Kulturellt inkorrekt

Fint av Johan Croneman ("att avsky melodifestivalen tolkas som folkförakt") att som nästan enda medieröst i gruppmobbarsverige orka ta upp denna fråga. Däremot tror jag inte att han har rätt när han spinner vidare och spekulerar om orsakerna till att det förhåller sig så. Den korrelation mellan intresset för melodifestivalen och det deprimerande världsläget som han målar upp är knappast övertygande. I själva verket bevittnar vi, eller lever i,  resultatet av en trend som pågått mycket länge och drivits fram av just de människor som brukar vilja att kulturen ska "ta ställning". Ni kanske tycker annorlunda, men jag har svårt att se det på något annat sätt. Här följer i varje fall mina upplevelser av den andliga fysionomins utveckling under 00- och 10-tal, i all deras anekdotiska glans:
      En gång drogs jag till vänsterkretsar för att de var de enda som intresserade sig för kultur, vilket jag på den tiden (ytligt) definierade som motsatsen till det kommersiella. Adorno och Frankfurtskolan utgör det kanske mest typiska uttrycket för denna sorts "kulturvänster", och jag slukade följaktligen deras texter förbehållslöst. Men ganska tidigt såg jag något helt annat hos vänstern. Jag kommer ihåg när jag bodde på korridor på radikala Smålands nation, där gravallvarliga politiska diskussioner hörde till vardagen. Samma människor som gärna tog till brösttoner tycktes helt släppa sin dröm om något bättre för att kasta bort timmar av sina dygn på usla tv-serier och (tror jag) melodifestivalen. Åtminstone minns jag att jag senare kunde häpna över hur "alternativa" människor på Möllevången faktiskt tittade på melodifestivalen, kanske till en början under någon sorts ironisk täckmantel, och ofta kryddat med lite tyckande om eventuella politiska aspekter av spektaklet. I samma veva blev frågan om identitet större än den någonsin varit, samtidigt som tidningarna blev tunnare och i sin panikartade reaktion på det nya medielandskapet bestämde sig för att en udda kombination av (kulturell) inställsamhet och (politisk-moraliska) anklagelser skulle ge kultursidorna "relevans". Att melodifestivalen nu följs ivrigt av en massa människor som kunde göra bättre saker hänger rimligtvis samman med denna utveckling, som pågått bra mycket längre än exempelvis kriget i Syrien. Om man väger in denna bakgrund framstår Cronemans förklaring som tämligen långsökt.
      Nyligen skrev en annan DN-skribent, Johan Hilton, om värdet av att vara pretentiös i en tid av högerpopulism. Det enda jag saknade i texten var en ärlig påminnelse om att populism idag lika gärna kan komma från den s.k. vänstern, som snart överträffar sina motståndare i antiintellektualism och bildningshat.     Därför ger jag gärna mina tips för ett blivande pretto, de råd jag skulle ge mitt tonårsbarn om jag hade ett. Det politiska utfallet av dessa tekniker bryr jag mig särskilt inte mycket om; vad det handlar om är att hålla vid liv en plattform där sådana överläggningar överhuvudtaget är meningsfulla. Man skulle kunna kalla det en handbok i kulturell och intellektuell hygien, om inte ordet hade konnotationer som lätt feltolkas.
 
1. Utgå ifrån att vissa saker faktiskt är bättre/mer värdefulla/sannare/intressantare än andra, eller att det i varje fall är så världen framträder. 

2. Läs/se/lyssna på gammal och ny litteratur/film/musik i olika genrer, skaffa dig en så universell måttstock som möjligt. Använd den för att själv kunna ta ställning till vad som är bra och dåligt, vad det är värt att lägga sin tid på.

3. Läs fördjupande reportage och historia, och diskutera med andra för att få ett grepp om världen och politiken. Försök att bilda dig ett omdöme utifrån det och strunta helt i vad folk säger på Facebook och Twitter. Ställ ordentliga motfrågor till det slängiga tyckandet.

4. När politiska modeord (t. ex. mansplaining) dyker upp, gräv fram den analytiska kärna de äger och utvärdera den sakligt, men skynda dig, för de förvanskas snart av medielogiken och kommer att betyda allt och inget. Om du bedömer att begreppet är viktigt, försvara det mot dess förvanskning av just de människor som det är frestande att se som nyttiga idioter.

5. Sträva efter en kritisk kosmopolitism. Sverige, inklusive dess imaginära Atlantaxel, är inte världens centrum. Lär dig att se det provinsiella i det föregivet centrala. Skaffa dig en bekantskap med andra språk, kulturer och samhällen. Jämför här och där, ta fasta på det som är värdefullt. Hämta måttstockar från andra ställen när de saknas på hemmaplan.

6. Inta som normalläge en likgiltig inställning till det som gaphalsarna skriker om, även då det sägs vara för en god sak (eller i synnerhet det fallet - det är då lättare att dras med). Sträva rent generellt efter det som är bäst/mest värdefullt/sannast/intressantast snarare än att vara på rätt sida om ett streck som andra har dragit upp.

