15/10 kl. 16.45: Det är alltid nyttigt, och kanske betryggande (om än bara på premissen att framtiden inte kommer att vara fullständigt skild från vad som typiskt sett varit fallet i det förflutna) att återvända till gamla texter och få lite perspektiv på sånt som tycks häpnadsväckande i nutiden. Så till exempel hoppade jag till lite när jag läste första meningen i Matthew Arnolds Culture and Anarchy (1869): "The disparagers of culture make its motive curiosity...it is valued as either out of sheer vanity and ignorance, or else as an engine of social and class distinction, separating its holder, like a badge or title, from other people who have not got it." Det tycks alltså inte ha hänt så mycket sen dess, förutom möjligen att dessa disparagers är fler och mer högljudda, och att de tror sig ha gjort viktiga upptäckter, vilket de alltså inte har. Arnolds bok är för övrigt ett bra exempel på en bok som alla tror att de
har läst (jag trodde det också) men som förtjänar ett noggrant studium
och går att läsa på många andra sätt än den vrångbild den ofta reduceras
till.
Samma känsla av déjà vu hade jag när jag, mest av en slump, läste en gammal artikel av René Wellek, "The Attack on Literature", skriven 1971. Det var riktigt uppfriskande att se de stora likheterna mellan då och nu. Wellek svarar här på den "attack mot litteraturen" som lanserades på flera fronter vid den tidpunkten, och som alla har rätt klara analogier idag: 1) förkastandet av litteraturen överhuvudtaget som väsentligen reaktionär och som bärare av sociala privilegier 2) förkastandet av litteraturen som väsentligen lögnaktig, motiverat av en radikal misstro mot språket 3) litteraturen förklaras vara en övergående form i utvecklingen av mänskliga kommunikationsteknologier 4) en attack på idén om konst genom utvecklingen av koncepttekniker, ready-mades, datagenerad skrift etc 5) en attack på själva idén om kvalitetslitteratur till förmån för "para-litteratur", populärlitteratur etc. Dessa kan enligt Wellek alla bemötas ganska enkelt: 1) genom historisk undersökning, som visar att litteraturen minst lika ofta varit en progressiv faktor i den historiska utvecklingen, 2) med invändningen att detta synsätt lika mycket drabbar människan som talande varelse snarare än att utgöra en specifik attack på litteraturen 3) genom siffror över utgivning av böcker, vilken knappast tycks avta trots konkurrens från andra media, samt 4 och 5) med invändningen att dessa sätt att kritisera litteraturen knappast kommer undan frågan om kvalitet: det finns lyckade och misslyckade konstexperiment och det finns bra och dålig populärlitteratur. Själva det kvalitativa begreppet "litteratur" och vad som ska räknas till det kortsluts inte så enkelt som vi tror, eftersom det inte är en logiskt bestämd kategori, utan en social och pragmatisk. Enda sättet att bestämma över dess gränser består i att ha en levande litterär kultur, och det är nog där skon klämmer snarare än i någon metafysisk eller teknologisk kris för litteraturen som sådan. Det vore alltså bättre att ha viss tilltro till att människor alltid kommer att producera litteratur i någon form och istället koncentrera oss på den väsentliga uppgiften att upprätthålla en litterär kultur, vilket i det stora hela är likadant nuförtiden som på Welleks tid, eller när som helst i historien för den delen. Förvisso passar Wellek på att varna för "the new barbarism, the know-nothingism, the mindless repudiation of the past in favor of so-called 'relevance' etc" ("The Attack on Literature" i The Attack on Literature and other Essays, s. 18), men vid det här laget borde det stå klart att den typen av barbari inte har något nytt över sig alls. Faktum är att ingenting är så gammalt, och så tråkigt.
5/11 kl. 11.30: René Girard död. De Stora Franska Filosoferna från denna tid har naturligtvis dött de allra flesta. Samtidigt känns det som om Girard var mer av ett unikum. Det kan såklart debatteras. Var inte t ex Derrida en minst lika originell tänkare? Jo. Men med Girard har man känslan av att han inte tillhörde något specifikt moment, utan att han lyckades karva ut sin nisch, obekymrad av att delta i något politiskt-kulturellt avantgarde, att han bara följde sig själv och gav uttryck åt de åsikter, ibland impopulära sådana, som han leddes till av förnuftsskäl. Det finns något tilltalande i att han trots sin allmänna amatörism sällan framstår som en oansvarig eklektiker. De spridda dragen från litteraturanalys, antropologi, religionsvetenskap m.m. står alla i en tjänst hos en väldigt konkret och i stora drag övertygande vision av tillvaron. Att denna kan rendera den bortgångne hyllningar från vänster såväl som höger tycker jag vittnar om hans integritet.
10/11 kl. 12.00: Otium litteratum i svensk litteratur. Målet för min önskan har numera ett tjusigt latinskt namn, otium litteratum, "den lärda fritiden", som Cicero kallade det och vars tradition under senare sekler har utforskats förträffligt av Marc Fumaroli. Naturligtvis var det i Rom, och i senare tider, ett privilegium för ytterst få. Men som svar på Wallace Stevens' fråga "What to do? How to live?" förtjänar det att tas på allvar. Som man vet kan en idyll bara vara uthärdlig om den lyckas sammanföra lugnet med ett minimum av rörelse. Den lärda fritiden, där man ständigt arbetar och ständigt kommer framåt, samtidigt som det yttre livet präglas av ett minimum av rörelse, kombinerar de centrifugala och centripetala krafterna på ett oöverträffat sätt. När jag nu sitter med min kommentar till Oxenstiernas Skördarne kommer jag på att denna dikt nog innehåller ett av de mest tilltalande exemplen på denna hållning i svensk litteratur. Det är i den åttonde sången, där Oxenstierna beskriver hur den engelska trädgården ska inrättas, och som exempel tar sin vän von Carlsons egendom Mälby i Södermanland. Carlsons trädgård tjänar som ett exempel på den goda smaken, men den ger oss inte bara en instruktion i estetik, utan också i en livsstil. Efter att ha gått igenom de allmänna principerna och gett målande beskrivningar av vissa enstaka dekorativa inslag i trädgården, skiftar Oxenstierna till en annan sorts byggnader:
Till stillare behag och fredligare löjen,
Jag ville helga än, du Vänskap! åt ditt namn
Et Tempel, undangjömt i skuggans djupsta famn.
Så sällan eftersökt och lika sällan funnit,
Som du, från pragten skildt och utan konst som du,
Des prydnad skulle själv beskriva dig ännu.
Carlson hade uppdragit åt Ehrensvärd att rita ett vänskapens tempel, baserat på Theseustemplet i Athen (eller vad som ansågs vara ett tempel till Theseus; det rör sig om vad som nu är känt som Hephaistontemplet). Men i anslutning till detta låter han också bygga upp en "Vishetens hydda":
Innom din enslighet, likväl en enda hydda
Blir uprest af dig själf at Visheten beskydda.
Du samlar där den skatt oss jordens möda skänkt,
Hvad häfderna förtäljt, hvad vetenskapen tänkt;
och vill, i deras lugn för hopen glad at döljas,
Se Philosophen där utaf de skrifter följas
I hvilka minnet gjömdt för menskans tidehvarf
Ärfarenhetens rön och sanningarnas arf:
Med Newton och Homer af Snillet ömsom buren
Igenom rymderne af Digten och Naturen,
Och mellan seklerne ledsagad af des sken,
Inbyggare af Rom och Ferney och Athen.
Låt, Vänskap! detta hägn utmed ditt egit byggas.
Om ej uti din famn, hvar skall den Vise tryggas?
Ett vackert vittnesmål om livsvärden i den gustavianska kulturen, som vid denna tid (1796) var på utdöende.
