De illojala

Läser en intressant intervju med Maja Lundgren, som framstår som en mycket mer självständig och skarp individ än vad jag hade tänkt mig. Hennes ovilja att hoppa på me-too-tåget och vilja ha poäng för att ha varit tidigt ute med sin Myggor och tigrar måste inge respekt, oavsett vad man tycker om den kampanjen. Jag kanske är barnslig och bakåtsträvande, men jag kan inte uppleva det på ett annat sätt än att denna ovilja (även när det, som i det här fallet, kan tyckas finnas en saklig grund för det) är skillnaden mellan mellan litteraturen och politiken. Dvs. skillnaden mellan å ena sidan en person vars lojalitet främst gäller sin egen uppfattning eller vision, å andra sidan en person som sysslar med att spela ut krafter mot varandra, observera trupprörelser åt olika håll, fundera på det strategiska i att säga vissa saker. Något liknande - si licet parva componere magnis - erfar jag då de läser de oerhört njugga dödsrunorna över V.S. Naipaul och ser hur frustrerade folk är över att inte kunna passa in honom i olika scheman. Det mest intressanta av dessa är troligtvis den här brevväxlingen mellan Pankaj Mishra och Nikil Saval. Genomgående tycks det vara så att hans egocentriska världsbild är problematisk, att det tycks innebära att han slår för mycket åt båda hållen snarare än att (i ond tro, får man anta?) engagera sig för ett kollektiv vars brister han hade ett väldigt skarpt öga för. Det kommer fram en hel del intressanta upplysningar om kontexter i utbytet, och i ärlighetens namn måste framhållas att Pankaj Mishra till sist retirerar in i en mer balanserad värdering av författarskapet. Men grundproblemet kvarstår: att individen författaren förväntas vara sann mot sin grupp. Jag tycker om illojala författare.
     

Skeptisk historiografi

En viktig påminnelse om historisk tolkning och förklaring, ur Paul Veynes memoarer:

"Man har kallat mig provokatör och denna benämning har klistrat fast länge. Denna provokationens psykologi är något man gärna faller tillbaka på. Och det skulle inte vara mindre lätt att teckna psykologin bakom denna tro på provokationen; 20-talets borgerlighet inbillade sig att de kubistiska målarna bara ville 'chockera borgaren'. Bakom denna förenklande tolkning finner man ett yrkesrelaterat problem, den som gäller den stora mångfalden av mänskliga drivkrafter. Vi historiker gör oss ibland en alltför fattig idé om dessa: de högre ryggradsdjuren, bland dem människan, är inte bara vinststyrda och egocentriska.
         Man ser på samma sätt en uppsättning historiska fel släpas med, vilka baseras på att man genom rationalism eller intellektualism försöker återföra politiska beslut på ren beräkning. Jag höll en gång en kurs och skrev en bok om en av världshistoriens stora händelser, nämligen då en romersk kejsare, hedningen Konstantin, efter att själv ha konverterat, satte punkt för förföljelserna och förvandlade kristendomen till en erkänd religion vid sidan av hedendomen. Men omkring år 1900 tänkte man gärna att kejsaren inte handlat på det sättet på grund av en ärlig övertygelse utan genom politisk beräkning, för att få de kristna på sin sida. Men om det är sant hade denna beräkning varit synnerligen klumpig, då de kristna på den tiden endast var en liten och avskydd minoritet. Faktum är att Konstantin inte på något sätt försökte pådyvla kejsardömets andra underlydande kristendomen; hans konversion var ett rent personligt och individuellt val, men i gigantisk skala. Genom sitt exempel försökte han visa människosläktet vägen till den sanna guden. (...) Det är inte naivt att tro att en politiker, hur auktoritär och ambitiös han än var, i övrigt hade kunnat ha en ärlig religiositet och att han velat inta en stor plats i världshistorien.  
          Genom en annan snäv uppfattning om den mänskliga naturen, och genom en överdriven intellektualism, hävdar man gärna att freskerna och skulpturerna i medeltida kyrkor var 'de olärdas katekes'. Eller så kallar man den monumentaldekor som i hela romarriket hyllade den styrande kejsaren, för 'kejserlig propaganda'. Jag menar inte att dessa sätt att uttrycka sig är helt fel, men det saknas en nyans. Denna monumentaldekor var inte skapad för att dechiffreras eller läsas som man idag läser en traktat som försöker övertala vårt intellekt. Och denna lilla anakronism innebär att man misskänner en annan lob i människohjärnan, den som är mottaglig för det strålande, det sublima, för allt det som bländar - för äran.
         Trajanuskolonnen i Rom sträcker sig lika högt som ett hus med tolv eller tretton våningar. Från topp till tå är den täckt av reliefer som hyllar kejsar Trajanus krigiska ära. Men de är placerade för högt för att åskådaren ska kunna urskilja det som de föreställer. I vilket syfte är de då skulpterade? Låt oss dröja ett tag vid denna kolonn, eller ännu bättre vid dess unga tvillingsyster, Vendomekolonnen i Paris, som är en exakt imitation men vars reliefer skildrar Napoleons fälttåg istället för Trajanus. De är inte lättare att dechiffrera än de föregående: man skymtar militära scener, här och där tror man sig ana den korsikanska diktatorns berömda 'lilla hatt'. Har någon som vandrat förbi någonsin gjort anspråk på att dechiffrera mer än så? Denne ser åtminstone att det rör sig om stridsscener, vilket är tillräckligt. Men han kan beundra den enorma flit och talang, det slöseri av dekorativ rikedom som fordrades  för att inför himlens åsyn ge Kejsaren en hyllning som var honom värdig. Det man kallat propaganda var en hyllning av den kejserliga äran, ett slags liturgi, lite som mässan på latin vars text ingen eller några få lyckades dechiffrera. (...) Det intresselöst intressanta, konsten som placerats alltför högt inför himlen, verket eller åtminstone fliten hos arbetaren, eller för den delen njutningen i att uttrycka sig själv...så många saker det finns i Dasein vilka inte nämns i Sein und Zeit!" (Et dans l'éternité je ne m'ennuierai pas, 2014, s. 210-215)