7. Försök att vara hygglig, överseende, hjälpsam. Du kommer trots detta att göra dig själv ganska illa omtyckt...      

Oxenstierna remixed

Ur ett missöde i arbetet med min Oxenstiernautgåva föddes en märklig tingest. På grund av slarv från min sida var texten tvungen att sättas om, och blankrader läggas in manuellt. Jag började därför skriva ner alla de verser som ska följas av blankrader. Först då jag kommit en bit in i verket insåg jag att mina utdrag bildade en rätt fascinerande dikt. Vanligtvis är jag inte så road av experiment av den här typen, men jag måste säga att resultatet bitvis blivit extraordinärt: en trollbindande natursymbolisk-hermetisk dikt på orimmade alexandriner. Skämt åsido tycker jag att det är intressant hur väl den illustrerar membra poetae disjecta-tanken: att poesi känns igen även om de enskilda raderna tas ur sitt sammanhang. Åtminstone gällde det för dikten under Oxenstiernas tid. Här följer några utdrag ur denna häpnadsväckande tour de force:  

I.

Det samma hjärta än, så väl som samma järn

Ser morgonrodnans glans ännu Er middag pryda

Med upptåg, skämt och skratt och glädjens fria ljud

Och går på Tronen opp från hennes understöd

Och varen hälsade ur djupet av vår grav

II.

Och svalkar dansen blott och ej dess ro fördröjer

Ger hennes rodnad skäl och den förlåtlig gör

Dess enda nöje är det nöjet som hon minns

Han tryckte mot mitt bröst sin åttiåra hjässa

Är lika ljuvligt glömd, som hon var menlöst njuten

Men kröna dig med ax och sjunga Ceres ära

Du skapar på en gång, fullkomnar och bereder

III.

I morgonrodnans gull ser blandas kvällens strålar

Den värld hon skapt, att där sin rikdom sammandraga

Som på Naturens Tron emottog Snillets Spira

Med liors rustning väckt, är innan dagen skådat

Ser Månan uddas än förr’n det sin bärgning lider

Han mödan trogen var; han nu av henne lönas

Blott öppen till hans grav och sluten för hans skörd

Han gav en blick igen, och jorden skördar födde

Den enda Han begär och människan kan giva

 IV,

De ljud I älskat förr av Eder vänligt höras,

Ditt Snille för sin dikt, din ömhet för sitt hjärta

Vars möjlighet och stund han ägt och underlåtit

Hans Skugga följa Dig och av din lycka fägnas

Ditt skal, med lättad tyngd, men ej din kärna krossas

V.

Den dyrkande Bramin mot Solens uppgång tänder

Förbyts i spetsars nät och i ett flor försvinner

Bär ömsom fridens vinst och dödens sändebud

Det var din lågas eld som tände Snillets opp

Hans kärlek och hans ed, förnyad alla dar

Tar honom lyckligt mot i stunden av hans fall

Den tillflykt han dig ger: min famn och dessa grenar

VI.

Och hoppet gror på nytt när hon dess fyllnad skådar

Du lyftes i mitt sköt att bägges ursprung skåda

En enda rörelse utav din godhets vilja

Den krona sommarn nyss på hennes hjässa släckt

I vårens hand ännu vill skåda höstens frukter

I vård av slutna skal en oljig kärna bär

För våren kläda sig i grönskans första dräkt

Att kläda snarans knut som väntar luftens Här

I tystnad väntar blott på sin förvandlingsdag

VII.

Och härjat deras skrud och trampat deras kransar

I härmade Klimat, ett flyttat Fosterland

Du sällan i din frukt en mognad sötma sluter

Omsider Hymen går att kröna deras hopp

Förvandlas hoppets bön i tacksamhetens Sånger

Den samma skådeplats där gåvan blev beskärd

Och dömer vad de ment, men ej vad de förstå

I lika nära band av dyrkan och behov

Från aftonsolens bädd till morgonrodnans Tron

Av ödemarkens rymd skall vinna nya land

Där intet gräs var fällt och ingen kärve skuren

"Tillgänglighet"

Det här tyckte jag var en ganska tokig text. Det är frestande att raljera, men jag ska försöka lägga band på de impulserna eftersom jag tycker att den principiella diskussionen är så viktig. Jag tror nämligen att den här texten illustrerar den märkliga betydelseglidningen hos ordet "tillgänglighet", ett av administrationssveriges allra fluffigaste (vilket inte vill säga lite).

