Oönskad identifikation

Som jag tidigare nämnt har jag ägnat sommaren åt att läsa Marcel Prousts På spaning efter den tid som flytt. Jag har i stort sett inte läst något annat alls. Och trots en viss utmattning mot slutet av den sjunde volymen kände jag, nästan så fort jag stängt boken, en impuls att läsa om hela rasket från början. En praktisk anledning skulle vara att hitta rätt bland de hundratals partier jag strukit under eller markerat. Man tror alltid att man ska minnas, men det slutar med att man önskar att man gjort små utdrag och skrivit ner sina tankar. Dessa stycken har jag ibland strukit under för att kommentera saker som stil, särskilt lyckade bildspråksfyrverkerier eller intressanta psykologiska iakttagelser. Men eftersom På spaning är en bok som kommer en själv närmare än vad ens eget medvetande oftast gör, och eftersom dess motiviska material trots det specifika i tidsatmosfären är det mest allmänmänskliga tänkbara, blir det i ovanligt hög grad någonting personligt. Ofta har jag haft intrycket att det är mina egna tankar tänkta av en klyftigare person. I texten yttrar det sig ofta så, att de inledande meningarna i en betraktelse känns bekanta, medan resten av stycket levererar en utveckling på iakttagelsen som mitt slöa intellekt inte varit mäktigt (det här är ingen nedvärdering av mig själv, ALLA är ointelligenta jämfört med Proust). Jag får lust att skriva saker i marginalen i stil med "hade jag vid den tidpunkten då det och det hände vetat det här, skulle jag gjort så och så" eller skriva namn på vänner och anhöriga som på ett mystiskt sätt lånat ut sina karaktärsdrag till Prousts figurer. Jag ska ta ett exempel. Det var inte särskilt smickrande att känna igen mig i den groteske baron de Charlus. Jag syftar på hans neutralitet under kriget (och jag hoppas att likheterna stannar där). Psykologiskt reagerar han exakt likadant som jag själv gjort när jag funnit mig fången mellan två politiska läger, två uppdelningar mellan stridande parter, goda och onda idéer, etc. Den mentalitet som präglar många vänsterkretsar är inte olik den nationella krigsyran som skildras av Proust och som han kallar "lidelsens logik". Den bygger på glappet mellan en grupps intressen och det föregivet objektiva i de skäl och det förnuft som rättfärdigar engagemanget:

"De [nationerna] leds av en inre logik som ständigt stöps om av deras lidelser, på samma sätt som när människorna står mot varandra i en kärlekskonflikt eller en huslig tvist [...]. Den som har fel tror sig likväl ha rätt - så som fallet var med Tyskland - och den som har rätt hävdar ofta sin rätt med argument som tycks honom oomtvistliga endast därför att de stämmer med hans lidelser. Vill man i dessa tvister mellan individer vara övertygad om endera partens rätt är det säkrast att vara denna part, ty en åskådare kan aldrig hålla med honom lika oreserverat. [...] Det säkraste sättet att göra sig blind för det orättfärdiga i individen Tysklands sak och att ständigt erkänna det rättfärdiga i individen Frankrikes sak var inte för en tysk att sakna omdöme eller för en fransman att ha omdöme; det säkraste för såväl den ene som den andre var att vara patriot." (Den återfunna tiden, s 97f.)

Men de som saknar givna band, eller som har band till bägge parterna i konflikten? Charlus tillhör den sorten. Genom sina förbindelser med den bayerska aristokratin har han dubbla lojaliteter. Om man (som Charlus) står utanför lidelsens logik, har man möjlighet att se objektivt på saken, men just denna objektivitet kommer att leda till en oförtjänt stark kritik av den stridande part man för tillfället slagit läger hos:

"Då han var enbart åskådare samverkade allt till att göra honom tyskvänlig, eftersom han levde i Frankrike utan att vara i egentlig mening fransman. Han var skarpsinnig, och majoriteten utgöres i alla länder av enfaldiga; hade han levat i Tyskland skulle de tyska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en orättfärdig sak utan tvivel ha retat honom, men nu levde han i Frankrike, och de franska dumhuvudenas enfaldiga och lidelsefulla försvar av en rättfärdig sak retade honom inte mindre. Lidelsens logik är aldrig - inte ens om den står i rättfärdighetens tjänst - oemotsäglig för den som inte själv är besatt av lidelse." (s . 98f.)