På sätt och vis kan man relatera detta till ett tema jag snuddade vid senast, nämligen frågan om "critique" (i den amerikanska meningen). Det finns en förståelig tendens till skeptisk-cynisk smarthet i tolkningen av historiska företeelser, där man garderar sig mot att vara naiv och inte vill låta sig luras av fenomenen, och som går ut på att ana strategiska motiv eller maktkonstellationer bakom det som verkar vara något annat (just denna masochistiska struktur: upptäcka det hemska bakom det till synes sköna eller goda - särskilt då det gäller konsten - förtjänar ett särskilt kapitel i västerländsk mentalitetshistoria...). Men det gäller att vara skeptisk även mot sin egen skepticism.    

Ett dilemma

På ett seminarium nyligen hade jag valt några utdrag från John Henry Newmans The Idea of a University, därför att jag ville diskutera förändringar i universitetets funktion och dess roll i dag. Jag blev ganska förvånad då en av deltagarna, en outsider i sitt fält med ett horn i sidan till de dominerande teorierna inom humaniora, kände igen sina antagonisters sätt att resonera hos Newman: fokus på grupptänkande, ovilja att testa sina perspektiv mot rön från andra vetenskaper (t ex psykologi och biologi), idén om universitetet som en plats för traderande av kulturellt kapital snarare än verkligt vetande, m.m.

Detta var oväntat, eftersom Newman för min naiva blick kodats som "konservativ", men det är egentligen inte så konstigt när man tänker på det. Om konservativa söker sig till Newman för en uppfattning om universitetets viktiga roll i att förmedla ett arv och kultivera studenterna (se t ex Roger Scruton), är det också uppenbart att det endast sker därför att Newman representerar ett innehåll som gått förlorat eller åtminstone upplevs som hotat: det gamla bildningsidealet. Själva de socialiseringsformer, sätt att argumentera och använda kunskap som Newman rekommenderar kan mycket väl förbli intakta trots att själva innehållet i den kultur som ska förmedlas i grunden ändrats. Således en motsättning mellan "form" och "innehåll".    

Detta ger också några perspektiv på en nutida politisk och intellektuell skiljelinje, där politiska preferenser på ett tydligare sätt än tidigare löper längs revan mellan "de två kulturerna". Ja, i dagens sammanblandning mellan kultur, identitet och politik är det karakteristiskt att Vetenskap anses "höger" och Kultur anses "vänster", och att själva innehållet i "höger" och "vänster" förändrats så till den grad att tänkare som kan placeras politiskt på en skala från konservativa till relativt progressiva klumpas samman i det fenomen som kommit att kallas "The intellectual dark web". Skiljelinjen tycks inte primärt gälla vilka slags mål man strävar efter, hur man vill att samhället ska se ut, utan om ens anslutning till eller avståndstagande från ett visst slags tänkande. Den mycket läsvärda sidan quillette.com, exempelvis, samlar röster som har rätt lite gemensamt utöver deras opposition mot rådande ortodoxi och deras frustration över att rationella argument och rön som nåtts på experimentell väg inte tas på allvar och enbart tolkas - vanligtvis avfärdas - inom ramarna som satts av det dominerande sättet att tänka. (Det mest balanserade kritik jag läst är denna).  