Museer har, som jag ser det, uppgiften att tillgängliggöra det innehåll de står för, genom pedagogik, kanske genom att bjuda in skolklasser och liknande. Och lokaler ska rent fysiskt vara tillgängliga, till exempel ha ramper för rullstolar och hiss. Men sen? Vad artikelförfattaren glömmer bort är att det finns (eller brukade finnas) institutioner som har till uppgift att tillgängliggöra sådant som folk annars är utestängda från. Skolor brukade de heta (numera med det viktiga tillägget "fungerande"). Där kan förhoppningsvis något av det som i artikeln beskrivs som "kulturellt kapital" (gäsp...) spridas till fler än de som har det hemifrån. Utfallet är osäkert. Vissa kommer att ta med sig något, andra ingenting alls, och vissa kommer att ha goda möjligheter att tillgodogöra sig detta men ändå välja att göra något annat. Det sistnämnda har jag svårt att se som problematiskt. Folk gör olika val, och ju fler kulturer (och med detta menar jag snarare subkulturer än etniska gruppers dito) som ryms i ett samhälle, desto större blir rimligtvis differentieringen mellan de olika institutionerna. Institutionerna kan knappast ha till uppgift att ändra på sitt innehåll för att tillmötesgå en publik vars sammansättning och önskemål man bara kan föreställa sig genom förminskande klichéer, eller sikta på den minsta gemensamma nämnaren. Det är då de sviker sitt uppdrag, när de anpassar sitt utbud till människor som inte är intresserade av det de har att erbjuda. Det verkar ibland vara den rådande logiken: "folk läser inte böcker? Låt oss bygga en klättervägg så att vi kan locka dit en helt annan publik än den som är intresserade av kärnverksamheten!" - "Folk går i alldeles för låg utsträckning på museum. Låt oss" - för att ta ett exempel från artikeln - "förvandla entrén till ett soppkök!" Man kan i förbifarten notera att kritik om "bristande tillgänglighet" ofta uppfattas som kommande från vänster. Rör det sig då om samma vänster som klagar på hur en ekonomisk logik genomsyrar precis allt? Jag blir förvirrad.

Kulturkonsumtionens sociologi missar några viktiga saker. Framförallt leder den lätt till att man tror att de som skolats in i hög- respektive populärkultur rör sig lika lätt i sina respektive vatten. Så är inte fallet. Folk tycker om konst, mer avancerad litteratur med mera just därför att den inte enbart följer behovstillfredsställelsens logik. När jag går på museum vill jag såklart vara med om någonting som behagar mig. Men jag vill samtidigt bli utmanad och överraskad. Blir jag enbart det senare kommer jag kanske att tycka att jag hade kunnat göra av med min lediga tid på ett bättre sätt; blir jag enbart det förstnämnda är det kanske värt tiden, men en känsla av att det trots allt inte var så minnesvärt är svår att skaka av sig. Därför har jag så svårt att förstå kulturpopulism, från "höger" såväl från "vänster". När medelklassen i Lund klagar på konsthallen, kan jag kanske hålla med om att några av dess utställningar var överteoretiska och interna (dvs. de behagar mig inte), men jag tror att alternativet är värre (dvs. det riskerar att i längden bli fritt från överraskningar, dvs. ointressant). Den här lilla glipan av estetisk autonomi och förmåga att tala till något annan del av oss än de färdigpaketerade föreställningarna om vår identitet står i motsats till "tillgänglighet", åtminstone så länge detta är vad man lägger in i ordet.

Det finns en punkt i artikeln som jag håller med om, och det är att det fria inträdet till större delen kommer att utnyttjas av en medelklass, som inte har något vidare behov av sådana förmåner. Värdet av fritt inträde kan således diskuteras. Men det symboliska värdet av att göra det gratis att titta på konst kan å andra sidan ses som viktigt. Där någonstans upphör vad som rimligtvis kan förväntas av en institution. Och där börjar det som individen får stå för - själva intresset.      

Anakronism

Jag har under hösten försökt publicera en vetenskaplig artikel och fick tillbaka texten med en hel del anmärkningar. Det är helt i sin ordning; även om man bör anstränga sig att göra korrekturläsarens uppgift så lätt som möjligt är det svårt att inte använda denne som en sorts kontrollinstans. Jag tillhör heller inte den typ av skribent som bråkar med redaktörer utan jag brukar i princip acceptera deras förslag på ändringar så länge de inte bygger på något avgörande missförstånd. Men en anmärkning som jag fick denna gång kom mig att fundera på normer för akademiskt skrivande, och deras epistemologiska underbyggnad. Jag hade på ett ställe beskrivit den inom den romantiska lyriken vanliga oppositionen mellan ”inspirerat skådande och depressivt utslocknande”. Detta ordval ville granskaren att jag skulle ersätta med ett ”mindre anakronistiskt”. Min första reaktion var ”varför?”.

     Även om jag kan se den stilistiska anmärkningens relativa berättigande, baserad på ren språklig instinkt, ställer jag mig frågande till ett principiellt ställningstagande mot anakronismen. På sätt och vis är ju den litteraturhistoriska kommentaren alltid anakronistisk, tidsmässigt ”etisk” och inte ”emisk”, dvs. den hämtar material till sitt metaspråk från en annan tid än det beskrivna objektets. Skulle man hävda en sådan princip i alla lägen skulle det vara omöjligt att bedriva kulturhistorisk forskning. Metaspråkets tidsmässiga avstånd till primärtextens märks naturligtvis på alla nivåer (ingen har någonsin hävdat att bara de ord som fortfarande finns kvar med någorlunda stabil betydelse skulle kunna bilda utgångspunkt för att beskriva ett textobjekt från äldre tider, vilket för övrigt i så fall fick lov att vara författat på samma språk). Samtidigt är det vissa begrepp som ställs i centrum: i det här fallet ”depressiv” som även om jag inte gör en stor grej av det, och det bara förekommer som ett epitet i förbifarten, likväl bildar en mötesplats för historiskt distinkta språkskikt och livsvärldar på ett sätt som inte kan sägas gälla allmänna särdrag gällande exempelvis stavning, syntax, retoriska konventioner etc. Och det var väl meningen med det hela; epitet är en utmärkt arena för att låta det främmande och det bekanta mötas.      

