Läst

20/8 kl. 14.30: Intressant understreckare om Tage Lindbom. Jag skrev en gång i tiden en rätt usel uppsats i idéhistoria om honom, men har inte ägnat honom någon tanke alls de senaste åren, trots att mycket av den samhälleliga utvecklingen sedan dess kanske borde ha gett anledning till det. Främst på ett allmänt plan som kan vara lite svårt att nagla fast ("clash of civilisations" med religion som fundament, post-sekulära filosofiska paradoxer, återkomsten för en viss form av anti-modern konservatism). Men också i en ganska specifik mening, vars betydelse återstår att se och lätt kan överdrivas. I varje fall tycks det vara ett faktum att traditionalism av den typ Lindbom företrädde hade ett visst inflytande inte bara på Donald Trump utan också på Jair Bolsonaro, eller i varje fall på dessas rådgivare (se Benjamin Teitelbaums War for Eternity). 

Understreckaren behandlar inte så mycket av Lindboms konservativa politiska tänkande egentligen, trots att det ändå utggjorde huvuddelen av hans gärning. Det är sant att Lindbom kom att söka sig till en andligt inriktad islam med fokus på den inre andliga dimensionen. Men det innebär inte att han var likgiltig för de yttre formerna. I traditionalismen ingår en distinktion mellan det esoteriska och det exoteriska, som kan verka lite New Age-ig men som i sina praktiska konsekvenser snarare är extremt strikt. Att religionerna är lika till sin kärna (esoterismen) implicerar nämligen inte någon eklektisk likgiltighet utan i praktiken snarare att den rådande religionen i varje del av världen måste återinrättas och tillåtas dominera samhällslivet. En stor del av Lindoms radikalkonservativa (eller mer precist teokratiska) tänkande går just ut på att kritisera de olika sätt på vilka samhällenas yttre former inrättats på ett sätt som hindrar kontakten med det gudomliga.  Och i det avseendet får man säga att Islam spelar en helt undanskymd och paradoxal roll. Lindbom  diskuterar uteslutande europeiska förhållanden och europeiska tänkare, och den guldålder han blickar tillbaka till är den medeltida kristenheten. Talet om "religion" i allmänhet och "modernitet" i allmänhet rymmer, så vitt jag minns, inga reflektioner över skillnaden mellan utvecklingen av de olika civilisationerna och religiösa systemen.  

Lindoms Europacentrerade konservatism i kombination med hans konversion till Islam kan sätta fingret på någonting paradoxalt kring muslimerna och Europa. På ett sätt är det lika ologiskt att europeiska konservativa (och då menar jag verkligt konservativa, inte "basic conservatives") vänder sig mot muslimerna som det är att liberala progressiva omfamnar dem. Det finns överensstämmelse (eller dess motsats) vad gäller substansen men en brist på överensstämmelse vad gäller positionen (det egna/det främmande), bara att den värderas på rakt motsatt sätt av högern och vänstern. Muslimernas integration kan sägas vara fullbordad den dag vänstern mäter dem med samma måttstock som kristna konservativa, eller då dessa senare helt enkelt ser muslimerna som "religiösa konservativa". Det är inte omöjligt att man kommer att se lokala allianser av detta slag. Exempelvis har den franska konservativa högerns mastermind Patrick Buisson (tidigare rådgivare åt Sarkozy) gjort helt om vad gäller inställningen till islam och hävdat att de franska muslimerna bör kunna utgöra en partner för de konservativa, i en gemensam motsats till liberalismen.  

24/8 kl. 11: Recension av Malte Perssons senaste barnbok. Detta förtjänar att citeras:

 "Få saker är så plågsamma som att som förälder eller vårdande högläsare se sig tvungen att i realtid kompensera för slarviga rim och satsmelodier som inte sitter. Det slappa grötrimmet, den uppenbara nödlösningen eller det där extra ordet som pajar rytmen är som att stiga på en spik och man sneglar nervöst på lyssnaren i fruktan om ett lyckligt leende som betyder att man kommer att bli tvungen att läsa boken ytterligare 200 gånger. Egentligen vill man bara kasta ut boken genom fönstret och säga, lilla vän, förstår du inte att slarvet är en förolämpning mot just dig, att det formbundna är ett löfte om balans som inte uppfylls, att författaren eller redaktören eller bägge två inte har orkat eller förmått det du förtjänar." 

Eftersom jag just nu håller på att orientera mig bland barnböcker åt min dotter kan jag bara instämma i att versen ofta är under all kritik. Det vore osannolikt att detta inte hängde samman med poesins förändrng i stort genom modernismen, men man bör nog påminna sig att det var lite si och så med barnboksrimmen även förr i tiden (Elsa Beskow har kvaliteter som illustratör och uppfinnare av magiska världar, men hennes vers är rätt erbarmlig). Men problemet är väl att detta hantverk nästan dött ut, att goda versmakare nästan är lika sällsynta som falkenerare, eller åtminstone som hovslagare och bokbindare. Det är inte bara barnlitteraturens verser som blir lidande utan även den lätta versen som publicerades i dagstidningar och liknande. Malte Persson kommer kanske att tvingas spela inte bara Lennart Hellsings utan även Alf Henrikssons roll. En stat med självaktning hade naturligtvis inrättat ett livstidsstipendium för en jourhavande versifikatör. 

