Kylskåpspoesi förklarad

Av Guardians boksida tipsas jag om en intervju med William Carlos Williams (hur länge sedan var det jag läste honom? På tok för länge sedan.). Han förklarar där bakgrunden till sin mest kända dikt, "This is just to say", en av de finaste kärleksdikterna (om det nu är en kärleksdikt), eller åtminstone en av de få dikter som lyckas vara "rara" utan sackarinpatos eller insmickrande. Som alltid uppnår Williams den effekten genom ett anti-poetiskt språk som balanserar på gränsen till det "icke-poetiska" överhuvudtaget. På något sätt lyckas han kommunicera en stor ömhet inför vardagstingen, i stort sett genom deras blotta omnämnande. Jag antar att radbrytningen står för en stor del av magin. Här är dikten:

This Is Just to Say

I have eaten
the plums
that were in
the icebox

and which
you were probably
saving
for breakfast

Forgive me
they were delicious
so sweet
and so cold.

Verklighetsbakgrunden är precis som det verkar; inga konstigheter där. Hans fru - "the woman who's there, with whom you are supposed to be in love and sometimes are" - hade lämnat saker i kylen som Williams helt enkelt inte kan låta bli att äta upp. Det framgår inte om dikten är en bearbetning av hans "förlåt"-lapp, eller om han föredrog att skriva en dikt direkt. Hur som helst tycker jag att den är förbannat fin. Framför allt de två avslutande raderna är smarta: hade det bara stått "forgive me/they were delicious" hade en viktig effekt uteblivit. Nu går vi från "delicious" till det närmast synonyma "so sweet" till "so cold". Att plommonen var goda är en sak, men det viktiga är att hans njutning blir extra skuldbelagd genom att hans fru placerat plommonen i kylen - det är inte bara den materiella förlusten av några plommon utan det faktum att hon planerat att äta dem senare och i det syftet lagt dem på kylning. Det är definitivt en dikt som handlar om (som Williams säger) "affection" och kanske är en sådan här nästan betydelselös incident det enda sättet för sådana känslor att ge sig till känna. I och för sig kunde Williams förmedla även "större" känslor genom små incidenter och en mycket speciell, "sned" blick på tingen. Det behövs inga metaforer, bara en sorts andning över det betraktade som leder oss tillbaka till den outsagda känslan, vilken just därigenom tycks behålla sin intergritet. Det kunde ha lett till en begränsning, men ganska ofta lyckas han undgå miniatyrens gullighetsfängelse. Kunde han t om behandla akopalysen i det medium han valt? Kolla in följande dikt - kollisionen mellan titeln och själva dikten är obetalbar:

Complete destruction

It was an icy day.
We buried the cat
then took her box
and set fire to it
in the backyard.
Those fleas that escaped
earth and fire
died by the cold.

+ Upptäckte att det fanns en svarsdikt till Williams av Kenneth Koch, som parodierar Williams sätt att be om ursäkt. Jag postar den också, eftersom den är rätt kul:

I chopped down the house that you had been saving to live in next summer.
I am sorry, but it was morning, and I had nothing to do
and its wooden beams were so inviting.

We laughed at the hollyhocks together
and then I sprayed them with lye.
Forgive me, I simply do not know what I am doing.

I gave away the money that you had been saving to live on for the next
ten years.
The man who asked for it was shabby
and the firm March wind on the porch was juicy and cold.

Last evening we were dancing and I broke your leg.
Forgive me, I was clumsy, and
I wanted you here in the ward, where I am a doctor!

