Akademiskt

Kul med Mats Malm i Svenska Akademien, en forskare jag alltid sett som ett föredöme vad gäller grundlighet och filologisk kompetens. Jag tycker nog helt tvärtemot Karin Olsson i denna fråga. Mindre stjärnglans, färre konjunkturförfattare och fler kunniga människor med verkliga historiska perspektiv är vad som behövs för institutionen. Tråkigare, kanske. Men för tillfället är väl problemet med Svenska Akademien knappast brist på action.  

Sorgligt att Pascale Casanova gått bort, bara 59 år gammal. Hennes La République mondiale des lettres (1999) kommer nog att behålla sin ställning som ett av de mest inflytelserika litteraturvetenskapliga verken. Det framstår för mig som en modell vad gäller vetenskaplig kreativitet och förmåga att hitta en avgränsad ingång i en fråga som annars är alldeles för omfattande för att behandlas av en person. Det är också i god mening diskutabelt. Ytterst få har hållit med henne - men nästan alla har behövt förhålla sig till hennes tankar. Det är också, apropå den andra akademi jag nyss nämnde, en bok man bör läsa för att få perspektiv på Nobelpriset i litteratur. 

Främmandegörande (Viktor Sjklovskijs остранение), för oss i alla fall

T.S. Eliot beskriver ett Luciatåg (ur ett nyligen upptäckt brev från mottagandet av Nobelpriset):

"While I was shaving, at 6.45, I heard a chorus of young female voices piping a carol in the corridor; it came closer; my door burst open; and six comely young chambermaids, clad in what appeared to be white nightdresses and white stocking feet, with cardboard crowns on their heads with lighted candles in them – looking like walking birthday cakes – marched in singing. I hastily wiped the suds from my face, put on my overcoat over my underclothes, and bowed to them. They continued to sing throughout, so there was nothing to be said; but one of them held a tray with a cup of coffee and a few sweet biscuits which she held towards me, so I drank the coffee and ate the biscuit."