Hur känner jag själv inför detta? Jag har alltid tyckt att det är orimligt att tänka sig att en litteraturinstitution enbart skulle baseras enbart på negativa och externa värden ("kritisera makten") snarare än immanenta och positiva (stärka individen på olika sätt, erbjuda ett alternativ till den kultur som annars är tillgänglig, möjliggöra imaginära resor i tid och rum). (Rita Felskis The Limits of Critique innehåller en del intressanta uppslag om detta). Ideologikritiska perspektiv har definitivt sin plats, men denna plats är (och här har jag svårt att tänka mig annat än att det stämmer överens med den kritiska teoriernas verkliga anda) marginell, bokstavligt talat. Problemet är att dessa perspektiv förvandlats till dogmer, lika mäktiga som de de en gång ersatte. Genom att inte vara falsifierbara är de rentav mindre sårbara än empiriska vetenskaper som trots deras "objektivitet" ändå präglas av ett öppet och transparent förfarande. Således tycker jag att den här utmaningen för humaniora är rätt nyttig och till vissa delar klart befogad.

Samtidigt vill jag försvara den humanistiska skråanda som det är så lätt att kritisera. Hos många av de vetenskapligt inspirerade kritikerna finns det en filosofisk analfabetism och en omedvetenhet om att saker kan vara betydligt mer komplicerade än vad det verkar, liksom överhuvudtaget en omedvetenhet om att själva skiljelinjen mellan de två kulturerna inte bara är social utan epistemologisk: vissa objekt lämpar sig att undersöka på vissa specifika sätt, vissa sätt att ställa frågor ger en viss sorts information. Dessa debatter måste tas då och då, om inte annat för att nå en uppfattning om var dessa gränser går. Vi är vana att fridlysa vissa områden från vetenskapliga förklaringar, men frågan är om inte denna process borde gå i två riktningar. På så vis skulle man också kunna bli medveten om de fall där den kritiska teorin otillbörligt inkräktat på områden som bäst hanteras av vetenskapen. (Habermas tidiga kritik av sammanblandningen av "Erkenntnisinteressen" - tekniskt/vetenskapligt, hermeneutiskt och emancipatoriskt - skulle kunna uppdateras. Där Habermas en gång i tiden pekade på hur det tekniska förnuftet invaderade domäner som bör behandlas på ett annat sätt, skulle man kanske idag behöva lägga till en möjlighet som han nog skulle haft svårt att föreställa sig, nämligen att det emancipatoriska kunskapsintresset tar över andra domäner...).  

På detta finns det kanske ingen bättre lösning. Att en utbildning i humaniora åtminstone i sina allmänna konturer kommer att likna det ideal som Newman beskrev är oundvikligt och till och med önskvärt. De färdigheter vi använder är intimt förbundna med en form av socialisering, och "kulturellt kapital" är väl egentligen bara ett annat namn för "beläsenhet". Det kan finns goda anledningar att kritisera snävheten hos det konkreta innehåll som Newman lägger in i det, men lösningen kan knappast vara en ny, och denna gång "kritisk", ortodoxi. Den kan knappast heller vara att ersätta det specifikt humanistiska sättet att tänka med modeller hämtade från de exakta vetenskaperna. Sårbarheten för dogmatiskt och kollektivt tänkande kan mycket väl vara humanioras akilleshäl, men mot detta finns inget annat skydd än att sträva efter en större ideologisk mångfald.

Läsarens resa

Valéry Larbauds inledning till sina essäer om engelsk litteratur innehåller något av det bästa som skrivits om läsning, hur aptiten för den väcks, hur den kan utvecklas och hur de kvalificerade läsarna kan fungera som ett internationellt sällskap. Jag läste om de här sidorna för ett tag sedan och kunde inte avhålla mig från att göra en snabb (dvs. oskön och troligtvis på några ställen en aning felaktig) översättning. Jag uppskattar särskilt den dialektik mellan det moderna och traditionen som Larbaud beskriver, och jag känner igen mig själv i den skildringen. Personligen har jag det som ett praktiskt kriterium på om en person är en verklig läsare eller inte huruvida man kan röra sig mellan det förflutna och samtiden, använda det ena för att belysa det andra, vända sig till den ena tiden för att finna det som inte finns hos den andra, vilket för övrigt även gäller språkområdena.

Jag har valt att återge franskans lettré med ”lärd”, eftersom ordet inte riktigt har någon svensk motsvarighet (förutom möjligen "vitter"). ”Lärd” är samtidigt en aning missvisande, då det motsvaras av érudit, en personlighetstyp Larbaud på sina ställen sätter i motsats till sin ideale läsare, präglad av såväl omfattande bildning som ett mer luststyrt förhållande till litteraturen. I alla fall:    

