Dambudzo Marechera

I vanlig ordning skriver jag inte om aktuell (i meningen nyutgiven) litteratur, men om litteratur som är ny för mig, böcker som råkat komma i min väg. Ett fascinerande fynd från Erikshjälpen var det tunna urvalet dikter (Till ett annat liv, Ellerströms, 2004) av den Zimbabwefödde Dambudzo Marechera (1955-1987). Denne för mig fullkomligt okände författare, tycks postumt ha uppnått kultstatus i sitt hemland. Men man har svårt att föreställa sig Marechera som uppbygglig nationalskald: en mer obekväm och bråkigare författare får man leta efter. Och det är just det som fascinerar mig: den otyglade vreden och hans obändiga individualism som vägrar inrangera sig i den koloniala såväl som den postkoloniala identiteten. Hans politiska dikter erbjuder drastiska, ibland direkt motbjudande bilder laddade med bitter desperation:

Du vill köpa vadå?
En råtta,
en råtta med ett samvete.
En råtta med ett ständigt samvete?
Givetvis.
Men en oförmåga att följa detta samvete?
Det är den ungefärliga idén.
Jo jag har flera du kan välja bland.
Den här åt just upp Grenada.
Slet det i stycken och sket ut det
American Girl rengöringslotion.
(...)
Okej. Den här är en listig typ.
Den äter upp kolonialism
så att den kan skita i ren skadeglädje på sin egen.
Jag försökte köpa den i Kenya
jag försökte köpa den i Malawi
jag försökte köpa den just här
men vet du var jag fick tag i den jäveln
när jag åt middag med
Malan, Verwoerd, Vorster och Bothas spöken. ("Råttor till salu")

Men det allra viktigaste är Machereras obändiga individualism, vilket gjorde honom till ett problem såväl för kolonialmakten som den nya ordning som etablerades i dess följd ("afrikanska mutanter i förändring"). Han tycks inte ha funnit ett hem någonstans, och bränt ut sig i en dödsföraktande anarkistisk hållning med livet som insats (han dog av AIDS 32 år gammal). När hans debutbok tilldelades The Guardians stora pris uppträdde han i poncho och sombrero i vägran av sin tilldelade roll som afrikansk författare. Han skulle senare beskriva sin status mellan världar som "den ljudliga fis alla hävdar aldrig ägt rum". Enda utvägen för Marechera tycks ha varit återvändsgränden: det planlösa upproret, som varande sannare än den kanske nyttiga kompromissen. En av hans mer bisarra dikter liknar ett litet manifest för denna hållning:

DET ÄTLIGA KRYPET PÅ BARSTOLEN

Jag är mot allting
mot krig och de som är mot
krig. Mot allt som krymper
individens blinda impuls.

Skaka ner persikorna från
sommardikten, håva in mogen
glans; damma, smaka. Lunchens
nyheter - räck mig ricinoljan, Alice.

Och i en annan dikt:

Nu återstår inget annat än att inte tänka
ja att inte tänka är det enda tabut
pandoras ryggsäck inuti anarkistens
lilla hjärna (ur "Vem har använt min nya ryggsäck?")

Men bortom de aggressiva utfallen och den punkiga attityden finns också en äkta lyriker med en självklar känsla för naturdetaljer och atmosfär. Det blida bryts dock ständigt mot ett mer bittert stråk, och man har känslan att det just är i denna brytning som diktens sanningshalt borde finnas. Rent tekniskt anknyter han till den anglosaxiska högmodernismens språk, vilket kunde gett ett trött intryck om han inte lyckats återuppfinna det och anpassa det till nya erfarenheter. "Det objektiva korrelatet" hämtas från den koloniserade såväl som från den koloniserande världen och lyckas skaka om en hel del invanda tankebanor. Och även om man kan ha en del synpunkter på översättningen (att "look smart" i en kostym ska väl ändå inte översättas med "se smart ut"?) är det kvaliteter som kommer igenom. Men först som sist är det den extrema vitaliteten och oviljan till kompromiss som ger dikterna deras värde, de obehagliga frågor om identitet de ställer, frågor lika besvärande för kolonialmakterna som för den mer lättköpta typen av postkolonialism.