      ”Depressiv”/”depression” är visserligen typisk samtidsvenska, och dessa känslolägen skulle helt klart ha beskrivits på ett annat sätt med 1820-talets vokabulär (”mjältsjuka”?). Och delvis kan man få intrycket att vi gränsar till den typ av anakronistiska och i regel helt värdelösa ”förklaringar” som låter läkarvetenskapens nutida horisont belysa företeelser i det förflutna (helgonen led egentligen av anorexia etc.). Sådana förklaringar torde beteckna den absoluta slutpunkten i ”etisk” tolkning.

Samtidigt är poängen, som jag ser det, att vi vet lika lite om ”depression” som 1820-talets männsikor visste om ”mjältsjuka”. Givet förstås att vi inte tolkar ordet alltför bokstavligt. Om klinisk depression vet vi onekligen avgjort mer än vad man gjorde förr; vi kan med viss framgång manipulera hjärnan genom elchocker, medicin osv. Men liksom ”mjältsjukan” används ”depression” idag i vanligt tal och syftar då knappast på ett klinisk tillstånd, utan ett emotionellt läge (följden av den förlust av proportioner som i sista hand säkert går att härleda till det s k terapisamhället. Jfr ”tenta-ångest”, ”söndags-ångest” etc.). ”Depressivt” så som jag använde det i detta fall är alltså inte en klinisk diagnos utan gestikulerar helt enkelt i riktning mot en grupp av mentala tillstånd som vi i dagligt tal slumpar samman på det sättet. Vad vore ”emiskt” respektive ”etiskt” i detta sammanhang? Naturligtvis kunde man tänka sig att den romantiska bottenpositionen beskrevs med diktarnas eget synsätt, som en förlust av inspirationen, osv. Det vore att låta metatexten smälta samman med primärtexten. Om detta gjordes konsekvent skulle jag göra mig skyldig till det fel som agerar Skylla till anakronismens Charybdis: arkaismen, den eviga risken när man försöker lägga sig nära objektet eller då man parafraserar med otillräcklig egen insats (och som för övrigt bildar den absoluta, inverterade analogin till style indirect libre i berättande prosa). Men framför allt skulle en intressant dialektik gå förlorad. Visst kan man väl introducera en glipa mellan romantikernas självframställning och en mer neutral grund, den som (otillräckligt) beskrivs av varje epoks emotionella och psykologiska vokabulär? På så vis blir bruket av ordet ”depressivt” inte ett ställningstagande för den nutida läkarvetenskapen (och framför allt inte för att dess terminologi när den överförs till vardagen skulle sitta inne på någon särskild begreppslig skärpa); den blir en konstellation som låter oss peka ut brister i såväl romantikernas självförståelse som i dagens vokabulär men likväl  i riktning mot något som ändå är sig ganska likt. Och kanske är något sådant enda utvägen ur en situation som hur man än gör är dömd att vara anakronistisk.

     Just det här fallet tyckte jag inte var särskilt betydelsefullt och jag gick utan knot med på att ändra mitt ordval till ett mer neutralt. Det var heller inte rätt forum att ta upp denna principiella diskussion (som om den här bloggen vore mer lämplig….), vilken ju mer jag tänker på det berör nästan alla viktiga frågor inom texttolkning.

Allmän adiafora XXV

3/12 kl. 10.00: Egennamn: hos föreläsare som börjar närma sig pensionsåldern lägger jag ofta märke till en egenhet. Det rör sig om personer vid god vigör, intellektuellt åtminstone, snarare säkrare som föredragshållare än sina yngre kolleger, och det de framför är korrekt och bra i allt förutom i en liten detalj: egennamn blandas oundvikligen samman. Om föredraget handlar om Diderot och Rousseau kommer dessa namn ofelbart att någon gång längs vägen blandas samman. Auditoriet förstår i regel att det är precis det som skett, och en åhörares försök  att rätta till de måste bygga på att denne verkligen är en vän av ordning eller möjligen att man är rädd att någon annan ska missförstå det hela (subjektet som inte vet - i pedagogiska sammanhang förekommer en sådan paranoid projektion, lite som en inverterad variant av Lacans "store andre". paranoian ligger i antagandet om bokstavlig, icke-pragamatisk läsning) : "Och då Diderot hade skrivit Émile....", "Rousseaus Jakob fatalisten skulle inte publiceras förrän efter hans död..." etc.
Jag spekulerar i varför en så uppenbar sammanblandning kan ske i en av allt att döma välfungerande hjärna. Kanske ska svaret sökas i egennamnens särskilda ställning i språket. Här ger jag mig in på ett forskningsfält som jag inte kan någonting om alls, och knappast har tid att sätta mig in i, men sak samma: armchair linguistics har länge varit min huvudsakliga fritidssyssla. Det måste helt enkelt bero på att egennamn visserligen kan ha en fristående lexikal mening ("Rousseau" och "Diderot" skulle helt klart höra till dem) men att den är mycket svagare än hos ord som "sten" eller "multiplikationstabell". Naturligtvis skulle alla ord i ett språk kunna heta något helt annat (i princip) men vad gäller egennamn är det särskilt sant - "dopet" har skett nyss. Förklara gärna hur detta hänger samman med kognitiva mekanismer och den mänskliga hjärnans förändring någon gång efter 60.      