Oxenstierna underlåter inte att slänga in några kängor mot de revolutionära tendenser som spridit sig med franska revolutionen, och som enligt honom framställde herrgårdarnas ägare som grymma barbarer. Och denna kultur skulle snart gå under, åtminstone i sin starka form. Den spänning mellan tjänst i staten (negotium) och tillbakadragandet till en fritid med värdighet (otium) som ger denna hållning dess kraft (och som skapar mycket av känsloladdningen bakom Oxenstiernas dikt, ofta feltolkad som enbart nostalgi och längtan till barndomen), är inte aktuell för 1800-talets poeter.
lördag 21 november 2015
söndag 16 augusti 2015
Allmän adiafora XXIII
31/7 kl. 21.00: Jag var tidig med avtryckarfingret när det gällde biblioteksdebatten, som snabbt utvecklades till något mycket stort. Förutom att biblioteken tillhör de saker som får mig att sträcka mig efter revolvern, är det naturligtvis också en symbolfråga, ett slags lackmustest för många andra saker. Och då menar jag inte primärt vår inställning till intellektuell verksamhet, utan något så enkelt som folks förmåga att visa hänsyn till andra. Det uttrycks bra i det här lite försenade bidraget av Magnus Edlund. Han tar upp flera viktiga frågor, som jag tycker diskuteras alldeles för lite. Kanske för att de känns tråkiga och man helst önskar att de inte skulle vara nödvändiga att ta upp. Det här är i alla fall värt att citera:
"Den så kallade tysthetsnormen handlar nämligen inte om tysthet, den handlar om hänsyn. 'Var inte en idiot'-normen. 'Låt inte dina barn förstöra för andra'-normen. Att säga 'Kan du vara lite tyst, är du snäll' är inte en kränkning av någon form av rättighet överhuvudtaget, utan en påminnelse om att hen är en del av ett samhälle, en social gemenskap med skyldigheter som sträcker sig utanför den egna personen, ja till och med utanför den egna familjen. Sällan har behovet av sådana påminnelser varit större än i dag. Oavsett ålder." (min kursiv - jag gillar det preciserandet!)
En annan viktig observation han gör är att de som ställer till stök mycket väl vet att de inte får göra det de gör. Det är inte, som generalsekreteraren för Bibliotekens riksförbund Niklas Lindberg verkar tro, en fråga om olika normer, utan om regelverk som möjliggör samvaro överhuvud. Det handlar om att det alltid kommer att finnas folk som tycker om att överskrida det praktiska och lite småtråkiga regler som finns. Om inte de som getts den ofta otacksamma men nödvändiga uppgiften att se till så att det blir bäst för de allra flesta, upplever att ledningen backar upp dem har vi en institution med problem. Observationen kan med lätthet utsträckas till skolan, en annan institution där ett fegt och opportunistiskt ledarskap med dimmiga begrepp om sin egen funktion orsakar stor skada.
Under debatten sades det med rätta att frågan om ordning på biblioteken inte var en höger/vänsterfråga. Kanske ska man utvidga observationen en aning: att visa hänsyn till andra är inte en höger/vänsterfråga. Kanske borde det vara en vänsterfråga; jag minns i alla fall att vissa vänstermänniskor brukade betrakta sin politik som en följd av den moraliska satsen att man ska vara snäll mot folk, medan de tyckte att högern stod för en vräkig här-kommer-jag-individualism. I vilket fall som helst har inte vänstern - eller vad man nu ska kalla dem - valt den vinkeln. De bör då besinna det exempel som Edlund tar upp: två föräldrar som i tidningen Vi i Vasastan vädrar sin kränkthet över att deras barn blivit tystade på biblioteket.
14/8 kl. 15.00: Bra rutet om P1-morgons nya fäblesse för ytliga nyheter. Även om jag tycker att programmet på det stora hela gör ett utmärkt jobb är de här tendenserna klart besvärande. Det är i allmänhet rätt nedslående att se hur "mest lästa"-listan på DN vanligtvis toppas av någon pseudonyhet, och det är lätt att se hur även public service känner sig lockade att servera denna målgrupp.
I förbifarten kan jag notera att "Södertörn" för vissa kommit att bli symbolen för ytliga kulturteoretiskt inspirerade utspel. Men de bör påminna sig om att samma högskola faktiskt har en utmärkt filosofisk miljö som är allt annat än ytlig. Och det händer att dess företrädare ger sig ut i offentligheten för att nyansera just den här typen av frågor.
16/8 kl. 10.30: Sapere aude. Jag bläddrade lite i Horatius' epistlar och snubblade över denna sats, vilken som bekant gjorts till upplysningens valspråk genom Kants Vad är upplysning? Men hur ska den översättas? "Våga veta", "ha mod att bruka ditt förstånd" ligger nära till hands, men de återger inte betydelsen hos Horatius. Denna lilla filologiska detalj öppnar egentligen stora vidder och knepiga frågor om vad vi egentligen menar med upplysning. Att göra "våga veta" till upplysningens nyckelord skulle nämligen innebära möjligen att identifiera detta vetande med exempelvis kunskap om den yttre naturens verkningar, dvs. det naturvetenskapliga-tekniska vetandet, snarare än den politiska och moraliska myndighet som Kant beskrev. Den exakta relationen mellan dessa "hårda" och "mjuka" varianter av upplysning är en knivig fråga som jag inte tänker gå in på. Det enda jag ska säga - vilket betraktat som ett isolerat faktum kan vara ganska betydelselöst - är att Horatius' ord är avgjort "mjukt", i meningen personligt och moraliskt. Detta i enlighet med den terapeutiska snarare än teoretiska inriktningen hos den romerska filosofin.
...ni
posces ante diem librum cum lumine, si non
intendes animum studiis et rebus honestis
invidia vel amore vigil torquebere. Nam cur,
quae laedunt oculum, festinas demere, siquid
est animum, differs curandi tempus in annum?
Dimidium facti, qui coepit, habet; sapere aude,
incipe. (Epistulae I.2. v. 34-41)
om du inte innan dagens ankomst tagit fram boken och ett ljus, om du inte vänder ditt sinne mot studier och hederliga saker, kommer du vakande att vridas av avundsjuka och kärlek. Ty varför, när du ju skyndar dig att avlägsna det som sticker i ditt öga, skjuter du upp ögonblicket att ta itu med det till nästa år, då det gäller själen? Ett påbörjat arbete är klart till hälften. Våga vara vis, sätt igång.
En rimlig översättning av Horatius' ord är alltså "våga vara vis/klok" (som också valts i Budé-utgåvans franska översättning, "sage"). Det handlar väsentligen om att få makt över sina egna själsrörelser, att inte förhålla sig passivt till sina passioner (avundsjuka och kärlek i det här fallet) och inte låta en insikt i det rätta sättet att leva sjunka undan när vardagen tar vid. Man kan hävda att detta är upplysning, i någon mening av ordet, men vi riskerar då att göra upplysning till en transhistorisk kategori utan nödvändig relation till det politiska projektet eller till naturvetenskapen. Det intressanta är väl snarare i vilken mån detta försök till reform av personligheten fortfarande spelar med när vi talar om upplysning.
"Den så kallade tysthetsnormen handlar nämligen inte om tysthet, den handlar om hänsyn. 'Var inte en idiot'-normen. 'Låt inte dina barn förstöra för andra'-normen. Att säga 'Kan du vara lite tyst, är du snäll' är inte en kränkning av någon form av rättighet överhuvudtaget, utan en påminnelse om att hen är en del av ett samhälle, en social gemenskap med skyldigheter som sträcker sig utanför den egna personen, ja till och med utanför den egna familjen. Sällan har behovet av sådana påminnelser varit större än i dag. Oavsett ålder." (min kursiv - jag gillar det preciserandet!)
En annan viktig observation han gör är att de som ställer till stök mycket väl vet att de inte får göra det de gör. Det är inte, som generalsekreteraren för Bibliotekens riksförbund Niklas Lindberg verkar tro, en fråga om olika normer, utan om regelverk som möjliggör samvaro överhuvud. Det handlar om att det alltid kommer att finnas folk som tycker om att överskrida det praktiska och lite småtråkiga regler som finns. Om inte de som getts den ofta otacksamma men nödvändiga uppgiften att se till så att det blir bäst för de allra flesta, upplever att ledningen backar upp dem har vi en institution med problem. Observationen kan med lätthet utsträckas till skolan, en annan institution där ett fegt och opportunistiskt ledarskap med dimmiga begrepp om sin egen funktion orsakar stor skada.
