Sanningen om att flyga

8/10 kl. 18.45: En fruktansvärd flygresa från Baltimore till Toronto. i sitt introduktionssnack hade piloten sagt något om att "we're expecting a smooth flight", vilket var en av de sämsta prognoser jag någonsin hört. Den korta flygresan visade sig bli ett nästan aldrig upphörande inferno av turbulens, där det lilla leksaksplanet (2x2 säten i bredd) kastades fram och tillbaka och det ofta upplevdes som om det skulle slå runt helt av trycket. Jag är vanligtvis inte flygrädd, men nu var jag faktiskt oroad på riktigt. Rent rationellt vet jag förstås att turbulens inte är farligt, utan bara obehagligt, men det spelar mindre roll i sammanhanget. Och det slog mig då att det kanske bara är de omotiverat flygrädda som förstår någonting av vad det innebär att flyga, att något av flygandets fenomenologi inte avslöjar sig annars, ungefär som ångesten hos Heidegger konfronterar oss med varat.
       Det är egentligen märkligt hur lätt vi kopplar bort det oerhörda i att flyga och ser det som den mest normala sak i världen. Några gånger har det slagit mig att den helt ometaforiska "himlen" för mig ändå har kvar något av sin metafysiska resonans. Vad kan vara vackrare än att se molnen ovanifrån? Men i allmänhet går en flygresa mest ut på att koppla bort det faktum att man flyger. Man låtsas som ingenting, ser på film, inte sällan underhållande filmer som lånar en idé om det sublima från tidigare generationers vördnad inför just det rike vi i stunden övervinner (över Atlanten såg jag sedan den nya Star Wars-filmen). De flygrädda tycks ha kvar något av denna känsla av överträdelse som under antiken redan häftade vid sjöfarten (jfr. Horatius Oden, I.3, v. 21-24) och som med desto större anledning gällde den ännu inte uppfunna flygkonsten.      

Allmän adiafora XXVII

20/9 kl. 09.00: Jag snubblade över rubriken "Höger blev vänster: helt galet egentligen", och trodde att jag skulle undfägnas med den definitiva analysen av de senaste årens förskjutningar på politikens område, som varit så svåra att hänga med i, särskilt för någon med begränsad förmåga till kognitiv dissonans. Det visade sig handla om en handbollsspelare som gått från höger- till vänsterskytt.

19/9 kl. 14.00: Joe Biden ska tydligt ha yttrat följande då han var i Stockholm (enligt DN åtminstone): "Låt det inte råda något missförstånd, hos herr Putin eller andra, om att detta är okränkbart territorium. Punkt. Punkt. Punkt!". Det är uppenbart att han ville göra sitt uttalande mer emfatiskt genom att lägga till fler punkter, men det här är verkligen ett av de fall där "less is more". Kraften hos en punkt försvagas ju om det kommer någonting nytt efter den, och tre punkter betyder väl "fortsättning följer"?

14/9 kl. 13.30: Jag reagerar på att ordet "bajs" tycks bli allt vanligare i tidningstexter. Vad gäller själva anledningen till att det blivit så är det i allmänhet goda nyheter; det gläder mig att man hittar nya sätt att dra nytta av denna del av det biologiska livet som det annars talas så lite om ("Här är flugan som ska göra bajs lönsamt"; "Transplantation av bajs kan återställa tarmfloran" etc.). Så varför denna spontana reaktion? Är det bara språklig purism som får mig att tycka att man borde föredra orden "avföring" eller "exkrement"? Alla vet ju ändå vad man syftar på. Men ord refererar inte bara till ett innehåll. De har också sitt eget liv, sträcker sina rötter ner till barndomen och våra första kopplingar mellan affekter, förståelse och den orala motorik som möjliggör tal. Kanske är jag exceptionellt barnslig. När mina kompisars barn hamnat i kiss-och bajsåldern kan jag inte låta bli att i någon mån inombords skratta med, delta i den explosion av språklig glädje det innebär att flytta över det förnekade och äckliga till det öppet verbaliserade planet. En liknande motsättning upplever jag när jag ser ordet "bajs" i tidningstext, särskilt i rubriker, som ju annars är själva inbegreppet av det officiella och neutrala, där språket ska vara enbart refererande och allt det som påminner oss om en kropps relation till orden är bannlyst. Ni kanske tycker att det här är ett icke-problem, eller ett kåserande försök att vara rolig. Båda kanske stämmer, men egentligen är jag mest förvånad över att ingen annan verkar reagera. Kanske säger det något om vår nutida relation till språket.