”Man skulle kunna skriva en traktat om hur denna passion föds, dess olika faser och dess framskridande. Låt oss följa denna idé på avstånd. Det skulle antingen handla om att beskriva vägen hos en påhittad läsare sammansatt av element som hämtats från vår egen erfarenhet och av det vi kunnat observera hos andra, eller om att betrakta en och samma generations samlade antal läsare som en armé som marscherar fram: i början är den väldig – ty tre fjärdedelar av denna generations barn utgör en del av den –, sedan ser vi hur dess rader år efter år tunnas ut, hur spetsen på raden smalnar av, och en stor massa av eftersläpare och desertörer samlas längst bak eller försvinner. Man kan även kombinera den schematiska historien om denna läsare som framhärdar i sin passion med denna bild av en armé eller en hop pilgrimer på marsch mot ett intellektuellt Aten som tycks dra sig tillbaka från dem i takt med horisonten. Vår läsare är en enhet i denna massa: antingen, framme i de främre leden, vår vän så-och-så som satt sig i stånd att läsa böcker från åtskilliga epoker och språkområden, eller så är det, längst bak, denna gamle vän, X…, som sedan många år inte läser annat än sin tidning och de illustrerade magasin som ligger på borden i hans umgängeskrets. Man skulle även kunna uttrycka denna passions utveckling, dess etapper och dess resultat, i allegorins form, i samma stil som John Bunyan: Läsarens resa. Men det är inte i egenskap av allegori som Kristens resa behagar oss, utan på grund av andra kvaliteter och trots allegorin. Vi kan i varje fall vara säkra på en sak: nämligen att denna utveckling kommer att vara av hemlig art, precis som Kristens resa till det himmelska Jerusalem.     

(…)

Bland alla de andliga ting som den unge läsaren omger sig med, finns det inget som rör hans liv mer än denna litteratur som han kallar modern. Den stärker hans medvetande, kastar ljus på, förklarar och kommenterar hans erfarenhet; den berikar hans känslor; den varnar honom, den uppmuntrar, leder och håller honom tillbaka. Den väljer honom som sin förtrogna, erbjuder honom modeller och mönster för beteendet, den göder hans förmåga att observera och vara uppmärksam på sin nästa, och får den att växa. Den gör honom mindre naiv, skyddar honom mot många lögner, ger honom en avsmak inför att nöja sig med billiga varor. Den får honom att bättre uppfatta och se det som omger honom. Den får honom till och med att se det tilldragande hos de saker som en gång i tiden förbittrats genom att vara föremål för skolarbete. En vers av Victor Hugo, t ex, får honom att uppfatta hur Vergilius verser kröns av en ’märklig lyster’, ett ljus av morgonrodnad eller skymning över klippor bebyggda med tempel. Den lyckas med det som Cornelius Nepos De viris, vilken framlagts av läraren och stärkts med hotet om ett pensum, aldrig lyckades med: att älska den latinska översättningen. (…) Till slut lär litteraturen honom att det inte endast finns detta land och denna tid, men att den alltid varit ung och vacker, och som man säger, modern; att det har funnits epoker då den var ännu vackrare än nu, och att i själva detta ögonblick kommer han att finna att den är annorlunda, mer överraskande och djärv, eller ännu mer tilldragande, men i en annan klädsel.           

[…]

Han har nu överskridit den linje som fullt ut skiljer den lärde från den icke-lärde: ordet ’modern’ har numera ingen prestige för honom, det har upphört att vara en rekommendation, och han småler varje gång han hör någon säga: ’Så tjusigt det är! Det är verkligen modernt!’ Större delen av gruppen har stannat hitom denna linje och kommer aldrig att överskrida den: denna passion kräver helt klart alldeles för mycket tålamod, för stora mödor; alla dessa slöjor som måste lyftas undan, alla dessa ord som måste letas upp i ordböcker, alla dessa grammatiska system som måste förstås…När de en gång för alla slarvat sig igenom sina studier nöjer de sig med att hänga med i vad som händer, att läsa tidningarnas litterära krönikor, att köpa de prisbelönta böckerna och dem som man kallar dagens bok. Det är över, de har givit upp. […] Men detta hans stora framsteg har förblivit någonting ’inre och fördolt’. Ingenting skiljer vår unge läsare från dem som förblivit i bakvattnet – det kan till och med vara så att det är han som i andras ögon tycks ha hamnat efter. Hans lidelse har med stor kraft lett honom till att erövra ytterligare ett språkområde (till exempel engelskan, som inte är ingår i examen, just då han ska tentera tyskan…) eller fått honom att så gå upp i ett författarskap att han försummat att förbereda sin examen, och han misslyckas eller klarar det med svårigheter, medan de icke-lärda tas emot med lyckönskningar från examinatorerna. Han har försummat sina materiella intressen för sin passion, liksom en älskare sätter sig i skuld för en kvinnas skull.            

