Allmän adiafora XV

16/1 kl. 14.30: Om betoningen av "korv stroganoff" och vad det kan lära oss om många andra saker, till exempel och framför allt poesi: En tidig, i viss mån traumatisk situation, upplyste mig om skillnaden mellan vad jag ser som en form av intelligens och en av de många skepnader dess motsats kan anta - den förstnämnda egenskapen tillskriver jag naturligtvis, i det här fallet åtminstone, mig själv. I Ludvika kunde man få, som svar på frågan vad skolbespisningen serverade, svaret: "Kórv stroganoff", med stark accent på första stavelsen. Jag opponerade mig mot detta; hemma hos oss hade man alltid sagt "korv stróganóff", med betoning på första stavelsen och ordet i sin helhet formande två lätt melodiska jamber. Detta har naturligtvis än så länge ingenting med intelligens att göra, utan bara med social bakgrund. Nej, intelligensen tillkommer genom att jag kunde argumentera för min uppfattning om den korrekta betoningen, inte för att "det bara är bönder som säger så" (vilket jag själv fick höra när jag uttalade "kaviar" som "kavjar" och inte som "ka-vi-ar"). Resonemanget gick ungefär som följer: om man uttalar ordet "kórv stroganoff" framstår en "stroganoff" som en rätt (eller snarare en "form" i stil med "pudding", "gratäng" och andra sådana beteckningar för matgenrer snarare än enskilda recept) som kan vara gjord på korv (men också på biff, t ex). Resultatet är att egennamnet förvandlas till ett substantiv genom att betoningen framhäver materialet, när det är tillagningssättet som ska framhävas, och dess uppfinnare, eller åtminstone personen som gett namn åt rätten. I sig är detta en förståelig omvandling: man kan t ex tänka sig en restaurangbesökare som beställer en "stroganoff", förutsatt att menyn inte innehåller både biff- och korvvarianten, vill säga. Men faktum kvarstår att ordets logik inte är densamma som den bakom t ex "korvgryta" - där det ter sig helt logiskt att betona den avgörande ingrediensen. Nej, den logik som spökar bakom ordet och som bara märks genom betoningen motsvarar "korv (tillagad à la) Stroganoff". Så det så.

20/2 kl. 19.00: Det fenomen som kallas ödets ironi är troligtvis inte ett resultat av illvilliga makters inblandning, utan en konsekvens av en alltför tydlig karaktär - ironin blir synlig först mot den bakgrunden, men använder sig inte av andra verktyg än dem som ödet kan ha i beredskap för vem som helst. Och ändå: om man vill uppnå ett liv som kan kallas kanske inte "lyckligt" men "lyckat", som en komposition kan vara det, är det något man måste akta sig för, genom att hålla sig till en sund sakernas mitt där ingenting kan ge upphov till en alltför stor diskrepans mellan vilja och realitet. Den klassiska komedin visdom handlar för det mesta om det här: komedins huvudperson är en karaktär - dvs. på något sätt extrem - , de andra - särskilt det slätstrukna paret som bör få varandra på slutet - representerar mitten.

9/4 kl. 22.30: Per Adam Wallmarks Handen (1803, 1807) har ända sedan romantikerna räknats som det mest misslyckade och skrattretande exemplet på gustaviansk lärodiktning, och efter dem har i stort sett ingen läst dikten. Den har på sitt sätt en kitschig charm, men som fallet inte sällan är med den här typen av litteraturhistorisk marginalia är förordet intressantare än själva dikten. Det är framför allt intressant att lyssna på hur Wallmark funderar över sitt val av ämne. Han har valt att skriva en dikt om den mänskliga handen, eller snarare om de underverk den kan utföra: konst, arkitektur, tekniska uppfinningar osv. Helt apropå vecklar han in sig i konstiga resonemang och föregriper invändingar som nog bara funnits i hans eget huvud: "jag trodde mig även böra utesluta känslans föremål, dels emedan handen dervid endast spelar en mechanisk rôle, dels, och i synnerhet, emedan hvarenda allusion på handen, som verktyg åt känslan, oundvikligen väckt andra, som skadat den allvarsamma verkan jag eftersträvade. Det är sant, att handen länar sin tjenst åt de ädlaste sinnesrörelser: åt välgörandet, i den skärf den räcker åt nöden: åt vänskapen och kärleken, i deras högtidliga handslag. Men det är äfven lika sant, att Handen länar sig åt de mest förnedrande brott."

