Nerval på svenska

Äntligen! ropar hela svenska folket med Gert Fylking, har vi fått ett urval av Gerard de Nerval på svenska, med den kongeniala titeln Andra riken. Han torde tillhöra en av de stora franska författare som är minst kända i Sverige. Vad jag vet har inget svenskt skrivits om honom, förutom att Lasse Söderberg valde som sin favoritdikt en av sonetterna ur "Chimères" (i antologin Våglängder. 33 poeter väljer en dikt). Kanske skrevs det någon essä under surrealismens korta period i Sverige. Det var ju också de franska surrealisterna som återupptäckte Nerval - en viktig länk bakåt i en tradition som på ett för dem plågsamt sätt lyste av klarhet och förnuft. Idel odunkelt sagda odunkla tankar. Hos Nerval fanns ett dunkel:

"Jag åt några granatäppelkärnor. Efter denna förströelse började det smärta i halsen. Jag hade kvävts. Mitt huvud höggs av och sattes upp på seraljens port, och jag skulle varit död för alltid om inte en snabbt förbiflygande papegoja hade ätit några av kärnorna som låg i blodet. Den förde mig till Rom och de blomstrande vinranksbersåerna i Vatikanen, där den sköna Imperia tronade vid det heliga bordet, omgiven av en konklav. Vid åsynen av guldfaten kände jag att jag fick nytt liv, och jag sade till henne: - Jag känner nog igen dig, Jesabel!"
Vem annars skrev så här 1854?