Effekten av neutraliteten är paradoxalt nog att fokus flyttas från sakfrågan (som man har möjlighet att behandla rationellt) till de mänskliga egenskapernas fält, där irritation över exempelvis självbelåtenhet och arrogans bildar nya kriterier på hur sakfrågan ska bedömas. Den erfarenheten har jag ofta gjort i vänsterkretsar, där ju massans kompakta okunskap, inskränkthet och oförmåga till självständigt tänkande i sig inte hindrat att de lagt sin röst för en rättfärdig sak. Ändå har jag ofta reagerat som baronen, och smickrat mig själv med hans "skarpsinne". Andra sätt att reagera känner jag också igen hos mig själv:

"Monsieur de Charlus var dessutom medlidsam till sin natur: tanken på en besegrad smärtade honom och han stod alltid på den svagares sida; han läste aldrig rättegångsreferat för att inte i sitt eget kött behöva lida den dömdes ångest och av det omöjliga i att mörda domaren, bödeln och folkmassan som jublade över att 'rättvisa är skipad'" (s. 99)

Den typen av medkänsla, som egentligen mest är ett hat mot den triumfatoriska självbelåtenheten, har ingenting med rättvisa och objektivitet att göra. Det handlar bara om ett missriktat överförande av mänskliga affekter på det saken gäller. I det påminner baronens förhållningssätt om "lidelsens logik". Men medan den sistnämnda baseras på att vara en av de stridande parterna, och på så vis är direkt, motiverad av driften till överlevnad, överför baronen de mänskliga affekterna utifrån. Konflikten utvärderas utifrån dess likhet med eller närhet till personliga glädjeämnen och irritationsmoment. Så betraktar han England som en nationernas "man av ära", och sådana har baronen stor erfarenhet av. Han vet vilken uselhet som döljer sig under den polerade ytan och den moraliska retoriken. Därför leds han till en omöjlig paradox:

"[...] samtidigt visste han att rötägg och fähundar som dem man möter hos Dostojevskij kan vara bättre människor, men varför han identifierade tyskarna med dessa har jag aldrig kunnat förstå, ty lögn och list är inte nog för att man skall kunna förutsätta ett gott hjärta, något som tyskarna veterligen inte heller har visat prov på." (s. 101.)

Jag skriver inte det här för att ta tillbaka tidigare ställningstaganden, göra avbön på något sätt. Jag har tidigare skrivit att ett visst mån av elitism, i meningen perfektionism, är ett ganska säkert värn mot massideologiska felsteg. Om man har ett kritiskt öga både för ideologin och för psykologin hos dess förkämpar riskerar man mindre att dras med i någon tvivelaktig politisk rörelse. Men det man kan få syn på hos Proust är den andra extremen som man också måste akta sig för.

Karl Kraus, reinkarneras så fort du bara kan!

Är det fel att låta sig provoceras av människor som verkligen inte vill en något ont? Troligtvis. Jag kan ändå inte smälta det nästan aggressiva koncentrat av fåraktig menlöshet som mötte mig på första sidan till Sydsvenskans kulturdel. Det gäller intervjuserien "Soundtrack till min sommar" där turen denna gång kommit till Jonas "Basshunter" Altberg, upphovsman till plågan "Boten Anna". Under den uppenbart lögnaktiga citatrubriken "Man kan inte ogilla reggae" får vi en högst oönskad inblick i hans sätt att tänka. Det hade räckt gott för min del om han varit en av tre tyckare, hejdade på stan. Nu får vi istället ta del av hans utvecklade funderingar kring sommar och vilken musik den bör ackompanjeras av, som i följande stycke, där det tautologiska på ett mystiskt sätt samsas med det individuellt smaklösa: "En bra sommarlåt måste ha en bra rytm, självklart. Sommarmusik ska ge en somrig känsla i magen, typ lite bongotrummor, lite oljefat och såna grejer. Det ger mig en sommarfeeling." Han förklarar att det ska vara musik som både går att "stå och gunga till" eller "bara brejka loss till." Själv dansar han dock inte: "Jag kan inte dansa men jag är en jävel på kärlek!" (obetalbart). Vi rör oss sedan från hans allmänna funderingar till mer specifika låttips, och här lyckas han få med både Inner Circles "Bad Boys" och Bryan Adams "Summer of 69". Och den som tänkte att den sistnämnda skulle kräva någon slags ursäkt, någon form av argumentation, lär inte bli besviken när han får ta del av "Basshunters" vältaliga plädering: "[...] det är en legend, den ultimata jävla, alltså vilken krog som helst i USA eller Europa eller whatever och du slänger på den du kan inte missa introt bara BANG! Alla blir galna när den kommer." Vidare anser intervjuobjektet att det bästa med sommaren är 1) "att alla brudar skippar alla tjocka kläder" och 2) "man är alltid fräschare med en bränna". Och det sämsta med sommaren då? "Den tar slut så jävla snabbt".
OK, jag vet att han inte har betalt för att vara originell eller smakfull, men det här var banne mig det mest banala och smaklösa jag hört på länge. Det är lönlöst att ställa mig frågan "Varför finns sådana människor?", ty det är en metafysisk fråga, känd som teodicéproblemet. Det är svårt för arma dödliga att förstå. Däremot kan jag inte låta bli att ställa mig - eller snarare Sydsvenskan - frågan "Varför får han breda ut sig på kulturdelens förstasida, och varför tycker någon att det är intressant/meningsfullt?".