Något om språk och politik

I Frankrike äger en debatt rum om hur adjektiven ska böjas, då man har velat revidera den gamla (nåja, från 1600-talet) regeln som säger att när flera substantiv ska ges en adjektivisk bestämning, kommer förekomsten av ett maskulint substantiv att övertrumfa den feminina. Exempel: "Les garcons et les filles sont blancs" - "pojkarna och flickorna är vita". Här kommer ordet "flickorna" närmast adjektivet men ges ändå en maskulin bestämning. Alternativet som presenteras är den regel som gäller för latin och grekiska och som för den delen tycks varit mest i bruk i fornfranskan, nämligen att pluraladjektivets genus ska följa det substantiv som ligger närmast. I det fallet skulle meningen se ut som följer: "Les garcons et les filles sont blanches". Det finns väl inte särskilt mycket att invända mot denna nya regel, som ju tycks mer lätthanterlig än den andra. Reformförslaget motiveras givetvis politiskt. Naturligtvis har regelns införande något att göra med synen på mäns och kvinnors relativa status. När de första akademisterna bestämde sig för regeln motiverades det uttryckligen med mannens överlägsenhet, som borde återspeglas i språket. Det är såklart irriterande.

Vad jag ställer mig mer frågande till är det eventuella resultatet av en ändring. Leder en regel som "maskulinum vinner över femininum", som i miniatyrform representerar underordningens fundament, nödvändigtvis till att samma relationer cementeras? Det är en annan fråga, och för att komma underfund med hur det ligger till krävs en annan typ av undersökning. Det bedrivs en hel del sådan forskning, och av det lilla jag vet verkar man inte ha nått något definitiv slutsats. Varken total universalism eller relativism verkar vara ett alternativ för lingvisterna, som visserligen kan peka på hur vissa saker - t ex kategoriseringen av färger - bestäms av språket, medan annat verkar tämligen oberoende. Ofta blandas symbolfrågan samman med frågan om påverkan på tänkandet i en sorts urvattnad strukturalism som tas för given och aldrig riktigt undersöks, och som därför är ännu mer absolut. Att "man" säger "man" när man menar folk i största allmänhet är möjligen en symbol på något, men jag tror att det är fullt möjligt att behandla alla lika även med ett sådant språk. Jag tror att det tillhör den mänskliga hjärnan att kunna reflektera över språket, distansera sig från det, använda dess koder på ett kreativt sätt. I litteraturen om inte i största allmänhet.

Jag tänkte på de här frågorna nyligen då jag läste George Orwells essä "Politics and the English language". När det gäller relationen mellan språk och värld är det naturligtvis inte så enkelt att man kan förändra världen bara genom att ändra sättet vi talar om den, men det är väl heller inte så att alternativet är total uppgivenhet inför språkvanor som ska få växa fram spontant. Jag tycker att Orwells synsätt är rimligt: att dåligt språk hindrar en från att tänka, och att detta naturligtvis har politiska implikationer. Det verkar också vara så att de sakerna som är lättast att påverka - och möjligen de som påverkar oss mest, t ex genom media - inte riktigt har att göra med språket som abstrakt system utan hur vi använder det. Kriget mot klichéer, döda metaforer, ideologiskt nyspråk ("svenskfientlighet") eller ord som förlorar allt konkret innehåll för att bara symbolisera det goda eller det onda ("demokrati", "fascism") - där är det lätt att se ens ansvar som språkanvändare. Det är också något som är varje medborgare förfogar över som talande, lyssnande, skrivande och läsande varelse, och inte de reglerande akademierna.