Under debatten sades det med rätta att frågan om ordning på biblioteken inte var en höger/vänsterfråga. Kanske ska man utvidga observationen en aning: att visa hänsyn till andra är inte en höger/vänsterfråga. Kanske borde det vara en vänsterfråga; jag minns i alla fall att vissa vänstermänniskor brukade betrakta sin politik som en följd av den moraliska satsen att man ska vara snäll mot folk, medan de tyckte att högern stod för en vräkig här-kommer-jag-individualism. I vilket fall som helst har inte vänstern - eller vad man nu ska kalla dem - valt den vinkeln. De bör då besinna det exempel som Edlund tar upp: två föräldrar som i tidningen Vi i Vasastan vädrar sin kränkthet över att deras barn blivit tystade på biblioteket.
14/8 kl. 15.00: Bra rutet om P1-morgons nya fäblesse för ytliga nyheter. Även om jag tycker att programmet på det stora hela gör ett utmärkt jobb är de här tendenserna klart besvärande. Det är i allmänhet rätt nedslående att se hur "mest lästa"-listan på DN vanligtvis toppas av någon pseudonyhet, och det är lätt att se hur även public service känner sig lockade att servera denna målgrupp.
I förbifarten kan jag notera att "Södertörn" för vissa kommit att bli symbolen för ytliga kulturteoretiskt inspirerade utspel. Men de bör påminna sig om att samma högskola faktiskt har en utmärkt filosofisk miljö som är allt annat än ytlig. Och det händer att dess företrädare ger sig ut i offentligheten för att nyansera just den här typen av frågor.
16/8 kl. 10.30: Sapere aude. Jag bläddrade lite i Horatius' epistlar och snubblade över denna sats, vilken som bekant gjorts till upplysningens valspråk genom Kants Vad är upplysning? Men hur ska den översättas? "Våga veta", "ha mod att bruka ditt förstånd" ligger nära till hands, men de återger inte betydelsen hos Horatius. Denna lilla filologiska detalj öppnar egentligen stora vidder och knepiga frågor om vad vi egentligen menar med upplysning. Att göra "våga veta" till upplysningens nyckelord skulle nämligen innebära möjligen att identifiera detta vetande med exempelvis kunskap om den yttre naturens verkningar, dvs. det naturvetenskapliga-tekniska vetandet, snarare än den politiska och moraliska myndighet som Kant beskrev. Den exakta relationen mellan dessa "hårda" och "mjuka" varianter av upplysning är en knivig fråga som jag inte tänker gå in på. Det enda jag ska säga - vilket betraktat som ett isolerat faktum kan vara ganska betydelselöst - är att Horatius' ord är avgjort "mjukt", i meningen personligt och moraliskt. Detta i enlighet med den terapeutiska snarare än teoretiska inriktningen hos den romerska filosofin.
...ni
posces ante diem librum cum lumine, si non
intendes animum studiis et rebus honestis
invidia vel amore vigil torquebere. Nam cur,
quae laedunt oculum, festinas demere, siquid
est animum, differs curandi tempus in annum?
Dimidium facti, qui coepit, habet; sapere aude,
incipe. (Epistulae I.2. v. 34-41)
om du inte innan dagens ankomst tagit fram boken och ett ljus, om du inte vänder ditt sinne mot studier och hederliga saker, kommer du vakande att vridas av avundsjuka och kärlek. Ty varför, när du ju skyndar dig att avlägsna det som sticker i ditt öga, skjuter du upp ögonblicket att ta itu med det till nästa år, då det gäller själen? Ett påbörjat arbete är klart till hälften. Våga vara vis, sätt igång.
En rimlig översättning av Horatius' ord är alltså "våga vara vis/klok" (som också valts i Budé-utgåvans franska översättning, "sage"). Det handlar väsentligen om att få makt över sina egna själsrörelser, att inte förhålla sig passivt till sina passioner (avundsjuka och kärlek i det här fallet) och inte låta en insikt i det rätta sättet att leva sjunka undan när vardagen tar vid. Man kan hävda att detta är upplysning, i någon mening av ordet, men vi riskerar då att göra upplysning till en transhistorisk kategori utan nödvändig relation till det politiska projektet eller till naturvetenskapen. Det intressanta är väl snarare i vilken mån detta försök till reform av personligheten fortfarande spelar med när vi talar om upplysning.
fredag 17 juli 2015
Allmän adiafora XXII
29/6 kl. 15. Ett besvärande exempel på motsägelse. I en text som handlade om presentism, värdesättandet av den egna tidsåldern framför alla andra, lyfte jag fram Voltaires "Le Mondain" som ett uppfriskande exempel på en pietetslös hållning till det förflutna och en hyllning till moderniteten. Samtidigt var en av mina poänger med texten att denna hållning måste bygga på informerad jämförelse - dvs. kunskap om det förflutna - och att vi annars riskerar att missa kulturhistoriens upprepningar. Således ett ganska traditionellt argument för värdet av litteraturhistoria. Enda problemet är att just det ställe jag lyfte fram hos Voltaire ("Le Mondain", v. 1-12) ju faktiskt, slog det mig senare, är en variant på Ovidius (Ars amandi III v. 119-128). Min generösa gest var alltså missriktad, och detta misstag ger mig ännu mer rätt i den huvudsakliga poäng jag ville göra. Detta känns som en farlig slutsats att dra: de som anstränger sig att se saken ur motståndarens synvinkel har ibland mer rätt än de själva vet.
1/7 kl. 19. Intressant exempel på humorlös bristande genreförståelse (eller, om man så vill, kreativ "omfunktionering", politisering). På intervjufrågan "kommer inte över min tröskel" har jag sett flera personer svara saker som "rasister" eller "min exmake" istället för något i stil med "Billyhyllor" eller "rotselleri". Det påminner mig om skämtet av Louis C.K., när han på frågan om vad som utgjorde hans "pet peeve" svarade "child pornography".
12/7: Bra läsdag. Under eftermiddagen läste jag om lärda nätverk i det tidigmoderna Europa, halvliggandes på en sten vid en liten flod som strömmade förbi. Under kvällen åkte jag tåg och läste en av Ovidius' mindre framstående men likväl charmerande metamorfoser på latin. Ett par hundra rader bara, perfekt utmätta, så att jag precis hann klart när tåget kom fram. Väl hemma växlade jag till Marie Darrieussecqs senaste roman, som visade sig vara precis rätt för den stämning jag hamnat i. Låg i sängen med öppet fönster till inpå småtimmarna.
17/7 kl. 10: Gillar verkligen den här jämförelsen mellan Leopold och Gustav III, ur Olle Holmbergs Leopoldbiografi: "Han [Leopold] blev mycket klok; oklok endast såtillvida som han kom att frånkänna dårskapen allt värde. Gustaf III var inte klok, eller om man så vill uttrycka det: det var inte klok som han var. Han hade kanske drag av någon sorts geni: av kuppmakargeni och snilleblixt, nästan demoniskt genomskådande av en situation, en människa, men en stor del av hans handlingar förstår man knappast utan att förutsätta hos honom både själsliga defekter och en genomgripande psykisk desorganisation." (Leopold och Gustaf III, s. 78.) Speciellt njutbar är den lätta övergången från den klassiska själsanalysen och karaktärsläran till det torra vetenskapliga språket.
18/7 kl. 12. Vi tycks bara känna till två lägen: 1) Fest fest fest, så långt bort det bara går från allt som skulle kunna kallas en mitt i människan, och sedan, som en motsats till begränsningarna i den förra positionen: 2) Aggressiv, gravallvarligt indignerad klagan över allt som man tycker begränsar människans frihet. Men vad ska man med friheten till? Jag drömmer om ett mellanläge mellan homo festivus festivus och homo querelus immodicus.
19/7: Note to self: säg allt du har att säga snabbt, innan du blivit gammal. Det kommer inte att spela någon roll att du hävdar att du haft dina "gubbiga" åsikter sedan 20-årsåldern.
