En slutsats av detta är också att de "allmänna" disciplinerna - typ historia, litteraturvetenskap, konstvetenskap, etc. - bör skyddas och att deras förmåga till inre mångfald och (i alla fall potentiellt) brytning mellan motstridiga åsikter bör värnas. Kanske är denna gammaldags disciplinaritet humanioras motsvarighet till ett system av "checks and balances"?
Till viss del - men bara till viss - har vi alltså att göra med ett organisatoriskt problem, som hänger samman med specialisering som det inneboende ödet för all vetenskaplig verksamhet. Frågan blir då på vilken nivå resultaten av de olika disciplinerna konfronteras, mottas, omsätts. Man skulle ju kunna tänka sig att själva universitetet utgör en form av offentlighetsram, i likhet med det omgivande samhället: en första testinstans för den större (och betydligt mer komplexa) process genom vilken forskningsrön påverkar människor i stort. Men vittnesbörd från Storbritannien och USA ger vid handen att även denna sorts åsiktsbrytningar, i form av t ex diskussionskvällar, ibland aktivt motarbetas genom studentprotester. Att tro på universitetet som idé kräver en form av epistemologisk ödmjukhet, vilken inte alla fostras in i - och detta gäller på båda sidor om uppdelningen mellan en vetenskaplig och en humanistisk kultur. En bakomliggande fråga som är mer oroande (och alldeles för stor för att reda ut här) gäller i så fall vilka principer som styr det samtida universitetet. Vi kan fråga oss huruvida det humboldtska universitetet som just ett universitas - en samling av universellt vetande som i princip utgör en helhet - är en giltig modell idag, eller om denna gamla institution snarare muterats och kommit att styras med andra kriterier. Den gamla modellen krävde att man trodde på "sanning" - om än starkt modifierad och med speciella betoningar beroende på disciplin. Men detta var i alla fall den övergripande och uttunnade ideologi som förenade det hela. Vilka kriterier styr det nutida universitetet? Som någon påpekade lär inte mördande kritik av det slag som fuskartikelförfattarna kommit med ha någon större påverkan. De discipliner de kritiserar är trots allt mycket efterfrågade av studenterna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)