25/11 kl. 20.00: En liberal hermeneutik: Jag läste i Albert Thibaudets Les idées politiques de la France (1934) följande reflektioner över liberalismen:

"Av de idéer som behandlats här finns det enda som inte medför några sekterister, ja, som av sin natur motsätter sig sektens väsen: det är liberalismen. I idéernas gemenskap intar liberalismen den plats som tillfaller, eller snarare den plats som borde tillfalla, Quai Wilsons Genève i Nationernas förbund. Medan var och en av dessa idéer reser sig inifrån med sina anspråk och sitt monopol, så fattar den liberala andan - vilken är nödvändig för den politiska kritiken - idén utifrån, i den reella gemenskap som den formar med de andra. En normal politisk idé, kraftfull och orubblig, är en andlig nation, på samma sätt som en nation är en historisk idé, och det finns en idéernas imperialism på samma sätt som en nationernas.
    Politiska idéer utesluter liberalismen, och när de är vid makten undertrycker de den: så sker hos fascismen och bolsjevismen. Alltsedan skräckväldet, och till och med under de första åren av det andra kungadömet, har Frankrike inte vetat av en sådan total frånvaro av liberalism. Idag är alla länder hotade av den. Frankrike är på det hela taget den enda stora kontinentalnationen på den Gamla Kontinenten där en genomsnittlig liberalism hållits vid liv. Diktaturen har blivit det normala tillståndet i Europa och i Asien: man träder in i den då man kliver av Kehlbron och man förblir i den ända till Stilla havet.
Genom själva sin position är den politiska kritiken liberal, men denna liberalism hos kritikern innebär två möjliga hållningar.
   Antingen kommer han att militant kämpa för liberalismen, det vill säga för de samhälleliga omständigheter som gör hans kritik möjlig. Han kommer att försvara den mot dess fiender. Han kommer att bannlysa de politiska idéer som inte respekterar spelets regler. Antingen i det yttre eller i det inre kommer han att bekämpa de anti-liberala och diktatoriska idéerna: statsdiktaturen eller proletariatets diktatur.
   Eller så kommer han att praktisera en fullständig liberalism, som inte begär att få något tillbaka. Han kommer att hålla de diktatoriska systemen för idéer de facto, som kanske förklaras genom nödvändigheten, och inför vilka en annan idé är möjlig än förkastandet. Han kommer att lägga märke till att diktaturerna uppstått i de europeiska nationerna med utgångspunkt i ett tillstånd av olycka, förtvivlan och revolutionär kris, och att de aldrig utgjort styrelsesätt hos ett belåtet folk. Han kommer att vara rädd att en militant liberalism, en liberalism på export så att säga, medför ett visst mått av fariseism. Han kommer att notera att det i England alltid funnits ett visst släktskap mellan fariseism och liberalism (se Macaulay), och i högre grad än hos sin granne kommer han att försöka urskilja denna släktskap i sitt eget medvetande. Han kommer att förstå att hans liberalism är vansklig, och vid behov kommer han att vara liberal i förhållande till denna. De anti-liberala idéerna är idéer som alla andra. Låt oss inte glömma att de enda två stora liberala nationerna på den Gamla Kontinenten, England och Frankrike, och de viktigaste av de små liberala nationerna, Belgien och Holland, också är de huvudsakliga, och till och med (om man lägger till Italien) de enda kolonialnationerna; att deras liberalism knappast utsträcks till att gälla deras koloniala undersåtar, och att det just precis är en fransk och en engelsk författare som skapat Tartuffe och Pecksniff. Liberalismen har alltid varit en lära för egendomsägare, vilkas insikt hänger samman med deras rikedom, men som korpen säger hos Leconte de Lisle:

si vous n'aviez mangé de deux jours seulement
on verait ce que vaut votre raisonnement

(om ni inte hade ätit på bara två dar/
skulle man få se vad ert resonemang egentligen är värt)

Den första av dessa kritikerns liberalismer är en resonabel liberalism, den andra varianten är en hyperbol liberalism. Bägge två kan försvaras, och sofistiken kommer att förse var och en med enkla vapen för att reducera den andra till något absurt. På egen risk väljer jag den andra av dem, mindre till följd av dilettantism än till följd av blygsamhet.
   I idéernas gemenskap kommer denna liberalism att begränsa sig till att blott erbjuda en kontaktyta, en plats för samexistens mellan idéer som inte bara är olika utan också fientliga, ja, som är varandras dödsfiender. Hans kanot på Lac Léman liknar den hos roddaren som måste föra över vargen, geten och kålhuvudet, och som inte kan ta med sig fler än en i taget. För honom handlar det om att inte på den ena eller andra stranden lämna kvar de två som kommer att slita varandra i stycken. Det är bekant att det finns en lösning...." (min övers.)

