Allmän adiafora

 30/7 kl. 12.30: När jag för några år sedan började läsa Sven Delblanc igen, var jag helt säker på att en Delblanc-renässans stod för dörren, eller i varje fall att han förtjänade en. Kanske har den nu ägt rum, manifesterad i böcker (en samling föredrag som gavs ut förra året och nu Lars Lönnroths parallellbiografi över P.O. Enquist och Delblanc) och kulturtexter som denna och denna. Kan vi vara säkra på att så är fallet? Vi står som vanligt inför den apori som präglar alla former av receptionsundersökningar: antingen systematiska undersökningar av verkliga läsare medelst intervjuer eller statistik, eller anekdotiska bevis från auktoriserade läsares kvalificerade yttringar. Åtminstone det senare får vi väl anses ha fått nu, och det främsta värdet av sådana är naturligtvis att de indikerar att författaren på något sätt har något att säga oss nu, eller kanske hade något som vi saknar och skulle behöva tillägna oss. Några förslag: oräddheten, självständigheten, lärdomen. Till dessa ska nog också läggas ett element som redan på Delblancs tid kunde synas en aning anakronistiskt men som jag tror borgar för hans relevans: att han stod med ena foten i bondesamhället. Om jag säger att Delblanc var både folklig och elitistisk syftar jag inte på att han skrev både Hedebyborna och Kastrater, eller hans rörlighet mellan stilregistren, att han kunde använda gammal högsvenska som ungdomar i dag måste slå upp bara för att på nästa sida dra till med ett "lite men gott, sa bonden och patta katten". Jag syftar mer på mentaliteten, den säregna blandningen av konservatism och radikalism, av bondskt sunt förnuft och intellektuell analys. Hans relativa utanförskap gör att han skulle ha intressanta saker att säga om nutidens svenska intelligentsia, i den mån han inte redan föregripit en sådan analys. 
Var ska man söka det? Här skulle man kunna lägga lång tid på att diskutera de olika romanerna och enskilda inslag i dem, men man kan också komma in i det hela sidledes via en liten undangömd bok: Trampa vatten från 1972, något av en mellanböckernas mellanbok i detta författarskap som är så rikt på just sådana. Här finns t ex observationer kring byråkratins sätt att skapa jobb åt sig själva, eller den akademiska världens karriärister, som är lika relevanta nu som då.   

10/8 kl. 13: "Huruvida" måste vara svenskans mest underutnyttjade adverb. Vi försitter en möjlighet till precision genom att uteslutande använda det vaga "om". Här är ett exempel på en mening som visserligen har en del andra syntaktiska skönhetsfel men som hade förbättrats väsentligt att ett "huruvida": 

"så fort vi börjar gräva lite djupare kring medborgarnas demokratiattityder och ställa frågor om även de som har åsikter som ogillas starkt ska omfattas av samma fri- och rättigheter som man själv åtnjuter". 

Man ställer frågor om (= kring, eller "ikring" som det kan heta hos Peter Hultqvist och andra rumpmasar) någonting (ett ämne), men man ställer frågan om (= huruvida) det förhåller sig på det ena eller andra sättet. Jag förstår ärligt talat inte vad ni väntar på.   

12/8 kl. 18: Fransk public service har samma problem som dess motsvarigheter i Sverige eller vilket liknande land som helst: trendkänslig direktimport av idiotiska amerikanska debatter, en generation av journalister och programmakare som verkar helt renons på referenspunkter och därför agerar i enlighet med nyss nämnda problem, etc. Men de har också något annat: ett under lång tid hopsamlat kapital av kulturellt minne som gör att de lite i skymundan kan åstadkomma storverk. Radio Frances podcast "Comment les livres changent le monde" hör till dessa och har förgyllt min sommar. Här finns ett trettiotal avsnitt om böcker som haft genomslag, från Aimé Césaire till Adolf Hitler. Bara Régis Debrays små essäer som inleder varje avsnitt är värda att lyssna på. Detta är fransk folkbildning i dess mest kompromisslösa form, som man känner den från t ex Que sais-je?-serien.