Att våga vara tråkig

I dag skriver DN-krönikören Hanna Fahl om fenomenet "dance your PhD", där disputerade uppmanas att göra en danstolkning av innehållet i sin avhandling för att på så vis nå ut till en bredare publik. Detta anser hon vara något som skulle råda bot på forskarvärldens stängdhet och elitism. Jag vet inte vad jag ska säga.
Länge har jag funderat på det här generella fenomenet, inte minst när jag ser SVT:s Babel och försöker komma underfund med vad jag egentligen känner inför tendensen att göra allting så förbannat tokroligt. Kan inte saker och ting bara få vara intressant? är min vanliga reaktion. Det är för övrigt ett misstag att tro att "roligt" och "intressant" är varandras motsatser. För någon månad sen såg jag Horace Engdahl och Stig Larsson i Babel-soffan: två rätt så roliga personer - faktiskt betydligt mer roliga, charmiga och underhållande än de juvenila putslustigheter och förenklingar mot bättre vetande som Daniel Sjölin och (jag anar påtryckningar uppifrån) SVT (fast stryk "mot bättre vetande" här) tror att de måste komma med.
Man måste också fråga sig vilken bild man gör sig av det "folk" man vill nå ut till. Själv hyser jag - det kanske är en yrkessjukdom - övertygelsen att de flesta människor kan och kanske skulle vilja lära sig saker och ting, men av olika anledningar inte kommit dithän. Jag har också den grundläggande inställningen att man bör närma sig både människor och kunskap med respekt. Man måste visa varför ämnet är viktigt, och också tala till personen som någon som faktiskt har ett intresse av och förmåga att ta till sig det man säger. Att komponera en fridans baserad p å min avhandling må (högst tillfälligt) bryta ner vissa sociala barriärer, men det har ingenting överhuvudtaget med kunskap att göra.
De här reflektionerna har mycket att göra med vad jag själv upplevt som student och när jag sedan själv undervisat. Av föreläsare begärde jag engagemang, kunskap, vältalighet. Om de sedan var genuint roliga var det en bonus. Det fanns också lärare som hade gått in för att vara någon slags underhållare eller till varje pris försökte närma sig studenternas livsvärld (eller snarare deras klichébild av hur studenternas livsvärld såg ut), istället för att förutsätta att studenten var villig att ändra sig. Det såg man igenom och blev besviken.
I klassrummet kan man inte hålla på och förlöjliga de saker som man själv haft förmånen att få syssla med. Studenterna blir besvikna, och det elitistiska försvinner inte alls genom sådana manövrar. Studenterna ser fortfarande någon som har någonting som de själva inte har - enda skillnaden är att denne låtsas att det han har inte är värt någonting, trots att han eller hon lagt ner åtskilligt arbete på att få det. Det ger lite samma intryck som när rika människor säger att pengar inte gör en lycklig.
Vad sedan gäller öppenhet mot omvärlden håller jag med. Sådant var också betydligt vanligare förr, då folkbildningstanken var levande. Fler forskare borde skriva pedagogiskt och journalistiskt, hålla öppna föreläsningar och dylikt. Om inte annat skulle deras stil må bra av det. Men det är inte samma sak som att säga att "vi bör uppmuntra mer trams i forskarvärlden" - den är tillräckligt tramsig redan, tro mig.
Snarare bör vi slå vakt om ett av de få utrymmen i samhället där man tar saker och ting på allvar, och där man utgår från att människor inte bara är på jakt efter underhållning. Skrattet kommer att komma av sig själv.

Allmän adiafora XIV

1/10 kl. 15.00: Den nye akademiledamoten Tomas Riad vet jag inte särskilt mycket om, men tycker att det känns helt rätt med en språkvetare snarare än en till författare/litteraturvetare. Dels för att akademiens uppgift inte bara är att utse Nobelprisvinnare, utan att arbeta med svenska språket, men också för att det blivit lite väl homogent om t ex Aris Fioretos blivit invald. Ett märkligt sammanträffande är att jag fick höra namnet Riad för första gången i somras, då jag på en poesifestival i Slovenien vågade mig fram för att prata med Jacques Roubaud. Han sade sig ha närvarat vid Riads utläggningar om metrik i Paris och höjde honom till skyarna. Jag hade aldrig hört (det inte särdeles svenskklingande) namnet innan och misstänkte faktiskt att Roubaud hade blandat ihop någonting. Icke sa Nicke. Det var jag som hade fått något om bakfoten.