[…]

Det är nu som de verkligt stora äventyren ska börja, och han ler för sig själv då han tänker på hur det var förut: upptäckten av sitt hemlands klassiker, upptäckten av Shakespeare, Lucretius eller Aristofanes. Det tycktes då honom som världens ändpunkt. Och den tid då han, olärde stackare, endast kunde läsa de moderna, då han endast fann smak i deras verk. Nu ser han denna sin barndoms moderna litteratur, som tycktes honom så vidsträckt och mycket viktigare än allt det andra, endast som en av episoderna i av sitt lands litteraturhistoria, och nu händer det honom att han undersöker sådana episoder med en hastighet av två per år. Hädanefter sträcker sig hans resor över en hel kontinent och han vistas till och med i de regioner som de flesta turister struntar i och som guiderna tiger om. Resor i tiden och rummet, men möjliga att företa sittandes i ett bibliotek, ty dessa land heter Herodotos, Tacitus, Rabelais, de spanska mystikerna, Marino och marinisterna, den samtida tyska lyriken, den elisabetanska eran, Dada, parnassisterna, preciöserna, ärkeprästen av Hita, James Joyce, drottningen av Navarra, Philippe Soupault…Där är allt upptäckt och upptäcktens glädje, även om man gör ett återbesök, om man läser om.

[…]

Han börjar bli del av en elit, ’den diskreta eliten’. Och hur diskret är den icke! Vad gäller att tillfredställa sin fåfänga har visserligen det sekulära prästerskapet fått en bättre lott än denna grupp, men i verkligheten är den faktiskt ett prästerskap, om än utan namn och utan ära i detta sekel. Till och med ordet elit tycks klinga alltför högljutt för den, den skulle inte vilja ta på sig det. Men hur ska man annars beteckna den lilla grupp av män och kvinnor som så noggrant urskiljts, utvalts efter så många prov bland så många tusen människor? (Tänk på det stora antalet som lämnats bakom.)

 […]

Denna stackars elit med sin obegripliga hemlighet är en elit utan världslig auktoritet, obetydlig sett till sitt antal, uppdelad i små grupper utefter de olika språkområdena. Och trots allt fortsätter den att existera, från sekel till sekel, och till sist tvingar sig dess bedömningar alltid på massorna. I verkligheten är den faktiskt en och odelbar trots gränserna, och den litterära, musikaliska eller konstnärliga skönheten är för den någonting lika sant som den euklidiska geometrin är för det allmänna medvetandet. Den är en och odelbar eftersom den i varje land utgör det som är allra mest nationellt och internationellt: den är det mest nationella eftersom den förkroppsligar kulturen som håller samman och formar nationen, men den är också det mest internationella, eftersom den inte kan hitta sina likar, sin nivå, sin miljö, annat än bland eliten hos andra nationer – de som liknar varandra förs samman. På så vis kommer troligtvis åsikten om en fransk bok hos en tysk som är tillräckligt lärd för att verkligen känna det litterära Frankrike att sammanfalla med åsikten hos den franska eliten, och inte med bedömningen hos de olärda fransmännen.”

Valéry Larbaud, Ce vice impuni, la lecture. Domaine anglais (1936, s. 13-23, ordningen något omkastad)             

Allmän adiafora

 2/6 kl. 10.30: Värmens ankomst har för mig har kommit att innebära en övergång till läsning av latinsk poesi. Det finns två förklaringar till detta: en extern och en intern. Den externa har att göra med associationer - värme, Rom, etc. - och överensstämmelse mellan läsakten och dess "setting", den andra är mer kulturfilosofisk-belletristisk. En synpunkt man ofta träffar på under den romantiska epoken är att skillnaden mellan den antika och den moderna (romantiska) poesin består i graden av sinnlighet och idealitet. Målet för den moderna poesin är att nå längre än det blott sinnliga, vars uppgift snarare blir att antyda den högre dimensionen, medan den klassiska stannar vid en gräns men inom detta gebit förverkligar högsta skönhet. Vi resonerar inte riktigt i de termerna längre, men jag har alltid tyckt att distinktionen fångar något väsentligt. På något sätt framstår det för mig som om värmen gör världen full, berövar den behovet att fyllas ut med mening (därför att den i sig själv är mening, svar på frågan "vad göra?" som besvaras med "existera"). Vad ska man då med en litteratur till, som djupast sett strävar efter att fylla ut en tom värld, eller att ersätta den dåliga existerande? Nej, vi behöver någonting annat, en estetik som är ett formspel, som spelar på ytan av världen som den är, kroppar, rörelser, mönster, klanger och rytmer. Och njutningen i latinsk poesi (och detta är en god anledning att lära sig latin) är hur den förvandlar även triviala versrader till formmässiga njutningar.
 Sommarens romare blir Tibullus, som brukar falla bort en aning när man räknar upp elegikerna. Ovidius rykte är grundmurat (om än kanske inte främst som kärleksdiktare) och Propertius har viss modern kredit (kanske genom Pounds Homage to Sextus Propertius). Tibullus har sedan 1700-talet tappat ställning, och på sätt och vis är det lätt att se varför: det finns ett smånätt idylliskt, lite plastigt drag i vissa av dikterna som man lätt associerar till tidigmodern herdediktning. Nu har jag visserligen ägnat en tidsperiod motsvarande en avhandling till att bryta ned mitt motstånd mot sådant, så detta skrämmer mig inte egentligen. I linje med vad skrev ovan vore det i varje fall fåfängt att leta efter motsatsen till "det plastiga" i latinsk poesi.  