Seriemord

När man läser dagstidningarnas seriestrippar undrar man vem de egentligen vänder sig till. Det är som om de på något sätt står fria från det krav att underhålla man vanligtvis ställer på serietidningar. Skulle någon köpa Laban om det vore ett seriemagasin? Äntligen har Fredrik Strage sagt det vi alla tänkt och levererar en kritik av dagstidningarnas slentrianmässiga inköp av seriestrippar som ingen människa rimligtvis kan tycka är roliga (av typen Laban). "Med ytterst få undantag domineras seriesidorna av svårt åderförkalkad humor". Indeed.
Intressant är även påpekandet att "Vissa hävdar att de tafatta stripparna vänder sig till äldre läsare. Min 65-åriga mor älskar Rocky, trots att hon inte förstår alla referenser till hiphop. Där­emot fattar hon inte ett jota av älgen Hälge som hon varje dag tvingas läsa i Östgöta Correspondenten." Kvalitet är på något sätt objektiv och universell. Även om Rocky ytligt sett kanske inte tycks vända sig till pensionärer har de nog större behållning av den serien än de icke-skämt som bara faller platt. Att man inte förstår dem beror på att de inte har effekt. En läsare av Rocky som inte hajar en hiphop-anspelning kan ändå känna av effekten och gissa sig till den ungefärliga innebörden av den tomma referensen. Det är kvalitet inom humor.
Av Strages text blir jag givetvis sugen på att läsa boken "Nybuskis" av Simon Gärdenfors, skapare av den odödliga karaktären DJ Röv (se ovan).

+ Det här har delvis med saken att göra: vem läser stripparna som egentligen utgörs av ett helt seriealbum uppstyckat på 50 dagstidningar (typ Fantomen)? Orkar de hålla reda på handlingen? Det har alltid varit ett mysterium för mig.

Idén om humaniora - ideologi och praktik

Jag läste aldrig Svante Nordins Humaniora i Sverige. Framväxt. Guldålder. Kris när den kom ut. Dels hade jag inte råd att köpa boken vid tillfället, dels var jag trött på Nordins polemiska utspel. Inte därför att jag definitivt skulle tillhöra ett motsatt ideologiskt läger, utan därför att Nordins talang knappast kommer till sin rätt som polemiker. Oförmögen till den behärskning som krävs för att hantera floretten, tycks hans utfall som klumpiga svep med knölpåken. Det är därför en lättnad att se att boken är någonting annat och mycket mer än den offentliga debatten ger vid handen. Trots det i sig tendentiösa sättet att ordna materialet, är den skriven sine ira om inte helt sine studio.

Nordins infallsvinkel är naturligtvis idéhistorisk. Redan i början förklaras att perspektivet bestäms av hans egna kunskaper och en avgränsning görsa mot mer realhistoriska faktorer. Boken bewhandlar inte "grundandet av nya universitet och högskolor. Inte expansionen av antalet studenter och lärare. Inte kvinnoirnas inträde på den akademiska arenan. Inte den sociala breddningen. Inte upprättandet av forskningsråd. Inte hur styrningen av forskningen administrativt och politiskt ägt rum. Avsikten har varit att hålla framställningen inom begränsade ramar med fokus på den interna vetenskapsutveckling och på 'konceptet humaniora'" (s. 7-8)

Men det intressanta är att dessa faktorer tycks spöka i bakgrunden, medan de inte sällan tycks vara en stor del av problemet. Jag håller med om att den äldre idén om humaniora var fruktansvärt praktisk, då den innehöll en legitimering av verksamheten, om än ofta vag så åtminstone allmänt accepterad. Det finns i dag ofta en motsägelse mellan vad vi säger och vad vi gör på universitetet, kanske särskilt inom de estetiska vetenskaperna. Litteraturvetare spenderar sin tid med att läsa böcker och måste i någon - möjligen undermedveten - mening anse det för en värdefull syssla, samtidigt som den officiella ideologin ofta är kritisk mot traditionella bildningsvärden, kanon osv. En viss yrkesmässig schizofreni är resultatet. Troligtvis har vissa traditionella humanistiska idéer sedimenterats till praktiker även om de förlorat sin mer uppenbara ideologiska funktion.

Men om man räknar med denna motsägelse mellan praktik och ideologi, är det också där hoppet om en återfödelse finns. Paradoxen är givetvis att radikala teoretiker ofta varit de som (implicit) försvarat humaniorans "väsen", om inte alltid dess traditionella idé. Paul de Man, Michel Foucault, Fredric Jameson, eller längre tillbaka figurer som Adorno, ger kätterska svar på frågan om humanioras värde och funktion, men ger genom hela sin verksamhet inspiration till dess fortsatta utövande. Den teoretiska inskränkhet och brist på historiskt perspektiv som ofta finns hos dagens humanister var dem främmande. Men de var också produkter av ett helt annat utbildningssystem och ett helt annat samhälle.