1/7 kl. 19. Intressant exempel på humorlös bristande genreförståelse (eller, om man så vill, kreativ "omfunktionering", politisering). På intervjufrågan "kommer inte över min tröskel" har jag sett flera personer svara saker som "rasister" eller "min exmake" istället för något i stil med "Billyhyllor" eller "rotselleri". Det påminner mig om skämtet av Louis C.K., när han på frågan om vad som utgjorde hans "pet peeve" svarade "child pornography".
12/7: Bra läsdag. Under eftermiddagen läste jag om lärda nätverk i det tidigmoderna Europa, halvliggandes på en sten vid en liten flod som strömmade förbi. Under kvällen åkte jag tåg och läste en av Ovidius' mindre framstående men likväl charmerande metamorfoser på latin. Ett par hundra rader bara, perfekt utmätta, så att jag precis hann klart när tåget kom fram. Väl hemma växlade jag till Marie Darrieussecqs senaste roman, som visade sig vara precis rätt för den stämning jag hamnat i. Låg i sängen med öppet fönster till inpå småtimmarna.
17/7 kl. 10: Gillar verkligen den här jämförelsen mellan Leopold och Gustav III, ur Olle Holmbergs Leopoldbiografi: "Han [Leopold] blev mycket klok; oklok endast såtillvida som han kom att frånkänna dårskapen allt värde. Gustaf III var inte klok, eller om man så vill uttrycka det: det var inte klok som han var. Han hade kanske drag av någon sorts geni: av kuppmakargeni och snilleblixt, nästan demoniskt genomskådande av en situation, en människa, men en stor del av hans handlingar förstår man knappast utan att förutsätta hos honom både själsliga defekter och en genomgripande psykisk desorganisation." (Leopold och Gustaf III, s. 78.) Speciellt njutbar är den lätta övergången från den klassiska själsanalysen och karaktärsläran till det torra vetenskapliga språket.
18/7 kl. 12. Vi tycks bara känna till två lägen: 1) Fest fest fest, så långt bort det bara går från allt som skulle kunna kallas en mitt i människan, och sedan, som en motsats till begränsningarna i den förra positionen: 2) Aggressiv, gravallvarligt indignerad klagan över allt som man tycker begränsar människans frihet. Men vad ska man med friheten till? Jag drömmer om ett mellanläge mellan homo festivus festivus och homo querelus immodicus.
19/7: Note to self: säg allt du har att säga snabbt, innan du blivit gammal. Det kommer inte att spela någon roll att du hävdar att du haft dina "gubbiga" åsikter sedan 20-årsåldern.
tisdag 2 juni 2015
Noterat
12/5 kl. 21.30: när jag var väldigt ung tänkte jag på ett visst sätt, och tio år senare tänkte jag precis tvärtom. Sedan dess har det inte funnits annat än rytmer och hastigheter: ett dväljande periodvis på den ena platsen, tillräckligt länge för att ge illusionen av stabilitet, men förr eller senare negerad av en plötsligt rörelse till andra änden av skalan, alternativt: hypersnabba oscillationer, vars tillfälliga position bestämmer svaret på frågan "vad tycker du om...?", lite som de snurrande banden på en enarmad bandit.
17/5 kl. 15.45. Jag har upptäckt en obruten tradition av poetologisk spekulation:
1) Lucretius De rerum natura (Om verklighetens beskaffenhet, ca 50 f.kr.)
at liquidas voces avium imitarier ore
ante fuit multo quam levia carmina cantu
concelebrare homines possent aurisque iuvari
et zephyri cava per calamorum sibila primum
agrestis docuere cavas inflare cicutas (V. 1379ff.)
Att med munnen härma fåglarnas ljusa stämmor kom långt innan mänskorna kunde få fram rytmiska, melodiska sånger och tjusa örat. Och västanvindens visslande genom ihåliga vassrör lärde först de lantliga mänskorna att blåsa i håliga pipor av odört. (övers. Bertil Cavallin)
2) Julius Caesar Scaliger, Poetices libri septem (1561/1581) bk. I, kap. III: ”Vetustissimum igitur Poematis genus ex antiqussimo vivendi more ductum esse par est. Tria vero saeculorum genera: Pastoris, Venatoris, Aratoris. Ac venatores quidem, quia sunt in motu, minus ad verba propensi existunt. Quin neutiquam faustum putamus in venatu loqui, nedum ut cantus aptus iudicetur. Reliqua duo genera cantiones suas meditata sunt. Et sane pastores, quam aratores antiqui magis...ad haec Arator in opere: Pastor otiosus. Videtur autem modulatio in pastionibus inventa primum, vel Naturae impulsu, vel avicularum imitatione, vel arborum sibilis...”
3) Frank Sinatra, "The Birth of the Blues",
Oh, they say some people long ago
Were searching for a different tune
One that they could croon
As only they can
They only had the rhythm
So they started swaying to and fro
They didn't know just what to use
That is how the blues really began
They heard the breeze in the trees
Singing weird melodies
And they made that the start of the blues
19/5 kl. 19.30: En bra titel är på en gång bred (täcker många av verkets aspekter) och djup (potentiellt figurativ). Renoirs La grande illusion är det kanske bästa exemplet på en sådan titel. Gäller titelns illusion den manliga gemenskap som uppstår mellan de socialt sett mycket olika soldaterna som internerats? Gäller det illusionen om förståelse över nationsgränserna, genom en allmänt erkänd aristokratisk hederskodex (mellan de Boldieu och Rauffenstein)? Gäller det illusionen om att kriget snart kommer att ta slut, vilket många trodde i dess inledning? Gäller det filmmediet självt, en illusion om levande liv som omsluter oss i en och en halv timme? Och gäller det i så fall inte dessutom livet självt, som kommer att ha svept förbi oss nästan lika snabbt? Etc.
20/5 kl. 10.30: När en författare vars språk rent objektivt lever - tänk på någon som Tegnér - börjar dö, i meningen inte läsas, framstår den språkliga energin först som ett krampaktigt rop på hjälp och sedan som ett demoniskt attentat mot universum: natt på ljusa dagen.
25/5 kl. 12. 20: Två listor.
A) saker som kommer att göra dig ganska illa omtyckt: 1. Tala om perfektion (Ezra Pound) 2. Bry dig mer om vad människor gör än vad de säger att de gör och hur de berättar att de känner om de sakerna som de gör. 3. Tyck att regeln är intressantare än undantaget. B) Akademiska drömmar. 1. Att få tävla bara med sig själv. 2. Att få tala om det man håller på med, snarare än om det man har skrivit (stå till svars för den man varit) eller om det man ska skriva (göra reklam för produkter som ännu inte testats).
1/6 kl. 19.00: På flera ställen i landet har det rapporterats om stök på biblioteken (se här och här). Det tycks inte ha fallit någon in att koppla detta till det hegemoniska ideologemet om biblioteken som en "mötesplats", behagligt sågad i en Fokuskrönika av Malte Persson. Hur vore det med en återgång till kärnverksamheten? Så kan människor som faktiskt är intresserade av böcker komma dit utan att ha med sig öronproppar, samtidigt som platsen nog mister avsevärt av sin dragningskraft på folk som har mer indirekta motiv till att vistas där. Att "ungdomar behöver en lokal" vet vi, men varför ska det vara biblioteken?
17/5 kl. 15.45. Jag har upptäckt en obruten tradition av poetologisk spekulation:
1) Lucretius De rerum natura (Om verklighetens beskaffenhet, ca 50 f.kr.)
at liquidas voces avium imitarier ore
ante fuit multo quam levia carmina cantu
concelebrare homines possent aurisque iuvari
et zephyri cava per calamorum sibila primum
agrestis docuere cavas inflare cicutas (V. 1379ff.)