Han var Frankrikes enda riktiga romantiker, skulle man kunna hävda. Romantiken är ett fenomen vars betydelse bara blir synligt i de extrema tillstånden, och Alfred de Musset, Lamartine och till viss del Victor Hugo, är, såvitt jag kunnat (orkat) se, inga riktiga romantiker. Åtminstone är det svårt att se relationen till Tysklands kaotiska romantik, till Schlegels och Novalis estetiska avantgardism. Nerval tycks ha varit medveten om detta. I ett av sina tankefragment skriver han rentav att "Det handlar bara om en felplacering! I Tyskland anser man mig inte galen!"(s. 313). Berättelser som Pandora och Aurélia överträffar Novalis' Heinrich von Ofterdingen och Coleridges "Kublai Khan" vad gäller fritt bildskapande.
Nu får vi ta del av ett urval av Nervals texter, översatt och introducerad av Kristoffer Leandoer, den franska litteraturens ambassadör i Sverige. Det känns följdriktigt att det är Leandoer som gör jobbet, efter sin fina bok om den moderna franska litteraturen, Huset som Proust byggde.
Nerval känns som en modern klassiker, i meningen att så mycket utgår från honom, men har aldrig fått den ställningen i Sverige.
Framför allt är det en ynnest att få ta del av de mer udda prosatexterna, och i ett urval som gör det någorlunda hanterligt. Att någon annan valt ut godbitarna ur Voyage à l'Orient känns skönt för de som inte har lust att ta sig igenom en reseskildring i två band, dvs. för alla icke-specialister. Det är en ren, och kanske lite oväntad, njutning att läsa brevskrivaren och rapportören Nerval. De kåserande "Okotobernätterna" är små mästerstycken av samhällsskildring, med en frodighet och en direkthet i iakttagelseförmågan som överraskar. Naturligtvis kan inte Nerval ens i denna genre helt hålla sig till den s k verkligheten: när skildringen av en baksmälla tar formen av en dröm ("i tysk stil") med hamrande gnomer är vi på bekant mark.
Faktiskt är det dessa texter som fängslar mig mest, och kanske allra mest den korta och helt magiska berättelsen "Sylvie", någonstans mellan drömmeriet och självbiografin. Berättelsen om Nervals kärleksminnen är en intressant analys av hur begär och minne hänger samman, hur dess bilder glider in i varandra och förvecklas. Samtidigt är det en realistisk skildring av hur dessa faktorer förhåller sig till historien, till samhällets omdaning, och hur Nervals drömmar om medeltidens Valois stämmer överens med det framväxande moderna Frankrike. Ett litet mästerverk skrivet på en underbart fantasirik men ändå lättflytande prosa.
Det är lätt att göra sig en bild av det brustna geniet Nerval, plågad av bristen på överensstämmelse mellan konst, dröm och verklighet. Men man möter en glad och bejakande författare, en författare för vilken konsten inte är enda utvägen ur en fördömd värld utan snarare ett slags överdådigt supplement till en värld som är bra som den är. I många av hans texter finns en förälskelse i tingens yta i klass med Gautiers. I det brev till Dumas där han försvarar sitt vansinne finns bara en lycklig syn på fantasins triumf, dess förmåga att låta oss vara flera och andra personer än den vi råkar vara. Aurélia kunde tyckas vara en skildring av deliriets helvete, och är bitvis riktigt kuslig, men Nerval tar parti för sin fantasi: "Jag vet inte varför jag använder ordet sjukdom, för vad mig beträffar har jag aldrig mått bättre. Ibland verkade min kraft och min energi ha fördubblats. Jag trodde mig veta och förstå allt. Fantasin gav mig oändliga njutningar. Ska man sörja över att man har förlorat dem när man får tillbaka det som människor kallar förståndet...?"
Problemet för varje romantiker är relationen mellan inre och yttre verklighet. Poetens lycka beror på graden av balans han kan upprätta mellan dessa två riken. Stagnelius var obalanserad, och är arketypen för en plågad romantiker, vars upplevelse av konsten förvandlar verkligheten till värdelöst grus. Wordsworth kände tydligt av konflikten men räddade sig ur den genom halvdana och lite smått förljugna lösningar. Keats var i det närmaste helt balanserad: verklighet och dröm möts för honom i ett slags lyster kring de verkliga tingen, som en doft. Nerval har en lite annorlunda lösning: ett förbehållslöst bejakande av fantasin som sätter verkligheten ur spel, till den grad att någhon konflikt knappast kan finnas, att de lagar som styr verkligheten och samhället saknar giltighet. Nietzsche undertecknade ett av sina sista brev "Kristus/Dionysos" och Nerval är inne på samma linje: ett schizofrent övervinnande av binära motsatspar. Att i skrift utmana ontologin, på samma sätt som surrealisterna mer programmatiskt skulle göra.
Dikterna kunde kanske undvarats, även om det hade resulterat i ett märkligt och knappast representativt urval. Kenneth Klemets har i och för sig gjort ett helt OK jobb med tolkningarna. Kruxet är att många av dikterna (de ur Les Chimères) är eminent oöversättliga. En dikt som "El Desdichado" är märklig och magisk i sin ursprungsform; i översättning är den bara märklig. Besvärjelser, trollformler och orakelspråk är onekligen genrer som förlorar en del på att flyttas över. särskilt som Nerval är en av de första franska poeter att befria musiken från retoriken, att förvandla dikten till fristående system av klanger, där den övertygande kraften nästan helt förläggs till den icke-semantiska sidan av orden. Vad en 1700-talsförfattare skulle kallat diktens "argument" består i en samling löst påhängda, indirekta uttalanden, med en enhet betydligt svårare att skönja än versmusikens stämningsenhet. Vi går miste om den "sensation assez caballistique" som Mallarmé menat sig uppnå med sin x-sonett. Den bästa lösningen, tvingas man nästan alltid konstatera, hade varit en utgåva med parallelltext, men det hade (tillsammans med prosan) kanske varit ett ännu mer oortodoxt urval. (När vi ändå pratar översättning ska väl ändå "Petits chateaux de Bohême" översättas med "små böhmiska slott", inte "små bohemiska slott"?). Hur som helst är den här utgivningen både en god idé och väl genomförd.

