Allmän adiafora

 25/5 kl. 20: Rättelse. Jag nämnde vid något tillfälle min strävan att få folk att sluta sätta likhetstecken mellan litteratur och roman. Men jag börjar misstänka att Arne Melberg har rätt när han talar om dagens litteratur som riktning mot en odifferentierad (eller ständigt sig "differerande") prosa, som rör sig mellan fiktion och fakticitet (reseberättelse, essä, etc.). Jag är i grunden positiv till denna utveckling, och det är lätt att se att denna strömning rymmer bland det mest läsvärda i dagens litteratur. Det enda jag har emot den är att den är betydligt mer intressant att läsa själv än att analysera och diskutera med studenter. I dess höglitterära version, märk väl, och det är också den som Melberg syftar på. Betraktar vi samma tendens ur det lägre kretsloppet ser vi något annat, nämligen att konstformen roman alltmer trängs undan av diverse texter av huvudsakligen självbiografisk typ. De trotsar genren, eftersom en genre skulle tvinga till vägval och form; detta är ju bara en "bok" och den hålls samman av författaren-kändisens person. Vi når här en "skriftens nollpunkt", men i en annan mening än vad Barthes tänkte sig. Detta skulle då vara ett steg bort från den traditionella skönlitterära triaden epik-lyrik-dramatik, med bieffekten att konstlitteraturen som sådan upphävs.     

31/5 kl. 15: Jag märker att jag allt oftare tvingas tala emot mitt eget skrå, i bred bemärkelse: humaniora och kultursektorn i vid mening. Malte Persson hävdade för ett tag sedan att "kultursidorna sedan länge åtagit sig att skriva de lite mer intelligenta ledartexter som ledarsidorna inte åstadkommer", och lanserade ett radikalt program: "avskaffa ledarsidor, anskaffa korrekturläsare". Vore det en bra idé?

  Det finns en hel del ledarskribenter som skriver illa, och om de nu ska framträda med bildbyline kan man också tycka att de borde odla en egen, litterär, stil. Det finns ingen anledning att låta som en osignerad ledare när man ändå måste stå där med sin signatur. Men till syvende og sidst spelar det tankemässiga innehållet störst roll. Jag läser gärna Malte Perssons kulturtexter, liksom (eller snarare på samma sätt som) hans skönlitterära skrivande, men tvingas ofta konstatera att den verbala uppfinningsrikedomen bara fungerat som en tillfällig distraktion: vid slutet mynnar det hela ofta ut i status quo. Kultursidorna har sin vanliga konsensus: en uppsättning attityder snarare än genomtänkta åsikter, några generella, utopiska och därför till intet förpliktigande synpunkter, eller felaktiga extrapoleringar av egna upplevelser till allmänna politiska sanningar. Vi har att göra med sofistikation och naivitet i en lika underlig som instabil mix, i vilken den förstnämnda och för upphovsmännen medvetna komponenten tycks utesluta ett erkännande av den senare. Det kan mycket väl vara så att dessa texter, som Persson hävdar, är mer intelligenta än ledartexter. Det spelar ingen större roll, eftersom detta slags brister inte nödvändigtvis avhjälps av högre intelligens som sådan.       

Det finns för all del många ledartexter som bara fungerar som hejaklacksramsor, och när de dessutom inte är välskrivna har de knappast något värde, så länge man inte är anhängare av ståndpunkten i fråga och betraktar den enskilda texten som en av de droppar som kommer att urholka stenen. Men jag tycker faktiskt att ledarsidorna överlag är läsvärda, ja, till och med att det finns möjlighet att lära sig något där, och att så i synnerhet har varit fallet sedan flyktingkrisen. Den enkla anledningen är att det har krävts ett tankearbete när gamla självklarheter omprövas, och segheten på de andra redaktionerna gjorde att ledartexter kunde bli rika på research om icke uppmärksammade samhällsfenomen. Eftersom ledarsidorna i princip har en koppling till politiska realiteter har de tvingats reagera på en ny verklighet.  Detsamma kan man tyvärr inte säga om kulturtexter, och jag vet ärligt talat inte varför. Det finns inget i själva genren som förbjuder det, så det måste väl handla om selektionseffekter vad gäller vilka som söker sig till kultursfären. I vilket fall som helst innebär det att de följdfrågor som aldrig ställs till kulturtexterna måste ställas på ledarsidan.  