Att med munnen härma fåglarnas ljusa stämmor kom långt innan mänskorna kunde få fram rytmiska, melodiska sånger och tjusa örat. Och västanvindens visslande genom ihåliga vassrör lärde först de lantliga mänskorna att blåsa i håliga pipor av odört. (övers. Bertil Cavallin)
2) Julius Caesar Scaliger, Poetices libri septem (1561/1581) bk. I, kap. III: ”Vetustissimum igitur Poematis genus ex antiqussimo vivendi more ductum esse par est. Tria vero saeculorum genera: Pastoris, Venatoris, Aratoris. Ac venatores quidem, quia sunt in motu, minus ad verba propensi existunt. Quin neutiquam faustum putamus in venatu loqui, nedum ut cantus aptus iudicetur. Reliqua duo genera cantiones suas meditata sunt. Et sane pastores, quam aratores antiqui magis...ad haec Arator in opere: Pastor otiosus. Videtur autem modulatio in pastionibus inventa primum, vel Naturae impulsu, vel avicularum imitatione, vel arborum sibilis...”
"Det är i sin ordning att den äldsta formen av dikt härleds till det äldsta levnadssättet. Det har funnits tre sådana tidsåldrar: herdens, jägarens och bondens. Jägare tycks dock vara mindre lagda att uttrycka sig, därför att de är i rörelse. Att tala under jakt betraktar vi ingalunda som gynnsamt, för att inte tala om att sång skulle anses lämplig. De övriga två släktena har däremot praktiserat sång. Och i synnerhet herdarna, vika tillhör ett mycket äldre stadium än bönderna. Till detta kommer att bonden är ivrigt sysselsatt, och herden ledig. Sången vid vallandet tycks alltså ha uppfunnits först, antingen genom en impuls av naturen, eller genom att man imiterade fåglarna, eller genom susandet i träden....
3) Frank Sinatra, "The Birth of the Blues",
Oh, they say some people long ago
Were searching for a different tune
One that they could croon
As only they can
They only had the rhythm
So they started swaying to and fro
They didn't know just what to use
That is how the blues really began
They heard the breeze in the trees
Singing weird melodies
And they made that the start of the blues
20/5 kl. 10.30: När en författare vars språk rent objektivt lever - tänk på någon som Tegnér - börjar dö, i meningen inte läsas, framstår den språkliga energin först som ett krampaktigt rop på hjälp och sedan som ett demoniskt attentat mot universum: natt på ljusa dagen.
25/5 kl. 12. 20: Två listor.
A) saker som kommer att göra dig ganska illa omtyckt: 1. Tala om perfektion (Ezra Pound) 2. Bry dig mer om vad människor gör än vad de säger att de gör och hur de berättar att de känner om de sakerna som de gör. 3. Tyck att regeln är intressantare än undantaget. B) Akademiska drömmar. 1. Att få tävla bara med sig själv. 2. Att få tala om det man håller på med, snarare än om det man har skrivit (stå till svars för den man varit) eller om det man ska skriva (göra reklam för produkter som ännu inte testats).
1/6 kl. 19.00: På flera ställen i landet har det rapporterats om stök på biblioteken (se här och här). Det tycks inte ha fallit någon in att koppla detta till det hegemoniska ideologemet om biblioteken som en "mötesplats", behagligt sågad i en Fokuskrönika av Malte Persson. Hur vore det med en återgång till kärnverksamheten? Så kan människor som faktiskt är intresserade av böcker komma dit utan att ha med sig öronproppar, samtidigt som platsen nog mister avsevärt av sin dragningskraft på folk som har mer indirekta motiv till att vistas där. Att "ungdomar behöver en lokal" vet vi, men varför ska det vara biblioteken?
söndag 26 april 2015
Noterat
26/4 kl. 16.50: Som jag förutspådde har Edouard Louis' Pour en finir avec Eddy Bellegueule fått ett positivt mottagande i svensk språkdräkt. En intervju (utförd av Rikard Wolf av alla människor) kan ni läsa här. Om ni vill läsa mina synpunkter på det franska originalet, se inlägg från 2014-05-17.
26/4 kl. 15.30: "I min dikt talar alla, till och med fiskarna" heter det i La Fontaines programdikt till hans Fabler. Litteraturen (eller i varje fall fiktionen) kan kanske aldrig bli något annat än mänsklig, om inte annat för att den har en inbyggd skillnad mellan meningsfulla och meningslösa språkljud, genom att den imiterar de förra och refererar till de senare:
"Jag har aldrig varit i Stockholm."
"Är det det du vill?"
"Ja"
"Ingenting annat?" Han skrattade med innerlig lättnad.
"Det kan du väl få." (Victoria Benedictsson, Pengar)
Dialogpartierna härmar individernas ljud, utsagan "han skrattade" refererar till ett ljud som beskrivs med ett allmänbegrepp och som för att specificeras måste ges någon form av bestämning (här "med innerlig lättnad" - visserligen en beskrivning av mannens reaktion men tillräckligt för att också färga vår uppfattning om hur skrattet kan ha låtit).
Detta har naturligtvis att göra med svårigheten att bestämma vad ett språk är, och vilka ljud som ska räknas till ett språk. "Ja" är ett ord på ett språk, medan det vitt spridda "mm" knappast är det, och det norrländska "ssch"-ljudet för att signalera jakande svar är inte tillräckligt artikulerat för att utgöra ett ord men är ändå i högsta grad specifikt för en viss språkgemenskap.
I den antika litteraturen är talet tal, anförande. Homeros och Vergilius lästes mycket riktigt av blivande talare, vilka använde hjältarnas anförda yttranden som modeller. Men även i den moderna litteraturen om tillåter en viss överflyttning till skriften av den talandes fonetiska egenheter (dialekt, stamning, pauser) dras ändå gränsen hitom vissa språkliga effekter som lämnas utanför anföringstecknen och istället omtalas (skratt, suck, gäspning, snyftning etc - men i förlängningen också allt icke-mänskligt "tal": gnäggande, jamande, gläfsande etc. Det tycks erbjuda ett seriöst problem för anspråk på yttre, objektiv skildring, och en påminnelse om att konstverk alltid är antropocentriska.
22/4 kl. 10. jag läser igenom Vladimir Nabokovs samlade noveller från början, på jakt efter ett mönster i författarskapet. Det jag aldrig upphör att förvånas över hur Nabokov, som upplevt så mycket dramatik (emigrationen, mordet på fadern) aldrig lät sig nedtyngas av det och fortsatte att ha en sådan paradoxal tilltro till en "natur" och dess intressanta mönster i yttervärlden såväl som i den litterära stilen, och när förlusten och saknaden kommer in i verket sidledes sker det inte för att åstadkomma något tårdrypande effekt av litotes. Man ser spår av denna process i de tidiga novellerna, där konstnärliga val som ligger till grund för en senare produktionen ofta luftas mer öppet (experimenten med rent miljöbeskrivande texter, resonemangen om slumpen, den uttryckta preferenser för fascinerande detaljer framför inlevelsen i de skildrande personerna, etc.). Hans aversion mot Freud, liksom mot modernistisk Weltschmerz och civilisationskris, tycks bero på att han arbetat sig fram till vad man (men är detta ett misstag?) frestas kategorisera som en fungerande form av förträngning.
9/4 kl. 09.30: Fin och human inskription på Societé de lecture i Genève: Timeo hominem unius libri (jag är rädd för enboksmänniskan). Och det är naturligtvis dem man ska vara rädd för: de som utgår från bara en bok, en bibel eller koran, politisk traktat, eller för den delen alla som är så begränsade i sin läsning att de effektivt avsäger sig möjligheten att lära sig något nytt. Huruvida man även måste ge upp den underförstådda förutsättningen för resonemanget, dvs. att världen överhuvudtaget kan rymmas i en bok, undviker jag helst att ta ställning till.
26/4 kl. 15.30: "I min dikt talar alla, till och med fiskarna" heter det i La Fontaines programdikt till hans Fabler. Litteraturen (eller i varje fall fiktionen) kan kanske aldrig bli något annat än mänsklig, om inte annat för att den har en inbyggd skillnad mellan meningsfulla och meningslösa språkljud, genom att den imiterar de förra och refererar till de senare:
"Jag har aldrig varit i Stockholm."