+ Ännu ett pockettips: Edelcrantz förbindelser av Malte Persson har nu kommit ut i pocket. Det finns alltså ingen ursäkt (inte för mig heller) att inte köpa boken. Eftersom jag inte läser så mycket nyare svensk litteratur känns det meningslöst att säga att det är den bästa svenska bok jag läst på länge. Ändå känns det på något sätt meningsfullt att säga så. Rekommenderas.

De gustibus est disputandum

Trevligt att se att Nina Björk talar om kvalitet, och att hon gör det på ett av de sundaste sätten. Vad som irriterar mig med relativismen är inte att den stör någon tro på objektiva värden, utan att den utesluter diskussion. Vi vet alla att värden inte finns "där ute", och att diskutera frågan på en ontologisk nivå tycks mig vara ett missförstånd som ger upphov till de mest barnsliga "filosofiska" diskussioner. Relativismen gör sällskap med den mest auktoritära formen av kanondyrkan i det att den utesluter ett samtal, medan varje litterär offentlighet hittills i historien byggt på diskussion och varit ett led i formandet av ett kulturellt och socialt medvetande. Det finns kanske en halvt uttryckt postmodern utopi om olika gemenskaper av läsare, med en udd riktad mot varje tanke på "centrum". Jag har aldrig kunnat känna någon entusiasm för den idén, lika lite som för andra förtingligande och instängande varianter av identitetspolitik. Särskilt inte när den på ett så enkelt sätt går hand i hand med marknadslogikens neutralisering av det allmänna. Björk har helt rätt när hon skriver att "Det är bättre att bråka om det där begreppet [kvalitet] än att vara eniga om att ingenting – inte människor, inte våra liv eller vår tid, inte litteratur eller teater eller konst – är ett mål i sig. Bara ett medel för att kunna springa fort på den enda vägen, den ekonomiska utvecklingens väg."
Jag har svårt att separera "innehåll" från "form" i en roman, och jag tror att de som menar sig kunna göra det är offer för en illusion. Det är möjligen enklare inom andra konstarter, men de två aspekterna kan bara på ett artificiellt sätt skiljas åt i ett konstverk där byggstenarna är bärare av mening. Att diskutera kvalitet är inte att avskärma sig från sociala eller politiska frågor. Det är att peka ut någonting och säga: "det där är en intressant behandling av livet/människan/samhället". Som Terry Eagleton påpekar i The function of criticism var det också så som den moderna litteraturkritiken började. Figurer som Joseph Addison blev språkrör för en framväxande borgarklass, och genom sin smak och de kulturella attityder de formade var de ett led i en pågående förvandling av samhället. Vad som kom att upplevas som "kvalitet" var bärare av en viss uppsättning värden, vilka knappast kunde reduceras till en "ren" estetik. Jag kan inte se relativismen annat än som radikalernas kapitulerande inför en tom esteticism. Istället för att inte våga tampas med kvalitetsbegreppet bör själva kampen förflyttas dit.
Därför måste också jämlikhetssträvanden på kulturens område ske inifrån. Så har kanon reviderats av feministiska litteraturvetare, vilka haft förmågan att på ett övertygande sätt spela ut de undertryckta kvinnliga författarnas röster mot de etablerade manligas, och en utveckling har tagit fart, i de bästa fallen utan att importera en konstfientlig logik. Vad menar jag med "konstfientlig"? Inte konstfientlig i aggressiv mening, men likgiltig för konstens speciella sätt att fungera. Jag minns hur mitt ex (för övrigt, typiskt nog, närmast illitterat) krävde en 50-50-fördelning av kvinnliga och manliga författare i litterarurundervisningen. Det är uppenbart att konsten går under i mötet med ett sådant benhårt kvantitativt förnuft. För den som kommer utifrån ser det mycket enklare ut än för den invigde. Denna logik utifrån sviker litteraturen, och kanske även de jämlikhetssträvanden den inbillar sig driven av. Dess intimitet sträcker sig inte längre än till författarnamnen på bokryggarna (George Eliot var en kvinna, för övrigt), varför just det som litteraturen kan bidra med till ett jämlikt samhälle glöms bort. Det finns mängder av kvinnliga författare med en mindre intressant syn på förhållandet mellan könen än vissa manliga kolleger. "Icke-normativ" identitet borgar knappast för ett "icke-normativt" innehåll. Och på samma sätt kunde man väl vara djärv nog att hävda att ett aritmetiskt (formellt) jämlikt samhälle inte är någon garanti för att samhället till sitt faktiska innehåll är jämlikt. Vill man uppnå det kan man nog inte undvara litteraturen, med den bild av oss själva och andra den förmår ge, dess förmåga att stimulera till dialog och väcka förståelse. Men i så fall krävs det naturligtvis att man vågar diskutera kvalitet på allvar, att man får det att handla om någonting annat än en samling "representative men", den oinitierade filisterns synsätt som man inbillar sig att fienden har och därför själv tar till.