4/10 kl. 13.00: Jag hittade en kul intervju med Maurice Sendak, som har författat den bok som lämnade djupast intryck på mig som barn, dvs. när jag var sa pass liten att jag inte kunde läsa själv. Han är ju känd nuförtiden: sa som ordet "hipster" används idag skulle det inte förvåna mig alls om han blev utnämnd till alla hipsters barnboksförfattare. Desto mer uppfriskande att läsa en intervju med en barnboksförfattare som är så frispråkig, vild och bitter. Och det är naturligtvis bara möjligt att respektera en sådan om de har hans inställning: "I refuse to lie to children. I refuse to cater to the bullshit of innocence." Några valda personangrepp: "Salman Rushdie: "That flaccid fuckhead. He was detestable. I called up the Ayatollah, nobody knows that." Roald Dahl: "The cruelty in his books is off-putting. Scary guy. I know he's very popular but what's nice about this guy? He's dead, that's what's nice about him."

6/10 kl. 12.55: Jag bad att få lämna latinföreläsningen fem minuter tidigare under förevändning att jag inte bara gillade antik litteratur utan även moderna grejer, och inte ville missa nobelpriset i litteratur. Vi har läst Catullus de senaste veckorna och det ar naturligt att i det sammanhanget fundera över begrepp som "tidlös", "klassiker", historicitet och mänsklig natur. Några minuter senare satt jag i rummet som litteraturvetenskapen hade ordnat for ändamålet och såg tillkännagivandet av Tomas Tranströmers pris. Var det inte Tranströmer som i sin minnesbok lyfte fram minnena av att läsa Horatius i gymnasiet, och hur han upplevde honom som en samtida till surrealismen och Rene Char? Det klassiska är det moderna, tvingas jag konstatera.

6/10 kl. 19.00: Efter en dag med mycket springande och väldigt små marginaler fick jag pusta ut en liten stund på flygplatsen innan nästa etapp skulle klaras av. Av en slump fick jag syn på en skyl med texten "silent lounge". Eftersom jag inte vet någonting bättre än tysta avdelningar - på tåget till Kastrup hade jag offrat mig för laget och sagt åt två finskor som småpratade alltför högljutt i den tysta vagnen - gick jag genast in. Jag var helt slut och kände mig helt förstörd, det gjorde jag faktiskt. Jag tror jag inte varit ledig under hela veckan mer än när jag åt och någon halvtimme om kvällarna innan jag slöt ögonen. Jag kom in och när jag hade satt mig i en skön soffa i det nedtonat belysta rummet fick jag syn på en informationsskylt. Det stod att rummet främst var avsedd för bön eller meditation och att lokalen videoövervakades för att se till att den inte missbrukas. Jag blev genast lite ställd, en känsla som växte när en muslim kom in i rummet och började be. Är det OK att läsa? undrade jag för mig själv. Eller borde jag be? Frågan vändes in mot mig själv: vill jag be? Varför hade jag sökt upp stillheten, känt mig förstörd och i behov av reparation (det hade jag faktiskt)? Är bönen en handling som sker av sig själv, en naturligare handling än talet, som jag har för mig att Cioran skriver någonstans. Men hur gör man i så fall? Alla trosriktningar är välkomna, hade skylten upplyst mig om. Men det ger mig ingen vägledning för hur mina händer ska placeras, vilka rörelser min kropp ska utföra. Knäppta händer? Knäböj? Handflatorna mot varandra, som i en icke-konfessionell men fjärranösterninfluerad mediation?

12/10 kl. 20.00: Jag får ett mått på min egen fantasis begränsningar när jag inser att jag omöjligen, trots upprepade försök, kan leva mig in i (även om jag måste räkna med det som en möjlighet) att någon, oavsett ålder, någonsin kommer att säga: "vintern 2011-2012 i Malmö, det var tider det!"