Liksom Malte Persson drömmer jag om en annan sorts dagstidning. Men mitt önskemål skulle lyda något så här: mindre ragebait av politiska analfabeter och otillbörligt generaliserande "hur vi lever nu"-texter på kultursidorna, och mer artiklar om litteratur och andra konstarter. Mer av stilistisk verve och (kultur-)historiskt djup i ledartexter. Men när jag tänker efter vore det sistnämnda önskvärt även i kulturtexterna...           

10/6 kl. 10.30: Hyperkorrektion är det språkfel de människor gör sig skyldiga till som sätter en ära i att undvika språkfel. Det kan också yttra sig som en paranoia som gör att man ser fel där inga finns. När jag första gången hörde Harold MacMillans uttalande om att "Britons have never had it so good" var jag övertygad om att det var fel. Jag såg framför mig britter som tar avsked av varandra med frasen "Have it good!". 

12/6 kl. 12.30: Det återstår att se hur AI kommer att påverka produktionen av kultur. Något som redan synts är hur man med dess hjälp kan skapa nya låtar eller filmer baserade på ett specifikt dataarkiv (t ex en ny Nirvana-låt baserad på ett hopkok av de typiska melodierna och texterna hos just det bandet). Det som är skrämmande med detta är inte dessa produkter i sig, även om de ibland ger ett lätt kusligt intryck. Snarare är det slående hur de bara fortsätter en tendens som varit på gång rätt länge och som ibland diskuteras i termer av "stagnation" eller "dekadens" (Ross Douthat). Den totala dominansen för remakes, spin-offs och uppföljare på topplistorna över nya filmer talar sitt tydliga språk. För mig, som länge varit skeptiskt till den attityd gentemot populärkulturen som varit comme il faut i upplysta kretsar, ter det sig som en bekräftelse på att jag hade rätt. Vi skulle helt enkelt aldrig ha satsat på den hästen. Populärkulturens otvetydiga fördelar i förhållande till den riktiga kulturen - snabbheten, förmågan att koppla upp sig mot en rå energi här och nu utan alltför mycket reflektion, partitagandet för ungdomen mot ett "senilt" etablissemang, det principiellt antimuseala - går om intet, samtidigt som den kommit att helt dominera det kulturella fältet och reducera högkulturen till en apart hobby på nivå med filateli (dessa processer borde logiskt sett hänga samman). I vilket fall som helst tycks vi ha hamnat i en evig feedbackloop, men utan den livgivande kontakt med det djupa förflutna som vid andra tidpunkter lett till innovation. Marc Fumaroli talade om hur ordet konsumtion började närmade sig betydelsen hos Jesus ord på korset i Vulgatan: consummatum est, "det är fullbordat".    

10/7 kl. 13.15: Jag ser att institutet för näringslivsforskning publicerats en rapport om forskningsfinanisering, där bland annat de riktade utlysningarna kritiseras. Diskussionen får sägas vara välkommen. Jag har länge varit av den åsikten att detta slags utlysningar bör upphöra. Detta vore ett sätt att komma till rätta med ett av de  allvarligaste hoten mot akademisk frihet i dagens Sverige, ett hot som dessutom är djupt demoraliserande och gör mer för att cementera politisk korrekthet än all illa definierad "woke"-kultur du kan tänka sig. Vanligtvis menar man med detta senare två saker som blandas samman. Det första är censur, deplattformering osv. från studenthåll, ibland uppbackat av anti-diskrimineringsinstanser hos universiteten. Detta bör naturligtvis motverkas, men det är ärligt talat en rätt marginell företeelse. Det andra är den enorma vridningen mot ett visst ideologiskt håll inom akademin i stort, och detta är det egentliga problemet, i alla fall om man tänker sig att det finns ett värde i att inte alla springer åt samma håll. (Och ja: naturligtvis om man är av den åsikten att många av dessa idéer nu har haft ypperliga möjligheter att testas mot verkligheten, och inte alls lett till några goda resultat, ja kanske till och med motverkat de mål de menar sig eftersträva) Samtidigt kan man ju inte göra så mycket åt detta, då akademiker är fria att hysa vilka åsikter de vill. Ja, "man" ska inte göra något åt det. Men vad "man" kan göra är åtminstone att inte göda denna konformism, vilket är precis vad man ägnat sig åt genom de riktade forskningsmedlen. Signalen är tydlig: acceptera de statliga ukaserna om vad som utgör ett Viktigt Ämne i behov av Forskning, och du blir troligtvis belönad; acceptera dessutom själva sättet att behandla ämnet och en stor del av vad du kan ana dig till i form av önskade slutsatser, och du kan vara ännu mer säker på att få lön för din möda. Det mest deprimerande är att det är de unga forskarna, vilka borde kunna tänka fritt och som ofta ses som motorer för innovation, som kommer att vara mest mottagliga för dessa signaler, eftersom de i högre grad är beroende av externa medel. 