20/5 kl. 14.10: Ingen tackar en för det man låter bli att säga. Vid flera tillfällen har jag vid undersökningen av en äldre text sett en analogi till ett nutida fenomen eller något som skulle kunna utvecklas för att göra min forskning aktuell, gripa in i det som enligt allmän konsensus utgör våra mest brännande angelägenheter. Ändå avstår jag helst. Varför? Inte på grund av en övertygelse om att den nutida positionen hos uttolkaren är irrelevant för undersökningen av det historiska objektet. Ett sådant synsätt tycks teoretiskt ohållbart. Min motvilja är snarare musikalisk-motorisk och kan kanske beskrivas med det ålderdomliga begreppet takt. "Klassiskt är det som tenderar att förvisa samtiden till ett bakgrundssorl, men som samtidigt inte förmår vara utan detta bakgrundssorl" skriver Italo Calvino (Varför läsa klassikerna?, övers. Gustav Sjöberg, s. 25) med en auditiv metafor som det vore svårt att berömma tillräckligt. Relationen mellan mig och texten finns där, och det är just denna dubbla riktning, som kan ge distans till såväl dåtiden som nutiden, som ska bevaras.  

15/4 kl. 16.25: Samtal med en kollega om felet med svensk litteratur, och dess eventuella orsaker (de vanliga skurkarna, som vi var för sig rangordnar och värderar på lite olika sätt: skrivarskolor, feghet, författarkårens homogenitet och konformism, m.m.). Slutsatsen blev i alla fall att svenska romaner är som poesi (inte i den bra meningen) och att poesin förväntas fylla romanens kulturella funktion.

10/4 kl. 12.30: Jag har inga problem med att erkänna den om jag tillfrågas, och det är svårt att se från vilken position en genuin misantropi egentligen vore möjlig, men jag föredrar att överraskas av min människokärlek framför att aktivt proklamera den.

Allmän adiafora

15/3 kl. 09.00: Ordet "kulturkonservativ" har använts i så många olika meningar att det nästan blivit meningslöst och knappast betecknar någonting konkret alls. Men ett säkert kriterium måste vara följande: om man på "pasta eller ris"-frågan "Duras eller Yourcenar?" väljer den senare.

16/3 kl. 13.45: Jag gjorde några personlighetstest och funderade på enhetligheten hos jaget, eller snarare, hur enhetliga vi ter oss för andra. Finns det mönster i vårt beteende, vårt sätt att känna och vårt sätt att tänka? Jag föreställer mig i allmänhet att jag platsar bra in på den lite mindre kreativa, mindre drömmande, mer fyrkantiga, mer "auktoritära" (för att hårdra det) personlighetstypen, eller i varje fall att det är så det skulle se ut utifrån betraktat. Men stämmer det? Jag kan göra kopplingen mellan något enskilt fenomen i det vardagliga - t ex en tendens att bli irriterad på fotgängare som inte håller sig i högerfilen på trottoaren - och i det intellektuella (t. ex. en tendens att ogilla en viss typ av teoretiska spekulationer). Slutsatsen tycks given. Men tittar man närmare på det tycks detta inte alls stämma. Tänk om den intellektuella motviljan mot vissa saker som det är alltför lätt att placera under facket "kreativitet", "framtidsorienterad hållning" etc. (djur- och antropocenstudier inom litteraturvetenskapen, bara som ett exempel) inte alls för mig ter sig som vägen till frihet utan snarare skulle upplevas som ett trist tvång/uppmaning utifrån. Det jag upplever inför många av dessa saker, vilka en naiv bedömare skulle se som mer "kreativa", är att min fantasi, min kreativitet inte skulle kunna blomstra under de förhållandena, och att mer traditionella synsätt åtminstone har den fördelen att de i lägre grad inskränker dessa.