2/9 kl. 10: Mycket läsvärt, och bitvis faktiskt rörande, om klassikerämnets utveckling. Förutom de uppenbara synpunkterna, om än här framlagda med särskild skärpa och personlig erfarenhet, dyker det upp några mer specifika saker att ta fasta på: det har alltid varit ett klagomål att klassiska språk behärskas av sterila filologer som ser ämnets huvudsakliga identitet i språkliga petigheter eller förvandlar undervisningen till en sorts övning i logik, men frågan är om vi inte idag riskerar motsatt problem. Om Princeton skippar kravet på förberedande studier i latin och grekiska, och om proportionen av kulturteoretiserande ökar istället, kommer en särskild expertis att gå förlorad. Man tänker inte på att de som verkligen kan grekiska och latin är relativt få, långt mycket färre än antalet professorer på sådana lärosäten. Det betyder inte att den forskning som produceras är dålig: det går bra att forska om antik litteratur med mer betoning på litterära aspekter än på det strikt språkliga. Men samma forskare som kan ha skrivit något både grundligt och intressant om Sapfo eller Horatius har inte nödvändigtvis tillräckligt med språklig och materiell kunskap för att göra bedömningar av inskriptioner eller skapa en ny kritisk utgåva i ljuset av papyrusfynd och liknande. Och för att göra kulturteoretiska läsningar av texterna krävs det ännu mindre av faktisk filologisk kompetens. 

Bardamu redivivus

Årets mest senastionella litterära fynd består i de efterlämnade, omtalade och länge som förstörda betraktade papper av Louis-Ferdinand Céline som nu sett ljuset. Jean-Pierre Thibaudat, som haft hand om manuskriptet, skildrar det i en berättelse som blir riktigt spännande.  

Céline uppgav han själv att han lämnat efter sig manuskript på sin lägenhet på Rue Girardon och att dessa stals av "épurateurs" vid Paris befrielse, medan han själv i likhet med många andra kollaboratörer flydde hals över huvud. Han omnämner det själv i det monument över mänsklig ynklighet som utgör Från slott till slott, hans skildring av tiden i det tyska slottet Sigmaringen dit han tagit sin tillflykt tillsammans med Laval och Pétain. Nu visar det sig att dessa manuskript överlevt, och att en person som vill vara anonym haft hand om dem. Han lämnade över dem till Thibaudat, men på villkoret att invänta att Célines änka dog, då han inte ville att det skulle komma henne till del. Man kan undra över motiven - var personen en vänsterinriktad motståndare till Céline? Var han eller hon jude? Resten av Frankrike har fått ett avspänt förhållande till Céline och neutraliserat den store landsförrädaren genom att inlemma honom i kanon, men man kan tänka sig att någon som själv (eller vars föräldrar) haft en direkt koppling till händelserna, tagit mindre lätt på det hela. Hur som helst dog i alla fall Lucette Destouches förra året,107 år gammal, och det har nu blivit möjligt att publicera manuskriptet.    

Det kanske mest sensationella är att manuskriptet inte består av ytterligare en antisemitisk pamflett, utan faktiskt kan komplettera den allra viktigaste delen av Célines författarskap. Det har länge varit känt att de två centrala verken, Resa till nattens ände och Död på krita, egentligen utgör delar av en planerad trilogi. Av den sista delen, Casse-pipe (typ "Livsfaran"), som utspelar sig under åren strax före första världskriget, har tidigare bara brottstycken varit kända. Nu har den kunnat kompletteras och kommer i publicerad form att vara en lika tung pjäs som de två föregående. Detta ser jag fram emot. Jag är ingen oreserverad beundrare av Célinesförfattarskap i dess helhet - jag tycker att ovan nämnda Från slott till slott är närmast oläsbar - men just de två böckerna om Ferdinand Bardamu behåller jag starka minnen av. Jag skulle gärna återvända till deras värld.  

 

Anteckningar

13/7 kl. 14: Recension av en bok i Kvartal: "Boken får sägas vara unik i sitt slag genom att den anlägger ett brett perspektiv på frågan om gränser, och dessutom framhåller många gränsdragningar som fullt legitima. Att det inte har skrivits fler böcker i ämnet är knappast förvånande. Furedi är både i den akademiska världen och den vidare samhällsdebatten tämligen ensam om att intressera sig för människans behov av gränser." Nja - jag kommer på åtminstone två böcker - förvisso mer essäistiska än akademiska: Régis Debray Éloge des frontières (2010), Torbjörn Elensky Gränser (2017). Märkligt att inte uppmärksamma åtminstone den senare. 