Ett problem med nya discipliner och gamla

Få lär väl ha missat det "Sokal Hoax 2.0" som för några dagar sedan detonerade i forskarvärlden.
En snabb kommentar till detta för att klargöra hur jag själv ställer mig till det. Vissa menar att problemet inte är politiseringen, utan de "postmoderna" kriterierna för kunskapsproduktion. Jag tycker dock inte att det är så lätt att skifta från den politisk-sociala dimensionen till att enbart resonera kring epistemologi. Det leder till ett otroligt trångsynt perspektiv på vad forskning egentligen här, och egentligen ett underkännande av all humaniora överhuvudtaget. Det måste med nödvändighet finnas forskning som baseras på intersubjektivitet och rimlighetsnormer inom en forskargemenskap snarare än otvetydig data. Dessutom tycker jag att detta synsätt bygger på en väl idealiserad på de hårda vetenskaperna. Insiders inom de fälten kan visa på många exempel på usel forskning som släpps igenom, trots att de epistemologiska hindren är mycket större (otillräckliga underlag, felaktiga slutsatser etc.). Generellt gäller naturligtvis att godtyckligheten är avsevärt mycket mindre i naturvetenskaperna eller i kvantitativa samhäellsvetenskaper. Men många som har sin utgångspunkt i de epistemologierna har svårt att inse att de begränsningar som möjliggör resultat i deras discipliner inte skulle fungera inom humaniora, och alltför ofta blir synen på vetenskaplig metod lite moraliserande ("de tillåts tycka vad som helst"). På detta finns det, som jag skrev nedan, ingen bra lösning, annat än att humanister tar ett större ansvar för de svaga epistemologiska hindren inom sina fält och att det finns en åsiktspluralism som garanterar robusta diskusisoner och hindrar att alla dras med i en tokig riktning.  
         Nej, svaret kan inte bara handla om kunskapssynen. Snarare tycks problemet uppstå i skärningspunkten mellan en relativistisk epistemologi och sociala rörelser - därför att det förstnämnda garanterar att det är svårt att säga emot och att utrymmet där en neutral diskussion skulle kunna föras blir oerhört knappt, och det sistnämnda innebär ett starkt tryck att inte kritisera, då denna kritik snarast skulle uppfattas som politisk och moralisk än intellektuell.
         Att frågor om kön, sexualitet, etnicitet och så vidare är viktiga och att de bör undersökas på universitetet är en uppfattning jag delar med författarna till lurendrejeriet, liksom med deras fiender. Rimligtvis är dessa frågor tillräckligt omfattande för att bilda utgångspunkt för egna discipliner. Men då stöter vi på nästa problem: formerandet av akademiska monokulturer vilka bildas kring en målsättning som både är intellektuell och moralisk-politisk. Man kan hävda att det vore omöjligt att göra på ett annat sätt. Att t ex genusvetenskap med nödvändighet måste baseras på föreställningen om en skillnad mellan biologiskt kön och genus - då detta är själva fältets såväl intellektuella som politiska raison d'être. Så kan det mycket väl vara. Faktum kvarstår likväl att det leder till miljöer präglade av stor åsiktsmässig konformitet (i detta fallet jämfört med den forskning om kvinnors situation som fanns eller finns inom ämnet sociologi, ett något äldre ämne som utgör en mer neutral ram för en mångfald av teorier och forskningsintressen). En slutsats av detta är också att de "allmänna" disciplinerna - typ historia, litteraturvetenskap, konstvetenskap, etc. - bör skyddas och att deras förmåga till inre mångfald och (i alla fall potentiellt) brytning mellan motstridiga åsikter bör värnas. Kanske är denna gammaldags disciplinaritet humanioras motsvarighet till ett system av "checks and balances"?
    Till viss del - men bara till viss - har vi alltså att göra med ett organisatoriskt problem, som hänger samman med specialisering som det inneboende ödet för all vetenskaplig verksamhet. Frågan blir då på vilken nivå resultaten av de olika disciplinerna konfronteras, mottas, omsätts. Man skulle ju kunna tänka sig att själva universitetet utgör en form av offentlighetsram, i likhet med det omgivande samhället: en första testinstans för den större (och betydligt mer komplexa) process genom vilken forskningsrön påverkar människor i stort. Men vittnesbörd från Storbritannien och USA ger vid handen att även denna sorts åsiktsbrytningar, i form av t ex diskussionskvällar, ibland aktivt motarbetas genom studentprotester. Att tro på universitetet som idé kräver en form av epistemologisk ödmjukhet, vilken inte alla fostras in i - och detta gäller på båda sidor om uppdelningen mellan en vetenskaplig och en humanistisk kultur. En bakomliggande fråga som är mer oroande (och alldeles för stor för att reda ut här) gäller i så fall vilka principer som styr det samtida universitetet. Vi kan fråga oss huruvida det humboldtska universitetet som just ett universitas - en samling av universellt vetande som i princip utgör en helhet - är en giltig modell idag, eller om denna gamla institution snarare muterats och kommit att styras med andra kriterier. Den gamla modellen krävde att man trodde på "sanning" - om än starkt modifierad och med speciella betoningar beroende på disciplin. Men detta var i alla fall den övergripande och uttunnade ideologi som förenade det hela. Vilka kriterier styr det nutida universitetet? Som någon påpekade lär inte mördande kritik av det slag som fuskartikelförfattarna kommit med ha någon större påverkan. De discipliner de kritiserar är trots allt mycket efterfrågade av studenterna.

Främmande språk

Ett mystiskt och intressant fenomen vad gäller den eviga frågan om franskans stumma e:n och huruvida de ska räknas som enskilda stavelser eller inte (relevant kanske framförallt i metriska sammanhang). Jag har lagt märke till att fransmännen tenderar att uttala de tyska namnen "Goethe" och "Nietzsche" enstavigt (dvs. som "Göt", "Nitsch"), utan märkbar mjuklandning i form av ett halvkvädet e , dvs. ett . Varför? Man kan tycka att deras språk genom bruket av stumma e:n har de fonetiska resurser som krävs för att producera ett tvåstavigt germanskt ord med tryck på första stavelsen. Man kan till och med tänka sig att om det hade rört sig om franska ord hade det funnits en tendens att lägga till ett helt onödigt öh-ljud bara för att underlätta övergången. Så varför sker inte det? Det måste handla om någon sorts överkompensation, där man avstår från just de resurser som det egna språket har för att rätta till ett problem, i syfte att markera att vi har att göra med ett utländskt ord, samtidigt som man därigenom feluppfattar ursprungsordets fonetik och skapar något som varken är normal franska eller tyska. Jag läste någonstans att det fanns en tendens i Österrikisk tyska att uttala (det ursprunglligen franska lånordet) Telefon med nasaliserad ändelse ("telefong"). Vi skulle då ha att göra med ett liknande fenomen. Ordet har i sin franska form (téléphone) nämligen ett e på slutet vilket gör att slutkonsonanten låter sig höras (istället för nasalljudet som hade uppstått ifall det slutat på enbart n. Uttalet "telefong" skulle då, precis som "Göt" och "Nitsch" vara ett sätt att markera ordets främmande ställning genom en överflödig (och i det enskilda fallet omotiverad) imitation av ursprungsspråkets resurser. Det skulle vara intressant att läsa en ordentlig undersökning av det härs lags fenomen. Man föreställer sig väl ofta att språken är självgående system som gladeligen assimilerar allt ffrämmande till sitt eget. Men här tycks vi alltså ha ett exempel på motsatsen: att en medvetenhet (som måste vara kulturell snarare än enbart språklig) hindrar just en sådan assimilering, till och med där det hade varit mer korrekt.