Många av de problem som Nordin muttrar om tycks vara nästan pinsamt praktiska, beroende av en korkad skolpolitik och förslappning. Och de sakerna är lätt att hålla med om. Jag tycker själv att det är en aning genant att s k "French theory" läses på engelska (vi kan inte längre tyska och franska) och läses utan ett intresse för den vidare filosofihistorien (det är av någon anledning inte intressant, möjligen ett misslyckande från gymnasieskolans sida). För mig är det självklart att humanioras idé förutsätter en optik som fungerar genom kontraster: det specifika blir begripligt i ljuset av det allmänna eller intilliggande. Man förstår inte romantiken om man inte förstått upplysningen, osv. Den äldre humaniorans idé förutsatte ett sådant brett intresse, och även avvikande röster inom samma paradigm delade denna helhetssyn. Hur man än vrider och vänder på det kräver humaniora det intresset, en viss aptit. Tendensen till överdriven specialisering inom exempelvis litteraturvetenskapen gynnar inte direkt vidsynen. Jag kan utan vidare hålla med Peter Luthersson (citerad av Nordin, s. 202f.), när han talar om en

"metodisk och teoretisk fetischering: någon är expert på något perifert, säg könsrollsschabloner i schlagermusik 1957-72, studerat med hänvisning till Cultural studies-teoretiker, men denne vet inte ett dugg om Shakespeare eller Goethe, har aldrig läst Tennyson eller Jane Austen, känner inte ens till namnet på Ruben Darío eller Meret Oppenheim."

Det är möjligt att den typen av intresse som Luthersson efterlyser är (var) beroende av en humanistisk ideologi, "ett koncept om humaniora", av det slag Nordins bok är en svanesång över. Under alla omständigheter underlättades det åtminstone. Det kommer an på en ny generation att uppfinna humaniora igen, kanske i mer ödmjuka och försiktiga termer. För min egen del tycker jag att det är relativt oproblematiskt: har man en gång blivit "hooked" fortsätter man, tycker att fler och fler saker är av intresse, osv. En viss autonomi och visdom vad gäller intellektuella auktoriteter tycks även krävas. Istället för att helt underkasta sig någon teoretiker som är populär för tillfället, säg Gilles Deleuze, bör man kanske fråga sig: hur blev han den han blev? Genast sitter man med en läslista inkluderande allt mellan himmel och jord, från Platon till Virginia Woolf. Oavsett hur idén om humaniora kommer till uttryck - i en "positiv" variant av äldre snitt eller en "negativ" variant av modernare, "emancipatorisk" typ - kommer det grundläggande förhållningssättet att vara detsamma. Synd bara att alla försök att legitimera verksamheten kommer att låta som floskler.

Allmän adiafora IV

Tisdag 7/4 kl. 13.00: Jag såg ett flådigt amerikanaråk på Stora södergatan. Kvinnan som satt på passagerarsidan såg påtagligt uttråkad ut, och till en början slogs jag av bristen på överensstämmelse mellan hennes apatiska min och chassits ostentativa éclat. Varför? tänkte jag senare. Är det nödvändigtvis roligt att sitta inuti en "rolig" bil? Kräver det ett överlägset ansiktsuttryck? Om det nu är så att den här lyxbilen verkligen är en fröjd för ögat (jag vet inte, jag har ingen känsla för bilar och deras utseende), då är det väl ändå för mig, åskådaren, det har den funktionen? Är det roligt att bo inuti ett hus som ser fint ut för de som går förbi ute på gatan?

Torsdag 9/4 kl. 17-19 : Spenderade återstoden av eftermiddagen åt fruktlösa fantasivariationer på spelet boule. Fot-boule, base-boule, volley-boule, etc. Det bör påpekas att jag gjorde en del annat under tiden, lagade mat och så.