Efter jobbet...zzzz

Eftermiddag, gradvis övertagen av slummer.
Utan att jag ännu sjunkit når mig de högsta skvalpen,
färgar stenen våt.

Vad väntar jag på?

Film: Diskuterade just Spike Jonze' filmatisering av Maurice Sendaks Till vildingarnas land. Den skulle varit klar i år, nu läser jag att projektet skjutits upp till 2009 (beskrivs på IMDB som "in production"). Givet den ofrånkomliga risken för profanering av smått heliga barndomsminnen tänker jag mig att Spike Jonze kommer att klara det galant. Att utvärdera resultatet på ett nyktert och rättvist sätt kommer för mig att vara lika karaktärsdanande som svårt. Jag lånade och läste om boken för något år sedan (det exemplar jag läste som barn är försvunnet och boken finns inte i handeln) och var fortfarande imponerad: av bilderna, givetvis, men också av hur den enkla motsättningen mellan ordning och barbari hanteras på ett så balanserat sätt. Det finns ingenting predikande i boken, vilket annars legat nära till hands. Pojken tröttnar på barbariet snarare än reagerar moraliskt. Dess allegoriska potential tycks heller inte begränsad till frågeställningar rörande barndomen och vuxenblivandet.

Bok: Läste nyss en recension av Pindaros Olympiska oden, i nyöversättning av den oförtröttlige Ingvar Björkeson. Nu får vi ta del av dessa segersånger på modern svenska, och även om det kanske inte känns som den mest aktuella antika litteraturen (OS gör varken till eller från, om ni inbillade er något annat) är det helt klart välkommet. Personligen har jag inte fängslats nämnvärt av Pindaros poesi, som fordrar mer sakupplysningar än t ex Propertius elegier (vilka fängslat mig). De löstagbara, epigrammatiska delarna är förstås flotta och skvallrar om en kvalitet som måste gå att återfinna på fler ställen. Det här är naturligtvis rätt tillfälle att försöka finna den. Men, den här posten handlar om vad jag väntar på, och till det räknas inte riktigt en bok som dimper ner i brevlådan om några dagar. Nej, vad jag väntar mig av Ingvar Björkeson (och har väntat på länge) det är en modern, rak, oförskämt prosaisk nyöversättning av Horatius. Ebbe Lindes översättningar är livfulla, men historien har varit omild mot många av de uttryck han använde sig av. Ingenting ger ett så arkaiskt intryck som käcka, moderna ordval ett halvsekel senare, och när jag läser ord som "knallhård", "mobben" etc tänker jag ofrivilligt på pojkar i äppelknyckarbyxor. Vidare är tendensen att smyga in hel- eller halvrim onödig (och i de alkaiska och asklepiadeiska metrarna direkt olycklig). Här finns något att uträtta för Björkeson. Det är nästan så man undrar varför vi inte fått någon Horatius, med tanke på valen av mer marginella översättningsobjekt (t ex De homeriska sångerna och Apollonius Rhodos epos om argonauterna). Ebbe Lindes översättning är väl inte lika solklart antikverad som Erland Lagerlöfs Iliad ("hurtiga svenner" stack i ögonen). Men vi behöver en Horatius, lika mycket för att täcka en lucka i kontakten med klassikerna som för att leva våra liv. Vad jag kan se är inte Pindarosöversättningen förtjänt av denna dubbla motivering.