19/7 kl. 15: Mycket intressant text om Frankfurtskolan och dess eventuella skuld för uppkomsten av ja-vad-ska-man-kalla-det-egentligen. Jag har alltid tyckt att de svepande karakteriseringen av dagens nyvänster som "cultural marxism" är mindre träffsäkra, och att det varit rätt svårt att se vad Theodor Adorno egentligen skulle ha med det hela att göra. Samtidigt är det lätt att se hur man med utgångspunkt i Horkheimers programmatiska anförande om "Traditionell teori och kritisk teori" ändå kan sätta ihop en någorlunda plausibel anklagelseakt. Och det vore naturligtvis svårt att helhjärtat ställa sig bakom "kritisk teori" i denna mening och samtidigt ta avstånd från analoga fenomen i nutiden, vars företrädare onekligen använder exakt samma argument som Horkheimer och troligtvis skulle säga att de bara fortsätter i samma tradition men uppmärksammar problem som föregångarna missat. Men det går också att med utgångspunkt i den senare Frankfurtskolan varna för "vänsterfascism" (ett ord Adorno förvånande nog tycks ha använt, och som på svenska torde ha lexikaliserats genom Sven Fagerberg i SvD-debatten tillsammans med Jan Myrdal, Lars Gustafsson och Sven Delblanc), framförallt grundat i en kritik av den byråkratiska logiken hos kapitalismen. Adorno & Horkheimer kan egentligen låna sig till en kritik av HR-avdelningarnas dominans lika väl som av New Public Management på universiteten. Och ett yttrande som det följande (jag citerar ur den engelskspråkiga artikeln) av Adorno kan nog ge honom många nya vänner: “The prominent personalities of protest are virtuosos in rule of order and formal procedures. The sworn enemies of the institutions particularly like to demand the institutionalization of one thing or another.”

19/7 kl. 19: I kritiken mot styrningen av kulturlivet, aktualiserad senast genom en rapport från myndigheten för kulturanalys, förekommer ofta synpunkten att styrningen efter specifika värden är kortsiktig, eftersom det mycket väl kan hända att Några Andra tar makten och då fortsätter med samma styrning men med andra värden som ledstjärnor. Och egentligen håller jag med om detta: jag ser inga alternativ till ett fritt kulturliv. Samtidigt ter den sig för mig överdrivet legalistisk och ibland ger det hela ett lite oärligt och retoriskt intryck. Är inte problemet mer substantiellt än så? Man skulle utan problem kunna tänka sig en situation av större frihet men med samma bedövande konformism från konstskaparna själva. Detta vore politiskt rättvist, men själva innehållet i kulturen vore inte nödvändigtvis bättre. Jag undrar hur många av dessa som varnar för ofriheten som inte primärt är intresserade av rättvisa på detta politikområde utan drömmer om en annan och mer intressant kultur. Jag är, måste jag erkänna, en av dem.    

25/7 kl. 13: Det finns ingenting som är så ologiskt som språket. Exempel: "wird wachen, lesen, lange Briefe schreiben" - "jag kommer att vaka, läsa, skriva långa brev" (Rilke). Men det vore en omöjlighet. Brief kommer från latinets brevis (kort), lang från en protoindoeuropeisk rot som latinet har gemensam med tyskan ( *dlongʰos) och som på latin motsvaras av longus.  

3/8 kl. 10: O fortunatos nimium sua si bona norint. Den svenska kulturen utmärks inte av tacksamhet. Läser man litteraturen från den period som i efterhand setts som en guldåder av jämlikhet, blir man snabbt varse att den överhängande stämningen, åtminstone sedan 60-talets andra hälft, är tämligen pessimistisk och negativ. I många romaner från tiden framställs samhället som i grunden orättfärdigt och brutalt. Den ekonomiska boom som nu förvandlade arbetarklassen till en medelklass framställdes regelmässigt som enbart ett resultat av exploatering och de produkter som nu kom allt fler till del sågs som ett opium för folket alternativt som amerikansk kuturimperialism (vilket det på ett sätt naturligtvis var, men det är en annan historia). De goda möjligheter till stöd och kontakt med en publik som de flesta författare idag skulle avundas var inte heller särskilt uppskattade om man får tro kulturarbetarna själva. Mot slutet av 70-talet kunde Tobias Berggren till och med hävda att de generösa bidragen till konstnärlig verksamhet (och som han själv naturligtvis tog emot) var ett illslugt försök från staten och kapitalet att neutralisera motståndet och hindra den lika överhängande som nödvändiga revolutionen. I denna litteratur får man leta länge efter tacksamheten. Ett av få undantag är poeten Lars Lundkvist, till stor del har det nog att göra med hans kristna grundhållning. Här ett utdrahg i en dikt från slutet av sextiotalet:

 

Jag vill berätta om tistlar och ris,

om egendomliga dofter och ljud

 

och om snön som är alldeles vit.

