Nugae

18/11 kl. 22.30: Jag såg en gång, i Edinburgh om jag inte minns fel, en tiggare som i sin lilla portabla hydda hade en trave pocketböcker, vilka han säkert hade hittat på gatan eller köpt för en spottstyver i någon andrahandsbutik. Jag avundades honom på sätt och vis, därför att han tycktes förkroppsliga en utopisk livsstil som är mycket svår att förverkliga annat än glimtvis: den planlösa läsningens. Den seriösa läsaren blir ganska snabbt, i synnerhet om denne arbetar med att läsa eller skriva, offer för en instrumentalitet vad gäller urvalet av läsning. En sådan är i vissa situationer helt nödvändig, och den är inte utan sina belöningar, men dessa frukter märks oftare i det långa perspektivet än i det korta. Ingenting gör oss så glada som att läsa just det som vi vid den stunden vill läsa. Men låt säga att man har tid och tillgång till ett stort bibliotek eller bokhandel. Svaret på frågan vad man vill läsa kan då visa sig ganska svårt att avgöra, och det händer inte sällan att instrumentella kalkyler smyger sig in, eller en förlamande embarras de choix. Därför är den planlösa läsningen, när slump och/eller knapphet kommer till ens undsättning, den mest givande: det underliga och begränsade urvalet i en röda korset-butik eller någon bok som råkar finnas till hands i ett rum där man övernattar. Jag har några av mina lyckligaste läsminnen från sådana tillfällen, kanske för att de så lätt leder till sammansmältningar mellan en bok och en plats. Detta var också, enligt Boswell, Samuel Johnsons praktik:    

He had no settled plan of life, nor looked forward at all, but merely lived from day to day. Yet he read a great deal in a desultory manner, without any scheme of study, as chance threw books in his way, and inclination directed him through them. He used to mention one curious instance of his casual reading, when but a boy. Having imagined that his brother had hid some apples behind a large folio upon an upper shelf in his father's shop, he climbed up to search for them. There were no apples; but the large folio proved to be Petrarch, whom he had seen mentioned in some preface, as one of the restorers of learning. His curiosity having been thus excited, he sat down with avidity, and read a great part of the book. 

Leder då inte detta till en alldeles för udda bildning? Möjligen, men håller man igång aptiten löser sig det mesta. Samuel Johnson skrev själv (jag lyckas inte hitta citatet, men jag läste det någon gång 2006 eller så, och det har fastnat): "Debating with your boy over which books to read, the boy next door will have read seven. Read five hours a day and you will soon be learned". 

20/11 kl. 13.45: Deprimerande text av Michael W. Clune om amerikansk humaniora efter Trump. Kanske kommer det att komma fler artiklar av sådan "soul searching"-karaktär skrivna av akademiker, liksom de börjat droppa in från mediernas område. Clunes artikel har titeln, "we asked for it", och jag är rädd att detta kan komma att stämma alltför väl även om svensk humaniora. Kanske borde jag inte säga detta högt, men vore jag en högerpopulist som verkligen ville vinna kulturkrig ("Professors are the enemy. Journalists are the enemy" - Richard Nixon) skulle det vara en prioriterad uppgift att försöka dra in finansieringen för svensk humaniora. Varför hålla igång en statlig verksamhet vars företrädare till större delen verkar skryta med att de ser ideologiproduktion som sin huvudsakliga uppgift? Det hjälper kanske inte så mycket att jag försöker förklara att detta är långt ifrån hela sanningen och att folk sysslar med en hel del annat på våra universitetsinstitutioner när företrädare förnedrar sig själva och sina ämnen genom att skriva under diverse missriktade upprop och ytterligare bidra till allmänhetens minskade förtroende. Till slut hamnar vi kanske i ett läge där allt man kan säga är "we asked for it", och där jag, hur mycket jag än skulle vilja distansera mig, rent objektivt kommer att vara inkluderad i detta "we". 

