Allmän adiafora

 30/7 kl. 12.30: När jag för några år sedan började läsa Sven Delblanc igen, var jag helt säker på att en Delblanc-renässans stod för dörren, eller i varje fall att han förtjänade en. Kanske har den nu ägt rum, manifesterad i böcker (en samling föredrag som gavs ut förra året och nu Lars Lönnroths parallellbiografi över P.O. Enquist och Delblanc) och kulturtexter som denna och denna. Kan vi vara säkra på att så är fallet? Vi står som vanligt inför den apori som präglar alla former av receptionsundersökningar: antingen systematiska undersökningar av verkliga läsare medelst intervjuer eller statistik, eller anekdotiska bevis från auktoriserade läsares kvalificerade yttringar. Åtminstone det senare får vi väl anses ha fått nu, och det främsta värdet av sådana är naturligtvis att de indikerar att författaren på något sätt har något att säga oss nu, eller kanske hade något som vi saknar och skulle behöva tillägna oss. Några förslag: oräddheten, självständigheten, lärdomen. Till dessa ska nog också läggas ett element som redan på Delblancs tid kunde synas en aning anakronistiskt men som jag tror borgar för hans relevans: att han stod med ena foten i bondesamhället. Om jag säger att Delblanc var både folklig och elitistisk syftar jag inte på att han skrev både Hedebyborna och Kastrater, eller hans rörlighet mellan stilregistren, att han kunde använda gammal högsvenska som ungdomar i dag måste slå upp bara för att på nästa sida dra till med ett "lite men gott, sa bonden och patta katten". Jag syftar mer på mentaliteten, den säregna blandningen av konservatism och radikalism, av bondskt sunt förnuft och intellektuell analys. Hans relativa utanförskap gör att han skulle ha intressanta saker att säga om nutidens svenska intelligentsia, i den mån han inte redan föregripit en sådan analys. 
Var ska man söka det? Här skulle man kunna lägga lång tid på att diskutera de olika romanerna och enskilda inslag i dem, men man kan också komma in i det hela sidledes via en liten undangömd bok: Trampa vatten från 1972, något av en mellanböckernas mellanbok i detta författarskap som är så rikt på just sådana. Här finns t ex observationer kring byråkratins sätt att skapa jobb åt sig själva, eller den akademiska världens karriärister, som är lika relevanta nu som då.   

10/8 kl. 13: "Huruvida" måste vara svenskans mest underutnyttjade adverb. Vi försitter en möjlighet till precision genom att uteslutande använda det vaga "om". Här är ett exempel på en mening som visserligen har en del andra syntaktiska skönhetsfel men som hade förbättrats väsentligt att ett "huruvida": 

"så fort vi börjar gräva lite djupare kring medborgarnas demokratiattityder och ställa frågor om även de som har åsikter som ogillas starkt ska omfattas av samma fri- och rättigheter som man själv åtnjuter". 

Man ställer frågor om (= kring, eller "ikring" som det kan heta hos Peter Hultqvist och andra rumpmasar) någonting (ett ämne), men man ställer frågan om (= huruvida) det förhåller sig på det ena eller andra sättet. Jag förstår ärligt talat inte vad ni väntar på.   

12/8 kl. 18: Fransk public service har samma problem som dess motsvarigheter i Sverige eller vilket liknande land som helst: trendkänslig direktimport av idiotiska amerikanska debatter, en generation av journalister och programmakare som verkar helt renons på referenspunkter och därför agerar i enlighet med nyss nämnda problem, etc. Men de har också något annat: ett under lång tid hopsamlat kapital av kulturellt minne som gör att de lite i skymundan kan åstadkomma storverk. Radio Frances podcast "Comment les livres changent le monde" hör till dessa och har förgyllt min sommar. Här finns ett trettiotal avsnitt om böcker som haft genomslag, från Aimé Césaire till Adolf Hitler. Bara Régis Debrays små essäer som inleder varje avsnitt är värda att lyssna på. Detta är fransk folkbildning i dess mest kompromisslösa form, som man känner den från t ex Que sais-je?-serien.    

 

Ett utdött kulturbegrepp

Kjell Strömberg skriver i sina memoarer (En gammal parisares minnen, s. 107f.) om hur han pläderat för Pär Lagerkvist som nobelpristagare:

"Den forne primitivisten och kristne extatikern hade frimodigt ryckt in i den 'kämpande humanismens' glesnande led och från Akropolis, Västerlandets heliga berg, givit signal till strid för i land efter land skymfad frihet och förtrampad människorätt...Under en offentlig högskoledebatt, som jag ombetts inleda, hade visserligen som huvudskäl mot hans kandidatur anförts hans svårighetsgrad till och med för 'licentiander i litteraturhistoria'. Men vid en talrikt besökt kollation på kårhuset efteråt angavs i djupaste förtroende det verkliga skälet: den snabbt framskridande nazifieringen av studentkårernas aile marchante - alltså samma kategori av högröstade hjordmedlöpare som i våra dagar låter sig tjusas av Maos 'lilla röda' och lärofadern Marcuse, den senaste modepredikanten av anarkismens lika kulturfientliga evangelium."