Därtill sker utpekandet av sådana områden med en fördröjning. Påfallande ofta ger dessa prioriterade områden intryck av att vara ett destillat av vad som diskuterats på DN Kultur de senaste åren: det är alltså när något redan bildat en diskurs som den ska stödjas med finansiering. Så skapas en uppfattning om "relevans", vars baksida utgörs av ett kunskapsunderskott på vissa helt avgörande områden. Det innebär att det produceras en mängd forskning som utgår från väsentligen samma verklighetsbeskrivning och teoretiska ramverk och där det bara är tillämpningen på något ytterligare material som är nytt (och där resultaten i många fall går att gissa sig till om man är bekant med teorin). Pengaregnet över genusforskningen har ofta lyfts fram, men det är bara en extremvariant av något betydligt mer allmänt. 

Allt detta är naturligtvis förödande för samhällets kunskapsförsörjning. Men det gör också något med akademikerna själva. De är som folk är mest, dvs. potentiellt giriga, statussökande och villiga att kompromissa om det ger dem en fördel: corruptibile gens doctorum, skulle man kunna säga. Men de är också något annat: potentiellt nyfikna och ärliga, kapabla att hemsökas av något som pockar på ett svar och inte har en omedelbar koppling till egna praktiska fördelar, kapabla till en kärlek till ett ämne snarare än till sitt eget avancemang. Det vore meningslöst att idealisera det förflutna, som om andra historiska tider varit förskonade från denna dubbelhet. Den har alltid funnits där. Samtidigt tror jag att man kan säga att det som rättfärdigat det moderna forskningsuniversitetet under dess tvåhundraåriga karriär är att det på det stora hela har möjliggjort en fri forskning, där frågor och perspektiv fått växa ut ur själva verksamheten. Det har möjliggjort ett etos hos akademikerna, som inte bara varit tjänstemän med tacksamhet och ansvar mot staten/skattebetalarna, utan representanter för ett ämne. 

Kanske är det bara jag som är idealistisk, men jag råkar ha svårt att skaka av mig inställningen att mänskligheten rättfärdigar sig själv genom att älska det man gör, och att göra det för dess egen skull, och att i den mån tävlan med andra är nödvändig handlar det inte om att tävla om praktiska fördelar eller resurser utan snarare som en sporre för att tävla med sig själv. Om man tycker att detta låter som något ur Perikles griftetal kan man kanske betrakta dessa värden som rester av en äldre samhällsform vilka kan fungera som en nödvändigt komplicerande faktor i en värld som tenderar mot total utbytbarhet. Och egentligen är kanske allt detta främst en etisk fråga. Vi kan ha ändlösa diskussioner om vad Sanning är, vad Skönhet är - och den enkla utvägen är som alltid att säga att dessa inte existerar i sig själva. Jag har heller ingen starkare hypotes att komma med. Däremot är jag rätt säker på att dessa saker inte framträder på det sättet för subjektet. Vi kan välja att vända oss bort från dem, men vi hemsöks av saker som ter sig sanna eller särskilt vackra, särskilt värda vår uppmärksamhet. Och en sorts minimidefinition av den humanistiska forskaren måste väl vara någon som på detta sätt är hemsökt. Akademisk frihet är ur denna synvinkel ingenting annat än andlig frihet - friheten att låta dessa demoner komma in i vår reglerade tillvaro.    