 

Men folk skriker på gatan,

det är för många döda, för mycket nöd. 

 

Törs jag skriva ordet tacksamhet, Far?

Kan jag? 

(Bilder i en silversked, 1969, s. 92)

 Och här, i hans sista egna diktsamling från 2008:

 

Om nåden att få leva 

i ett land utan krig -

 

det finns gåtfulla tecken

och varsel, siares utsagor

 

och skrifter att läsa

 på stora bibliotek.

 

Detta

är ockå ett svar:

 

En bön för vår nästa.

Ordet är Kärlek. 

(Gömslen, 2008, s. 98)

 

7/8 kl. 11: Elitism och populism. Dessa ords otillräcklighet. Giacomo Leopardi uttrycker min ståndpunkt: "I de fördolda tingen ser alltid minoriteten klarast, i de påtagliga, majoriteten. Att åberopa den allmänna opinionen vid avgöranden inom metafysiken vore absurt; denna opinion tar man ju ingen notis om inom fysiken eller varhelst man stöder sig på sinnenas vittnesbörd, som exemplevis i frågan om jordens rotation, och tusen andra. Och omvänt, det vore dumdristigt, farligt och i långa loppet lönlöst att gå emot majoritetens mening i sådant som rör den sociala samlevnaden." (övers. Ingvar Björkeson). 

Jag har på ett sätt alltid varit elitist, och inte skämts för det heller. Det tycks mig uppenbart att det finns domäner av tillvaron som är helt stängda för majoriteten, om inte annat därför att det krävs många år av arbete för att ens börja förstå och än mindre kunna formulera sig om dem. Vi accepterar en sådan uppdelning när det gäller friidrott, så varför skulle vi inte göra det när det handlar om filosofi eller litteratur? Men det har samtidigt alltid stått klart för mig att det finns ett pris att betala för denna elit, och att den består i en viss marginalisering från vanligt folks intressen, en viss ensamhet och det faktum att den känsla av betydelse som denna grupp kan känna inför sig själva på sin höjd kommer att bemötas med en social respekt, oftare med direkt oförståelse och i extremfallen med direkt fientlighet. Man kan dessutom se det som en klok inrättning att en relativ anti-intellektualism hos de breda massorna fungerat som ett vaccin mot de allra knäppaste idéerna hos denna elit, vars kognitiva överläge inte på något sätt hänger samman med en högre moral eller större praktisk klokskap. En hel del har skrivits om detta (jag kan rekommendera en roman författad av en viss Miguel de Cervantes, om jag inte minns fel  heter den Don Quijote). Men idag vill många ha det tvärtom, så att de saker som kräver en elit tvunget ska demokratiseras medan det fokliga vardagslivet ska rättas efter komplicerade teorier som kan utgöra fascinerande tankeproblem, betraktade som leksaker för eliten, men som den stora massan med nödvändighet står främmande för. 

8/8 kl. 09: Innovation. Intressant artikel om utmattning inom olika vetenskapliga fält, och pessimismen inför framtiden hos många av dess företrädare. Det underliggande problem som författaren diagnosticerar är välkänt: att det akademiska systemet kräver lärare till den allt större del av befolkningen som ska läsa på universitet, och att meriteringen för att uppnå en lärartjänst går via publicering av forskningsartiklar. Att detta leder till en produktion av vad Peter Luthersson kallade "meriteringsmakulatur" är uppenbart. (jag har själv en del erfarenhet av att producera sådan...). Det jag inte håller med om rör den innovationsretorik som präglar artikeln, åtminstone inte om man bortser från kvalitativa aspekter på det hela. Ur min synvinkel är det uppenbara problemet hos ett ämne som litteraturvetenskap inte så mycket att det fastnar i traditionalism (även om den risken naturligtvis alltid finns) utan snarare att det institutionaliserade kravet på akademisk originalitet leder till allt konstigare forskningsinriktningar (t ex digital humanities), och att det tvingar fram en specialisering som gör att ingen riktigt har en bra helhetsbild av vare sig ämnet eller dess objekt, litteraturen. De litteraturvetenskapliga arbeten som visat sig värda att återvända till (Auerbachs Mimesis är det oundvikliga men uttjatade exemplet) framstår ofta idag som betydligt mindre "avancerade" än det mesta som skapades efter teoriboomen och absurt generalistiska jämfört med produkterna av den högre utbildningens expansion, samtidigt som de präglas av en kringsyn som ger de rätta proportionerna till det studerade fenomenet och ett humanistiskt etos som gör litteraturvetenskapen till något som ledsagar och berikar ens vanliga läsning snarare än en intern diskussion inom disciplinen. Vilken slutsats ska man då dra? Varken de sociala och ekonomiska förhållandena eller fältets egen dynamik kan tänkas bort. Men jag tycker att den "innovation" som är värdefull också är en som har något relativt enkelt över sig i det att de riktar in sig på grundläggande frågor. Alexander Beecrofts An Ecology of World Literature är ett gott exempel från senare år.              

