Jag uppskattar American Affairs, som blivit ett
forum för ofta behagligt kontroversiella synpunkter. Den här texten av Peter
Shikori Saval (aldrig hört talas om skribenten) stämmer rätt väl in på den beskrivningen:
The illiberal Arts. Han har naturligtvis, på det stora hela fel i sin katolskt
reaktionära uppfattning av samhällsutvecklingen, och jag kan inte säga att jag
känner igen mig i hans beskrivning av det moderna subjektets alienation.
Samtidigt tycker jag att han träffar rätt
i sin beskrivning av kulturens tvåfaldiga dilemma under liberalismen.
Som ekonomiskt system gynnar liberalismen knappast den allmänna kulturen – han
tycks hänga upp sig särskilt på offentliga statyer och liknande – och den
synpunkten är väl rätt vanlig även bland dess kritiker från vänster. Men man
måste vara mer än en liten gnutta konservativ för att inse att liberalismen
(förstådd som ett samhällssystem, typ ”det liberala samhället”, snarare än ett
viss ideologi eller parti) saknar förutsättningar att bevara traditionen och
konsekvent felläser den utifrån sina utgångspunkter. Kritiker från vänster har
hand om traditionen för att smula sönder den och framvisa hur den bygger på
maktförhållanden för att desto bättre (antar man) kunna hjälpa till i analoga
befrielseförsök i nuet. Enligt Saval befinner sig dessa i en sorts objektiv
maskopi med den ekonomiska liberalismen.
Det är framförallt detta andra led i argumentationen
som jag tycker är intressant. Detta har också länge varit ett av mina främsta
problem med den automatiserade föreställningen om ”critique”, den självklara
uppfattningen att humaniora finns till för att ”kritisera makten” el dyl. Om
kulturtraditionens främsta kännetecken är 1) att vara bärare av
maktförhållanden, och 2) att vara estetiskt högstående (något de flesta brukar
kunna enas om, i princip), vore det inte då mer logiskt att helt enkelt glömma
bort den, att ersätta den med nya artefakter som har estetiska kvaliteter men
saknar det problematiska arvet? Varför anstränga sig att väcka något till liv
enbart för att kritisera det? De mål man sätter upp för sig om man utgår
från”critique” tycks mig mycket mer effektivt kunna genomdrivas av sociala
medier, populärkultur och den kulturella amnesi som mer eller mindre utgör
normaltillståndet i västerländska samhällen. Att de – återigen i vid mening –
liberala handhavarna av denna tradition inte löper linan ut, kan man förklara
på flera sätt. En enkel förklaring vore hyckleri: de har att rättfärdiga sin
verksamhet inför bidragsgivare. En annan är att glappet mellan vad de säger och
vad de gör återspeglar deras inre kluvenhet. De två förklaringarna är väl inte
helt ömsesidigt uteslutande, men jag väljer den andra och mindre moraliserande
ordalydelsen då jag tror att den kan hjälpa oss att komma närmare sakens kärna.
Man måste nämligen ge Saval rätt i att
kulturtraditionen till större delen inte är liberal. Det mesta av kulturen fram
till upplysningen handlar inte om frigörelse. Om vi söker oss till Händel är
det inte för att han längtade efter frihet utan för att han gav uttryck åt en
(förlorad och numera sörjd?) ordning:
From harmony, from heavenly harmony,
This universal frame
began:
When nature underneath a heap
Of jarring atoms lay,
And could not heave her head,
The tuneful voice was heard from high,
‘Arise, ye more than dead!'
Then cold, and hot, and moist, and dry,
In order to their stations
leap,
And Music’s power obey.
From harmony, from heavenly harmony,
This universal frame began:
From harmony to harmony
Through all the compass of the notes it ran,
The diapason closing full in Man.
De grekiska tragedierna, Aeneiden, Den gudomliga
komedin, Shakespeares pjäser, Racine, Miltons Paradise Lost – inga av dessa kan egentligen kallas liberala i sin
tendens eller återspegla liberala värderingar. Att de i sin rika gestaltning av
människans lott möjliggör sådana tolkningar är en annan historia, och i detta
skiljer de sig inte från varje annan komplex semiotisk struktur. Under en tid
av messiansk modernitet (från romantiken fram till andra hälften av 1900-talet)
var det också möjligt att hävda att de estetiskt högststående verken i sig var
utopiska, i sig indirekt pekade på ett framtida tillstånd av frihet – helt oberoende
av deras ideologiska innehåll i snävare mening. Detta legitimerade humaniora.