 Att lägga märke till är här inte bara hur en bedömare som upplevt både 30-talet och 60/70-talen kunde skönja en sociologisk (eller i varje fall typologisk) likhet mellan nazister och vänsterstudenter. Nej, det märkliga är användningen av ordet kultur - en användning jag gärna skulle göra till min, men som vi nog aldrig kommer att få tillbaka. Det finns säkert flera anledningar att den inte kommer tillbaka; en del kanske rentav är goda. Men den främsta anledningen har nog att göra med den sociala förändringen: detta kulturbegrepps underbyggnad i form av en fristående bildad borgerlighet finns inte riktigt längre, och kulturens organ kontrolleras till stor del av arvtagare till Herbert Marcuse.   

(Jag noterar för övrigt att Jesper Svenbro i sin nyutkomna essäsamling utför en äreräddning av Pär Lagerkvists försök att enrollera Akropolis på demokratins sida mot nazismen. Den äreräddningen innebär i viss mån ett försvar av detta äldre kulturbegrepp).      

Små muttranden

12/7 kl. 13.10: Intressant text på den teknologiproblematiserande sidan The New Atlantis. Man hör nog oftare klagas på välfärdsanalfabetism, distansen till litteraturen, den tilltagande svårigheten att formulera sig i skrift och liknande än motsatsen: att vi konsumerar alldeles för mycket text. Det kan dock ligga något i det. Som Kit Wilson skriver:

"Most people were illiterate four hundred years ago; today Americans spend up to a third of their waking hours encoding and decoding text. Every minute, humans send 220 million emails, 70 million WhatsApp and Facebook messages, 16 million texts, 530,000 tweets, and make 6 million Google searches. The journalist Nick Bilton has estimated that each day the average Internet user now sees as many as 490,000 words — more than War and Peace. If an alien landed on Earth today, it might assume that reading and writing are our species’ main function, second only to sleeping and well ahead of eating and reproducing."

 Samtidigt undrar jag - artikelförfattaren lyfter denna möjlighet men släpper den snart - om inte frågan om kvalitet bör tas med. Och på så vis kan naturligtvis båda diagnoserna stämma: för lite text och för mycket text. Själva frågan om litteraturens ställning bör kanske ses i ljuset av detta förhållande. När läs- och skrivkunnighet var en bristvara, liksom dess materiella substrat, var det skrivna ordet på ett helt annat sätt kraftfullt. Man glömmer lätt att under lång tid var det skrivna ordet en skråhemlighet för latinkunniga lärde och de språk vi nu använder hade inte kvalificerat sig för skriften. Även sedan detta hänt dröjde det länge innan andra än en liten elit kunde ta del av det skrivna ordet i någon större utsträckning, och detta dels genom aktiva alfabetsieringskampanjer men också genom teknologiska förändringar av det slag som skapat vårt nuvarande överflöd. Litteraturen bygger väsentligen på resterna av den magiska aura som en gång var en effekt av knappheten. 

2/6 kl. 09.15: Förpassad till ett provinsiellt beläget institut där jag utbildar lärare, kryptotraditionell humanist, tystlåten dissident i förhållande till en dominerande ideologi som värdesätter helt andra saker, besatt av fortlevanden av de kulturformer som av nyssnämnda ideologi dödförklarats då de inte är i fas med utvecklingen etc. - snälla, berätta hur jag inte skulle kunna identifiera mig med Mikhail Bachtin!

5/6 kl. 10.30: Paul Valéry skrev en gång något i stil med (jag hittar inte det exakta citatet) att litteraturen består av två sätt att använda språket, den ena riktat mot att påverka opinionen och att nå största möjliga genomslag, den andra riktad in mot själva ordet, och att aldrig har de tu legat närmare varandra än när Théodor Bainville och Émile Zola bodde i samma arondissement. Jag undrar vilka allmänkulturella slutsatser vi kan dra av denna geografiska närhet:

  

5/6 kl. 9.15: Om Joshua Katz, som sparkats från Princeton, vars ledning behändigt nog kunnat dra upp ett gammalt ärende om en olämplig relation till en student när det egentliga ärendet gäller att han är ideologiskt misshaglig. I samma veva uttryckte Padilla Peralta att ämnet borde läggas ner, och ledningen gick honom till mötes såtillvida att de numera inte kräver kunskaper i latin och grekiska. Katz' fru påpekar ett intressant förhållande: 

"Princeton’s department last year voted to eliminate its language requirement for undergraduates. Now it has eliminated its most legendary language instructor. The great irony is that the elimination of the language requirement was, in part, to encourage students to take ancient languages other than Latin and Greek . . . and Joshua was the only member of his department qualified to teach multiple such languages: Egyptian, Sanskrit, Tocharian, Syriac, Akkadian, Old Norse, Old Irish, etc. Indeed, Joshua’s earliest academic publications concerned Native American languages. His work was the least Eurocentric in the department."

Det är påfallande ofta på det här viset, och det visar möjligen hur lönlöst det är att försöka ta dessa människor på deras ord. 

4/6 kl. 14.25: När jag ondgör mig över nutidssvenskan syftar jag inte främst på de oskolades särskrivningar och liknande. Det har jag överseende med. Det som irriterar mig alltmer är den sorts felaktiga hyperkorrektion som kommer sig av att läser för mycket akademiska texter på engelska. Två exempel:

 Skepticism på engelska heter "skepsis" på svenska. (skepticism, även känd som pyrrhonism, är en filosofisk strömning)

Linguistic betyder både "språklig" och "ligvistisk" på svenska, vilket innebär att ordet du letar efter i nio fall av tio är "språklig", inte "lingvistisk" ("han har språkliga svårigheter", "kön är en språklig konstruktion" etc.).