Lördag 11/4 kl. 20.00: Samtal med min bror om puckelryggar, som jag hävdar inte finns längre. Han menar att de inte alls har försvunnit, att det bara är läkekonsten som blivit bättre på att upptäcka former av skolios hos nyfödda och sätta in åtgärder. Det är naturligtvis sant, men det är inte riktigt det jag menar. Vi kan vetenskapligt ringa in vissa transhistoriska symptom ("en form av skolios") och se att de fortfarande existerar. Men det är någonting helt annat. Vad jag menar är att kategorin puckelryggar inte finns längre, att de inte existerar som en klart avgränsad typ i det mänskliga figurgalleriet. Det existerar inte en grupp "puckelryggar" på samma sätt som det finns sopåkare, gamla tanter eller akademiker. Alla vet vad det är för sorts figurer och har vissa uppfattningar om dem. För att ha associationer knutna till ordet "puckelrygg" måste man ha tagit del av äldre källor där fenomenet omtalas på ett så självklart sätt som om det handlade om sopåkare, gamla tanter eller akademiker. Puckelryggen som en form av människa finns inte längre.

Lördag 18/4, natt: Två mycket underliga drömmar under samma natt, eller två delar av en och samma mycket sjuka och omväxlande dröm. Först kom en utmärglad afrikansk kvinna krypande mot mig och bad om vatten. jag gav henne att dricka ur en sportflaska. Då hon släckt sin törst tillräckligt för att börja tala igen sade hon med exakt samma tonfall, punkterat av stönanden: "Litteratur!....Litteratur!" som hon tidigare sagt "Vatten!...Vatten!".
Jag befann mig sedan på en borggård och träffade prins Carl Philip, som hade i uppdrag att visa mig och en kompanjon runt på området. Vi småpratade lite, och han berättade att han kunde bra franska då han en gång i tiden velat utbilda sig till fransklärare (?). Jag föreslog av någon anledning att vi skulle tala franska med varandra, även om miljön helt saknade 1700-talsassociationer. Men han pratade väldigt bra och snabbt och jag hade svårt att följa med. Slutligen leddes jag och min vän ned i en slags källare med höga fönster i markhöjd. Prinsen stannade på en liten platå och sade "Och det här kallar jag mort aux rouges!", varvid han tryckte på en knapp och avlägsnade sig. Sakta men säkert började väggarna röra sig mot mitten av rummet, som i en scen ur Batman eller James Bond, och jag vaknade skräckslagen.

Utebliven läsning

Det kan låta paradoxalt, men en av de stora nackdelarna med att forska i litteratur är att man får så lite tid till läsning. I alla fall gäller det mig. Jag är inte kapabel att bara läsa en hel dag, och det är troligtvis vad som krävs om man förutom sitt pensum ska hinna med någon bredvidläsning att tala om. Jag såg för ett tag sedan en intervju med litteraturvetaren Paul Alpers (författare till den användbara boken What is Pastoral?), som då nyss gått i pension. Det första han gjorde var att läsa om Krig och fred, med motiveringen att han aldrig hade haft tid till det under sin yrkesverksamma tid. Det har inte jag heller nu, men det fanns en tid när jag både kunde och faktiskt tog mig an sådana extra-curricular projekt. När skulle jag nu någonsin få tid till att kasta mig in i, säg, Wordsworths Prelude, som jag en gång kunde sluka? Långa böcker utgår direkt, eftersom de måste styckas upp på ett sätt de knappast tjänar på. Man kan inte läsa några sidor i Bröderna Karamazov varje kväll, man måste ge sig hän. När jag tittar tillbaka på min läslista kommer den att upptas av oinspirerande titlar som Den svenska romanen och prosaberättelsens hiostoria innan 1809, Svensk litterär kritik under 16- 0ch 1700-talen, The intellectual and cultural context of english literature 1700-1789, etc etc. Istället för de brokiga och intressanta läslistor jag sparat från tidigare år, kommer den att vara nyttig, korrekt, enhetlig och tam. Flydda är de dagar då en veckas läsning kunde spänna över Rabelais, Pia Tafdruf, Catullus, Johannesevangeliet, Thomas Hardy och Giuseppe Ungaretti. Troligtvis tjänar jag på i längden på mina nya mer ordnade vanor, men det går emot min inrotade föreställning om att det bara ska vara kul att studera. Jag får i och för sig mycket läst: jag kan bocka av vissa klassiker, som Rousseaus Julie, Vauvenargues Maximes et réflexions, Ehrensvärds estetiska skrifter, Laurence Sternes Tristram Shandy. Härliga böcker, för all del, men inte just vad jag för ögonblicket ville läsa. Å andra sidan tänker jag tillbaka på under vilka perioder av mitt liv jag kunnat läsa mest fritt, och det är nästan undantagslöst de perioder då jag haft tråkiga och ansträngande jobb utan någon relation till mina intressen. Är det här kanske priset man måste betala för att närma sina privata intressen till sina yttre plikter? Jag antar det, och det vore idiotiskt av mig att sörja. Bättre i så fall att glädja sig åt att jag var så glupsk under min "fria" tid att jag inte behöver plågas lika mycket av otillfredsställd nyfikenhet nu. Eller borde inte, i alla fall...