Ur denna synvinkel är det lätt att se att riktade utlysningar uppmanar oss att ägna oss åt saker vi inte älskar, att göra det inte för att det är vi vill/måste utan för att det hjälper oss att komma framåt, och att förvandla vår subjektivitet till något som kan bytas ut mot något mer gångbart i kampen om knappa resurser. Vi tvingas kanske till och med, som Gulliver hos Houyhnhnmerna, att säga det som inte är sant. Det är kanske inte underligt om allmänheten tappar förtroende för forskningen. Men det är nästan värre när denna känsla börjar delas av forskarna själva.   

Allmän adiafora

18/4 kl. 14.40: Lux ex oriente, translatio studii, etc. John Gray i samtal med Andrew Sullivan: “[China] is a terrible regime….but it’s also a country where Western classics from the ancient world are taught in their own languages, in Latin and Greek…it also has lots of Western classical orchestras…this leads to an interesting thought: maybe the residue of Western civilization will survive outside the West, and only outside the West. Maybe the traces of it, the best bits of it perhaps - classical music, classical tragic drama - might really survive when the West is being taken over by barbarians, when it’s no longer the West. It’s an interesting thought.” Nu råkar jag tycka att detta är ganska naivt - framförallt för att vara från John Gray, vars tänkande kännetecknas av att hellre avstå från alla normala mänskliga förhoppningar än att vara naiv - åtminstone att döma av det som kommer fram om hur den klassiska litteraturen studeras i Kina. Men det kan onekligen uppstå en sådan situation - den kan redan sägas ha inträffat vad gäller europeiska former av kristendom - där former och system som exporterats utomlands och där fortsatt tas på allvar nedvärderas eller omvandlas till något annat på den plats där de först uppstod. Vi kan observera en social snarare än geografisk variant av detta i skillnaden mellan vad allmänt litteraturintresserade tror att vi sysslar med i litteraturvetenskapen, jämfört med den faktiska praktiken.

20/4 kl. 10.45: Icke-dömande. Det är frestande att dela in världen i fördomsfulla och fördomsfria människor. Det är åtminstone lätt att konstatera att den första kategorin är väl representerad. Men ibland får jag intrycket att den verkliga uppdelningen snarare borde gälla beredvilligheten att döma överhuvudtaget: den "fördomsfria" gruppen agerar nämligen sällan i enlighet med de fakta som de i sin hedervärda kvietism valt att invänta snarare än föregripa.    

25/4 kl. 11.30: Jag hade börjat skriva en text om Guliano da Empolis Le Mage du Kremlin (möjligen den bästa nya roman jag läst på två år), varför den borde översättas och varför det är skillnad på att förstå och att förlåta i relation till rysk samtidshistoria. Ett typiskt ämne för den här lilla hörnan där jag ogärna skriver om samma sak som kultursidorna, vilka naturligtvis inte har berört denna bok överhuvudtaget utan föredragit...tja, andra saker. Men så ser jag att Ingrid Elam redan skrivit om romanen, i Dixikon, vilket alltså innebär att den sidan fyller de funktioner som jag tycker att kultursidorna borde.

25/4 kl. 21.15: Jag läser i Josef Czapskis memoarer (från den engelska översättningen i NYRBs klassikerserie - det verkar inte finnas något av honom på svenska) en episod från revolutionstiden som ter sig närmast allegorisk: 

"Vid den tiden började trupper, delegationer och desertörer välla in i Sankt Petersburg och gatorna blev med ens  otroligt smustiga. Soldater satt på marken och åt solrosfrön, milslånga formationer for förbi, hela tiden i rörelse. Jag minns att min brorson, som var med en flottkapten eller någon sådan, berättade för mig att han var tvungen att korsa gatan och att där ständigt rörde sig en procession, med krav på att ständerna skulle upplösas, att adeln skulle drivas ut, att generaler skulle hängas. För att ta sig till den andra sidan var man tvungen att gå under en banderoll. Så han valde en med texten 'Länge leve den fria kärleken. Det var den enda han kunde acceptera. Men det var så folk klarade sig, förstår du." 