Allmän adiafora V

4/5 kl. 16.30: Jag gick på mataffären i Klostergården och träffade en gammal arbetskamrat, som hade med sig sin dotter.
Arbetskamrat: "Jaha, hur är det med dig då? Du studerar?"
Jag: "Ja."
Dottern: "Vad studerar du till? Du ser ut som en kock."
Jag: "Du, om du tittar på vad jag har handlat ser du att jag knappast utbildar mig till kock."
Dottern: "Blä, bönor!"
Jag: "Hördu, bönor är väldigt nyttigt. Det kan man äta istället för kött."
Dotter: "Då pruttar man så mycket."
Arbetskamrat: "Ja, men tänk på kött då. Det kan ruttna i magen."
Dotter: "Blä, mamma, nu fick jag en helt grön känsla!"

Sö 10/5 kl. 02.50: Jag gick fram till några snubbar utanför krogen och tiggde till mig en cigarett. En av dem sade till sin kompis (som var extremt lik Ross Kemp, och, skulle det visa sig, betedde sig ungefär som densamme i hans cameo i Extras): "jävlar, vad du ser tjackad ut!" Jag höll med, med tillägget att hans pupiller såg ut som stekpannor. Då tog han med mig en bit bort och skulle "snacka", varpå han visade mig sitt körkort, och nog försökte se hotfull ut, även om det suddades ut helt av amfetaminet, som i och för sig ger intensitet åt människors handlingar, men snarare ger dem ett drag av förbindlighet än aggression. Eftersom jag inte förstod var det var som var så speciellt med namnet på hans körkort kände han sig tvungen att förklara att han ägde hela stan, att han "knullade" hela stan. "Jag kan göra vad som helst, typ sticka hem till nån och bara ta allt jag vill ha, fattar du?" Jag sade att jag förstod, men jag tror inte att han förstod att jag förstod, för han kände sig uppenbarligen tvungen att illustrera sin makt. "Jag kan t ex göra så här" sade han och tog cigaretten som jag just fått av honom. "ja, jo, men det är ju din cigarett." "Ja, men i alla fall, du fattar, jag kan bara tända den nu." Han tog min tändsticksask och tvingades konstatera att den var tom. "Ja, men i alla fall, du fattar" sade han och gav tillbaka cigaretten. Jo visst fattar jag.

Sö 10/5 kl. 19.00: Mötte en gubbe som hälsade på mig, och det kändes fint. Varför är det bara barn och gamla som hälsar på främlingar? (Ekelöf: "de omedvetna och de mycket medvetna/ de som inte tagit vad de skall få/ och de som lyckligt förlorat vad de fått") Det finns undantag då vanliga vuxna och ungdomar hälsar på varandra, t ex när man möts på ett smalt promenadstråk i en nationalpark eller dylikt.

Fre 22/5 kl. 01.30: Medan jag borstade tänderna tittade jag på förpackningen med mina kontaktlinser. Tydligen ligger de i någonting som kallas "buffrad" saltlösning. Vad betyder "buffrad"? (jag har fortfarande, i skrivande stund, inte slagit upp det). Jag utgick från att det var en inlånad, teknisk term, eftersom ordet tycktes internationellt. Så här såg den flerspråkiga texten ut:

(S) Mjuka kontaktlinser med hanteringsfärg i en buffrad saltlösning.