25/11 kl. 10: Påven mot läskrisen. Det brev han publicerat om värdet av litteraturläsning, inte bara i utbildningen av präster utan också för de kristna i allmänhet, är läsvärt. Resonemangen håller ganska god litteraturvetenskaplig nivå och Franciscus visar fin smak genom valet av referenser (Proust, Celan och Borges, den sistnämnde för övrigt en bekant till honom) etc. Ett utdrag:

"...i stunder av trötthet, ilska, besvikelse eller misslyckande, när bönen i sig inte hjälper oss att finna inre lugn, kan en bra bok hjälpa oss att rida ut stormen tills vi finner sinnesfrid. Tid som tillbringas med läsning kan mycket väl öppna upp nya inre utrymmen som hjälper oss att undgå att fångas av tvångstankar som kan stå i vägen för vår personliga utveckling. Före vår nuvarande obönhörliga utsatthet för sociala medier, mobiltelefoner och andra enheter var läsning en vanlig upplevelse, och de som var med om det vet vad jag menar. Det är inte något som helt tillhör det förflutna". 

 11/12 kl. 13: Ett jubileum. Jag har svårt för Joseph Conrad, tror jag. Svårt i en bokstavlig, praktisk mening: svårt att forcera dessa böcker, svårt att utvinna njutning ur dem. Är det mellanställningen mellan bred 1800-talsrealism med dess longörer och de mer gåtliknande skrivsätten hos modernismen? Mellanställningen mellan fransk roman och engelsk roman? Mellanställningar som visserligen aldrig vållat mig problem vad gäller exempelvis Henry James. Heart of Darkness är ett mästerverk, men jag misstänker att det är en följd av det behändiga formatet, och då tycker jag ändå att mittendelarna är lite för diffusa och överlastade.  Jag beundrar The Secret Agent på avstånd, men minns inte att läsningen tjusade mig. Nostromo tillhör de böcker som jag försökt läsa men givit upp på. Allt detta innebär nog att jag helt enkelt bör föra Conrad till den ganska lilla grupp av författare som man efter Gérard Genette skulle kalla mina ”anti-goûts”. Det vill säga inte ”avsmak” (vilket vore dégoût), utan mer en fråga om att de inte lyckas utöva den väsentliga dragningskraften på mig. Iris Murdoch och Goethe är två namn som anmäler sig.

Sådan ”anti-goût” har ingenting att göra med förkastande; tvärtom märks den tydligast när det är mycket annat i författarprofilen som väcker ens sympati, ja, när man vill tycka om en författare men inte riktigt lyckas. Och eftersom jag åtminstone tycker om idén om Joseph Conrads böcker så läser jag nu, som en smärre offergärd på 100-årsminnet av Conrads död, en av de böcker jag inte läst, den korta The N****er of The ”Narcissus”, och jag upplever ungefär samma motstånd som vanligt. Någonting med den oklara övergången mellan ingående detaljskildringar och symbolik får mig att ofta tappa tråden utan att jag upplever den sorts meningsmättade laddning som är en signal att skärpa uppmärksamheten. Men när jag läst klart växer alltmer övertygelsen att det var något där, någonting minnesvärt jag aldrig lyckades få syn på medan jag läste. Så sedan sitter jag och bläddrar i Ian Watts Conrad in the Nineteenth Century och försöker hitta en ny ingång som visar mig vad jag misslyckats att se. Är det dessa författare som man ”aldrig blir klar med”? Kanoniserade, stora författarskap, hyllade av människor vars omdöme man litar på, ständigt närvarande i kulturen och tillgängliga på bokhyllan. Det skulle te sig som en provocerande gest att säga att man ”ogillade” dem, och det stämmer ju heller inte riktigt in på den blandning av sympati och utebliven kemi som präglar ens förhållande till dem.  