Sedan kom uppgörelsen mot detta elitistiska synsätt, och tendensen sedan dess
har väl varit övervägande negativ: att kritisera verken för deras
medbrottslighet i diverse maktformationer. Den positiva aspekten har det sedan
dess varit tyst om – inte så att den inte existerar, men just att den håller
sig tyst: den har tagit formen av vanor och värderingar som ytterst sällan
artikuleras till en sammanhållen lära, även om den inte är betydelselös på det
praktiska planet. Olika former av resonemang om bildning är väl det närmaste
man kommer, men även här är det viktigt att förstå vad man menar.
Bildning sägs ofta handla om individens frigörelse –
och det stämmer, i den meningen att den ger större tankefrihet, större
möjlighet att höja sig över det nuvarande och betrakta saken ur fler
perspektiv. Men det framstår också som en lek med orden att kalla det frihet
att traggla glosor eller att konsekvent byta bort enklare njutningar mot
svårare, att hellre sitta böjd över en bok än att ha kul med sina vänner. Alla
som sysslat med bildning och kultur vet att det knappast är roligt hela tiden
och ofta fungerar enligt en sorts uppskjutningslogik, där man kan glädja sig åt
resultat i framtiden, eller en del-i-helheten-logik, enligt vilken vissa
tråkiga saker är nödvändiga att kunna för att förstå de verkligen fascinerande.
(I vissa kretsar tillhör det god ton att dölja mödorna för att det anses fult
att inte ha roligt, och kanske också för att försäkra sig om att medelklassen
reproduceras i smyg, men det är en annan historia). Vad som står på spel i denna
sorts övningar är inte så mycket emancipation, som disciplin, ungefär som ett
hårt träningsprogram som man underkastar
sig i hoppet om att möjligen i framtiden kunna röra sig smidigare. Med negativ
frihet – den enda friheten som inte blir en lek med orden - har det inte
särskilt mycket att göra. Den negativa friheten i bildningssammanhang kan inte
bestå i annat än att låta bli böckerna så länge man inte tvingas till det av en
institution. Och om man kan tala om att det ger en andlig frihet, så består den
i distans gentemot ett tillstånd av frihet – det normala, liberala samhället.
Även detta måste sägas vara en lek med ord. Om en nunna säger att hon upplever
större frihet i klostret än hon gjorde utanför, menar vi att ordet ”frihet”
mest används som en beteckning för ett eftersträvat tillstånd än en objektiv
realitet. Samma sak här.
Att humaniora idag så uteslutande är en liberal
verksamhet får oss att glömma att det fanns en tid när denna tradition
värderades just för att den inte var liberal, en tid när den mobiliserades mot
det liberala, demokratiska samhället. En stor och numera bortglömd konflikt
rasade i början av 1900-talet, oftast tematiserad som en motsättning mellan ”klassicism”
och ”romantik”. Den konflikten gällde främst urvalet av ett humanistiskt kanon,
men rymde precis den dimension som är relevant här, dvs. frågan om ”frigörelse”
i motsats till ”normativitet”. Irving Babbitt, och de franska kritiker som han
byggde på, hävdade det humanistiska arvet i form av en ordning, en uppsättning
regler och mått för det mänskliga, i motsats till en civilisation som splittrades
upp mellan personligt frigörelsebehov och teknologiskt behärskande av naturen. Att
idag återvända till dessa synpunkter är tämligen lärorikt – det ger oss dels en
uppfattning om vad ”höger” hade kunnat beteckna i motsats till dagens ”vänster”
på kulturens område, och visar i samma stund genom sin närmast totala frånvaro idag
hur fullständigt den sistnämnda triumferat.
Vad är det då man kan finna i kulturtraditionen, om
man inte söker ”andlig frihet” eller ”emancipation”? Vilka förståelsemönster
måste vi ha för att kunna tolka den rätt? Saval föreslår auctoritas som det saknade begreppet, vilket bör förstås med den
termens speciella begreppshistoria, som något delvis skilt från vanlig makt (potestas). Det innebär snarare något man
frivilligt underkastar sig för att förverkliga något annat – ofta förstått som människans
inneboende potential som annars förblir oförlöst. Jag själv är inte katolik,
och inte religiös i allmänhet heller. Men jag tvingas konstatera att
katolicismen har ett språk för denna dimension som tycks vara förbjuden för oss
moderna och som tvingar oss att omformulera våra strävanden i konstiga termer. Det
skulle vara inte bara mer ärligt utan mer överensstämmande med de verkliga
bevekelsegrunderna för bildnings- och kultursträvanden att resonera i termer av
positiva mål snarare än i negativ frihet.Tricket skulle vara att hitta en
modell som har samma funktion som auctoritas
men som möjliggör pluralism och individualism, de saker som Saval betraktar som
fördärvliga men som jag är rätt övertygad om att han skulle sakna om de skulle
försvinna. Men detta är en enorm – och kanske hopplös – diskussion som jag inte
tänker gå in på här.