(N) Myke kontaktlinser med håndteringsfarge i en buffret saltopplösning.

(FIN) Värillistä pehmeää piilolinssiä puskuroidussa suolaliuoksessa.

(DK) Blöde kontaktlinser med håndteringsfarve i en bufferet saltvandsoplösning.

(GB) Tinted soft contact lenses in buffered saline.

Märk att ordet "buffrad" i lite olika varianter förekommer i den svenska, norska, danska och engelska texten. Men inte i den finska. Finnarna har alltså en helt egen, fullkomligt ogenomtränglig beteckning för ordet "buffrad"! Jag vågar inte gissa vilket ord det är, eftersom jag lärt mig att finskan har ett kasussystem, så det måste inte vara det näst sista ordet ("puskuroidussa"), även om det tycks troligt. Ändå är "puskuroidussa", trots en viss ljudlikhet genom inslagen av -u och -uss, tillräckligt avlägset från "buffrad" för att kunna beteckna någonting helt annat. Jag kände mig okunnig och gick till sängs.

Kylskåpspoesi förklarad

Av Guardians boksida tipsas jag om en intervju med William Carlos Williams (hur länge sedan var det jag läste honom? På tok för länge sedan.). Han förklarar där bakgrunden till sin mest kända dikt, "This is just to say", en av de finaste kärleksdikterna (om det nu är en kärleksdikt), eller åtminstone en av de få dikter som lyckas vara "rara" utan sackarinpatos eller insmickrande. Som alltid uppnår Williams den effekten genom ett anti-poetiskt språk som balanserar på gränsen till det "icke-poetiska" överhuvudtaget. På något sätt lyckas han kommunicera en stor ömhet inför vardagstingen, i stort sett genom deras blotta omnämnande. Jag antar att radbrytningen står för en stor del av magin. Här är dikten:

This Is Just to Say

I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold.

Verklighetsbakgrunden är precis som det verkar; inga konstigheter där. Hans fru - "the woman who's there, with whom you are supposed to be in love and sometimes are" - hade lämnat saker i kylen som Williams helt enkelt inte kan låta bli att äta upp. Det framgår inte om dikten är en bearbetning av hans "förlåt"-lapp, eller om han föredrog att skriva en dikt direkt. Hur som helst tycker jag att den är förbannat fin. Framför allt de två avslutande raderna är smarta: hade det bara stått "forgive me/they were delicious" hade en viktig effekt uteblivit. Nu går vi från "delicious" till det närmast synonyma "so sweet" till "so cold". Att plommonen var goda är en sak, men det viktiga är att hans njutning blir extra skuldbelagd genom att hans fru placerat plommonen i kylen - det är inte bara den materiella förlusten av några plommon utan det faktum att hon planerat att äta dem senare och i det syftet lagt dem på kylning. Det är definitivt en dikt som handlar om (som Williams säger) "affection" och kanske är en sådan här nästan betydelselös incident det enda sättet för sådana känslor att ge sig till känna. I och för sig kunde Williams förmedla även "större" känslor genom små incidenter och en mycket speciell, "sned" blick på tingen. Det behövs inga metaforer, bara en sorts andning över det betraktade som leder oss tillbaka till den outsagda känslan, vilken just därigenom tycks behålla sin intergritet. Det kunde ha lett till en begränsning, men ganska ofta lyckas han undgå miniatyrens gullighetsfängelse. Kunde han t om behandla akopalysen i det medium han valt? Kolla in följande dikt - kollisionen mellan titeln och själva dikten är obetalbar:

Complete destruction

It was an icy day.
We buried the cat
then took her box
and set fire to it
in the backyard.
Those fleas that escaped
earth and fire
died by the cold.