Ruritanien

 Anthony Hopes The Prisoner of Zenda (1894) förlades till det påhittade landet Ruritanien - ett litet kungadöme någonstans i Centraleuropa. Åtskilliga liknande berättelser skulle följa - så många att man velat tala om en särskild genre ("Ruritanian romance") baserad på dessa drag. Genren har rymt många idag bortglömda äventyrsberättelser men rymmer också mästerverk som Nabokovs Pale Fire och Hergés Kung Ottokars spira. Detta slags litteratur är "fiktion" i åtminstone två meningar: vi har att göra med påhittade berättelser, men också med en lätt tiltning av den europeiska verkligheten, vars mångfald av språk, kulturer och små furstendömen på en förhållandevis liten geografisk yta gjort att något alltid kunnat glömmas bort och något nytt tillkomma (vad är egentligen Montenegro för något?). Om vi slutar att tjusas av den här typen av litteratur så har vi inte bara slutat att tro på fiktionen utan också på Europa.      

Långsamheten

Jag har länge suttit och petat med en text som aldrig riktigt vill ta slut. Nu såg jag att Håkan Boström skrivit en intressant ledare i GP som sätter fingret på delar av det jag velat säga, så det ger mig en anledning att posta åtminstone den första delen av mitt resonemang här. Boströms ledare bör läsas av alla som är intresserade av hur den samhälleliga kunskapsförsörjningen fungerar och inte fungerar, även de som kanske stöts bort av den illa valda rubrikens motsättning mellan ”överheten” och ”verkligheten”. Då frågan i så hög grad gäller universitetens roll, kan man notera att mycket av reflektionen över samhällets kunskapsproduktion måste ske i andra former – i ledartexter och icke-akademiska tidskrifter. Det ser ut som en bekräftelse på den fråga som jag grubblat på den senaste tiden, nämligen på vilka sätt institutioner som universitetet snarare omöjliggör än möjliggör tänkande.  

Förra numret av Axess var fullmatat med texter om den tilltagande snävheten på universiteten. Ämnet är naturligtvis viktigt, men samtidigt torde jag inte vara ensam om att vara ganska less på det här ämnet vid det här laget, eftersom nyheterna och debatterna från den angloamerikanska sfären varit kända så länge och de flesta argumenten känns bekanta. Förtjänsten är naturligtvis att vi får ett perspektiv från Sverige. Hur ser det ut egentligen? Är det bättre eller sämre än i Amerikat? Är vi på väg dit, bara lite försenade? Eller finns det omständigheter hos oss som gör att det inte kan gå fullt så illa? Det vore bra med en genomlysning, och här får vi en början. Ofta diskuteras detta problem med utgångspunkt i spektakulära fall av ”deplattformering” och utifrån ett juridiskt/organisatoriskt perspektiv: det är en fråga om yttrandefrihet och akademisk frihet. Eller så blir det en principdiskussion om idén med universitetsutbildning, behovet av att möta motstridiga åsikter, och så vidare. Allt detta är relevant. Men det jag saknar är ett perspektiv inifrån disciplinerna, om de specifika tankesätt som präglar dem och den forskning som bedrivs. Hur hamnade vi i att det betraktas som en självklarhet att en forskare i historia eller litteraturvetenskap har en självbild som går ut på att först och främst ”kritisera makten” (och därtill vara så samstämmiga i vad som ska räknas till ”makten”)? Föreställningen hade trots allt tett sig rätt märklig för en äldre generation av professorer som Carl Fehrman eller Erik Lönnroth. [förresten kan man numera få ett svar på den frågan. Det utreds i Hampus Östh Gustafssons perspektivrika avhandling Folkhemmets styvbarn].

Utomstående missförstår ofta denna lite mer svårfångade aspekt. Vad får man inte säga? En naiv betraktare kanske föreställer sig ett scenario där vi har forskare A med perspektiv A och forskare B med perspektiv B och olika krafter vill förbjuda forskare B att uttrycka sig. Så ser det i regel inte ut. Problemet är snarare att de alternativa perspektiven B som efterlyses i stort sett är obefintliga, åtminstone som koherenta teoribildningar med generella anspråk på samma nivå som de uppfattningar vars dominans man beklagar. Denna sistnämnda precisering är mer väsentlig än man kan tro. Enskilda rön, enskilda verk, eller i alla fall artiklar är fullt möjliga att skriva men påverkar inte ämnet i särskilt hög grad. Däremot uppstår teoribildningar eller forskningsriktningar som bildar trender och som de flesta förväntas förhålla sig till, eller i alla fall känna till. En metod/teorikurs på fortsättningsnivå måste ta upp vissa aktuella perspektiv, oavsett om den undervisande läraren håller med om dessa eller inte. De behöver inte läras ut som det enda rätta, men de existerar (och andra perspektiv existerar inte, åtminstone inte i egenskap av teorier/forskningsriktningar). Frågan är alltså inte så mycket vad man får säga, som vad som är (tekniskt) möjligt att säga.