10/9 kl. 10.00: Språkets fullkomligt vansinniga karaktär bevisas genom att det mest grundläggande, allomfattande ord som tänkas kan - nämligen att vara - nästan inte har några synonymer förutom det absurt specifika och tekniska att utgöra.

Om sombreros

Den zimbabwesiske Dambudzo Marechera var less på att bli klassad som "etnisk" författare. När han skulle motta The Guardians pris för sina berättelser, dök han upp iförd poncho och sombrero. Det slår mig att detta tilltag, som väl de flesta är böjda att tolka som en uppgörelse med etniska stereotyper, idag kanske skulle ses som en form av "kulturell appropriering". Vill ni läsa en klok och driven uppgörelse med denna villfarelse (och en hel del andra, relaterade, på köpet), läs talet som Lionel Shriver höll nyligen. (Läs också Håkan Lindgren - snart Sveriges enda nödvändiga kulturskribent - i senaste numret av Respons.)

Musiskt

Två bra synpunkter på kulturellt värde, från två musikkritiker (jag vet inte vilken betydelse det har i sammanhanget). 

Den första är från New Yorker-kritikern Alex Ross, och säger väl egentligen ingenting oväntat, men eftersom budskapet tycks ha så svårt att sjunka in kan det behöva upprepas:  

“The pop hegemony is all but complete, its superstars dominating the media and wielding the economic might of tycoons. They live full time in the unreal realm of the mega-rich, yet they hide behind a folksy façade, wolfing down pizza at the Oscars and cheering sports teams from VIP boxes… Opera, dance, poetry and the literary novel are still called 'elitist', despite the fact that the world’s real power has little use for them. The old hierarchy of high and low has become a sham: pop is the ruling party.”

Det andra, från Sofia Lilly Jönsson, en kritiker och oberoende röst på SvD som jag uppskattar väldigt mycket. Hennes diskussion om klassisk musik, kulturella hierarkier och att "lajva överklass" tycker jag är mycket klargörande. Hon lyckas säga betydligt mer om det verkliga förhållandet än de förstelnade antaganden från 90-talets cultural studies som okritiskt förs vidare.    

Så läs och ta in. Budskapet gäller framförallt de popkritiker som fortfarande inbillar sig att de slår underifrån när de i verkligheten rider på en skoningslös juggernaut.    

Vårt behov av Molière

”Att älska Molière, det är att i sig själv äga en garanti mot en hel del brister, mot många tankemässiga risker och fel. Framför allt innebär det att inte älska det som är oförenligt med Molière, allt som var motsatt honom i hans tid, och allt som han skulle finna svåruthärdligt i vår egen. Att älska Molière, det är att för alltid vara botad från, inte det låga och skändliga hyckleriet, men från fanatismen, intoleransen och den typen av stelhet, från det som får en att förbanna och fördöma [...] Att älska Molière, det är att vara skyddad från, och på tusen mils avstånd från denna kalla, torra och grymma politiska fanatism, som inte skrattar, som känner medlemmarna av sin sekt, och som under förevändning av puritanism finner ett sätt att förstelna och kombinera allas harm, att i en förbittrad lära kombinera alla tiders hat, hämndkänslor och jakobinism. Å andra sidan innebär det att inte vara mindre avlägsen från dessa fadda och tröga själar som vid ondskans åsyn varken förmår uppröras eller hata...”