Oläst

Eftersom jag spenderat en stor del av sommaren med att täcka en irriterande lucka i min boklärdom är det rätt intressant och - det ska erkännas - betryggande att ta del av videoenkäten "Great unread books" (http://www.telegraph.co.uk/arts/main.jhtml?xml=/arts/2008/07/22/bonever122.xml).
Vad skäms man mest över att inte ha läst? Varför skäms man? Det här är intressanta frågor som säger en hel del om hur bokkulturen fungerar. Vad skäms jag över?
Mest skäms jag nog över att vara så dåligt bevandrad i nyare litteratur, men det är snarare en känsla av att inte vara hipp än att sakna något i mitt bagage inför evigheten.
Ibland är det helt oproblematiskt, och distributionen av litteraturhistoriska luckor kan tyckas harmonisk. Kanske rör det sig ibland om den typ av list som får mördaren att erkänna att han var på brottsplatsen för att sno en cykel - dvs. ett alltför villigt erkännande att inte ha läst en viss bok, en som man känner att man kan avvara, finns där för att täcka över en viktigare bok, graverande i sin olästhet. ("Nej, jag har aldrig läst L'éducation sentimentale. Har inte prioriterat den." (("OK, känns bra. Hoppas nu bara att han inte börjar prata om Paradise Lost"))).
I vissa fall anar jag att jag aldrig kommer att läsa boken, men kanske borde ha gjort det, och då kryddas skammen med ett föregripande av det egna misslyckandet. Det gäller sådana böcker som är nyttiga att ha läst men kanske inte alltid så kul att läsa. Hela bibeln och Platons samlade dialoger är exempel. Jag kommer troligtvis aldrig - åtminstone inte så länge mina intressen behåller sin nuvarande riktning - ha tillräckligt varken av tid eller entusiasm för att ta del av annat än valda stycken.
En annan typ av skam baseras på moralisk-politiska grunder. Jag brukar akta mig för att blanda in en slags distributiv rättviseprincip i hur jag fördelar min uppmärksamhet, men jag kan inte tycka annat än att det är märkligt att ha läst Carlyles Sartor Resartus men inte Eliots Middlemarch. Ibland lutar jag åt att tvinga mig själv till någon slags inkvotering av kvinnliga författare, eftersom jag är sugen på många böcker skrivna av kvinnliga författare, men ändå inte lyckas få tummen ur och få dem lästa. Selma Lagerlöf har jag läst beklämmande lite av. Man kan i sådana fall bli anklagad för en dubbel oupplysthet.
Men allt det här kan man sätta sig över. Rör det sig inte om snobbism rätt och slätt? Den verkliga anklagelsen gäller inte vad och hur mycket man har läst, utan hur pass koncentrerat. Här tror jag att alla kan känna sig skyldiga som med viss otålighet velat bli bevandrade. Musils Mannen utan egenskaper läste jag med så många avbrott och så slö uppmärksamhet att det känns som om jag inte läst den. För att ha någon nytta av att ha läst den - antingen utåtriktat i form av att skriva eller tala om den, eller inåtriktat för att ta till mig någonting - skulle jag behöva läsa om hela skiten (trösten är att man vid en omläsning ofta minns mer än man trodde, och att man ju måste börja någonstans). Kanske vore det mer intressant att se svaren på enkätfrågan "Vilka böcker har du läst slarvigt och utan att egentligen minnas dem?"