16/3 kl. 20.40: Jag gläder mig åt att det äntligen kommit en diskussion om skolans kunskapskrav. Det visar sig nu att professorer på universitetet i ett blindtest har trott att frågor som riktar sig till sjätteklassare är de som sak lösas på universitetet. Förhoppningsvis kan vi få någon klarhet i denna fråga nu. Förvirrade människor har alltför länge trott sig ha motbevis mot dysterkvistar genom att peka på hur avancerade uppgifter deras barn har fått med sig hem ("beskriv EU utifrån Montesquieus maktdelningslära" t ex). Det de inte har förstått är att frågorna är av den arten att de inte kan redas ut på något intellektuellt ansvarigt sätt inom ramen för vare sig grundskola eller gymnasium. Detta är kanske också själva tanken, då man istället belönar indirekta aspekter som verbal och social förmåga, värdegrund och liknande. Vad ska man med pedagogik till? Ett enkelt svar skulle vara att det handlar om att anpassa ett material till den nivå där barn befinner sig, för att på så vis sakta leda dem fram till samma nivå som läraren själv. Det borde alla kunna hålla med om är vettigt. Men man misslyckas alltså med detta grundläggande, samtidigt som man misslyckas med att lägga en vettig grund för senare studier på högskola. Detta är verkligen det värsta av två världar: en enorm press på eleverna att leva upp till diffusa och icke-transparenta kunskapsmål samtidigt som de lämnar skolan illa förberedda.

19/3 kl. 15.00: "Islamofobi" har ju diskuterats en del, och jag har sett att vissa kristna hakat på och börjat tala om "kristofobi" (termen tycks ha introducerats i EU år 2004, upplyser mig wikipedia). Det är dock intressant att notera att P.D.A. Atterbom använde ordet redan i Svenska siare och skalder, då han talade om 1700-talets "Christophobi, som jemväl bland de ädlaste bland den tidens snillen var så allmän" (jag hittar inte den exakta sidan - men hoppas kunna gräva fram tills dess en framtida SAOB-redaktion har behov av detta första belägg).

20/3 kl. 14.30: Det är alltså fem promille av dagens gymnasiestudenter som väljer den humanistiska linjen (den finns i alla fall, tydligen, kvar). Man kan diskutera vad detta innebär för Sveriges framtid, till exempel vad gäller behovet av språklig kompetens på arbetsmarknaden. Men jag vet inte om dessa nyttoargument egentligen är det viktiga. En aspekt som försummas alltför mycket vad gäller språkstudier är vad man kan kalla individens autonomi gentemot den egna kulturen och språkgemenskapen. Att vara "kosmopolit" i Sverige idag innebär att applicera angloamerikanska synsätt - eftersom det är den modell som står människor till buds om de inte själva kan ta del av perspektiv från Tyskland och Frankrike. Själv upplever jag det som mer och mer livsnödvändigt att läsa franska och tyska tidningar och ta del av deras kulturdebatt, framför allt därför att den amerikanska modellen allt mer framstår som olämplig för den som vill begripa Europas problem. Jag brukade ofta känna att jag behövde försvara USA mot den reflexmässiga antiamerikanismen. Den vanliga, liberala hyggligheten hos folk var något som jag gärna lyfte fram. Nu ser det ut som att USA i sin extrema polarisering har blivit synonymt med två strömningar som knappast kan kallas vare sig liberala eller hyggliga: 1) skrikig, auktoritär och historielös campus-aktivism, 2) de populistiska strömningar som bär upp ni-vet-vem. Man kunde naturligtvis tänka sig att Storbritannien hade utgjort ett alternativ - men den kulturen befinner ju sig i en minst sagt speciell fas just nu där man antingen liknar aspekt 1 ovan, eller retirerar in i en begränsad "little-Englandism". Alltså är det nödvändigt att kunna språk för den som vill hitta genomtänkta, självständiga, och europeiska perspektiv på litteratur, samhälle, eller för den delen fenomen som me-too-kampanjen. Den nuvarande utbildningspolitiken skapar samhällsvarelser utan egenmakt, vilka antingen kommer att vara lätta att boskapslikt fösa i önskad riktning eller tvärtom explodera i känslostyrt och oartikulerat uppror. Dessa två alternativ står för övrigt inte nödvändigtvis motsats till varandra.