"Är det det du vill?"
"Ja"
"Ingenting annat?" Han skrattade med innerlig lättnad.
"Det kan du väl få." (Victoria Benedictsson, Pengar)
Dialogpartierna härmar individernas ljud, utsagan "han skrattade" refererar till ett ljud som beskrivs med ett allmänbegrepp och som för att specificeras måste ges någon form av bestämning (här "med innerlig lättnad" - visserligen en beskrivning av mannens reaktion men tillräckligt för att också färga vår uppfattning om hur skrattet kan ha låtit).
Detta har naturligtvis att göra med svårigheten att bestämma vad ett språk är, och vilka ljud som ska räknas till ett språk. "Ja" är ett ord på ett språk, medan det vitt spridda "mm" knappast är det, och det norrländska "ssch"-ljudet för att signalera jakande svar är inte tillräckligt artikulerat för att utgöra ett ord men är ändå i högsta grad specifikt för en viss språkgemenskap.
I den antika litteraturen är talet tal, anförande. Homeros och Vergilius lästes mycket riktigt av blivande talare, vilka använde hjältarnas anförda yttranden som modeller. Men även i den moderna litteraturen om tillåter en viss överflyttning till skriften av den talandes fonetiska egenheter (dialekt, stamning, pauser) dras ändå gränsen hitom vissa språkliga effekter som lämnas utanför anföringstecknen och istället omtalas (skratt, suck, gäspning, snyftning etc - men i förlängningen också allt icke-mänskligt "tal": gnäggande, jamande, gläfsande etc. Det tycks erbjuda ett seriöst problem för anspråk på yttre, objektiv skildring, och en påminnelse om att konstverk alltid är antropocentriska.
22/4 kl. 10. jag läser igenom Vladimir Nabokovs samlade noveller från början, på jakt efter ett mönster i författarskapet. Det jag aldrig upphör att förvånas över hur Nabokov, som upplevt så mycket dramatik (emigrationen, mordet på fadern) aldrig lät sig nedtyngas av det och fortsatte att ha en sådan paradoxal tilltro till en "natur" och dess intressanta mönster i yttervärlden såväl som i den litterära stilen, och när förlusten och saknaden kommer in i verket sidledes sker det inte för att åstadkomma något tårdrypande effekt av litotes. Man ser spår av denna process i de tidiga novellerna, där konstnärliga val som ligger till grund för en senare produktionen ofta luftas mer öppet (experimenten med rent miljöbeskrivande texter, resonemangen om slumpen, den uttryckta preferenser för fascinerande detaljer framför inlevelsen i de skildrande personerna, etc.). Hans aversion mot Freud, liksom mot modernistisk Weltschmerz och civilisationskris, tycks bero på att han arbetat sig fram till vad man (men är detta ett misstag?) frestas kategorisera som en fungerande form av förträngning.
9/4 kl. 09.30: Fin och human inskription på Societé de lecture i Genève: Timeo hominem unius libri (jag är rädd för enboksmänniskan). Och det är naturligtvis dem man ska vara rädd för: de som utgår från bara en bok, en bibel eller koran, politisk traktat, eller för den delen alla som är så begränsade i sin läsning att de effektivt avsäger sig möjligheten att lära sig något nytt. Huruvida man även måste ge upp den underförstådda förutsättningen för resonemanget, dvs. att världen överhuvudtaget kan rymmas i en bok, undviker jag helst att ta ställning till.
torsdag 19 mars 2015
Det uppenbara
Jasenko Selimovic skriver idag i DN, i en lite svepande text men med vissa poänger:
"Vi har möjligheter och resurser, biblioteksbussar, konserthus och stadsteatrar, subventionerad kulturskola, skolbesökande fria grupper, bokmässor och stadsbibliotek och ändå, det enda vi erbjuder är - ursäkter. Hur ett land som negligerar bildning kan bli förvånat över den sjunkande kunskapsnivån är för mig en gåta."
Det har jag också frågat mig många gånger, och noterat det paradoxala att samtidigt som det muttras i korridorerna över studenters okunskap skulle man aldrig drömma om att hävda att sådana saker har ett egenvärde. Eftersom jag är född i Sverige kan det vara svårt att uttala sig om, men jag misstänker att jag med en blick utifrån skulle finna den här kombinationen av kompakt okunskap och övertygelse om sin egen förträfflighet ännu mer svåruthärdlig. Jag tror Selimovic har rätt när han skriver att svenskar inte gillar när invandrare påpekar detta, och jag tror också att han har rätt i att svenskar tenderar att - implicit i alla fall - betrakta länder där bildning värderas som efterblivna och traditionalistiska. Som vanligt kommer svensk nationell stolthet till uttryck i ett förtäckt evolutionstänkande. Men vi måste fråga oss vad som egentligen är bra, vad som egentligen är progressivt, och se hur det stämmer med vad vi faktiskt vet om samhället.
Jag kom att tänka på det då jag läste en liten bok om Sverige och Danmark av Anna Smedberg Bondeson (en bekant till mig sagt i förbigående). Hon jämför där svensk och dansk inställning till kanon och klassikerna, en diskussion som tar sin utgångspunkt i en kritik av den förkrossande manliga överrepresentationen i den danska litteraturkanon. Så långt är jag med - dessa saker måste diskuteras. Men från det går hon till att betrakta det som en fördel att svenskar "verkar känna behov av att också kunna problematisera och legitimera varför vi överhuvudtaget ska läsa litteratur" och nämner som ett exempel Magnus Perssons (en annan bekant) bok Varför läsa litteratur? Och här har jag hoppat av tåget.
Det vore naturligtvis förvänt att hävda att man inte bör problematisera - vem skulle väl vilja stå upp för sådan anti-intellektualism? Men samtidigt har jag svårt att betrakta problematiserandet som annat än ett supplement och en lyx, som i frånvaron av fundament är dömt att skifta karaktär. Hegel har säkert sagt något träffande om hur den negativa kraften genom en dialektisk omkastning förvandlas till ren bekräftelse. Det är i varje fall vad som har hänt, och en ny situation kräver att vi tänker om. En gång i tiden var det kanske relevant att problematisera litteraturens ställning i det franska samhället, när Pierre Bourdieu kritiserade det hierarkiska och centralistiska i kultur- och utbildningsväsendet. Men om man finner ett underlag för detta i dagens svenska verklighet bör man nog för det första observera skillnaden mellan kartan och territoriet, och för det andra se till att det inte är en karta över något annat land man har i handen (Edward Said brukade tala om detta fenomen som "traveling theory", och svenskar har inte lyssnat till hans varningar). En tydlig parallell till detta finns i ordet "kritiskt tänkande", som idag behandlas som om vissa tankesystem och ideologier kunde ha monopol på det. Vilket naturligtvis är raka motsatsen till vad kritiskt tänkande är, eller borde vara, dvs. ett pågående projekt där beskrivningar av verkligheten mäts mot observationer, egna reflektioner, bryts mot andra synpunkter och så vidare.
Så kanske borde man problematisera problematiserandet av läsningen? Att inse att det stöter mot en gräns där de villkor som gjorde det meningsfullt från början inte längre gäller? Jag tror naturligtvis inte att de som resonerar som Smedberg Bondeson eller Persson är mot läsning. Fick jag gissa skulle jag säga att deras ideal snarare är en myndig person som kan läsa, och har läst en hel del, men som också är medveten om att det inte är svaret på allt och att läsningen dels har sina mediala begränsningar, dels är invävd i olika mer eller mindre problematiska hierarkier. Och det låter väl som ett berömvärt ideal. Men att tro att en sådan hållning skulle bli någorlunda spridd när så många människor inte ens når upp i minimum vad gäller läsförståelse kan inte kallas annat än utopiskt. Finns det verkligen ingen koppling mellan nedvärderingen av litteraturen och den sjunkande läskunnigheten? Finns det verkligen inget orsakssamband mellan svenska och franska barns läsförståelse och värderingen av litteraturen i dessa länder? Är det inte ett ganska rimligt antagande att samhällen där sådana färdigheter värderas kommer att skapa människor som kan läsa innantill? Och borde vi inte då dra rakt motsatt slutsats, nämligen att Sverige skulle behöva lite av den grundmurade tilltro till litteraturens betydelse som Smedberg Bondeson beskriver i Danmark?