Noteringar

 1. Kamrater på en irrande planet, den titel under vilken Antoine de Saint-Éxuperys Terre des hommes blivit känd på svenska, är klart bättre än originalets (och inte bara för att den sistnämnda får mig att tänka på en omkastning av pommes de terre). Kanske var det därför den behölls när boken nyöversattes 2005. Framförallt är väl detta "irrande" välfunnet men också suggestivt och tankeväckande: varifrån kommer det? Och kan himlakroppar irra mer eller mindre? Enligt den gamla kosmologin var det så: planeterna var per definition "irrande", men detta i motsats till dels jorden i mitten av systemet, dels de s k fixstjärnorna (stellae fixae) som ser ut att inte röra sig. Planeterna rör sig inom ramen för två fasta domäner (jorden och stjärnorna). Det är denna världsbild som något anakronistiskt skildras i Dahlstiernas Kunga-Skald:   

Högt öfwer Månans Ring och Middags-strålens näste

Och än de andra Fäm willfahrne Stiärnors rad;

Högt öfwer alle de små Natte-Solars fäste 

Där ståår en härlig borg en mäckta präktig Stad

Dvs. ovanför månens ring (som markerar gräns för den sublunära världen, det som ligger på jorden) och över solen ("Middags-strålen") ligger "Fäm willfahrne stjärnor", vilket här alltså betecknar de fem planeter vars rörelse kan observeras (men ofta inkluderade även kometer och icke-fixa stjärnor), i kontrast till "de små Natte-Solars fäste", dvs. fixstjärnorna. Dahlstiernas "willfahrne" är naturligtvis synonymt med "irrande": det senare går rent genetiskt tillbaka på det gamla latinska ordet för planeter: stellae errantes, en antonym till stellae fixae. Går vi ytterligare ett steg tillbaka inser vi att själva ordet "planet" kommer av den grekiska förlagan, nämligen planomenoi asteres. Att tala om en "irrande planet" är alltså egentligen en tautologi i både sak och ord. Idén om "fixstjärnor" hängde med in i den nya kosmologin, även om man i takt med mer avancerade instrument blev medveten om att även dessa stjärnor rör sig. Och idag överlever ordet bara som metafor, kanske en lite tröstande bild inför ett kosmos i ständig rörelse utan några, tja, fixa punkter.    

     

Insulärt

En klargörande understreckare av Harald Gustafsson, om bruket av termen "stormaktstiden", med anledning av SVT:s Historien om Sverige. Han framför också den vettigaste kritik av programmet som jag hittills sett: 

Vad man kunde önska vore lite mer medvetenhet om det större europeiska sammanhanget och Sveriges plats i det. SVT:s serie avstod nästan helt från att tala om varför Sverige krigade, mot vilka och vad den internationella politiken gick ut på. Mycket gott kan sägas om serien, men den ger genomgående en insulär bild av svensk historia; den tycks utspela sig i ett tomrum, sällan nämns någon påverkan utifrån och allmäneuropeiska drag riskerar att uppfattas som särsvenska.

Särskilt tyckte jag att detta interna fokus gav en snedvriden bild av svenskt 1700-tal, som kom att styras av en väldigt tydlig socialhistorisk "whig interpretation of history", där Gustaf III:s statskupp ter sig som en oförklarlig atavism. Om det svenska 1700-talspolitiken inte relateras till de olika stormakterna och landets allianser, och detta sedan kombineras med att de enda utrikes förhållanden som tas upp gäller Sveriges roll i slavhandeln, blir bilden mycket märklig. I dag anser alla att demokratisering är bra och att krig och slaveri är dåligt. Gott så. Men om detta är ingångsvärdena hos publiken ökas den pedagogiska utmaningen när det gäller att skildra Sveriges relation till andra länder. Man kan debattera huruvida Sverige verkligen hade styckats i delar av de angränsande stormakterna på samma sätt som Polen, men det vore svårt att förneka att detta var en reell rädsla och att behovet av återvunnen suveränitet och kapacitet att agera var en av de huvudsakliga anledningarna bakom Gustaf III:s popularitet. Bortser man från detta framstår kungen som antingen lite knäpp eller bara machiavellisk, utöver att han genom att på ett ganska förstrött sätt ha stått för Sveriges bidrag till den translatlantiska slavhandeln också är en bad guy. Samma närsynthet återkommer då det liksom i en bisats i anslutning till (det socialhistoriskt signifikativa) mordet på Fersen förklaras att Sverige gjort sig av med Gustav IV Adolf. Att detta var ett kupp ledd av militär vilka insåg att Sverige skulle styckas mellan Napoleon och tsar Alexander, och att kungens quijoteri mycket väl kunde lett till landets undergång, förklaras inte. Jag skulle säga att den socialhistoriska enögdheten är mer på sin plats från 1809 till nutiden, eller genom hela den parentes som vår neutralitet skulle visa sig utgöra. Möjligen kan man tänka sig att det är just denna långa period av neutralitet och skickligt undvikande av yttre hot (liksom, om man så vill, och som ett korrolarium till det föregående, en politisk retorik som kunnat ignorera maktpolitiska realiteter och dolda allianser) som gör att utrikespolitiken bildar en så liten del av det moderna svenska historiemedvetandet.  