20/3 kl. 15.00: Jag läste för ett tag sedan Gun-Britt Sundströms Maken och slogs återigen av hur väl hon skriver, och hur detta faktum tycks lägga grunden till en sorts motsättning mellan form och innehåll, där läsaren tvingas välja mellan dess karaktär av "mimesis" och "performance". Naturligtvis är det inte helt lätt att bara skala av det form- från det innehållsmässiga, och det märks på felra nivåer att Sundström är en sofistikerad författare - både i själva stilen och i den bakomliggande konceptionen. Romanen kan ju faktiskt ses som en iscensättning av Kierkegaards tankar. De flesta som diskuterat romanen verkar ha fokuserat på dess karaktär av analys av manligt/kvinnligt och kärleksrelationens villkor, senast Ebba Witt-Brattström i Stå i bredd. Det är både naturligt och intressant, samtidigt som det ofta leder till att andra aspekter försummas. Det som slår mig när jag läser boken är hur illa den stämmer överens med den tendens i 60- och 70-talens litteratur som med George Steiners uttryck kan sammanfattas som en "reträtt från Ordet". Vi kan skilja mellan "formspråket" och "innehållet" genom att det förra är det som skapar historiska konnotationer, en funktion som i regel är betydligt vanligare i poesi än i prosa. Stilen i Maken sänker sina rottrådar i språkhistorien: svenska bibelöversättningar i första hand, men även vardagligare vändningar och ordval som måste varit lätt antikverade då det begav sig. Med detta kriterium framstår Maken som en av de mest "nationella" romanerna, lika iögonfallande "svensk" som Karlfeldts dikter. Det finns också en talande scen där huvudpersonen reflekterar över att ingå i större sammanhang - det globala och inhemska politiska sammanhanget, men också kulturen som en produkt av historien: "Vid Nordiska museet hoppar jag av cykeln och går in och tittar på Almqvistutställningen, för att inte samhället ska ha gjort allt detta förgäves, går och gonar mig i kulturarvet och den fantastiska känslan av att vara hemma här: en medborgare och en arvtagare" (Maken, 1978, s. 49f.). Boken tycks mig som en kärleksförklaring till det svenska språket. Men den utgör också ett sätt att låta äldre språkstadier tala, låta dem kasta sitt ljus över det skildrade och kanske även döma huvudpersonerna. Det är som om det sunda förnuft som lagrats i gamla ord får överlagra det moderna i skildringen och bidra till den egendomliga känslan av stabilitet: hos författaren, hos dess huvudperson och hos romanen själv.  

Vilt tänkande

3/1 2018: Jag talade med en fransman, själv konvertit och gift med en berberkvinna, som drev ett hotell i Marrakech. Enligt honom var en av de största skillnaderna att marockanerna levde från dag till dag, ja, timme till timme. För nordeuropéer låter detta som en utopi: detta är vad vi längtar efter och till och med betraktar som en form av ack-så-lätt-men-ändå-svår livsvisdom, men det hänger samman med ett vidare system av trossatser som de flesta av oss skulle ha ganska svårt att acceptera. Vi vill gärna kombinera stoisk acceptans (när vi vill undvika lidande) med starka passioner (när vi vill känna oss levande), ungefär på samma sätt som vi i djupen av våra djuriska hjärtan strävar efter en omöjlig legering av fåfänga och lycka. ”Det är himlens vilja”, så säger muslimerna i medinan när de har tur, och så säger de också när de råkar ut för någon olycka, till exempel om de tvingas amputera ett ben. Människor gråter praktiskt taget aldrig (detta enligt min informant). Detta fungerar uppenbarligen: mitt i ett land med stor fattigdom verkar depressionen och oron inför framtiden vara en obekant företeelse.

Man skulle kanske kunna dra detta synsätt ett snäpp längre, och ställa sig frågan vad som utgör den egentliga världen för ett samhälle (jag kommer inte på någon bättre omskrivning för ett sådant superbegrepp, men vi får tänka oss det som en kombination av den rent synliga, materiella världen, och den som ryms i en ”världsåskådning” – religiös eller annan – samt den förmedlade världen, dvs. världen som information genom tidningar, TV, kartor, kunskap i andra hand, etc.). Marockanerna klagar på att det regnat för lite de senaste åren, och regnet som drabbar oss en dag av tio hälsas av dem med glädje. Svängningar i den agrara ekonomin påverkar långt fler människor än vad som skulle vara fallet i Sverige. Ändå skulle det förvåna mig om det ens gick hundra marockaner som led av klimatångest för varje svensk som tänker på sådant. Tolkningsramarna är annorlunda. Man ber och arbetar och är nöjd om man klarar sig. I Sverige är vi däremot del av en gigantisk informations- och rådgivningsgalax som hela tiden suger in massor med information, försöker dechiffrera den och se hur vi ska göra för att handla rätt. Samtidigt måste denna information förenklas; den ryms inte i en mänsklig hjärna. Till vår hjälp kommer approximativa slogans, vilka vem som helst kan ta till sig för att på så vis ha en åsikt, vilken (på premissen att den automatiskt leder till handling, vilket är tveksamt) medför att vi gör ”rätt”, eller åtminstone att vi har gott samvete då vi gjort så gott vi kunnat, utifrån den information vi har. Detta är naturligtvis baserat på verkliga, empiriska sakförhållanden, dechiffrerade med våra målsättningar och värden som ledstjärnor. Även i kondenserad form kan det ge oss en känsla av upplysthet att ha extraherat några behändiga formler från informationskaoset. På det stora hela skulle jag nog inte vilja ändra på detta. Men det hindrar inte att för de flesta svenskar hade ”himlens vilja”, ”inshallah” etc. utgjort precis lika goda (kanske i vissa avseenden till och med bättre?) besvärjelser än de man håller sig med nu.