Jag lyssnade för ett tag sedan på Spanarna i bilen och hörde Jessika Gedin tala om omläsning och att hon alltid tyckt att man bara ska läsa det man gillar, att läsningen inte ska präglas av tvång. Sedan hör jag några dagar senare radion rapportera om en ny undersökning som visar att unga läser mycket mindre än de skulle vilja göra. Litteraturvetaren Karl Berglund kommenterar att detta är en märklig situation: att litteraturen förknippas med nytta och att folk känner att de borde göra något de inte vill. Jag kan inte tycka annat än att den här inställningen, som är närmast totalt dominerande i Sverige i dag (även om den i likhet med andra dominerande idéer presenteras som ett fräckt alternativ till någon form av tradition), är i grunden felaktig.
Alla som läser mycket och varierat vet att det knappast är så att alla böcker suger tag i en från första början och vägrar släppa. Man har ofta externa anledningar att ge en bok en chans om så inte är fallet: en kritiker man respekterar, eller en vän vars smak man delar, har talat väl om boken. Man vill kanske helt enkelt förstå vad det rör sig om, försåvitt det är en bok som har en närvaro i kulturen. Observera att det sistnämnda kan betyda två saker som värderas på radikalt olika sätt: det kan dels betyda att den ingår i den förkättrade kanon, och rolighetsförespråkarna skulle då troligtvis tycka att det var dåligt att man ansträngde sig att läsa den, men det kan också betyda att den är populär och omdebatterad i nutiden, vilket som anledning att ta del av den skulle betraktades med betydligt blidare ögon. (det är egentligen bara att välja: vara förslavad av ackumulerad eller av nutida opinion). En individuell smak, om nu det ordet betyder något, utvecklar man längs vägen men knappast genom att instinktivt förkasta allt som inte omedelbart tilltalar en. Frans G. Bengtsson har fångat den typiska processen väl:
"Vanan att läsa böcker börjar som alla andra vanor: blygsamt och stapplande och med åtskillig tveksamhet, kanske rentav motvilja, för att efter hand gå allt lättare och med ökad fart. [B]esväret har man med de första hundra, eller tusen: sedan har man vanan, och det går lätt i det oändliga. Den späde ynglingens första cigarr eller glas whisky är ett företag som ofta kräver heroism och självövervinnelse och stundom lämnar efter sig en märkbar mattighet. Håll på, säger djävulen fryntligt: förtröttas ej, mitt unga hjärta: med tiden kommer det att gå lättare och bli långt mera angenämt, och ingen tråkig mattighet kommer att märkas. Vilket han naturligtvis på sitt sätt har rätt i; och lika sant är det i fråga om böcker. Människor som kunna bli trötta av att läsa böcker befinna sig ännu på det stapplande lärlingsstadiet: när vanan hunnit bli fullt utbildad, kommer ingen trötthet att märkas, — så länge man endast läser det man verkligen vill läsa. Det är klart att motvillig läsning tröttar; men efter hand som vanan befästes, har den spontana glupskheten en tendens att breda ut sig." (Sällskap för en eremit, s. 302f.)
Mina litteratursociologiska funderingar är mycket enkla. Jag tror att ingen människa är en ö, och jag tror att människor reagerar på yttre incitament. Att människor känner att de borde göra något annat än det de gör (dvs. huvudsakligen att stirra i telefonen) är det pris man får betala för att litteraturen fortfarande ska omges med någon form av samhälleligt sanktionerat värde. Detsamma går att säga om andra saker. Exempelvis är hälsa ett samhälleligt sanktionerat värde, och människor känner ofta att de borde äta nyttigare eller träna mer än vad de gör, möjligen med den skillnaden att det inte visat sig vara något större problem att få ungdomar att ägna sig åt frenetisk träning tre-fyra dagar i veckan medan det verkar stört omöjligt att plocka upp en bok. (det senare rör sig bara om en gradskillnad: hälsa och skönhet är ideal med bredare genomslag och, antar jag, när allt kommer omkring av mer fundemantal art än bildning, men mekanismerna torde vara likadana). Kan vi nu få höra från en matsociolog som pekar på hur förvridet det är att folk väljer snabba kolhydrater och rött kött och att de plågas av ett överjag som säger åt dem att äta nyttigare och mer varierat?
Märk väl att jag i detta helt förbigår frågan om uppmärksamhetskris, den nutida medieekologin etc. som spelar en helt avgörande roll och också kommer fram i ungdomarnas egna svar. Att problemet i en sådan situation skulle vara föreställningen om litteraturen snarare än den praktiska effektiviteten hos dess konkurrenter ter sig bakvänt.