Denna teknik praktiseras nog av många i dag. 

   

 

 

(Det relativa) värdet av stil

 Det brukar inte sällan påpekas att svenska politiker jämfört med franska är tråkiga, obildade och att deras tal, i jämförelse med de franska (eller för den delen brittiska) kollegerna, är oinspiererade. Jag vill också minnas någon text i Axess för något år sedan som efterfrågade mer vältaliga politiker. Att denna synpunkt ofta kom fram under Stefan Löfven är knappast förvånande - Löfvenåren får sägas ha markerat en så låg punkt i den politiska retoriken att det faktiskt blev ett problem, särskilt i kombination med den dramatiska samhällsutvecklingen och uppfattningen av politikerklassen som passiv. Men i övrigt bör man inte överskatta värdet av språklig förmåga hos politiker, jämfört med förmågan att faktiskt lösa problem. Det krävdes kanske en Jean-Francois Revel för att berätta detta för fransmännen:

 "Frankrike har lyckan att styras inte bara av en, utan av två stilister, Malraux och de Gaulle. [...] Vid sidan av Malraux' lyriskt mässande prosa, har vi generalens undertryckta, återhållna och högmodiga typ. Fransmännen låter sig stiliseras i tur och ordning av Zarathustra och Tacitus, den dionysiska principen och den apollinska, alltmedan Radio Algers hotfulla hord av solecismer och malapropismer mullrar vid horisonten."        

 

Guillory igen

John Guillory har gett ut en ny bok, något han verkar ägna sig åt med tjugo-trettio års mellanrum. Professing Criticism är på sätt och en vis en uppföljare till Cultural Capital från 1993, ett verk som man skulle önska att alla litteraturvetare hade läst istället för att under trettio års tid bolla runt de outvecklade påståenden som han tar upp till prövning. Den nya boken diskuterar på ett mer allmänt plan problem vad gäller litteraturvetenskapens professionalisering, bland annat paradoxen att dess avskärmning från den större publiken och koncentration till den inomakademiska dito (det slutliga resultatet av professionaliseringen) samexisterar med en överdriven och förvrängd bild av det egna ämnets relevans (att rädda världen). Guillory är inte någon konservativ kulturkritiker, och hans politiska inställning tycks inte avvika från den vänsternorm som dominerar på amerikanska litteraturinstitutioner. Skillnaden är att han tänker längre och har en realistisk, lite kylig syn på hur saker och ting fungerar. Här finns mycket att lära även för den svenska litteraturvetenskapen, som i lika hög grad har behov av att fundera över den egna självförståelsen och vilken plats man egentligen kan fylla i det moderna universitetet (för att inte tala om den moderna medieekologin): vad är egentligen kärnan i det vi gör? Längs vägen i den lite splittrade boken tar han upp några av sina gamla tankar i en ny situation, präglad av tankar på att "decolonize the curriculum":

In my department, the urgency of curricular reform was also expressed in an idiom analogous to that of pastoral care, as in the notion that students need to “see themselves in the curriculum.” This notion, which has become a commonplace, raises interesting questions about how identification enters into the transmission of literature. Identification in this context refers chiefly to the category of the author, with whom readers are assumed to identify according to gender, race, or other concepts of identity.

Problematically, works of earlier literature do not lend themselves easily to these identifications, both because literacy was rare in earlier societies and because categories of identity change over time. Identification also describes the response of readers to characters in stories, though this is precluded for some forms of literature, mainly poetry, which often does not have characters as such. Most importantly, the senses in which works of literature function as a kind of mirror for readers or groups of readers is greatly complicated by the changing demographic constitution of society itself, which at any historical moment does not correspond to the subset of the reading public, or of college students. These are conditions that need to be acknowledged before we can begin to think about the relation between identity categories and the process of identification in readers.