Ibland sägs det att problemet handlar om politisering, vilket är sant i ett avseende men falskt i ett annat. Lika gärna skulle man kunna säga att problemet är underpolitisering, och detta på åtminstone två sätt. För det första kan man fråga sig om vi inte har att göra med etiska snarare än politiska perspektiv. Om man förstår politiken som en någorlunda autonom sfär som är svår att koppla loss från värdenas sfär men som också skiljer sig från det rent normativa genom att lyda sina egna lagar, motsägelser och leda till oförutsedda resultat. Politiken är, till skillnad från religionen, filosofin eller den så kallade värdegrunden, insyltad i omständigheter som envisas med att trilskas och ställa till det. Detta innebär att politik är föränderlig och att politiska projekt därför till skillnad från det som hör till den rent normativa sfären i någon mån är falsifierbara. Inte sällan händer det att politiska beslut har oförutsedda konsekvenser, vilka ibland går stick i stäv med de värden som en gång i tiden motiverade den. (En idealbild av det politiska förnuftet skulle kunna beskrivas som förmågan att koppla samman dessa effekter av ”människans fallna natur” [eller vad man nu vill kalla det] med vissa grundläggande värden och sikta på att förverkliga så mycket som möjligt av dem. I så fall finns det inte särskilt mycket av politiskt förnuft inom humaniora, åtminstone inte som ämnen betraktade). Detta blir visserligen en diskussion om hur det politiska ska definieras. Men oavsett hur man ställer sig den frågan borde man kunna hålla med om att humaniora är underpolitiserat i en annan och mer praktisk mening: att man ytterst sällan diskuterar huruvida de här perspektiven egentligen är bäst och viktigast, utan bara betraktar det som självklart att det finns en värdegemenskap som gör att sådana frågor inte behöver ställas.

Däremot finns det naturligtvis forskare, vilka som individer är fullt kapabla att läsa dagstidningen och historieböcker och inte alls är så dogmatiska som man kan tro. Man kan ha givande diskussioner med dem, bara inte i seminariet. Vissa ser detta som en fråga om vad människor yttrar mellan skål och vägg och kallar forskarna för hycklare om de i ett mer förtroligt samtal säger något som tycks avvika från vad de säger i mer officiella sammanhang. Jag tror inte att det är så enkelt. Ett seminarium är ingen diskussionsklubb i största allmänhet utan utgår från en disciplin, dess traditioner och de synsätt som står till buds. Vissa saker går helt enkelt inte att säga, inte för att det är förbjudet, utan för att man på kollektiv nivå inte vet hur man gör. Däremot finns det en uppsättning välkända perspektiv som bildat en kod eller ett språk inom disciplinen, och som utgör förutsättningar för samtal. Dessa utsätts sällan för granskning, delvis av ideologiska skäl men lika mycket för att det skulle riva upp det mått av status quo som krävs för att driva en verksamhet från dag till dag. Att utmana dem kan medföra en såväl kognitiv som social kostnad.

Den humanistiska akademikern kan i detta sammanhang börja avundas den pluralism, takhöjd och vilja till omprövning som finns i den allmänna politiska debatten, hur slängig och outvecklad denna än må te sig jämfört med forskningsseminariets grundlighet. Men framför allt kan en aning komma krypande: att hela ämnet, hela den miljö som man är verksam i, gör sig allt mindre relevant, i värsta fall att den framhärdar i en obsolet och begränsad bild av världen. Detta ger upphov till en uppsättning vetenskapssociologiska paradoxer: för det första att dessa som velat närma det humanistiska vetandet till politiken och förvandla den förra till en kraft som antas gripa in i den senare, tycks vara ointresserade av politik, eller åtminstone blanda samman den med tidlösa normer, och således hänföra den till samma sfär som religionen eller moralen. För det andra att det är den typ av akademiker som motsatte sig politiseringen, som gärna ville bromsa den och kanske enligt egen utsago försökte bevara ett utrymme fritt från nutidens kortsiktiga trender, som överhuvudtaget är tillräckligt politiskt lagd för att överhuvudtaget uppmärksamma problemet.