Tideräkning

Här en lite sammanfattning åt alla er som undrar var Alfred blivit av, varför han som ständigt är ute i svängen helt plötsligt fått för sig att stanna hemma, flera dagar i sträck! Den sociala fjärilen har förpuppats. Någonting saknas på partybilderna, som en misshaglig politiker som retuscherats bort ur kommunismens historia. Jag förstår att ni alla famlar efter förklaringsmodeller från läkare, präster, psykologer.
Skämt åsido, allt är ungefär som vanligt, förutom att jag varit sjuk, vilket borde ge mig ett alibi för att göra precis samma saker som jag gör annars men som naturligtvis har motsatt effekt.

Sommaren är det inte mycket att orda om - en rätt trist historia, om jag ska vara ärlig.
Förutom två resor - en vecka i Berlin och en vecka i Slovenien - har jag suttit hemma och förbannat det dåliga vädret, och om det händelsevis varit bra, förbannat det bra vädret som hindrar mig från att förbanna det dåliga, dra för gardinerna och ägna mig åt det jag vill/måste göra (märk svävningen - de här kategorierna har sedan länge upphört att vara entydiga). Vad är det då jag "viste"/"måll" göra? Först och främst, latinet. Ingen kan på fullt allvar säga att han vill sitta med grammatikböcker och svårforcerade passager ur De bello gallico hela dagarna. Vid närmare eftertanke är det kanske inte heller så att någon kan säga att han måste. Men jag har "velat/måstat" det, och har ägnat en stor del av sommaren och terminen hittills åt att reparera mitt försummade gymnasielatin. Det fungerar faktiskt, kan jag nu konstatera, även om jag knappast höjt mig över nivån att jag förstår vad jag gör för fel. Varför har jag ägnat mig åt detta? Jobbet, naturligtvis, denna smältdegel för viljanden och måstanden. Men mer specifikt? Jag klarar nog att skriva avhandlingen utan att ta hänsyn till texter på latin. Jag tror att mitt val har att göra med kategorin "det centrala", varom mer i ett inlägg snart.

3:e "Messidor", kl. 12: Halvmesyrer. Jag märker att jag stör mig lite på förkortningen e.v.t. (efter vår tideräkning) som, antar jag, ska ersätta den etnocentriskt belastade "efter Kristus". Varför irriterar jag mig? Knappast av några särskilda religiösa skäl. Jag tror inte att man tänker särskilt mycket på Jesus när man skriver "e.kr". Det som stör mig är nog att det är symptomatiskt för vår tids tendens att vilja ha kvar kakan och ändå gotta sig, våra halvmesyrer, våra lingvistiska kompensationer. Skillnaden mellan vår tids "revolutionärer" och forna tiders framstår tydligt när man ser på hur den Franska revolutionens män behandlade frågan. De jämnade verkligen det gamla med marken: förutom att ersätta den traderade religionen med böner till förnuftet skapade de en ny tideräkning, började bokstavligen om från år 0, liksom de ändrade namn på månaderna ("pluviose", "brumaire" etc.). (Det ger mig fortfarande en lätt chock att se böcker tryckta år V, år VIII, osv, som om de kom från en annan planet). Man kan i efterhand avfärda den republikanska kalendern som en komisk parentes, men det var åtminstone del av ett genomtänkt och med yttersta konsekvens genomfört socialt program, till skillnad från "e.v.t." som bara bygger på ängslighet och saknar en klar idé om vad man skulle vilja ersätta det gamla med.

25/9 kl. 20.00: Jag tänker mig ibland att de två uppgifter man har att fylla - mot sig själv och mot andra - inte borde utesluta varandra, att man kunde vara expert på båda. Och kanske är det inte så att en brist i det ena avseendet inte behöver bero på den överdrivna hängivenheten åt den andra uppgiften. Valéry berättar om Mallarmé (i Degas danse dessin) att

"han hade transformerat, rekonstruerat hela sitt yttre liv och sin attityd till andra och till omständigheterna med sikte på att bevara och befästa denna väsentliga, rena och upphöjda idé, som han mätte alla andra värden efter. Det är troligt att människorna och verken, enligt hans sätt att se, värderades och klasserades efter det mer eller mindre klara intryck av sanning som han fann hos dem. Det vill säga att han var tvungen att mentalt upphäva och i anden giljotinera en mängd individer..."