Än mer förvånad blir jag när samma människor som aldrig offentligen skulle våga säga att Shakespeare är viktigare än [valfri popkulturföreteelse] går runt och muttrar om studenter som inte kan någonting. Varför skulle studenterna kunna saker som de aldrig uppmuntrats att lära sig? Frågetecknen hopas kring det alltmer mysteriösa beteendet hos svensk medelklass. Samtidigt tror jag - och vet delvis, men det rör sig om anekdotiska bevis - att medelklassen i praktiken inte lever som de lär, utan att den vill att deras barn ska ha möjlighet att ta del av den bildning som fortfarande finns. Om inte annat får de den gratis vid middagsbordet, och har redan därigenom ett enormt försteg framför sina kulturellt mindre bemedlade kamrater. Detta hyckleri har så vitt jag kan se bara en konsekvens: den är inte grann och den heter ökade klyftor. Det påminner mig lite om det gamla sovjetskämtet: det diskuterades tidigt huruvida man i det framtida drömsamhället överhuvudtaget skulle ha pengar. Mot de som menade att någon typ av kvantitativt bytesvärde skulle få finnas, stod de som menade att penningekonomin överhuvudtaget skulle upphävas. Man nådde till slut den dialektiska lösningen att nomenklaturan fick en hel del pengar, medan folket fick nästan ingenting. På samma vis tycks frågan: ska vi läsa böcker eller inte? Behöver vi bildning? få resultatet att barnen till de som läser böcker kommer att ha läst en del böcker, medan de andra barnen inte kommer att ha läst några alls.
Jag skulle önska att intellektuella i Sverige hade en lite mer pessimistisk-realistisk inställning till människans förmåga, att vi vore mer försiktiga och att vi tänkte på hur bräckligt det fundament vi bygger på egentligen är. Det enda som håller oss vid liv är att föreställningen om vår aktivitet som värdefull är spridd till långt fler än de som aktivt kan ta del av det eller själva engagera sig i det. Ett rakryggat försvar för den hotade bildningen, dess oupplösliga samband med kritiskt tänkande, värdet av informerade åsikter och argumentation, vore på sin plats. Det vore också på sin plats att inse situationens allvar och inte komma med det evinnerliga "ja, men vi är bra på annat...." Utsagan "ingen läser men vi problematiserar i alla fall läsningen" är absurd. Jag har aldrig förstått varför vi inte samtidigt skulle kunna ha en hög kunskapsnivå och bevara de fördelar som det regelmässigt ställs emot i något inbillat nollsummespel. Vilket leder mig över till nästa önskemål: mer solidaritet inom skrået. Skulle en strateg betrakta de belästa idag skulle denne misstänkt att vi var offer för en söndra-och-härska-taktik från fienden. Alltför många sätter sin politiserade identitet först och verkar betrakta sin identitet som forskare, kritiker, författare, konstnär etc. som något tillfälligt, och oliktänkande kollegor som fiender. Men när humaniorainstitutioner inte får medel, när det inte finns någon som läser böcker, eller när vi får studenter som inte kan läsa, drabbar det den postkoloniala feministen lika mycket som den opolitiske formalisten. När stödet till kulturtidskrifter läggs ned drabbar det inte enbart en viss grupp - det drabbar alla inom området "kultur" att "kultur" inte har ett egenvärde. Studenter som inte har läst Joseph Conrad brukar inte vara stort bättre på Virginia Woolf; folk som inte kan någonting om det grekiskt-romerska eposet brukar sällan kompensera detta genom kunskaper i persisk sufidiktning eller japansk haiku. Med mindre defensiv och missriktad stolthet och mer enighet skulle vi kunna börja göra Sverige intressant. Men det kommer också att kräva de saker vi saknar allra mest: mod och konsekvens. Och vi skulle behöva ge upp vår favoritlast: inställsamheten.
Tillägg: mycket bra inlägg av Jenny Maria Nilsson (SvD), som lyckas reda ut begreppen och undvika den låsning i fasta positioner som så ofta blir resultatet.
"Vi har möjligheter och resurser, biblioteksbussar, konserthus och stadsteatrar, subventionerad kulturskola, skolbesökande fria grupper, bokmässor och stadsbibliotek och ändå, det enda vi erbjuder är - ursäkter. Hur ett land som negligerar bildning kan bli förvånat över den sjunkande kunskapsnivån är för mig en gåta."
Det har jag också frågat mig många gånger, och noterat det paradoxala att samtidigt som det muttras i korridorerna över studenters okunskap skulle man aldrig drömma om att hävda att sådana saker har ett egenvärde. Eftersom jag är född i Sverige kan det vara svårt att uttala sig om, men jag misstänker att jag med en blick utifrån skulle finna den här kombinationen av kompakt okunskap och övertygelse om sin egen förträfflighet ännu mer svåruthärdlig. Jag tror Selimovic har rätt när han skriver att svenskar inte gillar när invandrare påpekar detta, och jag tror också att han har rätt i att svenskar tenderar att - implicit i alla fall - betrakta länder där bildning värderas som efterblivna och traditionalistiska. Som vanligt kommer svensk nationell stolthet till uttryck i ett förtäckt evolutionstänkande. Men vi måste fråga oss vad som egentligen är bra, vad som egentligen är progressivt, och se hur det stämmer med vad vi faktiskt vet om samhället.
Jag kom att tänka på det då jag läste en liten bok om Sverige och Danmark av Anna Smedberg Bondeson (en bekant till mig sagt i förbigående). Hon jämför där svensk och dansk inställning till kanon och klassikerna, en diskussion som tar sin utgångspunkt i en kritik av den förkrossande manliga överrepresentationen i den danska litteraturkanon. Så långt är jag med - dessa saker måste diskuteras. Men från det går hon till att betrakta det som en fördel att svenskar "verkar känna behov av att också kunna problematisera och legitimera varför vi överhuvudtaget ska läsa litteratur" och nämner som ett exempel Magnus Perssons (en annan bekant) bok Varför läsa litteratur? Och här har jag hoppat av tåget.
Det vore naturligtvis förvänt att hävda att man inte bör problematisera - vem skulle väl vilja stå upp för sådan anti-intellektualism? Men samtidigt har jag svårt att betrakta problematiserandet som annat än ett supplement och en lyx, som i frånvaron av fundament är dömt att skifta karaktär. Hegel har säkert sagt något träffande om hur den negativa kraften genom en dialektisk omkastning förvandlas till ren bekräftelse. Det är i varje fall vad som har hänt, och en ny situation kräver att vi tänker om. En gång i tiden var det kanske relevant att problematisera litteraturens ställning i det franska samhället, när Pierre Bourdieu kritiserade det hierarkiska och centralistiska i kultur- och utbildningsväsendet. Men om man finner ett underlag för detta i dagens svenska verklighet bör man nog för det första observera skillnaden mellan kartan och territoriet, och för det andra se till att det inte är en karta över något annat land man har i handen (Edward Said brukade tala om detta fenomen som "traveling theory", och svenskar har inte lyssnat till hans varningar). En tydlig parallell till detta finns i ordet "kritiskt tänkande", som idag behandlas som om vissa tankesystem och ideologier kunde ha monopol på det. Vilket naturligtvis är raka motsatsen till vad kritiskt tänkande är, eller borde vara, dvs. ett pågående projekt där beskrivningar av verkligheten mäts mot observationer, egna reflektioner, bryts mot andra synpunkter och så vidare.