+ Upptäckte att det fanns en svarsdikt till Williams av Kenneth Koch, som parodierar Williams sätt att be om ursäkt. Jag postar den också, eftersom den är rätt kul:

I chopped down the house that you had been saving to live in next summer.
I am sorry, but it was morning, and I had nothing to do
and its wooden beams were so inviting.

We laughed at the hollyhocks together
and then I sprayed them with lye.
Forgive me, I simply do not know what I am doing.

I gave away the money that you had been saving to live on for the next
ten years.
The man who asked for it was shabby
and the firm March wind on the porch was juicy and cold.

Last evening we were dancing and I broke your leg.
Forgive me, I was clumsy, and
I wanted you here in the ward, where I am a doctor!

Seriemord

När man läser dagstidningarnas seriestrippar undrar man vem de egentligen vänder sig till. Det är som om de på något sätt står fria från det krav att underhålla man vanligtvis ställer på serietidningar. Skulle någon köpa Laban om det vore ett seriemagasin? Äntligen har Fredrik Strage sagt det vi alla tänkt och levererar en kritik av dagstidningarnas slentrianmässiga inköp av seriestrippar som ingen människa rimligtvis kan tycka är roliga (av typen Laban). "Med ytterst få undantag domineras seriesidorna av svårt åderförkalkad humor". Indeed.
Intressant är även påpekandet att "Vissa hävdar att de tafatta stripparna vänder sig till äldre läsare. Min 65-åriga mor älskar Rocky, trots att hon inte förstår alla referenser till hiphop. Där­emot fattar hon inte ett jota av älgen Hälge som hon varje dag tvingas läsa i Östgöta Correspondenten." Kvalitet är på något sätt objektiv och universell. Även om Rocky ytligt sett kanske inte tycks vända sig till pensionärer har de nog större behållning av den serien än de icke-skämt som bara faller platt. Att man inte förstår dem beror på att de inte har effekt. En läsare av Rocky som inte hajar en hiphop-anspelning kan ändå känna av effekten och gissa sig till den ungefärliga innebörden av den tomma referensen. Det är kvalitet inom humor.
Av Strages text blir jag givetvis sugen på att läsa boken "Nybuskis" av Simon Gärdenfors, skapare av den odödliga karaktären DJ Röv (se ovan).

+ Det här har delvis med saken att göra: vem läser stripparna som egentligen utgörs av ett helt seriealbum uppstyckat på 50 dagstidningar (typ Fantomen)? Orkar de hålla reda på handlingen? Det har alltid varit ett mysterium för mig.

Idén om humaniora - ideologi och praktik

Jag läste aldrig Svante Nordins Humaniora i Sverige. Framväxt. Guldålder. Kris när den kom ut. Dels hade jag inte råd att köpa boken vid tillfället, dels var jag trött på Nordins polemiska utspel. Inte därför att jag definitivt skulle tillhöra ett motsatt ideologiskt läger, utan därför att Nordins talang knappast kommer till sin rätt som polemiker. Oförmögen till den behärskning som krävs för att hantera floretten, tycks hans utfall som klumpiga svep med knölpåken. Det är därför en lättnad att se att boken är någonting annat och mycket mer än den offentliga debatten ger vid handen. Trots det i sig tendentiösa sättet att ordna materialet, är den skriven sine ira om inte helt sine studio.

Nordins infallsvinkel är naturligtvis idéhistorisk. Redan i början förklaras att perspektivet bestäms av hans egna kunskaper och en avgränsning görsa mot mer realhistoriska faktorer. Boken bewhandlar inte "grundandet av nya universitet och högskolor. Inte expansionen av antalet studenter och lärare. Inte kvinnoirnas inträde på den akademiska arenan. Inte den sociala breddningen. Inte upprättandet av forskningsråd. Inte hur styrningen av forskningen administrativt och politiskt ägt rum. Avsikten har varit att hålla framställningen inom begränsade ramar med fokus på den interna vetenskapsutveckling och på 'konceptet humaniora'" (s. 7-8)