(Sainte-Beuve, Nouveaux lundis, 13/7 1863, min kursiv)        

Kreativ förstörelse

Det verkade som om man alltmer började enas om att saker inte stod rätt till. Sen dyker Björn Wiman upp och river av ett treackordsriff på ett trött ideologem som vid det här laget är tillräckligt gammalt för att dess faktiska konsekvenser ska kunna utvärderas: kunskap är oviktigt, eftersom svenska skolbarn lär sig självförtroende och kreativitet istället. Förutom att detta med kreativiteten troligtvis inte alls stämmer, tycker jag att det är märkligt att han inte stannade upp när han såg rubriken och tänkte efter. Svenska barn lär sig inte kunskap utan självkänsla. Dröj vid det ett tag, och tänk på vad det egentligen betyder. Någon med asbra självförtroende men noll koll, en skön lirare som inte vet ett skit men inte heller vet att han inte vet - låter inte det som en hyfsat vedervärdig människa? Med viss rätt kritiserar dagens feminister män för att "killgissa", att ta för mycket plats och att uttala sig om saker de egentligen vet något om, helt enkelt för att de har lite för bra självförtroende. Björn Wimans skola är i så fall en veritabel verkstad för en killgissande generation. Tack och lov finns det kloka människor som Jenny Maria Nilsson och Karin Pihl.

Det chauvinistiskt fördummande hos Wiman et consortes framstår tydligt man när man läser Fokus utmärkta reportage om de nyanlända och den svenska skolan. De synpunkter som kommer fram förvånar mig inte det minsta. Här en syrisk mamma: "Jag förstår inte varför skolan i Sverige måste vara så lätt...Jag vet inte vad det beror på, om det är samhället, kulturen. [...] Vissa saker i den svenska skolan är bra och vi föräldrar lär oss mycket av det. Omsorgen, att eleverna inte behöver vara rädda för läraren. Men det akademiska är för dåligt!". Det går liksom inte att komma ifrån. Frågan är vem som tjänar på att vi dröjer kvar i falska dikotomier. Att många förlorar på det är i varje fall uppenbart.  

Det sista museet

Jag är nog inte ensam om känslan att inte varit inbjuden till det möte där det slutgiltigt slogs fast att kulturens främsta uppgift är att smickra ens identitet. Det är egentligen märkligt att en så inskränkt människo- och kultursyn till synes helt oproblematiskt accepterats av stora delar av Kultursverige. Som litteraturhistoriker häpnar jag över hur förvrängt bilden av kulturella influenser uppfattas, och som lärare förbluffas jag över hur en bild av hur en så förenklad bild av interaktionen mellan konstverk och läsare/åskådare kunnat få så stor spridning. Det görs så många antaganden som helt enkelt inte stämmer överens med vare sig min kunskap eller mina erfarenheter. Och, naturligtvis, inte heller med min människosyn och min i vid mening politiska hållning. (Vissa skulle säga att det finns en direkt relation mellan dessa faktorer, och närmare besett skulle debatten kunna ta sin början med att diskutera den relativa vikt man vill tillskriva egna erfarenheter, intellektuell insikt, kunskapsinhämtning och identitet).   

     Därför är jag glad att Johan Lundberg tagit sig an den identitetspolitiska kulturpolitiken i en bok som visserligen är smäcker men ändå tillåter en mer grundlig utredning än tidningsspalternas snabba positioneringar. Den är i stort sett skriven utan Johan Lundbergs typiska syrligheter och personpåhopp. Det är ett viktigt ämne som behandlas och det vore tråkigt om hans synpunkter viftades bort som resultatet av problem med matsmältningen. Det sista museet rör sig mellan en mer övergripande diskussion av två förhållningssätt till kulturen (en kosmopolitisk-upplysningsmässig, och en romantisk-nationalistisk) och en genomgång av de senaste årens kulturpolitiska direktiv och trender inom kulturförvaltning. Som man kan ana intas en central plats av Miljöpartiets kulturskrivelse från härom året, det kanske mest systematiska försök som gjorts att förvandla ett identitetspolitiskt tänkande till kulturpolitiska direktiv. Man kan inte låta bli att tänka på bokens timing. När nu miljöpartiet befinner sig i turbulens, till stor del som ett resultat av deras identitetspolitiska relativism, är det inte utan att man undrar över om de tendenser Johan Lundberg beskriver ändå befinner sig i någon sorts reträtt. Det återstår att se. I vilket fall som helst lär väl den kulturpolitiska diskussionen fortsätta, och det kan den gärna få göra utifrån Det sista museet, som ställer en hel del frågor på sin spets och på så vis bildar ett utmärkt diskussionsunderlag.   