 (---)

The language of pastoral care implicit in the notion that students should “see themselves” in the curriculum echoes our students’ own idiom of judgment, especially the notion that works of literature should be “relatable.” This sense of the word appeared in colloquial English only a few decades ago; it betrays the extent to which reading belongs to the domain of commodity consumption. Embedded in this tangle of desires and expectations is a discrepancy between what students see as relatable and what my colleagues see as their demand for representation. For my colleagues, it is principally underserved or excluded minorities who want to “see themselves” in the canon, and curricular reform should proceed accordingly. But in addition to the fact that many students belong to “majority” categories of identity, the very fact of the diversity of minority students vexes the aim of constructing the curriculum in a mirror relation to demographics. Only contemporary literature has any chance of representing real-world diversity, with obvious implications for the distribution in the curriculum between older and contemporary works. Even if this problem of representation were solvable, it would still be doubtful that the desire of our students to see themselves in what we ask them to read would be gratified. Most of our students (and many minority students as well) express desires in their reading that connect most immediately with their cultural formation as young people, “American” by birth, with adolescent issues and uncertain job prospects. These identities are most likely to be reflected in the genre of “young adult fiction” (or “YA,” as publishers know it), which makes up a large part of their pleasure reading and increasingly a large part of the secondary school curriculum.      

(---)

 I continue to believe that teaching students how to read literature that is not immediately relatable to their self-identification is one of the most important things we do. The balance between identification and critical distance is hard to maintain, a high-wire act. We want our students to become engaged by what is other, including persons who are different from themselves, but more than that, we want them to become engaged by whole worlds of otherness and irreducible difference. If the works of non- European or non-American authors can look forbiddingly unrelatable to some of our students, as we discovered in my department when we began to offer courses in postcolonial and world Anglophone subjects, so also do the works of earlier literature, coming from, as the historians like to remind us, a country as foreign as any currently to be found on the planet. There is no lack of difference in the literature of the past; figures who offer themselves for identification are harder to find there, however, and sometimes only seem to be like us."

Igenkänningsfaktorn är hög, logiken oemotsäglig och den humanistiska ambitionen lovvärd. Det kan ibland finnas anledningar att revidera litteraturlistor, men man ska vara på det klara med att det om det inte sker på mer sofistikerade grunder än den "imaginära politik" som Guillory beskriver hos sina kolleger, kommer det att ske till priset av en drastisk inskränkning av litteraturbegreppet, och en försvagad känsla för såväl historia som för kulturella skillnader överhuvudtaget.  

 

Ur befordringsgångens annaler i Öst och Väst

 

”Vid min sons födelse” av Su Shi (Dongpo) (1000-talet, översatt av Arthur Waley 1918)

 

Families, when a child is born

Want it to be intelligent

I, through intelligence

Having wrecked my whole life,

Only hope the baby will prove

Ignorant and stupid,

Then he will crown a tranquil life

By becoming a cabinet minister.

 

Ur J.H. Kellgren, ”Konsten att göra lycka”

 

Min kära gosse, blif et Fån,

Så går dig all ting väl i händer!

 

Så varnade en Mor sin Son

Från första stunden han fick tänder:

Min kära Gosse, blif et Fån,

Så går dig all ting väl i händer.

 

Förstånd för Lyckan farligt är,

Och Lyckan nästan altid plär

Förståndet ut på porten jaga.

Då Qvickhet allom gör besvär,

Ses Dumhet öfver alt behaga

Och gör ej någon mask förnär,

Men smyger fram än här, än der,

Och tycks ej veta, hvart det bär

Förrn, vipps! den fram till målet länder.

[…]

Hvad denna Gumman hade rätt!

Hvad man dess lärdomar bör prisa!

Jag tror, Uppfostrings-Sällskapet

Förr än i dag ej ha så lätt

At bättre väg till Äran visa.

Hvad Gumman kände verlden väl!

Om Damon, stackars Lärdomsträl,

Följt Gummans kära sons exempel,

Så stod han nu i Lyckans Tempel.

Hvad salig Gumman tänkte väl!

Gud fröjde salig Gummans själ!