De illojala

Läser en intressant intervju med Maja Lundgren, som framstår som en mycket mer självständig och skarp individ än vad jag hade tänkt mig. Hennes ovilja att hoppa på me-too-tåget och vilja ha poäng för att ha varit tidigt ute med sin Myggor och tigrar måste inge respekt, oavsett vad man tycker om den kampanjen. Jag kanske är barnslig och bakåtsträvande, men jag kan inte uppleva det på ett annat sätt än att denna ovilja (även när det, som i det här fallet, kan tyckas finnas en saklig grund för det) är skillnaden mellan mellan litteraturen och politiken. Dvs. skillnaden mellan å ena sidan en person vars lojalitet främst gäller sin egen uppfattning eller vision, å andra sidan en person som sysslar med att spela ut krafter mot varandra, observera trupprörelser åt olika håll, fundera på det strategiska i att säga vissa saker. Något liknande - si licet parva componere magnis - erfar jag då de läser de oerhört njugga dödsrunorna över V.S. Naipaul och ser hur frustrerade folk är över att inte kunna passa in honom i olika scheman. Det mest intressanta av dessa är troligtvis den här brevväxlingen mellan Pankaj Mishra och Nikil Saval. Genomgående tycks det vara så att hans egocentriska världsbild är problematisk, att det tycks innebära att han slår för mycket åt båda hållen snarare än att (i ond tro, får man anta?) engagera sig för ett kollektiv vars brister han hade ett väldigt skarpt öga för. Det kommer fram en hel del intressanta upplysningar om kontexter i utbytet, och i ärlighetens namn måste framhållas att Pankaj Mishra till sist retirerar in i en mer balanserad värdering av författarskapet. Men grundproblemet kvarstår: att individen författaren förväntas vara sann mot sin grupp. Jag tycker om illojala författare.
     

Skeptisk historiografi

En viktig påminnelse om historisk tolkning och förklaring, ur Paul Veynes memoarer:

"Man har kallat mig provokatör och denna benämning har klistrat fast länge. Denna provokationens psykologi är något man gärna faller tillbaka på. Och det skulle inte vara mindre lätt att teckna psykologin bakom denna tro på provokationen; 20-talets borgerlighet inbillade sig att de kubistiska målarna bara ville 'chockera borgaren'. Bakom denna förenklande tolkning finner man ett yrkesrelaterat problem, den som gäller den stora mångfalden av mänskliga drivkrafter. Vi historiker gör oss ibland en alltför fattig idé om dessa: de högre ryggradsdjuren, bland dem människan, är inte bara vinststyrda och egocentriska.
         Man ser på samma sätt en uppsättning historiska fel släpas med, vilka baseras på att man genom rationalism eller intellektualism försöker återföra politiska beslut på ren beräkning. Jag höll en gång en kurs och skrev en bok om en av världshistoriens stora händelser, nämligen då en romersk kejsare, hedningen Konstantin, efter att själv ha konverterat, satte punkt för förföljelserna och förvandlade kristendomen till en erkänd religion vid sidan av hedendomen. Men omkring år 1900 tänkte man gärna att kejsaren inte handlat på det sättet på grund av en ärlig övertygelse utan genom politisk beräkning, för att få de kristna på sin sida. Men om det är sant hade denna beräkning varit synnerligen klumpig, då de kristna på den tiden endast var en liten och avskydd minoritet. Faktum är att Konstantin inte på något sätt försökte pådyvla kejsardömets andra underlydande kristendomen; hans konversion var ett rent personligt och individuellt val, men i gigantisk skala. Genom sitt exempel försökte han visa människosläktet vägen till den sanna guden. (...) Det är inte naivt att tro att en politiker, hur auktoritär och ambitiös han än var, i övrigt hade kunnat ha en ärlig religiositet och att han velat inta en stor plats i världshistorien.  
          Genom en annan snäv uppfattning om den mänskliga naturen, och genom en överdriven intellektualism, hävdar man gärna att freskerna och skulpturerna i medeltida kyrkor var 'de olärdas katekes'. Eller så kallar man den monumentaldekor som i hela romarriket hyllade den styrande kejsaren, för 'kejserlig propaganda'. Jag menar inte att dessa sätt att uttrycka sig är helt fel, men det saknas en nyans. Denna monumentaldekor var inte skapad för att dechiffreras eller läsas som man idag läser en traktat som försöker övertala vårt intellekt. Och denna lilla anakronism innebär att man misskänner en annan lob i människohjärnan, den som är mottaglig för det strålande, det sublima, för allt det som bländar - för äran.
         Trajanuskolonnen i Rom sträcker sig lika högt som ett hus med tolv eller tretton våningar. Från topp till tå är den täckt av reliefer som hyllar kejsar Trajanus krigiska ära. Men de är placerade för högt för att åskådaren ska kunna urskilja det som de föreställer. I vilket syfte är de då skulpterade? Låt oss dröja ett tag vid denna kolonn, eller ännu bättre vid dess unga tvillingsyster, Vendomekolonnen i Paris, som är en exakt imitation men vars reliefer skildrar Napoleons fälttåg istället för Trajanus. De är inte lättare att dechiffrera än de föregående: man skymtar militära scener, här och där tror man sig ana den korsikanska diktatorns berömda 'lilla hatt'. Har någon som vandrat förbi någonsin gjort anspråk på att dechiffrera mer än så? Denne ser åtminstone att det rör sig om stridsscener, vilket är tillräckligt. Men han kan beundra den enorma flit och talang, det slöseri av dekorativ rikedom som fordrades  för att inför himlens åsyn ge Kejsaren en hyllning som var honom värdig. Det man kallat propaganda var en hyllning av den kejserliga äran, ett slags liturgi, lite som mässan på latin vars text ingen eller några få lyckades dechiffrera. (...) Det intresselöst intressanta, konsten som placerats alltför högt inför himlen, verket eller åtminstone fliten hos arbetaren, eller för den delen njutningen i att uttrycka sig själv...så många saker det finns i Dasein vilka inte nämns i Sein und Zeit!" (Et dans l'éternité je ne m'ennuierai pas, 2014, s. 210-215)

På sätt och vis kan man relatera detta till ett tema jag snuddade vid senast, nämligen frågan om "critique" (i den amerikanska meningen). Det finns en förståelig tendens till skeptisk-cynisk smarthet i tolkningen av historiska företeelser, där man garderar sig mot att vara naiv och inte vill låta sig luras av fenomenen, och som går ut på att ana strategiska motiv eller maktkonstellationer bakom det som verkar vara något annat (just denna masochistiska struktur: upptäcka det hemska bakom det till synes sköna eller goda - särskilt då det gäller konsten - förtjänar ett särskilt kapitel i västerländsk mentalitetshistoria...). Men det gäller att vara skeptisk även mot sin egen skepticism.    

Ett dilemma

På ett seminarium nyligen hade jag valt några utdrag från John Henry Newmans The Idea of a University, därför att jag ville diskutera förändringar i universitetets funktion och dess roll i dag. Jag blev ganska förvånad då en av deltagarna, en outsider i sitt fält med ett horn i sidan till de dominerande teorierna inom humaniora, kände igen sina antagonisters sätt att resonera hos Newman: fokus på grupptänkande, ovilja att testa sina perspektiv mot rön från andra vetenskaper (t ex psykologi och biologi), idén om universitetet som en plats för traderande av kulturellt kapital snarare än verkligt vetande, m.m.

Detta var oväntat, eftersom Newman för min naiva blick kodats som "konservativ", men det är egentligen inte så konstigt när man tänker på det. Om konservativa söker sig till Newman för en uppfattning om universitetets viktiga roll i att förmedla ett arv och kultivera studenterna (se t ex Roger Scruton), är det också uppenbart att det endast sker därför att Newman representerar ett innehåll som gått förlorat eller åtminstone upplevs som hotat: det gamla bildningsidealet. Själva de socialiseringsformer, sätt att argumentera och använda kunskap som Newman rekommenderar kan mycket väl förbli intakta trots att själva innehållet i den kultur som ska förmedlas i grunden ändrats. Således en motsättning mellan "form" och "innehåll".    