     Det finns en del att anmärka på. Invändningar kan i synnerhet resas mot den ytliga framställningen av Upplysningen och Förromantiken. Denna uppdelning är naturligtvis tänkt att vara schematisk, just för att få syn på vilken konst- och människosyn den nutida kulturpolitiken egentligen bygger på, och som sådan gör den sitt jobb. Men jag undrar också om inte en lite mer noggrann historieskrivning på denna punkt hade erbjudit vissa insikter i det problem som boken behandlar. Det är ju uppenbarligen så, vilket Lundberg egentligen vet, att universalitetsspråken hos den franskklassiska estetiken och upplysningen var dogmatiska, såtillvida att man inte överhuvudtaget tog på allvar de kulturella uttryck som inte stämde överens med en gång för alla fastslagna måttstockar. Även Shakespeare sågs ju länge som barbarisk av fransmännen. Den verkliga historien är betydligt mer dialektisk: utvidgningen av universalitetsanspråken till att även gälla exempelvis mexikanska konsthantverk har nämligen inte kommit av sig själv utan är till stor del ett resultat av upproret mot den franskklassiska normen. Den store skurken i Lundbergs bok, Johann Gottfried Herder, har ju gjort mer än många andra för att det ska vara möjligt att tala om världskultur i dessa universella termer. Så även om den franskklassiska traditionen och den aristoteliska poetiken rymmer potentialen till en universell kultursyn, är den likafullt beroende av modifikationer som måste komma från någon annanstans, genom att någon utvidgar vad som räknas till konsten. Denna historia saknas i Lundbergs framställning, och denna utvidgning har åtminstone delvis varit resultatet av (i någon mening) identitetspolitik. 

      Att erkänna detta innebär å andra sidan inte att man helhjärtat ansluter sig till uppfattningen att det inte finns något annat än identitetsmässiga särintressen, och en central uppgift för framtiden är att sitta rätt i båten, att vara medveten om frågans komplexitet men hålla fast vid den kosmopolitiska och, som Lundberg skriver, "transgressiva" potentialen hos kultur. Jag tror att många av dessa problem skulle kunna framställas som skillnaden mellan ett i-sig och ett för-sig. Utan tvekan har kritikerna en del på fötterna när de påpekar hur en viss grupps normer (i-sig) fortplantats genom kulturen. Skillnaden är att denna grupp sällan gjort detta till en del av den egna självförståelsen (för-sig), på det sätt som de nutida aktörerna förväntas tänka på sig själva som i första hand medlemmar av det och det kollektivet. Även om jag tycker att det kan finnas anledning att belysa vissa blinda fläckar, måste inte det enda valet bestå i en fullskalig övergång till ett kulturliv organiserat utifrån rent klichémässiga uppfattningar om social identitet. En situation där folk för-sig tänker på sig själva som representanter för det och det kollektivet, snarare än som individer som i mötet med konsten kan få perspektiv på det annorlunda och därigenom på sig själva, är djupast sett en situation där kulturens potential helt försvunnit. Man kan ge postkoloniala och andra kritiker rätt i vissa frågor utan att därför vilja kasta ut barnet med badvattnet och ansluta sig till en konst- och människouppfattning som inte bara är löjeväckande platt, utan också har rätt motbjudande implikationer. 