Judisk humor

Jag hittade ett kul exempel på judisk humor från New York när jag läste en artikel om W.H. Auden. Tydligen var det här ett av hans favorithistorier. Jag antar att den ska framföras med ordentlig Brooklynaccent för att komma helt till sin rätt, men så här lyder den i alla fall:

A man from the Upper West Side goes to his psychiatrist. The doctor listens and tells him he is depressed and hostile. The doctor suggests a hobby or a pet, something to bring him out of it. The man says he lives in a small apartment; it would be difficult. The doctor says even a small pet would do. After several weeks, the doctor noted improvement, and asked if the man had bought a pet. "Yes," the man said. "What kind?" "Bees," he replied. "Bees?" the doctor said, puzzled. "I thought you said you had a small apartment. Where do you keep them?" "In a cigar box," said the patient. "But how do they breathe?" the doctor asked.

"How do they breathe?" said the patient. "Fuck 'em."

Ett utdött släkte

De senaste dagarna har jag bläddrat i en massiv bok av en typ som inte görs längre. Det rör sig om Gilbert Highets The Classical Tradition. Greek and Roman Influences on Western Literature(1949). Bara tanken att döpa en bok till något så självklart, och att som ensam författare ta sig an ett sådant projekt, ter sig för oss nästan löjeväckande. Än mer löjeväckande - men också imponerande - är den självklara auktoritet med vilken Highet delar ut omdömen till höger och vänster. Många av hans idiosynkrasier är rätt diskutabla, t ex hans själsvåldiga bruk av ordet "barock" för all 16- och 1700-talslitteratur. Tendens att härleda allting till antiken leder också till en del bisarra resultat - t ex när Keats oden förklaras vara en kombination av de pindariska och de horatianska odetyperna. Det är på sitt sätt en träffande karakteristik, men någon verklig förklaring av dikternas framväxt och underliggande mönster är det väl knappast. I detta påminner han om traditionalisten Ernst Robert Curtius, som var lika besatt som Highet av att se det lika i det olika, det tidigare i det senare. Ibland är parallellerna ansträngda och förenklande, inte sällan ger de viktiga insikter. Det senare är särskilt fallet när omdömena blir mindre svepande och författaren diskuterar enskilda textställen - t ex när han noga utreder skillnaderna i versform och vokabulär hos de romerska och de klassicistiska satirikerna.
Är man bekant med några andra synvinklar på materialet kan man använda boken som ett bitvis udda om än sällan missvisande referensverk, en enorm överblick över hela den västerländska litteraturen. Istället för att - vilket idag vore det naturliga - dela ut uppgifterna till specialister på olika fält har Highet gjort allting själv, och han rör sig över områden som man föreställer sig skulle kräva tre livstider för en forskare att bemästra. Den här typen av böcker är omöjliga att tänka sig idag, och det är på gott och ont. Det är givetvis trist att encyklopediska humanister av typen Frye, Curtius och Auerbach är ett utdött släkte. Att de ser ut att ersättas av specialister på de mest avgränsade och inte sällan futtiga ämnen är inte heller goda nyheter. Å andra sidan måste man erkänna att deras böcker ofta led av en överdriven tro på en stor tradition, och inte sällan - det gäller i synnerhet Frye - pressade in hela litteraturen i ett reduktivt schema som bortsåg från det unika i de enskilda verken. Vad man kan hoppas på att är att forskarna - trots trender och förändringar i universitetsstrukturer - är tillräckligt nyfikna och rastlösa för att hitta en bra balans mellan kartan och mikroskopet.