Detta ger också några perspektiv på en nutida politisk och intellektuell skiljelinje, där politiska preferenser på ett tydligare sätt än tidigare löper längs revan mellan "de två kulturerna". Ja, i dagens sammanblandning mellan kultur, identitet och politik är det karakteristiskt att Vetenskap anses "höger" och Kultur anses "vänster", och att själva innehållet i "höger" och "vänster" förändrats så till den grad att tänkare som kan placeras politiskt på en skala från konservativa till relativt progressiva klumpas samman i det fenomen som kommit att kallas "The intellectual dark web". Skiljelinjen tycks inte primärt gälla vilka slags mål man strävar efter, hur man vill att samhället ska se ut, utan om ens anslutning till eller avståndstagande från ett visst slags tänkande. Den mycket läsvärda sidan quillette.com, exempelvis, samlar röster som har rätt lite gemensamt utöver deras opposition mot rådande ortodoxi och deras frustration över att rationella argument och rön som nåtts på experimentell väg inte tas på allvar och enbart tolkas - vanligtvis avfärdas - inom ramarna som satts av det dominerande sättet att tänka. (Det mest balanserade kritik jag läst är denna).  

Hur känner jag själv inför detta? Jag har alltid tyckt att det är orimligt att tänka sig att en litteraturinstitution enbart skulle baseras enbart på negativa och externa värden ("kritisera makten") snarare än immanenta och positiva (stärka individen på olika sätt, erbjuda ett alternativ till den kultur som annars är tillgänglig, möjliggöra imaginära resor i tid och rum). (Rita Felskis The Limits of Critique innehåller en del intressanta uppslag om detta). Ideologikritiska perspektiv har definitivt sin plats, men denna plats är (och här har jag svårt att tänka mig annat än att det stämmer överens med den kritiska teoriernas verkliga anda) marginell, bokstavligt talat. Problemet är att dessa perspektiv förvandlats till dogmer, lika mäktiga som de de en gång ersatte. Genom att inte vara falsifierbara är de rentav mindre sårbara än empiriska vetenskaper som trots deras "objektivitet" ändå präglas av ett öppet och transparent förfarande. Således tycker jag att den här utmaningen för humaniora är rätt nyttig och till vissa delar klart befogad.

Samtidigt vill jag försvara den humanistiska skråanda som det är så lätt att kritisera. Hos många av de vetenskapligt inspirerade kritikerna finns det en filosofisk analfabetism och en omedvetenhet om att saker kan vara betydligt mer komplicerade än vad det verkar, liksom överhuvudtaget en omedvetenhet om att själva skiljelinjen mellan de två kulturerna inte bara är social utan epistemologisk: vissa objekt lämpar sig att undersöka på vissa specifika sätt, vissa sätt att ställa frågor ger en viss sorts information. Dessa debatter måste tas då och då, om inte annat för att nå en uppfattning om var dessa gränser går. Vi är vana att fridlysa vissa områden från vetenskapliga förklaringar, men frågan är om inte denna process borde gå i två riktningar. På så vis skulle man också kunna bli medveten om de fall där den kritiska teorin otillbörligt inkräktat på områden som bäst hanteras av vetenskapen. (Habermas tidiga kritik av sammanblandningen av "Erkenntnisinteressen" - tekniskt/vetenskapligt, hermeneutiskt och emancipatoriskt - skulle kunna uppdateras. Där Habermas en gång i tiden pekade på hur det tekniska förnuftet invaderade domäner som bör behandlas på ett annat sätt, skulle man kanske idag behöva lägga till en möjlighet som han nog skulle haft svårt att föreställa sig, nämligen att det emancipatoriska kunskapsintresset tar över andra domäner...).  

På detta finns det kanske ingen bättre lösning. Att en utbildning i humaniora åtminstone i sina allmänna konturer kommer att likna det ideal som Newman beskrev är oundvikligt och till och med önskvärt. De färdigheter vi använder är intimt förbundna med en form av socialisering, och "kulturellt kapital" är väl egentligen bara ett annat namn för "beläsenhet". Det kan finns goda anledningar att kritisera snävheten hos det konkreta innehåll som Newman lägger in i det, men lösningen kan knappast vara en ny, och denna gång "kritisk", ortodoxi. Den kan knappast heller vara att ersätta det specifikt humanistiska sättet att tänka med modeller hämtade från de exakta vetenskaperna. Sårbarheten för dogmatiskt och kollektivt tänkande kan mycket väl vara humanioras akilleshäl, men mot detta finns inget annat skydd än att sträva efter en större ideologisk mångfald.