Men om kunskapsproduktionen på toppen i så fall är så begränsad och ”låst” måste man kanske fråga sig vilken roll universiteteten kan ha i den större samhälleliga cirkulationen av kunskap. Här menar jag att de traditionella humanistiska ämnena fortfarande har en viktig roll att spela, men att denna roll kommer att handla om undervisningen på de mer grundläggande nivåerna snarare än forskningsresultaten i toppen. Litteratur, historia, filosofi, religionsvetenskap med mera – allt detta ger oss kunskap om människan och samhället, och en sådan kunskap ger det rätta perspektivet på - kanske botemedlet mot - kortsiktiga trender inom och utom akademin som system. Naturligtvis kan man tänka sig en situation där undervisningen blir helt ideologidriven, men dit är det en bra bit kvar, och även i det fallet torde ett fokus på en viss sorts akademiskt gångbara tolkningar inte helt kunna tysta själva materialet. Att bedriva undervisning – även usel sådan - i dessa ämnen är oundvikligen att hålla vid liv ett utrymme för reflektion och distansering gentemot den egna samtidens fördomar, ”upplysta” som ”oupplysta”. Härifrån kan opposition och förnyelse också komma, som det hittills ofta har gjort i kulturhistorien. Kombineras detta med ett nyfiket intresse för den råa empiri vi hela tiden möts av som samhällsvarelser har vi receptet för en kritiskt tänkande medborgare. Om då en sådan medborgare har en viss skepsis inför expertisen, innebär detta "populism"? Snarare motsatsen.     

En sådan fond av kunskap innebär också möjligheten till ett ifrågasättande av de slutna tankesystemen. Ett sådant ifrågasättande kan till exempel bestå i att man relaterar teorierna till det arbete de tänktes utföra i sin ursprungskontext och bedöma deras rimlighet i den kontext man befinner sig i, att inte utan vidare acceptera deras beskrivning av det problem de tänks bidra till att lösa. Det skulle möjliggöra en ”av-dogmatisering” och en eftersträvansvärd politisering (enligt min definition ovan). Vad som var ett problem i en viss kontext behöver kanske inte se ut på exakt samma sätt i den svenska: snobbismen och den monolitiska kulturcentralismen var ett ”problem” som Pierre Bourdieus teorier antogs bidra till att ”lösa” – i Sverige var utgångspunkterna annorlunda och därför blev också effekterna andra; postkoloniala teorier var meningsfulla i en kontext där de gamla imperierna hanterade sina tidigare undersåtar, men kan kanske inte utan vidare kunna appliceras på invandrare i Sverige etc. I båda dessa exempel tror jag att kunskapsproduktionen hade haft betydligt bättre effekter om man varit mer pragmatisk och inte tagit över en kombination av problembeskrivning och lösning som tänkts ut för ett annat sammanhang. Exemplen på detta skulle kunna mångfaldigas. Det är i alla fall mitt intryck, att  teorierna när de kapar förtöjningarna med de konkreta omständigheterna lätt blir en sorts synsätt som ”reifieras”, framstår som något man bara har att förhålla sig till, trots att de i likhet med allt annat är produkter av individer i särskilda sammanhang. Som sådana bör de också kunna återinsättas i konkreta sammanhang och utstå en rimlighetsbedömning, ja, kanske falsifieras av förändringar i den verklighet de sade sig vilja gripa in i. Annars blir de i värsta fall något som hindrar tänkande snarare än att stimulera till det.

Ad usum delphini

25/5 kl. 10: Jag snubblade över en intressant analys av en provöversättning av nya testamentet som det kinesiska kommunistpartiet har släppt. Uppenbarligen är tanken att utdrag ur bibeln ska användas i etikkurser för gymnasieelever. Bland annat inkluderas där ett bekant utdrag ur Johannesevangeliet:

Sedan gick var och en hem till sitt, och Jesus gick till Olivberget. Tidigt på morgonen var han tillbaka på tempelplatsen. Allt folket samlades omkring honom, och han satte sig ner och undervisade dem. Då förde de skriftlärda och fariseerna dit en kvinna som hade blivit gripen för äktenskapsbrott. De ställde henne i mitte  och sade: "Mästare, den här kvinnan greps på bar gärning när hon begick äktenskapsbrott^. I lagen har Mose befallt oss att stena sådana. Vad säger då du?" Detta sade de för att pröva honom och få något att anklaga honom för. Men Jesus böjde sig ner och började skriva med fingret på marken. När de fortsatte fråga honom, reste han sig och sade: "Den av er som är utan synd kan kasta första stenen på henne.^" Sedan böjde han sig ner igen och skrev på marken.  När de hörde detta började de gå därifrån en efter en, de äldste först. /// Han blev lämnad ensam kvar med kvinnan som stod där^. Jesus reste sig upp och sade till henne: "Kvinna, var är de? Har ingen dömt dig?^"   Hon svarade: "Nej, Herre." Då sade Jesus: "Inte heller jag dömer dig. Gå, och synda nu inte mer!"

Översättningen - eller den fria adaptationen snarare - avbryts vid det ställe som markerats ovan (///) och skjuter istället in ett eget tillägg: 

 När folkmassan gett sig av, stenade Jesus syndaren till döds och sade: "Även jag är en syndare. Men om lagen bara kan utövas av de som är klanderfria, vore lagen död." 