Några förtydliganden kan vara på sin plats. När Thibaudet skriver att "den politiska kritiken med nödvändighet är liberal" utgår det från hans definition av "den politiska kritiken" som studiet av de politiska idéerna, vilken han menar måste bygga på en förståelse av dem inifrån. Liberalismen blir här den hållning som innebär möjligheten att förhålla sig till mångfald, snarare än att bygga upp system som förklarar hela samhället och där fientliga synpunkter kan placeras in. Jag tycker att Thibaudets synsätt är högst tänkvärt, och som hållning berömvärd. Samtidigt kan man naturligtvis fråga sig om det var rätt ståndpunkt år 1934, och om inte snarare en "militant liberalism" av Churchills typ hade varit klokare...men det säger något generellt om liberalismen, som liksom alltid tycks vara trängd mellan radikaler och reaktionärer vilka förenas i sitt antagande att om alla bara tänkte som dem, skulle allt fixa sig.

          

Allmän adiafora XXIV

15/10 kl. 16.45: Det är alltid nyttigt, och kanske betryggande (om än bara på premissen att framtiden inte kommer att vara fullständigt skild från vad som typiskt sett varit fallet i det förflutna) att återvända till gamla texter och få lite perspektiv på sånt som tycks häpnadsväckande i nutiden. Så till exempel hoppade jag till lite när jag läste första meningen i Matthew Arnolds Culture and Anarchy (1869): "The disparagers of culture make its motive curiosity...it is valued as either out of sheer vanity and ignorance, or else as an engine of social and class distinction, separating its holder, like a badge or title, from other people who have not got it." Det tycks alltså inte ha hänt så mycket sen dess, förutom möjligen att dessa disparagers är fler och mer högljudda, och att de tror sig ha gjort viktiga upptäckter, vilket de alltså inte har.  Arnolds bok är för övrigt ett bra exempel på en bok som alla tror att de har läst (jag trodde det också) men som förtjänar ett noggrant studium och går att läsa på många andra sätt än den vrångbild den ofta reduceras till. 
      Samma känsla av déjà vu hade jag när jag, mest av en slump, läste en gammal artikel av René Wellek, "The Attack on Literature", skriven 1971. Det var riktigt uppfriskande att se de stora likheterna mellan då och nu. Wellek svarar här på den "attack mot litteraturen" som lanserades på flera fronter vid den tidpunkten, och som alla har rätt klara analogier idag: 1) förkastandet av litteraturen överhuvudtaget som väsentligen reaktionär och som bärare av sociala privilegier 2) förkastandet av litteraturen som väsentligen lögnaktig, motiverat av en radikal misstro mot språket 3) litteraturen förklaras vara en övergående form i utvecklingen av mänskliga kommunikationsteknologier 4) en attack på idén om konst genom utvecklingen av koncepttekniker, ready-mades, datagenerad skrift etc 5) en attack på själva idén om kvalitetslitteratur till förmån för "para-litteratur", populärlitteratur etc. Dessa kan enligt Wellek alla bemötas ganska enkelt: 1) genom historisk undersökning, som visar att litteraturen minst lika ofta varit en progressiv faktor i den historiska utvecklingen, 2) med invändningen att detta synsätt lika mycket drabbar människan som talande varelse snarare än att utgöra en specifik attack på litteraturen 3) genom siffror över utgivning av böcker, vilken knappast tycks avta trots konkurrens från andra media, samt 4 och 5) med invändningen att dessa sätt att kritisera litteraturen knappast kommer undan frågan om kvalitet: det finns lyckade och misslyckade konstexperiment och det finns bra och dålig populärlitteratur. Själva det kvalitativa begreppet "litteratur" och vad som ska räknas till det kortsluts inte så enkelt som vi tror, eftersom det inte är en logiskt bestämd kategori, utan en social och pragmatisk. Enda sättet att bestämma över dess gränser består i att ha en levande litterär kultur, och det är nog där skon klämmer snarare än i någon metafysisk eller teknologisk kris för litteraturen som sådan. Det vore alltså bättre att ha viss tilltro till att människor alltid kommer att producera litteratur i någon form och istället koncentrera oss på den väsentliga uppgiften att upprätthålla en  litterär kultur, vilket i det stora hela är likadant nuförtiden som på Welleks tid, eller när som helst i historien för den delen. Förvisso passar Wellek på att varna för "the new barbarism, the know-nothingism, the mindless repudiation of the past in favor of so-called 'relevance' etc" ("The Attack on Literature" i The Attack on Literature and other Essays, s. 18), men vid det här laget borde det stå klart att den typen av barbari inte har något nytt över sig alls. Faktum är att ingenting är så gammalt, och så tråkigt.            

5/11 kl. 11.30: René Girard död. De Stora Franska Filosoferna från denna tid har naturligtvis dött de allra flesta. Samtidigt känns det som om Girard var mer av ett unikum. Det kan såklart debatteras. Var inte t ex Derrida en minst lika originell tänkare? Jo. Men med Girard har man känslan av att han inte tillhörde något specifikt moment, utan att han lyckades karva ut sin nisch, obekymrad av att delta i något politiskt-kulturellt avantgarde, att han bara följde sig själv och gav uttryck åt de åsikter, ibland impopulära sådana, som han leddes till av förnuftsskäl. Det finns något tilltalande i att han trots sin allmänna amatörism sällan framstår som en oansvarig eklektiker. De spridda dragen från litteraturanalys, antropologi, religionsvetenskap m.m. står alla i en tjänst hos en väldigt konkret och i stora drag övertygande vision av tillvaron. Att denna kan rendera den bortgångne hyllningar från vänster såväl som höger tycker jag vittnar om hans integritet.

