Skrivbordsrensning

5/10 kl. 21.15: Tid för Goethe. Det känns som om jag nyss nått den ålder då jag började bli tillräckligt klar över sina preferenser för att kunna säga att jag egentligen inte, givetvis med vissa undantag, tilltalas av Goethe och kommer att ägna den korta lästid som tillmätts mig åt andra, säkrare glädjeämnen. Strunt i vad man "måste ha läst"! Men nästan samtidigt har jag nått den ålder då man börjar förstå Goethe och anar att man missar något väsentligt om man inte ger sig i kast med honom på allvar.   

13/10 kl. 22: Taktisk projektion. När Ruben Östlund för ett tag sedan skapade rubruker genom att döma ut dansk filmindustri tedde det sig lite märkligt och onödigt. Jag kan nu förstå varför han gjorde som han gjorde. Nu har jag gått och sett hans Triangle of Sadness och kan konstatera att den är väldigt von triersk, kanske den danskaste svenska filmen någonsin.  

16/10 kl. 15.30: Det väcker uppmärksamhet i svensk media att ukrainska armén i Kherson har en Karlsson på taket-bataljon. Till saken hör att Atrid Lindgrenreceptionen i forna Sovjet varit starkt inriktad på just detta verk, som annars ur svensk synvinkel kan uppfattas som ganska sekundärt. Ryssar och ukrainare tenderar att ha en stark koppling till Karlsson på taket, men inte Emil, Ronja, och kanske inte heller i så hög grad Pippi. 

22/10 kl. 08.45: Det kan vara så att vi befinner oss - eller under några decennier har befunnit oss - i en guldålder vad gäller översättningar till svenska, kanske särskilt vad gäller på nytt eller för första gången översatta klassiker. Ändå tänker jag mest på lakunerna. Jag vill ha följande översatta: Zbigniew Herberts prosa, Adalbert Stifters Nachsommer och andra delen av Nadesjda Mandel'stams memoarer.  

24/10 kl. 12.30:  Hur översätter man det retoriska begreppet loci communes (topoi [gr.], lieux communs [fr.], commonplaces [eng.], Gemeinplatz [ty.]) till svenska? Det har jag undrat över. Det gläder mig att upptäcka att Geijer ("Om historiens nytta", Samlade skrifter, vol. 5, s. 214) haft samma problem och då rekommenderat det helt rimliga allmänningsplatser, vilket dock inte verkar ha blivit just allmän egendom. I SAOB har det visserligen kommit in, men då förtydligat med att Geijer lanserat detta förslag. Min gissning är att nästan inget vet om detta förslag och att man i svensk text bör skriva loci för att vara säker, vilket kanske visar hur liten roll medvetna försök att mynta ord (och dessas rent formella lexikalisering) kan spela. 

25/10 kl. 10.30: Alla fransmän är inte lyriska över Nobelpriset: 

"Att Nobelpriset i litteratur, som inte tilldelats vare sig Marguerite Yourcenar, Michel Tournier eller Philip Roth, och som alltjämt förvägras Milan Kundera, som dock fortfarande är vid liv, nu tilldelas Annie Ernaux, får en faktiskt att fundera. Bör man vänta sig att det nästa år tilldelas Virginie Despentes eller Édouard  Louis? Eller bör man trösta sig med att man åtminstone sluppit se Vladimir Putin tilldelas Nobels fredspris? Det fanns förr i tiden ett Khadaffipris för de mänskliga rättigheterna, som skapades förr ett trettiotal år sedan av det gamla libyska statsöverhuvudet, och som har tilldelats i tur och ordning Fidel Castro, Roger Garaudy, Hugo Chavez, Daniel Ortega och Erdogan. Det verkar som att priset inte överlevt dess grundares frånfälle, men logiken bakom dess val har uppenbarligen inspirerat Nobelkomittén."  

Tidsandans tics

5/10 kl. 13.25: Tidsandan visar sig genom verbala tics. Under åren ca 2010-talet var "indignationspuffen" ett av de mest utmärkande dragen hos journalister och debattörer. Den yttrade sig när de var tvungna att ge rationella argument och svara på frågor som de aldrig hade behövt tänka igenom, därför att de hade nöjt sig med slogans. På denna tid var det högern i vid mening som knuffade dem framför sig, framstod som de som faktiskt hade behövt fundera på argument eftersom de valde att syssla med frågor som av både vänstern och liberaler betraktades som icke-frågor. Puffen, gärna ackompanjerad av ett slags kippande efter andan, gav lite betänketid samtidigt som den gav uttryck för indignation. Jag tycker mig på sistone ha lagt märke till ett nytt kollektivt drag hos vissa debattörer både i Sverige och utomlands, men denna gång istället hos de som snarast bidrog till att denna konsensus splittrades. Jag tänker till exempel på Douglas Murray och Alice Teodorescu Måwe. Det är en aggressivt emfatisk, långsam stil, där man liksom drar ut på meningarna för att göra dem blytunga av allvar. Kanske kan man tolka den som ett slags implicit erkännande av att man "haft rätt" men att det spelat ganska liten roll i praktiken, alternativt, om man gör motsatt bedömning av sakförhållandena, som ett sätt att återskapa konfliktnivån från den tidigare fasen. 