      En fråga som Lundberg delvis berör, men som han hade kunnat lägga mer tid på, är motsättningen mellan presentism och historicism. Den tycks mig mer avgörande än motsättningen mellan en allmän kanon och identitetspolitik, en fråga som leder till så många låsningar. Jag tror att många av de debatter vi har idag skulle tjäna på att betraktas ur denna synvinkel. John Guillory har skrivit förtjänstfullt om hur identitetspolitiken utmanar i en form av imaginary politics, vilket ska förstås med image som bakgrund. Man utgår från en bild av exempelvis ett lands etniska sammansättning i nutiden och tänker sig sedan att exempelvis ett urval av verk på en kurslitteraturlista el dyl ska återspegla denna, att samtliga grupper ska representeras. Låt oss säga att jag håller en kurs i medeltida litteratur och identitetspolitikern (i det här fallet i en feminists skepnad) klagar på mitt urval: jag har inte åstadkommit en jämn könsfördelning. Men en sådan invändning underskattar ju faktiskt vidden av könsförtrycket på medeltiden. Det är inte så att vi har en stor paj av litterära verk, där ungefär hälften av dem blivit marginaliserade p g a en patriarkal historieskrivning - den betydligt mer bittra sanningen är att männen till stor del haft pajen för sig själva, medan kvinnorna tvingats utföra andra sysslor än att skriva böcker. I fallet litteratur är det ju tydligt att marginaliseringen redan sker vid själva tillgången till utbildning och möjligheten att överhuvudtaget producera böcker. Vad som verkar irrationellt idag hade sin mycket enkla sociala förklaring förut. Med detta är naturligtvis inte sagt att t ex de kvinnliga författarskap som finns inte bör tas med (därför att urval på basis av litterärt värde kan vara just irrationella), eller att man bör låta bli att ta med denna maktdimension då man förklarar den socialhistoriska bakgrund som gör att materialet ser ut som det gör. Men det är långtifrån självklart att det givna målet består i en imaginär dubblering av samtiden, om man inte vill åstadkomma detta på bekostnad av en inblick i de processer som marginaliserat kvinnor och som gjort att ett sådant ojämlikt urval skulle te sig ytterst märkligt i en kurs om samtidslitteratur. Jag tror att få skulle tycka att det vore ett pris värt att betala.      

        Därför kan jag också tycka att varningsskyltar, "trigger warnings" och så vidare, är ett mindre problem än vad det ofta framställs som. Det är inte så märkligt om en del av kulturarvet har blivit främmande och att institutioner eller förlag kan behöva distansera sig från det genom någon form av betryggande paratext, och detta alternativ är i varje fall helt klart att föredra framför att helt sonika rensa ut misshagliga kulturobjekt och låtsas att de aldrig existerat. Till det endimensionella i den identitetspolitiska kultursynen hör ju också en tämligen osofistikerad syn på kulturkonsumenten som en sorts vax som stämplas med kulturobjektets sigill, en enkel modell för sändare och mottagare som en stor del av det senaste århundradets undersökningar av "läsarens medskapande av texten" effektivt gendrivit. Den kreativitet som man annars gärna tillskriver konsumenternas umgänge med diverse masskulturella produkter tycks helt upphöra då vi har att göra med det förflutna. Om till exempel sexistiska hiphoptexter kan "räddas" på detta sätt borde det rimligtvis gälla även högkulturella artefakter.  