Så långt är alla med, inga konstigheter, åtminstone inte för en "konstig" människa så att säga. En fanatiker på jakt efter de vises sten, en som väljer ensamheten och det omöjliga arbetet framför det sociala. Men det kommer en oväntad vändning:

"...vilket fick honom att visa sig för alla med ett verkligt utsökt behag, tålamod och artighet, fick honom att öppna sin dörr för vem det vara månde, att svara på alla brev i de mest eleganta ordalag och i ständigt förnyade vändningar...han förvånade genom denna oerhörda och raffinerade hövlighet och detta system av allmän hänsyn, men av vilket han hade skapat sig en ogenomtränglig skyddssfär, där hans högmods underverk förblev helt och hållet hans och helt intakt, en skattkammare för intimiteten mellan denna människa och det som var främmande i honom."

Vilket vackert arrangemang! Jag tänker mig att jag själv och de flesta andra jämfört med monsieur bara går halvvägs i båda avseendena. Om man hade en absolut dröm - och inte bara diffusa sådana - skulle man kanske vara i motsvarande grad absolut vänlig mot andra människor.

En sirad ödemark

31/8 kl. 16.30: Min doktorandkollega Jimmie Svensson hörde av sig och undrade om jag visste vem som låg bakom frasen den suggestiva frasen "en sirad ödemark". Kanske hade han tänkt använda den i någon av de dikter han pysslar med på sin fritid, och ville försäkra sig om att den inte var tagen från någon annan, och om den var det, från vem. Allusioner kan inte utveckla sin resonans om man inte vet vem som är upphovsman - och resultatet kan också i värsta fall bli lite genant. Jag satsade omedelbart på Stagnelius, skrev tillbaka och försöka komma på ett system för att eliminera de dikter som inte kunde komma på tal. "en sirad ödemark" har ju ett jambiskt mönster, om det inte var så att han mindes fel kring artikeln "en" och det då kanske kunde röra sig om de första orden i ett elegiskt distikons andra rad. Han svarade att han kollat igenom alla Stagnelius dikter, att detta var en process som pågått länge och att han höll på att bli galen över att inte få rätt på upphovsmannen. Det visade sig sedan att frasen hörstammar från ingen annan än mitt forskningsobjekt, Johan Gabriel Oxenstierna. Den återfinns i Skördarnes åttonde sång, och lyder så här:



Att med en instängd mur befästande vår park

För menskor gömma bort en sirad ödemark



Kontexten är Oxenstiernas propaganda för det engelska trädgårdsidealet, eller mer precist en slags ferme ornée, en park som bryter ner skillnaden mellan det omgivande landskapet och trädgården, där man arbetar med naturens former snarare än att följa geometriska mönster (som i den franska parken, måltavlan för Oxenstiernas polemik), och där nöje och nytta på ett för 1700-talet typiskt sätt låter sig kombineras. Hos Oxenstierna har det även filantropiska motiv: parken ska vara öppen för allmänheten och vara en del av den levande landsbygden. Den praktfulla men sterila franska trädgården, stängd mot det omgivande landskapet, är i motsats till detta en "sirad ödemark".

Det intressanta i sammanhanget är naturligtvis med vilken säkerhet vi båda tog för givet att upphovsmannen var Stagnelius. Om uttrycket hade varit hans, hade det naturligtvis betytt något annat. "Sirad ödemark" hade fungerat bra i någon av Stagnelius' mer asketiska dikter, och utgör i sig en figur som inte är ovanlig i hela hans diktning: kontrasten mellan två poler av verklighet, drömmens övergång i desillusion, det sinnligas övergång i tomhet. "I en sirad ödemark jag vandrar" låter som en naturlig utsaga av det stagnelianska diktjaget. Men i så fall hade uttrycket varit på en högre figurativ nivå än Oxenstiernas förvisso redan metaforiska men ändå rent referentiella utsaga, och det var självklart för oss att uttrycket syftade på andliga snarare än materiella realiteter. Hos Oxenstierna syftar det helt enkelt på en park, inte på själens slitning mellan sinnliga substitut och mer djupgående existentiella längtan, eller något åt det hållet.