Två reformförslag

1. Jag vet inte hur många gånger jag misslyckats med att läsa Victor Hugo. Så fort jag sökt mig bortom de fyra-fem givna antologinumren blir jag bara överväldigad av en poesi i sådan ymnighet, i så stora block, i så långa retoriska perioder och med en tillsynes så jämn intensitet att jag inte vet var jag ska börja och till slut bara ger upp. Det hjälpte inte när jag kunde gå till universitetsbiblioteket i Lund och plocka ner valfri del från hyllan; det hjälpte heller inte när jag bodde i Frankrike och kunde köpa en pocket för en eller två euro. Kanske kommer Hugos poesi för alltid att förbli en stängd bok för mig (eller snarare tjugo-trettio stycken dito).I alla fall lyssnar jag som vanligt på Répliques på Radio France och hör skådespelaren Fabrice Luchini, som för närvarande uppträder med uppläsningar av Victor Hugo, och blir återigen lockad att ta mig an författarskapet. Jag behöver uppenbarligen någon sorts mellanhand. 

Kanske är det något av detta som skulle behövas för den svenska poesin. Jag har mina reservationer mot skådespelares sätt att läsa dikter: de tenderar att läsa dem som en rollfigurs yttrande och lägga in emfaser som inte är diktens egna utan deras tolkning av "rollen", varigenom de ofta försummar dikternas egna musik genom att inte på ett medvetet sätt utnyttja radsluten*, och så vidare. Boris Eichenbaum har en fin (och oöversatt, kanske borde jag ta tag i den) text om "kammardeklamation" i motsats till skådespelardeklamation, som behandlar just detta problem.    

Men: på samma sätt som kända skådespelare ökar (hos folket) värdet av en ljudbok, kunde man tänka sig att någon känd profil kunde sätta upp en föreställning med diktläsning och fylla salarna. Lasse Berghagen brukade väl slänga in dikter i "Allsång på Skansen"? Säga vad man vill, men det var ett sätt att återge den äldre svenska poesin något av dess naturliga plats. (Tegnérs, Rydbergs, Karlfeldts, Frödings, m.fl:s naturliga plats är inte i den tysta läsfåtöljen). Ett annat skulle vara en praktik som var vanlig länge men som i dag är helt bortglömd, nämligen att poeter vid uppläsningar läser andras dikter, inte bara sina egna. Köra "covers" helt enkelt. 

* jag säger "medvetet utnyttja" snarare än "respektera" eftersom det inte alla gånger handlar om att göra en paus, utan om att på ett medvetet sätt alternera mellan syntaktiska överklivningar och pauser. Att basera rytmen på innehållet som skådespelare gör tenderar att sabotera denna möjlighet till subtil musik.   