10/11 kl. 12.00: Otium litteratum i svensk litteratur. Målet för min önskan har numera ett tjusigt latinskt namn, otium litteratum, "den lärda fritiden", som Cicero kallade det och vars tradition under senare sekler har utforskats förträffligt av Marc Fumaroli. Naturligtvis var det i Rom, och i senare tider, ett privilegium för ytterst få. Men som svar på Wallace Stevens' fråga "What to do? How to live?" förtjänar det att tas på allvar. Som man vet kan en idyll bara vara uthärdlig om den lyckas sammanföra lugnet med ett minimum av rörelse. Den lärda fritiden, där man ständigt arbetar och ständigt kommer framåt, samtidigt som det yttre livet präglas av ett minimum av rörelse, kombinerar de centrifugala och centripetala krafterna på ett oöverträffat sätt. När jag nu sitter med min kommentar till Oxenstiernas Skördarne kommer jag på att denna dikt nog innehåller ett av de mest tilltalande exemplen på denna hållning i svensk litteratur. Det är i den åttonde sången, där Oxenstierna beskriver hur den engelska trädgården ska inrättas, och som exempel tar sin vän von Carlsons egendom Mälby i Södermanland. Carlsons trädgård tjänar som ett exempel på den goda smaken, men den ger oss inte bara en instruktion i estetik, utan också i en livsstil. Efter att ha gått igenom de allmänna principerna och gett målande beskrivningar av vissa enstaka dekorativa inslag i trädgården, skiftar Oxenstierna till en annan sorts byggnader:

Till stillare behag och fredligare löjen,
Jag ville helga än, du Vänskap! åt ditt namn
Et Tempel, undangjömt i skuggans djupsta famn.
Så sällan eftersökt och lika sällan funnit,
Som du, från pragten skildt och utan konst som du,
Des prydnad skulle själv beskriva dig ännu.

Carlson hade uppdragit åt Ehrensvärd att rita ett vänskapens tempel, baserat på Theseustemplet i Athen (eller vad som ansågs vara ett tempel till Theseus; det rör sig om vad som nu är känt som Hephaistontemplet). Men i anslutning till detta låter han också bygga upp en "Vishetens hydda":

Innom din enslighet, likväl en enda hydda
Blir uprest af dig själf at Visheten beskydda.
Du samlar där den skatt oss jordens möda skänkt,
Hvad häfderna förtäljt, hvad vetenskapen tänkt;
och vill, i deras lugn för hopen glad at döljas,
Se Philosophen där utaf de skrifter följas
I hvilka minnet gjömdt för menskans tidehvarf
Ärfarenhetens rön och sanningarnas arf:
Med Newton och Homer af Snillet ömsom buren
Igenom rymderne af Digten och Naturen,
Och mellan seklerne ledsagad af des sken,
Inbyggare af Rom och Ferney och Athen.
Låt, Vänskap! detta hägn utmed ditt egit byggas.
Om ej uti din famn, hvar skall den Vise tryggas?    

Ett vackert vittnesmål om livsvärden i den gustavianska kulturen, som vid denna tid (1796) var på utdöende.
Oxenstierna underlåter inte att slänga in några kängor mot de revolutionära tendenser som spridit sig med franska revolutionen, och som enligt honom framställde herrgårdarnas ägare som grymma barbarer. Och denna kultur skulle snart gå under, åtminstone i sin starka form. Den spänning mellan tjänst i staten (negotium) och tillbakadragandet till en fritid med värdighet (otium) som ger denna hållning dess kraft (och som skapar mycket av känsloladdningen bakom Oxenstiernas dikt, ofta feltolkad som enbart nostalgi och längtan till barndomen), är inte aktuell för 1800-talets poeter.
   

Allmän adiafora XXIII

31/7 kl. 21.00: Jag var tidig med avtryckarfingret när det gällde biblioteksdebatten, som snabbt utvecklades till något mycket stort. Förutom att biblioteken tillhör de saker som får mig att sträcka mig efter revolvern, är det naturligtvis också en symbolfråga, ett slags lackmustest för många andra saker. Och då menar jag inte primärt vår inställning till intellektuell verksamhet, utan något så enkelt som folks förmåga att visa hänsyn till andra. Det uttrycks bra i det här lite försenade bidraget av Magnus Edlund. Han tar upp flera viktiga frågor, som jag tycker diskuteras alldeles för lite. Kanske för att de känns tråkiga och man helst önskar att de inte skulle vara nödvändiga att ta upp. Det här är i alla fall värt att citera:

"Den så kallade tysthetsnormen handlar nämligen inte om tysthet, den handlar om hänsyn. 'Var inte en idiot'-normen. 'Låt inte dina barn förstöra för andra'-normen. Att säga 'Kan du vara lite tyst, är du snäll' är inte en kränkning av någon form av rättighet överhuvudtaget, utan en påminnelse om att hen är en del av ett samhälle, en social gemenskap med skyldigheter som sträcker sig utanför den egna personen, ja till och med utanför den egna familjen. Sällan har behovet av sådana påminnelser varit större än i dag. Oavsett ålder." (min kursiv -  jag gillar det preciserandet!)