      Man kommer säkert att säga att Lundberg attackerar halmgubbar. En sådan reaktion är kanske förståelig från sofistikerade intellektuella vilka ser det som sin uppgift att nyansera och komplicera. Men någonstans måste också intellektuella ta ansvar för den praktiska konsekvensen av sina tankar, i synnerhet när de driver en så aktivistisk agenda. När teoretiserandet ska översättas till någonting gripbart och inlemmas i den administrativa logiken skapas sällsamma monster, och vi får ställningstaganden som närmast tycks vara uppfunna av motståndarna i syfte att misskreditera. Om inte Behrang Miri existerade skulle högern vara tvungen att uppfinna honom. Frågor om maktordning och kultur är nämligen rätt så komplicerade saker, i synnerhet om man har ett historiskt perspektiv. I praktiken blir det lätt en sorts "politik för analfabeter": det krävs föga mer än ögon att se med för att börja sortera människor efter kön och hudfärg. Personligen jag kan inte låta bli att tycka att en effekt av det senaste årtiondets uppvisningar i denna typ av plumpes Denken är att låta ointresserade och okunniga människor utan nyfikenhet bestämma över dem som besitter nämnda egenskaper. Att ansluta sig till (någon form) av identitetspolitik kan ske på en dag. Att lära sig latin, arabiska eller sätta sig in i det tidigmoderna Europas ekonomiska historia kräver åtminstone ett par år. Småborgerligt sätt att resonera, kan man kanske tycka. Men det kan knappast vara folks ärliga mening att ersätta kunskapssökande (utan förutbestämd utgång) med en dogmatisk ideologi. Jag tror att många känner frustration över att surt förvärvad kompetens väger så lätt i förhållande till opportunistiska trosbekännelser. Att en sådan frustration enligt reglerna för den här diskussionen endast kan tolkas som ett försvar för privilegier (som vit, man, hetero etc.) gör nog inte så lite för att öka densamma.    

       En fråga som Johan Lundberg delvis berör, och som intresserar mig då mitt nya forskningsprojekt till stor del handlar om det, är hur den faktiska interaktionen mellan kulturella uttryck historiskt sett ut, och hur denna skiljer sig från vad hur dessa kulturella identiteter delas upp i nuläget. Lundberg tar exemplet med den tidiga hiphopmusiken, där en DJ som Afrika Bambaata byggde "Planet Rock" på samplingar från Kraftwerk. Den tyska gruppen hade byggt sin estetik på ett specifikt tyskt arv, från expressionismen och Fritz Lang, för att ge uttryck åt den tyska teknokratiska efterkrigsmentaliteten. Deras elektroniska rytmer kunde dock mottas av unga i Bronx, som såg kopplingen mellan deras elektroniska musik och deras "eget" arv från James Brown och andra. Exemplet är knappast unikt i världshistorien. Snarare kan de flesta kulturella uttryck ses som uppbyggda av skilda strata hämtade från när och fjärran - kulturell hybriditet är inbyggd i själva konstverket. Insikten bör lära oss hur svårt det är att göra kulturella uttryck till en grupps egendom, och få folk att inse att "kulturell appropriering" har varit det naturliga för samtliga grupper genom historien, ja, troligtvis det som hindrat dem från att stagnera. Vissa inbillar sig att det är deras uppgift att slå vakt om dessa gränser mellan kulturer. Förutom att detta knappast är möjligt, är det en högst tvivelaktig målsättning. En progressiv hållning vore här snarare att visa på de mekanismer som förtränger eller tystar denna hybriditet - som när man i historieskrivningen gjort grekerna till ett slags autoktont mirakel, när de helt klart byggde vidare på drag från de främreasiatiska civilisationerna, eller då man tonat ned kulturinteraktionerna runt Medelhavet för att framställa Dante som uteslutande italiensk, när han lånade mycket av sina hinsidesvisioner från den muslimska traditionen. Att istället resa nya murar mellan grupperna väcker frågan vad man ska göra med sådana konstverk - liksom detta synsätt i förlängningen väcker frågan vad man ska göra med de människor som vill bestämma över sig själva och inte spela en på förhand given roll i ett föregivet homogent kollektiv.
      Ja, någonstans borde jag väl sluta. Jag hade tänkt att jag skulle göra en rättvis recension av boken, men det blev mest mina egna reflektioner i alla fall. Ett slutomdöme kan jag visserligen kosta på mig: denna lilla bok är viktig, och jag tycker att alla, i synnerhet de ideologiska motståndarna, ska släppa sina ryggmärgsreflexer och ta ställning till vad som faktiskt står i den. Jag tror nämligen att de strategiska positioneringarna har fått människor att ställa upp på ett synsätt som de inte är beredda att dra de fulla konsekvenserna av.