Så kanske borde man problematisera problematiserandet av läsningen? Att inse att det stöter mot en gräns där de villkor som gjorde det meningsfullt från början inte längre gäller? Jag tror naturligtvis inte att de som resonerar som Smedberg Bondeson eller Persson är mot läsning. Fick jag gissa skulle jag säga att deras ideal snarare är en myndig person som kan läsa, och har läst en hel del, men som också är medveten om att det inte är svaret på allt och att läsningen dels har sina mediala begränsningar, dels är invävd i olika mer eller mindre problematiska hierarkier. Och det låter väl som ett berömvärt ideal. Men att tro att en sådan hållning skulle bli någorlunda spridd när så många människor inte ens når upp i minimum vad gäller läsförståelse kan inte kallas annat än utopiskt. Finns det verkligen ingen koppling mellan nedvärderingen av litteraturen och den sjunkande läskunnigheten? Finns det verkligen inget orsakssamband mellan svenska och franska barns läsförståelse och värderingen av litteraturen i dessa länder? Är det inte ett ganska rimligt antagande att samhällen där sådana färdigheter värderas kommer att skapa människor som kan läsa innantill? Och borde vi inte då dra rakt motsatt slutsats, nämligen att Sverige skulle behöva lite av den grundmurade tilltro till litteraturens betydelse som Smedberg Bondeson beskriver i Danmark?
Än mer förvånad blir jag när samma människor som aldrig offentligen skulle våga säga att Shakespeare är viktigare än [valfri popkulturföreteelse] går runt och muttrar om studenter som inte kan någonting. Varför skulle studenterna kunna saker som de aldrig uppmuntrats att lära sig? Frågetecknen hopas kring det alltmer mysteriösa beteendet hos svensk medelklass. Samtidigt tror jag - och vet delvis, men det rör sig om anekdotiska bevis - att medelklassen i praktiken inte lever som de lär, utan att den vill att deras barn ska ha möjlighet att ta del av den bildning som fortfarande finns. Om inte annat får de den gratis vid middagsbordet, och har redan därigenom ett enormt försteg framför sina kulturellt mindre bemedlade kamrater. Detta hyckleri har så vitt jag kan se bara en konsekvens: den är inte grann och den heter ökade klyftor. Det påminner mig lite om det gamla sovjetskämtet: det diskuterades tidigt huruvida man i det framtida drömsamhället överhuvudtaget skulle ha pengar. Mot de som menade att någon typ av kvantitativt bytesvärde skulle få finnas, stod de som menade att penningekonomin överhuvudtaget skulle upphävas. Man nådde till slut den dialektiska lösningen att nomenklaturan fick en hel del pengar, medan folket fick nästan ingenting. På samma vis tycks frågan: ska vi läsa böcker eller inte? Behöver vi bildning? få resultatet att barnen till de som läser böcker kommer att ha läst en del böcker, medan de andra barnen inte kommer att ha läst några alls.
Jag skulle önska att intellektuella i Sverige hade en lite mer pessimistisk-realistisk inställning till människans förmåga, att vi vore mer försiktiga och att vi tänkte på hur bräckligt det fundament vi bygger på egentligen är. Det enda som håller oss vid liv är att föreställningen om vår aktivitet som värdefull är spridd till långt fler än de som aktivt kan ta del av det eller själva engagera sig i det. Ett rakryggat försvar för den hotade bildningen, dess oupplösliga samband med kritiskt tänkande, värdet av informerade åsikter och argumentation, vore på sin plats. Det vore också på sin plats att inse situationens allvar och inte komma med det evinnerliga "ja, men vi är bra på annat...." Utsagan "ingen läser men vi problematiserar i alla fall läsningen" är absurd. Jag har aldrig förstått varför vi inte samtidigt skulle kunna ha en hög kunskapsnivå och bevara de fördelar som det regelmässigt ställs emot i något inbillat nollsummespel. Vilket leder mig över till nästa önskemål: mer solidaritet inom skrået. Skulle en strateg betrakta de belästa idag skulle denne misstänkt att vi var offer för en söndra-och-härska-taktik från fienden. Alltför många sätter sin politiserade identitet först och verkar betrakta sin identitet som forskare, kritiker, författare, konstnär etc. som något tillfälligt, och oliktänkande kollegor som fiender. Men när humaniorainstitutioner inte får medel, när det inte finns någon som läser böcker, eller när vi får studenter som inte kan läsa, drabbar det den postkoloniala feministen lika mycket som den opolitiske formalisten. När stödet till kulturtidskrifter läggs ned drabbar det inte enbart en viss grupp - det drabbar alla inom området "kultur" att "kultur" inte har ett egenvärde. Studenter som inte har läst Joseph Conrad brukar inte vara stort bättre på Virginia Woolf; folk som inte kan någonting om det grekiskt-romerska eposet brukar sällan kompensera detta genom kunskaper i persisk sufidiktning eller japansk haiku. Med mindre defensiv och missriktad stolthet och mer enighet skulle vi kunna börja göra Sverige intressant. Men det kommer också att kräva de saker vi saknar allra mest: mod och konsekvens. Och vi skulle behöva ge upp vår favoritlast: inställsamheten.
Tillägg: mycket bra inlägg av Jenny Maria Nilsson (SvD), som lyckas reda ut begreppen och undvika den låsning i fasta positioner som så ofta blir resultatet.
fredag 13 mars 2015
Le style c'est la pensée même
Hayot är professor i komparativ litteraturvetenskap, med särskild inriktning på relationer mellan Väst och Kina. Jag började läsa honom först när jag stötte på boken On Literary Worlds , ett intressant försök att kombinera reflektion över begreppet "Värld" med en ansats till typologi i stil med Fryes Anatomy of Criticism. Samtidigt måste jag erkänna att jag inte tänkte på honom som en stor stilist medan jag läste den boken - knappast någon usel heller, utan bara en effektiv och lätt underhållande. I vilket fall som helst har han ägnat det akademiska skrivandet mycken tankemöda, och som jag ser det har han helt rätt ingång till ämnet: "conceiving of writing as the process whereby you put down thoughts you already have will give you a bad idea of what writing does and can do...it hinders it as a medium of research and discovery". Detta betyder naturligtvis inte att man kan skriva hur som helst utan att tänka eller läsa först, utan är menat att betona skrivandet som något mer än en rent mekanisk process: en del av forskningen. Själv har jag ofta haft erfarenheten att lösningen på ett till synes tekniskt problem - typ undvikandet av samma adjektiv i två på varandra följande meningar - lett till viktiga insikter och återverkat på innehållet på ibland svåröverskådliga sätt.
Hayot är kritisk mot hur lite det talas om sådant i den amerikanska miljön, och jag kan inte säga att vi är stort bättre på det i Sverige. De existerande handböckerna i akademiskt skrivande tenderar dessutom att vara mer allmänna, medan det ofta krävs en speciell, mer syntetiskt förmåga till framställning inom humaniora. Ett problem hos många studenter är att det de skriver antingen är totalt flummigt, eller så stolpigt analytiskt att det inte blir intressant. Men det som imponerar på en lä(s/r)are är när stilen används för att nå en viss dialektisk rörlighet, när texten når ett tillstånd då det vore artificiellt att skilja på elegans och sanning. Man kan också tycka att det är konstigt att den syn språklig mening som vi ständigt applicerar på litterära texter inte skulle gälla facklitterära sådana. Allting från ordval till meningens rytm, till hur transitioner mellan stycken fungerar som ett slags tyst begreppslighet, borde vara relevant att diskutera.
Boken ger oss många tips av såväl hantverksmässig som mer allmän och närmast psykologisk och social art, och jag är övertygad om att många studenter skulle må bra av att lyssna på det han har att säga. För min del kommer många av tipsen för sent då jag redan tycker mig ha fungerande rutiner. Det som imponerar på mig med den här boken är snarast hur bra Hayot är på att beskriva sådant som man liksom har på känn men har svårt att sätta ord på. Hans försök att formalisera sina skrivråd (den "uneven U"-modell han lanserar halvvägs) tycks mig också eminent vettiga och användbara, och vissa tips och tricks kommer jag definitivt att prova på i framtiden.
Kort sagt är det en bok som jag kommer att rekommendera till alla studenter och kollegor hädanefter, eftersom jag misstänker att det är den enda i sitt slag. (det närmaste jag träffat på är de här riktlinjerna av Marshall Brown, vilka Hayot inte verkar känna till).
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)