    En annan viktig observation han gör är att de som ställer till stök mycket väl vet att de inte får göra det de gör. Det är inte, som generalsekreteraren för Bibliotekens riksförbund Niklas Lindberg verkar tro, en fråga om olika normer, utan om regelverk som möjliggör samvaro överhuvud. Det handlar om att det alltid kommer att finnas folk som tycker om att överskrida det praktiska och lite småtråkiga regler som finns. Om inte de som getts den ofta otacksamma men nödvändiga uppgiften att se till så att det blir bäst för de allra flesta, upplever att ledningen backar upp dem har vi en institution med problem. Observationen kan med lätthet utsträckas till skolan, en annan institution där ett fegt och opportunistiskt ledarskap med dimmiga begrepp om sin egen funktion orsakar stor skada.    
       Under debatten sades det med rätta att frågan om ordning på biblioteken inte var en höger/vänsterfråga. Kanske ska man utvidga observationen en aning: att visa hänsyn till andra är inte en höger/vänsterfråga. Kanske borde det vara en vänsterfråga; jag minns i alla fall att vissa vänstermänniskor brukade betrakta sin politik som en följd av den moraliska satsen att man ska vara snäll mot folk, medan de tyckte att högern stod för en vräkig här-kommer-jag-individualism. I vilket fall som helst har inte vänstern - eller vad man nu ska kalla dem - valt den vinkeln. De bör då besinna det exempel som Edlund tar upp: två föräldrar som i tidningen Vi i Vasastan vädrar sin kränkthet över att deras barn blivit tystade på biblioteket.

14/8 kl. 15.00: Bra rutet om P1-morgons nya fäblesse för ytliga nyheter. Även om jag tycker att programmet på det stora hela gör ett utmärkt jobb är de här tendenserna klart besvärande. Det är i allmänhet rätt nedslående att se hur "mest lästa"-listan på DN vanligtvis toppas av någon pseudonyhet, och det är lätt att se hur även public service känner sig lockade att servera denna målgrupp.
I förbifarten kan jag notera att "Södertörn" för vissa kommit att bli symbolen för ytliga kulturteoretiskt inspirerade utspel. Men de bör påminna sig om att samma högskola faktiskt har en utmärkt filosofisk miljö som är allt annat än ytlig. Och det händer att dess företrädare ger sig ut i offentligheten för att nyansera just den här typen av frågor.

16/8 kl. 10.30: Sapere aude. Jag bläddrade lite i Horatius' epistlar och snubblade över denna sats, vilken som bekant gjorts till upplysningens valspråk genom Kants Vad är upplysning? Men hur ska den översättas? "Våga veta", "ha mod att bruka ditt förstånd" ligger nära till hands, men de återger inte betydelsen hos Horatius. Denna lilla filologiska detalj öppnar egentligen stora vidder och knepiga frågor om vad vi egentligen menar med upplysning. Att göra "våga veta" till upplysningens nyckelord skulle nämligen innebära möjligen att identifiera detta vetande med exempelvis kunskap om den yttre naturens verkningar, dvs. det naturvetenskapliga-tekniska vetandet, snarare än den politiska och moraliska myndighet som Kant beskrev. Den exakta relationen mellan dessa "hårda" och "mjuka" varianter av upplysning är en knivig fråga som jag inte tänker gå in på. Det enda jag ska säga - vilket betraktat som ett isolerat faktum kan vara ganska betydelselöst - är att Horatius' ord är avgjort "mjukt", i meningen personligt och moraliskt. Detta i enlighet med den terapeutiska snarare än teoretiska inriktningen hos den romerska filosofin.

                                                         ...ni
posces ante diem librum cum lumine, si non
intendes animum studiis et rebus honestis
invidia vel amore vigil torquebere. Nam cur,
quae laedunt oculum, festinas demere, siquid
est animum, differs curandi tempus in annum?
Dimidium facti, qui coepit, habet; sapere aude,
incipe.   (Epistulae I.2. v. 34-41)

om du inte innan dagens ankomst tagit fram boken och ett ljus, om du inte vänder ditt sinne mot studier och hederliga saker, kommer du vakande att vridas av avundsjuka och kärlek. Ty varför, när du ju skyndar dig att avlägsna det som sticker i ditt öga, skjuter du upp ögonblicket att ta itu med det till nästa år, då det gäller själen? Ett påbörjat arbete är klart till hälften. Våga vara vis, sätt igång.

En rimlig översättning av Horatius' ord är alltså "våga vara vis/klok" (som också valts i Budé-utgåvans franska översättning, "sage"). Det handlar väsentligen om att få makt över sina egna själsrörelser, att inte förhålla sig passivt till sina passioner (avundsjuka och kärlek i det här fallet) och inte låta en insikt i det rätta sättet att leva sjunka undan när vardagen tar vid. Man kan hävda att detta är upplysning, i någon mening av ordet, men vi riskerar då att göra upplysning till en transhistorisk kategori utan nödvändig relation till det politiska projektet eller till naturvetenskapen. Det intressanta är väl snarare i vilken mån detta försök till reform av personligheten fortfarande spelar med när vi talar om upplysning.