Två halvor

Läste några intressanta inlägg på The Guardians hemsida om relationen mellan akademisk litteraturvetenskap och de bloggande webkritikerna. Har den akademiska kritiken spelat ut sin roll? Är vi tillbaka på 1700-talets nivå, där kritikens verkliga medium är journalistiken, bedriven av mångsysslande brödskrivare à la Addison eller Samuel Johnson? Själv försöker jag temperera min skepsis med en gnutta entusiasm, eller tvärtom. En sak är säker: kommunicerandet av det njutningsfulla i läsandet har helt klart funnit ett hem på internet. Det är i så fall helt i sin ordning. Medan universiteten genom antingen torr formalism eller överdriven politisering avlägsnat sig från de flesta vanliga anledningar till att läsa en bok, ges det naiva förhållningssättet ett välbehövligt uttryck. Harold Bloom förutspådde i Den västerländska kanon att "Varenda läroanstalt kommer att få en ny fakultet för kulturstudier, en oxe man inte får stånga, och en estetisk underground kommer att växa sig stark och i någon mån ge nya generationer tillgång till läsandets äventyr." Delvis är det väl något sådant som håller på att hända, en rationell arbetsdelning mellan två grupper som vill använda samma objekt, men i skilda syften.
Problemet består givetvis i risken för amatörvälde. Det är på ett sätt inte så illa som det låter; "amatör" liksom "dilettant" betyder ju egentligen bara någon som tycker om någonting, finner njutning i någonting, i detta fall böcker. "Den som inte är dilettant ska inte yttra sig" skrev Fredrik Böök en gång, och han hade en viss poäng. Men man undrar om hobbybloggande bokläsare har tid eller ork att skaffa sig de kunskaper i språk och kulturhistoria som krävs för att lyfta deras uttalanden från den subjektiva impressionismens nivå. Universiteten är trots allt den enda möjligheten att få ägna sig åt studier på heltid. Idealet består givetvis i en förening av amatörens entusiasm och forskarens kunskap, och att vi så sällan ser de två förenade är inget gott betyg för våra humanistiska institutioner.

Prästen och Pulcinella

Jag hittade följande anekdot i en bok av Alberto Manguel, och kom att tänka på att det kanske inte bara är i vår tid som kyrkan förgäves försökt vara "hipp": I 1600-talets Neapel blev de folkliga skådespelen (commedia dell'arte) och deras stående figurer enormt populära, särskilt den spanske puckelryggen Pulcinella. "han blev så populär att en präst, som till varje pris ville fånga sina åhörares uppmärksamhet, placerade sig alldeles intill scenen, höll upp ett krucifix och utropade: 'Här ser ni den verklige Pulcinella!'"

Teknologi, läsning, etc

(några veckor gammalt utkast som jag publicerar nu)

Jag har de senaste dagarna tagit en paus från uppsatsförfattandet, arbetat några dagar och på mina lediga stunder läst lite blandade saker, mest journalistik. Som det slumpade sig kom nästan allt jag läst med något större intresse att forma sig till ett mönster, och kanske, inbillar jag mig, var det bara fråga om att dessa små brickor lades ut i enlighet med en formation min tanke ägt sedan länge. Det handlar alltihop, mer eller mindre, om läsningen och dess villkor i informationssamhället. Först två kontrasterande länkar på Malte Perssons blog, den ena en intervju med Anders Olsson. Han talar där om viljan att offra en del av sitt liv för att genom koncentration åstadkomma någonting av bestående värde. Den texten läses i ljuset av en amerikansk universitetslärares betraktelser över studenternas av informationsteknologin splittrade uppmärksamhet och vilja att göra allt på en gång. Malte förklarar: "Själv befinner jag mig nog någonstans däremellan, och känner mig därför ofta som en mindre himlakropp sliten mellan å ena sidan litteraturens gammaldags gravitationskraft, och å andra sidan informationsteknologins lika förföriska centrifugalkraft." Det är lätt att känna igen sig i.