Men det intressanta är att dessa faktorer tycks spöka i bakgrunden, medan de inte sällan tycks vara en stor del av problemet. Jag håller med om att den äldre idén om humaniora var fruktansvärt praktisk, då den innehöll en legitimering av verksamheten, om än ofta vag så åtminstone allmänt accepterad. Det finns i dag ofta en motsägelse mellan vad vi säger och vad vi gör på universitetet, kanske särskilt inom de estetiska vetenskaperna. Litteraturvetare spenderar sin tid med att läsa böcker och måste i någon - möjligen undermedveten - mening anse det för en värdefull syssla, samtidigt som den officiella ideologin ofta är kritisk mot traditionella bildningsvärden, kanon osv. En viss yrkesmässig schizofreni är resultatet. Troligtvis har vissa traditionella humanistiska idéer sedimenterats till praktiker även om de förlorat sin mer uppenbara ideologiska funktion.

Men om man räknar med denna motsägelse mellan praktik och ideologi, är det också där hoppet om en återfödelse finns. Paradoxen är givetvis att radikala teoretiker ofta varit de som (implicit) försvarat humaniorans "väsen", om inte alltid dess traditionella idé. Paul de Man, Michel Foucault, Fredric Jameson, eller längre tillbaka figurer som Adorno, ger kätterska svar på frågan om humanioras värde och funktion, men ger genom hela sin verksamhet inspiration till dess fortsatta utövande. Den teoretiska inskränkhet och brist på historiskt perspektiv som ofta finns hos dagens humanister var dem främmande. Men de var också produkter av ett helt annat utbildningssystem och ett helt annat samhälle.

Många av de problem som Nordin muttrar om tycks vara nästan pinsamt praktiska, beroende av en korkad skolpolitik och förslappning. Och de sakerna är lätt att hålla med om. Jag tycker själv att det är en aning genant att s k "French theory" läses på engelska (vi kan inte längre tyska och franska) och läses utan ett intresse för den vidare filosofihistorien (det är av någon anledning inte intressant, möjligen ett misslyckande från gymnasieskolans sida). För mig är det självklart att humanioras idé förutsätter en optik som fungerar genom kontraster: det specifika blir begripligt i ljuset av det allmänna eller intilliggande. Man förstår inte romantiken om man inte förstått upplysningen, osv. Den äldre humaniorans idé förutsatte ett sådant brett intresse, och även avvikande röster inom samma paradigm delade denna helhetssyn. Hur man än vrider och vänder på det kräver humaniora det intresset, en viss aptit. Tendensen till överdriven specialisering inom exempelvis litteraturvetenskapen gynnar inte direkt vidsynen. Jag kan utan vidare hålla med Peter Luthersson (citerad av Nordin, s. 202f.), när han talar om en

"metodisk och teoretisk fetischering: någon är expert på något perifert, säg könsrollsschabloner i schlagermusik 1957-72, studerat med hänvisning till Cultural studies-teoretiker, men denne vet inte ett dugg om Shakespeare eller Goethe, har aldrig läst Tennyson eller Jane Austen, känner inte ens till namnet på Ruben Darío eller Meret Oppenheim."

Det är möjligt att den typen av intresse som Luthersson efterlyser är (var) beroende av en humanistisk ideologi, "ett koncept om humaniora", av det slag Nordins bok är en svanesång över. Under alla omständigheter underlättades det åtminstone. Det kommer an på en ny generation att uppfinna humaniora igen, kanske i mer ödmjuka och försiktiga termer. För min egen del tycker jag att det är relativt oproblematiskt: har man en gång blivit "hooked" fortsätter man, tycker att fler och fler saker är av intresse, osv. En viss autonomi och visdom vad gäller intellektuella auktoriteter tycks även krävas. Istället för att helt underkasta sig någon teoretiker som är populär för tillfället, säg Gilles Deleuze, bör man kanske fråga sig: hur blev han den han blev? Genast sitter man med en läslista inkluderande allt mellan himmel och jord, från Platon till Virginia Woolf. Oavsett hur idén om humaniora kommer till uttryck - i en "positiv" variant av äldre snitt eller en "negativ" variant av modernare, "emancipatorisk" typ - kommer det grundläggande förhållningssättet att vara detsamma. Synd bara att alla försök att legitimera verksamheten kommer att låta som floskler.

