Det har säkert sagts förut, men den främsta anledningen att Frankrike idag är ett så intressant västland har att göra med deras eliter. Av historiska anledningar har de en form av demokratiska traditioner som inte är identiska med den angloamerikanska liberala modellen, och när den senare har visat sig kunna genomgå en metamorfos som gjort att den kommit betänkligt nära att slå över i sin motsats, har stora delar av den talande och tänkande klassen i Franrike inte alls varit villiga att hänga med. Den franska antiamerikanismen som ständigt finns där under ytan har naturligtvis hjälpt till.
Därför är
det betydelsefullt att det nyligen (9/1) hölls en stor konferens på
Sorbonne ägnad en kritisk diskussion av fenomenet "woke". En hel del av de
inbjudna var den typ av opinionsbildare som man kunnat ana skulle dyka
upp (Mathieu Bock-Coté, Pascal Bruckner, Boualem Sansal etc.) men
merparten var faktiskt universitetsfolk som utifrån sina ämnen verkar ha
gjort seriösa försök att analysera fenomenet. (jag har sett några
videofilmer och lyssnat på ljudupptagningar; helheten har inte vad jag
vet gjorts tillgänglig). Det är framförallt dessa senare som är
betydelsefulla. Opinionsbildare med "anti-woke"-profil som dyker upp i
poddar och sociala medier är legion, i USA, i Sverige och i Frankrike.
Det märkliga är just att debatter av detta slag ständigt förs utanför
institutionerna, och att således en värderingsmässig omvärdering av
gigantiska mått får passera helt utan akademisk diskussion. I Franrike
kan uppenbarligen samtalet föras under porträttet av Richelieu och med
utbildningsministern som öppningstalare. Själva inläggen tror jag inte är så
betydelsefulla, bland annat därför att så mycket redan sagts av
outsiders att det inte finns särskilt mycket att tillägga. Men det spelar inte så stor roll. Skillnaden mellan Franrike och många andra
västländer är att motståndet mot de nya strömningarna inte bara kommer
utifrån, eller från "folket": den kommer också inifrån eliten. De
franska utbildade klasserna har sina egna traditioner, som på många sätt
är progressiva, men som när de konfronteras med woke-fenomenet måste
framstå som "konservativa" (för att inte nämna andra epitet; se
New York Times' bisarra bevakning för en indikation).
Emmanuel Macron talar gärna om "strategisk autonomi" som en målsättning för EU, och även om detta har alla kännetecken på den pompösa retoriska idealism som fransmännen emllanåt hemfaller åt, kommer kanske något åt det hållet att vara en nödvändighet i en alltmer multipolär värld. De mjukare förutsättningarna finns i så fall i en kulturell autonomi: ett immunförsvar mot importerade ideologier och de nog oavsiktliga men mäktiga hallucinationer som utgår från den amerikanska nöjesindustrin och dess förmåga att få resten av världen att se sina problem i ljuset av amerikanskt samhälle och historia.