Jag delar känslan hos de amerikanska studenterna, att "allt är intressant", och att inte ta vara på de möjligheter teknologin erbjuder, både vad gäller att reta och att tillfredsställa nyfikenheten, ser jag i viss mån som inskränkthet och lättja. Samtidigt har det sina uppenbara baksidor. Jag kommer ofta på mig själv med att läsa alltför slarvigt, dvs. att endast läsa för att tillgodogöra mig information, kunna gå vidare. Urscenen för en konflikt mellan dessa två sätt att handskas med tecken tycks mig vara när man läser en litteraturvetenskaplig text. Vi följer snabbt resonemangen, isolerar relevanta informationssnuttar, gör logiska kopplingar, memorerar, går vidare. Men så dyker i texten upp ett utdrag ur den litterära text som är ursäkten för denna massa av information. Då tvingas vi, särskilt om det är en "tät" dikt, greppa tyglarna och göra en inte alla gånger angenäm omkoppling mellan ett lustfyllt ätande av text och en asketisk uppmärksamhet. Denna erfarenhet tycks mig på något sätt typisk.

I dagens DN snubblar jag över en essä på samma tema. Det är den norske litteraturkritikern Kari Lövaas som reflekterar över en bok av Richard A Lanham, "The economics of attention". Lanham är universitetsforskare i retorik och vill uppdatera sin disciplin till informationseran, omdefiniera den till en teori för uppmärksamhetens ekonomi. Han tror på en slags marknadsanpassning av uppmärksamhetens resurser, där rationella kosumenter kommer att ge upphov till en självreglerande informationsmarknad. Hans fiende är Gutenbergsystemet, där tecken ses som ting att äga, en modell med krav på clarity-brevity-sincerity (CBS). Denna modell associeras till en ikonoklastisk impuls med udden riktad mot jagupplösning och teatralitet. I dagens informationssamhälle har just jagupplösningen och teatraliteten segrat, och Lanham tycks tänka sig att ljud och bild på sikt kommer att tränga ut texten eller relegera den till en underordnad roll. Hans fiender, skriftkulturens försvarare, ser inte att "en längtan efter form och rörelse alltid har legat på lur under den frusna ytan av västerlandets alfabetiska nedtecknanden." Lövaas tar i sin essä avstånd från Lanhams slutsatser: "Just i en situation med överflöd av information kan det vara nödvändigt att ålägga sig 'puritanska' begränsningar, för att i kontemplativ stillhet kunna forma en tanke som är värd att framföra och stå till ansvar för i en liten eller stor offentlighet." Som motterminologi vill han lansera ordet "intresseekonomi".
Det finns uppenbarligen, som Lövaas påpekar, grader av uppmärksamhet. Det finns det som "fångar" vår uppmärksamhet, eller åtminstone vår tid, och det är denna variant Lanham intresserar sig för. Men det finns också någonting som kanske hellre definieras som lyhördhet: en uppmärksamhet inriktad på just den förhandenvarande informationssnutten. Medan uppmärksamheten troligtvis är lätt att fånga i fysiologiska termer, den tid ögat är fäst vid ett objekt osv, är lyhördheten betydligt svårare att definiera, åtminstone för lekmannen utan kunskaper i neuropsykologi. På det praktiska planet yttrar det sig hursomhelst som en skillnad mellan kvantitet ("hur länge?", "hur mycket?") och kvalitet ("hur uppmärksamt?"). Med visst fog, men väl nära att låta patetisk, nämner Lövaas mystikernas kontemplativa läsning och den utopiska idén om en uppmärksamhet som "undslipper eller försöker överskrida varje ekonomis regleringar och transaktioner".
Och kanske är patetiken den risk man utsätter sig för om man vill försvara ett annat sätt att ägna sig åt läsning. Det kan tyckas som ett idealistiskt skönmålande men jag är övertygad om att det är en objektiv egenskap hos både skriftmediet och den mänskliga hjärnan. Dess beviskraft är tyvärr svår att rationellt argumentera för, utan måste upplevas. Just denna prekära belägenhet gör den till en lätt måltavla för mer kallhamrade informationsanalytiker och ideologikritiskt tänkande. Och det är naturligtvis svårt att argumentera för dess förtjänster i marknadens termer, tillgång och efterfrågan. Men vill man vara en verkligt upplyst konsument, måste man kunna skifta mellan informationsteknologins intensiteter och den långsamma läsningen.