2. Hur ska vi hålla vid liv det litterära minnet i Sverige? Frågan aktualiserades senast av att jag på en second handbutik plockade upp Carl-Eric Nordbergs bok Åtta udda från 1955. Nordbergs bok var ett försök att lyfta fram några läsvärda författarskap som tagit sin början på 30-talet och som han menade kommit i kläm mellan arbetarförfattarna och den doktrinära fyrtiotalismen.  Av dessa åtta har jag knappt läst två, och dessa två råkar också vara de enda namnen som inte försvunnit ur det allmänna minnet även som namn. Vad händer med alla de andra? Alla litteraturhistoriskt intresserade har troligtvis gjort erfarenheten att söka information om ett författarskap på Wikipedia eller liknande och besviket konstaterat att det enda man egentligen fått information om är författaren. På sin höjd får vi någon genreangivelse av det allra mest allmänna slaget ("roman") utan att vi ges en möjlighet att få en aning om vad som väntar oss om vi skulle vara dumdristiga nog att gräva fram denna ordskapelse ur dess - kanske behagliga, vem vet? - vila. 

Problemet är naturligtvis uppdelningen mellan objektiva fakta och subjektiva tolkningar/värderingar. Men förutom att en hel del om ett litterärt verk - inte det mest intressanta, möjligen - går att redogöra för någorlunda entydigt, så måste man erkänna att när ett verk är tillräckligt välkänt kommer denna samlade subjektivitet att uppgå till välkända förhållanden, kanske inte riktigt "fakta" i snävare mening, men ändå en sorts allmän kunskap som helt enkelt finns i kulturen. (det är för övrigt detta slags verk man ibland inbillar sig ha läst för att man hört hur det talas om dem, och ibland blir man faktiskt inte överraskad när man väl läser dem). Den bristande proportionen mellan de verk som kommer att bestås denna ynnest och de som blir utan är enorm, särskilt i en tid då litteraturen förlorar sin centrala ställning och det kulturella minnet krymper. (Jfr. David Damroschs "hyper-canonicity"). 

Vi diskuterar vanligtvis detta problem som en fråga om vad som blir läst, men det finns ett allvarligare problem: att förutsättningarna att någonsin bli läst saboteras. De kanoniska författarskapen kommer då, om man slår upp dem i wikipedia, att ges en framställning som tar upp fakta om författarens liv men också inkorporerar diskussioner av de litterära verken som strängt taget bara kan vara produkten av någon form av läsning, medan presentationen av mindre författarskap faller samman i två uppräkningar av fakta som inte tar oss ett steg närmare någon konkret anledning att ta sig an deras verk: å ena sidan biografiska data, å andra sidan en verkförteckning i punktform. (Titlarna i den senare gör ungefär samma intryck som de påhittade böcker som metalitterater under 1900-talet valt att fylla på den redan överbefolkade bokvärlden med: Den besvärliga kanariefågeln av Uno Eng har för mig än så länge samma status som Sebastian Knights Den gåtfulla dafodillen - titlar som kan vara mer eller mindre lockande, utlova det ena eller det andra, väcka vissa associationer, men som tills det ögonblick antingen jag själv fått läsa dem, eller jag läser någon annans vittnesbörd, helt enkelt inte existerar). Det kräver ett staort risktagande att lägga sin begränsade lästid på ett författarskap i avsaknad av andra som intygar att det är värt mödan och kanske rapporterar något om vad man kan vänta sig. Här skulle behövas en satsning liknande den som Franco Moretti föreslog i sina "Conjectures on world literature": ett gigantiskt kollektivt läsprojekt där enskilda läsare sattes i arbete med att summera och karakterisera verk för att sedan återrapportera till en central ledning som kunde föra samman det hela i ett meningsfullt mönster. Datan vore möjligen intressant i sig själv, på det sätt som digital humaniora ibland kan vara: att den stora skalan uppenbarar en del samband som man inte får syn på annars. Rimligtvis kunde den huseras av litteraturbanken, vars författarskapspresentationer i de fall de tillåtits bli mer fylliga och kritiskt inkännande närmar sig något av det jag efterlyser.