Allmän adiafora IV

Tisdag 7/4 kl. 13.00: Jag såg ett flådigt amerikanaråk på Stora södergatan. Kvinnan som satt på passagerarsidan såg påtagligt uttråkad ut, och till en början slogs jag av bristen på överensstämmelse mellan hennes apatiska min och chassits ostentativa éclat. Varför? tänkte jag senare. Är det nödvändigtvis roligt att sitta inuti en "rolig" bil? Kräver det ett överlägset ansiktsuttryck? Om det nu är så att den här lyxbilen verkligen är en fröjd för ögat (jag vet inte, jag har ingen känsla för bilar och deras utseende), då är det väl ändå för mig, åskådaren, det har den funktionen? Är det roligt att bo inuti ett hus som ser fint ut för de som går förbi ute på gatan?

Torsdag 9/4 kl. 17-19 : Spenderade återstoden av eftermiddagen åt fruktlösa fantasivariationer på spelet boule. Fot-boule, base-boule, volley-boule, etc. Det bör påpekas att jag gjorde en del annat under tiden, lagade mat och så.

Lördag 11/4 kl. 20.00: Samtal med min bror om puckelryggar, som jag hävdar inte finns längre. Han menar att de inte alls har försvunnit, att det bara är läkekonsten som blivit bättre på att upptäcka former av skolios hos nyfödda och sätta in åtgärder. Det är naturligtvis sant, men det är inte riktigt det jag menar. Vi kan vetenskapligt ringa in vissa transhistoriska symptom ("en form av skolios") och se att de fortfarande existerar. Men det är någonting helt annat. Vad jag menar är att kategorin puckelryggar inte finns längre, att de inte existerar som en klart avgränsad typ i det mänskliga figurgalleriet. Det existerar inte en grupp "puckelryggar" på samma sätt som det finns sopåkare, gamla tanter eller akademiker. Alla vet vad det är för sorts figurer och har vissa uppfattningar om dem. För att ha associationer knutna till ordet "puckelrygg" måste man ha tagit del av äldre källor där fenomenet omtalas på ett så självklart sätt som om det handlade om sopåkare, gamla tanter eller akademiker. Puckelryggen som en form av människa finns inte längre.

Lördag 18/4, natt: Två mycket underliga drömmar under samma natt, eller två delar av en och samma mycket sjuka och omväxlande dröm. Först kom en utmärglad afrikansk kvinna krypande mot mig och bad om vatten. jag gav henne att dricka ur en sportflaska. Då hon släckt sin törst tillräckligt för att börja tala igen sade hon med exakt samma tonfall, punkterat av stönanden: "Litteratur!....Litteratur!" som hon tidigare sagt "Vatten!...Vatten!".
Jag befann mig sedan på en borggård och träffade prins Carl Philip, som hade i uppdrag att visa mig och en kompanjon runt på området. Vi småpratade lite, och han berättade att han kunde bra franska då han en gång i tiden velat utbilda sig till fransklärare (?). Jag föreslog av någon anledning att vi skulle tala franska med varandra, även om miljön helt saknade 1700-talsassociationer. Men han pratade väldigt bra och snabbt och jag hade svårt att följa med. Slutligen leddes jag och min vän ned i en slags källare med höga fönster i markhöjd. Prinsen stannade på en liten platå och sade "Och det här kallar jag mort aux rouges!", varvid han tryckte på en knapp och avlägsnade sig. Sakta men säkert började väggarna röra sig mot mitten av rummet, som i en scen ur Batman eller James Bond, och jag vaknade skräckslagen.