Människans adelsmärke

Jag bläddrade igenom några antikvariska nummer av Lyrikvännen, bl a ett temanummer om Ezra Pound. Där fanns ett fotografi av den åldrande poeten (det måste tagits alldeles mot slutet av hans levnad), med vitt hår och yvigt skägg som en gammaltestamentlig profet. Bredvid lite klotter av hans hand: "Advice to the young: curiosity". Någonting med bilden gjorde mig rörd, kanske kombinationen av Pounds något osäkra uppsyn och den enkla sanningen i orden han skrivit ner. Jag har aldrig varit särskilt förtjust i Pound, förutom en del av de tidiga dikterna, och även om jag gett hans Cantos flera chanser har jag ganska snart styrt min håg någon annanstans. Men Pound har för mig tjänat som föredöme vad gäller denna egenskap: nyfikenhet. Hans var som bekant av det monumentala hållet: en omnivor läsaptit som för den delen inte saknade urskillningsförmåga. Känslan man får efter att ha läst hans Litterära essäer är, trots bryska avfärdanden av hela kulturepoker och stilriktningar, en känsla av kulturens outtömliga resurser, för den som orkar leta.
Leopardi hävdade att förmågan att ledas vid tillvaron var människans adelmärke, eftersom det visade på en längtan som överstiger världens gränser. I lite ödmjukare form skulle jag vilja skänka nyfikenheten denna rang. Så länge jag är nyfiken har jag inte svårt att känna att jag får ut något av tillvaron, och många av mina lyckligaste minnen har att göra med nyfikenhetens uppblossande eller dess momentana tillfredsställelse. Framför allt minns jag det som en smärre uppenbarelse när jag märkte att nyfikenheten började få grepp om mig på allvar: känslan av ett stundande äventyr, och lustfyllda uppgifter att utföra. Jag skulle säga att en pedagog som lyckas väcka elevernas nyfikenhet har utfört någonting som i betydelse vida överstiger allt han kan ha lärt ut. I brist på sådana pedagoger behövs föredömen som Pound, människor med intressanta intressen och energin att fullfölja dem. Jag förebrår sällan mig själv saker och ting, men brist på nyfikenhet betraktar jag som en grav försyndelse, och blir besviken på mig själv när jag av trötthet inte kan uppbåda tillräckligt med engagemang.
Martin Heidegger förkastade nyfikenheten - die Neugierigkeit - som ett dekadenssymptom, en produkt av den urbana moderniteten. Bönder är inte nyfikna; årstidernas växlingar räcker gott och väl för dem, som det gjort för deras förfäder. Nu menade nog Heidegger en särskild form av nyfikenhet, ungefär den sort som får oss att snegla i skvallerblaskor och ständigt fråga oss vad som är "på gång", dvs. en form av nyfikenhet som för oss bort från oss själva. Jag undrar om en gränsdragning är möjlig, om inte sökandet efter meningen med vår egen existens öser ur samma källa som uppmärksamheten på världen och dess affärer. Det handlar bara om vilken riktning den tar, och en aktiv nyfikenhet är under alla omständigheter att se som sökandets praktiska form. Att hävda något annat vore att ersätta sanningssökandet med en traderad "känsla".