Kommentarer torde vara överflödiga, även om man återigen kan häpna över den komiska bristen på subtilitet hos den kinesiska propagandaapparaten. Man har ibland spekulerat över huruvida västerländska eliter börjar snegla beundrande på den kinesiska statens effektivitet. Kanske gäller detta även de kinesiska auktoriserade översättarna, vilka har fått i uppdrag att erbjuda “accurate and authoritative interpretations of classical doctrines to keep pace with the times.” (min kurs.) Man kan notera en tilltagande konvergens mellan öst och väst. Exempel: en nederländsk översättning (förvisso en adaptation för ungdomar) av Dantes Gudomliga komedi stryker den hemska skildringen av Mohammed, och det hörs också rop på att "befria" Lennart Hellsings böcker från deras rasistiska innehåll. Jag tar inte ställning till värderingarna som motiverar detta slags ingrepp (då har vi nämligen redan ersatt dimensionen sant/falskt med ont/gott, och det är just den senares relevans som borde debatteras). Jag konstaterar bara att de existerar och att det ser ut att vara framtidens melodi. Som motargument skulle man naturligtvis kunna hävda att originalversionerna kommer att vara tillgängliga på "nätet" - men med tanke på den oroande tendensen hos techjättarna att vika sig för tillfälliga påtryckningar måste man säga att även det känns osäkert. Då jag flyttat från en bostad till en annan har jag medan jag kånkat på lådorna förbannat min fåfänga ambition att äga ett eget bibliotek. Kalla mig paranoid och tjurskallig, men jag tycker att alternativen ter sig alltmer osäkra.  

En annan Said

Jag läser Timothy Brennans nyutkomna biografi över Edward Said, en figur som jag alltid haft en viss nästan motvillig fascination för. Said framstår som mer politisk i en traditionell mening än hans efterföljare, men också mindre politisk i en nutida mening. Mer politisk i den meningen att hans texter om t ex representationen av araber inte handlade om "sårande stereotyper" i största allmänhet utan snarare om kulturen och medias geopolitiska roll. Det fanns så att säga verkliga politiska (i sista hand militära) konflikter mellan stater, inte bara ett allmänt antagande om maktförhållanden inom ett samhälle. Mindre politisk i att han - mirabile dictu! - inte verkar ha varit villig att låta politiska ställningstaganden genomsyra hela tillvaron och förvandla humaniora till ett identitetsbaserat proxykrig med oklara realpolitiska vinster men desto klarare förluster vad gäller kärnverksamheten. Till viss del är detta en generationsfråga, men inte bara - det framgår ur Brennans bok att det i hög grad var en fråga om temperament. Några citat:

"Postcolonialism’s new wave of scholars, many of them from former colonial territories or related by birth or family name to those who were, broke into Western academic life for the first time. By the
same token, they were from a generation formed under Reagan, on the one hand, and postmodernism, on the other. From South Asia, Latin America, and the Middle East, often from well-to-do families with political connections, many migrated to the metropolitan university in part because of the openings Said had created. But once there, and feeling their newfound power, they subscribed to a “big bang” theory that no resistance to colonialism had existed before them. The idea seemed to be that one had to be a member of an oppressed racial, ethnic, or national group in order to resist imperial injustices, and an equation was drawn (one Said had always opposed) between what one knows and what one is. In a setting marked by the end of the postwar economic boom (1972) and the fall of the Berlin Wall (1989), the thematic emphases of postcolonial studies hardly corresponded to Said’s, which had to do with
the creation of new states, the petitioning of governments, and media battles in the public sphere. The motives of postcolonial studies, by contrast, might be described as a general loathing for a Western
entity vaguely dubbed 'modernity.'"

"[H]e pointed out that affirming the existence of a nonwhite 'other' is not itself an argument and certainly not a progressive one. A race, a gender—neither is the beginning or end of a person. Were one to assume that it was, the absurd corollary would be that a 'fifth-rate pamphlet and a great novel have more or less the same significance.' What matters in the end, Said argued, is 'how a work is written and how it is read'.”

"He offered a critical response to the report of the World Commission on Culture and Development (UNESCO) titled 'Our Creative Diversity,' in which he complained that for all its fine points it had not a word to say about encouraging students to think for themselves. He also faulted it for sidestepping the fundamental oddity of university education, which—flying in the face of modernism as well as theory’s supposed Copernican break with all that went before—was the need to submit to the authority of a tradition, a discipline, and scholarship."

 "The movement from paper and ink to a backlit screen meant abandoning the physicality of the text, the tedious and exacting labors of producing it, and the imaginative effort required by readers holding a book in their hands without the aid of hypertext. It was not simply nostalgia to want to hold on to the intellectual world that the older technology of writing allowed when not doing so had such disastrous consequences on the critical faculties. From essay to essay, he made the same sort of case: progressive
thinking meant preserving traditions, not destroying them."