Charm som kritisk kategori

Jag har på sistone tänkt en hel del på begreppet charm. Det torde vara rätt svårt att definiera, och ändå spelar det en stor roll för hur man, eller i alla fall jag, bedömer kulturprodukter. Vad är charm, eller snarare, vad menar vi när vi säger att en konstnär eller ett konstverk har charm? Etymologiska undersökningar leder ingen vart. Latinets carmen , vilket blivit franskans charme, betyder antingen (poetisk) sång, (muntligt framförd) dikt eller besvärjelse, trollformel. När vi talar om charm hos personer, att vissa äger förmågan att charma andra, borde det betyda ungefär "förmåga att trollbinda". Det ger en inte särskilt mycket att arbeta med, överfört till konstverk. Vi säger inte nödvändigtvis att en hypnotisk melodi är "charmig", det är inte det vi avser med "charm". Å andra sidan har ju ordet, applicerat på människor, en ganska precis betydelse, även om den är svår att ringa in. En människa kan ha massvis med auktoritet och verkligen ta kontroll över auditoriet utan att nödvändigtvis äga charm. För det krävs kanske subtila spår av ironi, underfundig humor och framförallt en särskild typ av tillmötesgående. Jag antar att vi letar efter analogier i konsten till den typen av stämningar. Men det kan ju också yttra sig på väldigt många sätt. Skulle man ta min karakteristik av den mänskliga charmen på allvar och medvetet eftersträva just de effekterna i ett verk skulle resultatet troligtvis bli kitsch. Men charm och kitsch kan ju inte vara samma sak. Är de relaterade? Kanske förbundna i en gemensam motvilja mot det gravallvarliga. Ändå finns det ju kulturprodukter som likt kitschen utgör (med Adornos karakteristik) "en parodi på katharsis" utan att nödvändigtvis äga charm. Ingenting är mer förfärligt än en publikfriande film inriktad på falsk försoning, vilken till på köpet inte är charmig. Samtidigt kunde charm tänkas samsas med de allra allvarligaste ambitioner. Mallarmé är ett exempel, Beckett ett annat. När vi upptäcker charm hos sådana författare framstår det ofta som ett nödvändigt tillskott av humor och ironi, som ger en slags fullhet åt verkets personlighet. Skulle charm alltså ha med mångsidighet att göra? Kanske. Utan ett nödvändigt tillskott av charm får de gravallvarliga författarskapen någonting tölpaktigt över sig. De riktar in sig på att vägra behaga, men just där ljuger de för sig själva eftersom de likväl koketterar med just denna vägran. (Stig Larsson framstod som charmig därför att han tycktes så medveten om denna lögn och den roll den tvingade honom att spela). Handlar det alltså om tillmötesgående, och hur man hanterar kulturproduktens oundvikliga karaktär av (i någon form) tilltal? Är det på så sätt en analogi till den mänskliga charmen?
Det här är helt spekulativt, jag får ge mig. Men jag vill ändå tänka att begreppet "charm" svarar mot en påtaglig egenskap hos vissa verk, att det inte bara är ett tomt ord, utbytbart med många andra som också uttrycker gillande. Men vad tusan är det egentligen?

Eftersom jag för tillfället är bunden till staden och längtar till skogen får jag nöja mig med surrogat. Jag plockade därför upp en diktsamling med titeln Bäste herr Thoreau!, skriven av Ingela Strandberg. Det är en bok jag skulle ha velat läsa om jag fick gå omkring i skogen i Dalarna. Det är en bok jag vill läsa eftersom jag inte kan gå omkring i skogen i Dalarna. Är inte skriften en lysande uppfinning?

Titeln lyckas uttrycka ett visst tvivel över den skogliga ensamheten som ideal - ett anrop till Thoreau som också mynnar ut i ett möjligt ifrågasättande. Själva behovet av en närvaro i ensamheten säger ju redan allt om dess beskaffenhet - eller åtminstone någonting om hur dikt fungerar. Men den mänskliga ensamheten balanseras av den intensiva närvaron av myllrande liv - djur, mytologiska väsen, kanske även ting. Jag har för mig att Michelet förklarade häxeriets uppkomst med hur bondkvinnorna under arbetet sjöng mässande sånger till naturen och förverkligade en slags hedendom i protest mot den kyrkliga civiliserande auktoriteten. Något av denna hållning är Ingela Strandbergs, där hon identifierar sig med både ljusa och mörka naturväsen. Dikternas längtan rör sig inte mot den idylliska utan den vilda, spännande naturen, eller rättare sagt, mot en natur som överstiger den typen av mänskliga indelningar. Den grundläggande motsättningen mellan civilisation och natur är dock grundmurad. Thoreau sägs likt diktjaget känna igen

...........den ruttna lukten
av godhet. Den finns överallt.
Den smakar bärgning.
Den lämnar ingen fallhöjd öppen.
Ner med mig i diket, och upp!
Ni har rätt; en hund
skulle kunna göra det samma.

Kampen utkämpas mellan civilisationens avtäckande ljus - i form av den allegoriska figuren Mäterskan - och naturens okända mörker. Det är någonting okänt och måste förbli så, den bästa stunden är när hon ingenting vet. Därför föredrar diktjaget natten:

i mörkret
är allt likt och olikt bara
ett tunt tyg mot det jag inte vet.

Det rör sig definitivt om (natur-)romantiska dikter, och jag tror att diktsamlingen bör applåderas för det sätt den behandlar konventionella motsatsställningar snarare än att den egentligen övervinner dem. Ibland uppnår hon en precision i ordval och klarhet i bilderna som förmår ge nytt liv även åt traditionella teman - t ex den pastorala kontrasten mellan den stora och den lilla världen:

Alla mina resors slut
sänkte jag i Linnesjön.
Katedraler och torg, enhörningar
och besatthet blandades
i vattnets minne.

Den stora älgtjuren
kom och drack.

Jag blev enkel.
Som ett barn som klätt
på sig själv för första gången.