 6/10 kl. 13: Jag uppskattar mycket att Birgitta Holm skriver på Expressens kultursida och med ålderns rätt tillåter sig självständiga perspektiv på litteraturväsendet, som nu senast om hur litteraturhistorisk forskning förbigås av populära biografiförfattare: 

”'Äntligen' är Selma Lagerlöf inte en sagotant – fast hon inte har varit det sedan 1950-talet. 'Äntligen' riktas intresset för Victoria Benedictsson mot något annat än hennes sexliv – fast det skedde med besked redan i Sten Linders fina avhandling 1930, Ernst Ahlgren i hennes romaner." 

Att forskning osynliggörs i den publiktillvända facklitteraturen är lätt att hålla med om, men jag har en lite annorlunda uppfattning om varför det ser ut så här i just de här exemplen. Och här måste man nog vända blicken mot mer generella drag i vår kultur. Att kvinnliga författarskap fortfarande betraktas nedlåtande av kitiker och litteraturhistoriker torde nämligen vara inte ett faktum utan en myt. Mycket av den feministiska litteraturdiskursen (i forskning, men framförallt i media) tycks vara rädd att förlora sitt existensberättigande om den skulle erkänna att den faktiskt uträttat så mycket att den närmast kan sägas ha vunnit. Därför behövs tydligen dessa myter, som om inget hade hänt sedan Levertins, Bööks och Brandes dagar. Denna myt verkar också delas av den läsande allmänheten, som om de visserligen inte orkat läsa något av Victoria Benedictsson nog känner på sig att hon var en oförstådd kvinna som nu äntligen får sin upprättelse. Det är onekligen effektiv marknadsföring inför en huvudsakligen kvinnlig publik att presentera biografier på detta sätt, trots att Selma Lagerlöf åtnjuter det maximum av kanonisk status som ett svenskt författarskap kan hoppas på idag. (Heidenstam är suspekt och helt oläst; Lagerlöf heroisk föregångare och förhållandevis läst). Men kanske har det inte ens med feminism att göra. Kanske är det en bara en del av en övergripande progressiv myt i vår kultur, en myt vilken kan skänka såväl en raison d'être till sysslandet med det förflutnas författarskap som färdiga omdömen och berättelsestrukturer i behandlingen av desamma. Vad händer om denna myt inte längre upplevs som trovärdig? Många bör nog skaffa sig en beredskap för den dagen, och så att säga diversifiera sin litteraturförståelse inför en tid av sjunkande priser på den råmateria man byggt upp hela sin rikedom på att extrahera. Att bekanta sig med forskningens faktiska resultat - oavsett graden av upplysthet i dess utgångspunkter - är en rimlig startpunkt.    

 

En fiendehjältes död

Nortrop Frye menar att det sker något grundläggande med människan i Iliaden: den visar oss att en fiendes (Hektors) död kan vara sorglig och vacker. Ett visst inslag av neutralitet har också varit ett centralt drag i den epik som utgår därifrån, ibland rentav formulerad som ett krav baserat på den antika praktiken. Det är just imitationen av Iliaden som får Torquato Tasso att i Det befriade Jerusalem att delvis skildra saracenerna som offer och visa den grymhet som de kristna är kapabla till. Den verkliga epiken från korsfarartiden (Rolandsången t ex) bryr sig inte om någon sådan jämvikt utan skildrar genomgående de muslimska fienderna som onda uslingar som far direkt till helvetet när de dör. Poeten bakom Iliaden - denna "gudamänniska" som Dostojevskij kallade honom - skulle då ha höjt sig till en utblick över tillvaron som innebar försoning och balans, medvetenhet om att det andra lider nu kan vederfaras en själv imorgon.  

Nuförtiden, efter att man bätttre förstått den muntliga litteraturens principer, är det sällan någon betraktar Iliaden som skriven av en individ, den blinde Homeros. Men den senaste forskningen går ett steg längre genom att sätta de homeriska sångerna i relation till den någorlunda gemensamma kultur som tros ha existerat under bronsåldern och som band samman gerker, hettiter och babylonier. Det har till och med framkastats som ett antagande att det funnits olika versioner av Trojasången, hos hettiterna och grekerna: att det funnits en version av Iliaden som i högre grad tagit trojanernas parti och som skildrat kriget inifrån Troja, ganska bokstavligen. Sådana kända "scènes de la vie privée" som Hektors avsked till Andromake skulle alltså vara en rest av denna äldre tradition, och Iliaden som vi känner den resultatet av en sammansmältning av två olika Trojasagor. 

Helt bortsett från de knepiga vetenskapliga frågorna (och detta är ett av de områden inom humaniora där forskarna tvingas till allra mest spekulationer) väcker det en intressant allmän fråga om tillvaron. Är den beundransvärda moraliska hållningen hos "gudamänniskan" Homeros helt enkelt ett resultat av en kollektiv process, där två relativt partiska skildringar av trojanska kriget flutit samman och bildat en relativt opartisk sådan? Är i så fall moralisk neutralitet, i den allmänna meningen av en förmåga att se saker ur olika synvinklar, på samma sätt ett resultat av kollektiva processer, samlevnad med människor som har annorlunda perspektiv än en själv?