Kulturpolitruk

Det var med en viss suck av lättnad jag läste ledaren i senaste numret av Axess, en tidning jag ett tag tyckt vara på väg åt fanders. Johan Lundberg är åtminstone konsekvent i sina samtidskritiska utfall, och för det är jag tacksam. Alltför ofta ser man annars hur "höger"-människor försöker sitta på två stolar och flirta med sin kulturkonservativa socialgrupp samtidigt som de inte ser några problem med att i praktiken driva fram just den utveckling de beklagar sig över. Fox TV är ett exempel, med sina extremt högervridna nyhetssändningar, vilka varvas med sliskiga realityprogram. Men Lundberg rättar sig inte i det borgerliga ledet, utan pucklar på Johan Staël von Holstein ("IT-yrans yraste företrädare") och beklagar sig över "förbrödringen mellan nyliberaler och kultursidesvänster". Kulturkonservatismen har alltid haft den fördelen, att den åtminstone tar kulturen på allvar och inte ser den som en samling kulturprodukter, i princip utbytbara efter konsumentens smak. Genom en anti-ekonomism mot bättre vetande lyckas de faktiskt återskänka kulturbegreppet något av dess kritiska potential. Hur märks det?
Jo, genom att det genast väcker rabalder. En effekt som fullständigt uteblir när man på Cultural studies-manér belönar allehanda masskulturella yttringar med en subversiv politisk potential, eller aggressivt attackerar kanoniserad litteratur som del av en etablissemangets konspiration. För min del börjar jag mer och mer uppfatta den typen av en kritik som en slags missriktad välvilja. Bland det sundaste jag läst i denna fråga är Kate Soper och Mark Riles To cherish the sublime? - postmodernism and cultural self-realisation (2003). Där hävdar författarna på ett lyckat sätt den kritiska potentialen hos det gamla, Matthew Arnoldska kulturbegreppet, just för att det synliggör klassklyftor istället för att dela ut symboliska kompensationer. Dess latenta motsägelse - att högkulturen anses i princip relevant för hela mänskligheten, samtidigt som större delen av denna genom bristande tillgång och otillräcklig utbildning exkluderas - borde vara utgångspunkten för en kultur- och utbildningspolitik värd namnet. Och att återinföra gratis inträde på muséer vore ett första steg.

Antecknat

Om dumhet endast kunde yttra sig i frasen "Jag förstår inte" och ett avståndstagande från vidare göranden, vore skapelsen rättfärdigad.

Elitism, i meningen av en allmän perfektionism, är det enda säkra värnet mot ideologiska felsteg och tankemässig stagnation. Den jämför ständigt idén med dess förkämpar och underkänner dessa såsom ovärdiga sitt föremål, samtidigt som denna dom kastar ett tvivlets skugga över idén och åter sätter anden i rörelse.

Att ha samtalspartners för vilka vissa samtalsämnen är outtalat tabubelagda leder till en ojämn maktfördelning. I en situation där man är dömd att öka mängden tal, för att resonera eller om så bara för att byta samtalsämne, har den ene fått i sin hand detta oerhörda: sterilitetens trollstav.

Det är inte jordens undergång, det är bara naturliga fluktuationer. Jag försöker säga samma sak till stormarna i mitt huvud.

Jag tror på toleransen. Den är det enda som kan hindra mig från att hugga vilt omkring mig med min kärlek.

Där man bränt sig spolar man kallt vatten. Sen går man ljummen genom livet.

Läsandet förhåller sig till glädjen som bönen till nåden.

Om charlatanerna vore cyniker skulle jag beundra deras dristighet. Men fullt så logisk är nu inte världen.

Rivalens blick är ett ej föraktligt stimuli till en förälskelse och ett oundgängligt sådant vad gäller det krampaktiga fasthållandet vid dess restprodukt.

Man vet att folk i allmänhet troligtvis är varken mer eller mindre hyggliga än de bekantskaper man byggt upp under åren. Och även om denna vetskap är nog för att befria en från otillbörlig paranoia, är den å andra sidan ingen sporre till ett fortsatt letande.

Tanken att världen och människan är möjliga att påverka har till de breda lagren spridit den speciella sorts melankoli som tidigare varit förbehållen kungar.

Livet är en bildningsroman som efter några hundra sidor tråkar ut oss till döds.

Ett tänkande som inte urartat till konserverande ideologi kommer alltid bestås fördelen att slippa uppfinna sina fiender.