I sig innebär detta uttryck, och allt som redan gick att fantisera ihop kring det, en koncis sammanfattning av utvecklingen inom svensk poesi vid övergången mellan "upplysning" och "romantik". Det har ofta påpekats att den svenska diktningen i högre grad än t ex tysk och engelsk romantik håller kvar vid ett klassicistiskt uttryckssätt. Det som sker är att de bästa delarna av den gustavianska diktionen hänger kvar men riktas in på nya ämnen och nya funktioner. Ett typiskt grepp som perifrasen är inte längre en vacker ersättning av en mindre gångbar direkt referens utan utnyttjar de båda konstitutiva tecknens möjliga utbyte. Men den lite malmaktiga klangen är ofta likartad: hos Tegnér, naturligtvis, men även hos Stagnelius (Många av dessa sammanhang finns utredda i Sten Malmströms storslagna Studier över stilen i Stagnelius lyrik). "Sirad ödemark": två ord som fungerar som litteraturhistoria i mikroformat.

tillägg till näst senaste inlägget

Jag hade missat att Gustaf Almkvist apropå humanioradebatten skrivit mycket klokt på SvD:s ledarblogg. Det är väsentligen samma slutsatser som jag själv drog apropå Svenskt näringslivs förslag: att det är mer intressant att se det som ett symptom, och fråga sig vilka problem vi har i grunden. Han är även inne på de tankar om specialiseringens nackdelar som jag var inne på. Jag finner även en lågmält sympatisk plädering för humanioras värde bortom den tröttsamma höger- eller vänsterpolitiseringen:

"För att få nytt liv måste humanioran börja tro på sig själv som någonting annat än en genomgripande samhällskritik med teoretisk ram. Ämnena måste stå upp för hur viktiga de faktiskt är för att vi av andras erfarenheter ska formas, mogna och förstå det mänskliga äventyret. Humanistisk undervisning och forskning bör förvisso inte vara det okritiska studiet av döda västerländska mäns ord och dåd, men får inte heller innebära ett bortträngande av dessa. Humaniora måste få handla om att med framtiden för blicken hämta lärdom från det som redan sagts och skett. Då skulle den återfinna mycket av sin självaktning, och många av kvalitetsproblemen skulle upplösa sig själva."

Nytt tillägg (dvs. tillägg till tillägget till näst senaste inlägget): Jag tar tillfället i akt att citera ur William Marx' lika viktiga som bitvis roliga och genuint rörande essäbok Vie du lettré, som jag lånat om idag. Skulle någon vilja ge ut den på svenska och ge mig tjänstledigt för att fixa översättningen, skulle jag genast skrida till verket. (jag skulle då, hoppas jag, göra ett bättre jobb med Marx' valéryska idiom än i det följande; det här är ju pro bono):

"De bildade utgör på en gång civilisationens sockel, då de garanterar dess sammanhang genom tiden, och en instans som förstör densamma. De är både ett stöd och ett hot: genom dem blir det möjligt för en ordning att inrätta sig, men de deltar också i dess ifrågasättande. Ty kraften hos det förflutnas texter ligger just i att ha varit, dvs. att inte vara (längre); och om revolutionen består i att ersätta det existerande med det icke-existerande, då är ingenting mer revolutionärt än det förflutna. Det som uppstår ur det närvarande förstärker det närvarande: det är helt enkelt dess utveckling. Men det onaturliga kvardröjandet hos det som hör till det förflutna och inte längre borde finnas, ändrar historiens normala gång. I det att det återkommer förstör det förflutna det närvarande som det hjälpt till att skapa - och just därför att det har skapat det.
Det är humanioras ("la pratique et l'enseignement des lettres") verkliga roll idag: att hålla vid liv litteraturens dubbla fordran, förstådd på en och samma gång som uttryck för verkligheten och som förmågan att undslippa den. Det är förmågan att låta sig kullkastas av de texter som skapat vår värld, texterna som är en del av oss, och på samma gång inte är det - eller lika gärna förmågan att kullkasta dessa texter, det går på ett ut. Det måste finnas en dörr öppen för negationen i den här världen. Det är precis där som skillnaden mellan kultur och underhållning (entertainment) är att söka."