3/1 2018: Jag talade med en fransman, själv konvertit och gift
med en berberkvinna, som drev ett hotell i Marrakech. Enligt honom var en av de
största skillnaderna att marockanerna levde från dag till dag, ja, timme till
timme. För nordeuropéer låter detta som en utopi: detta är vad vi längtar efter
och till och med betraktar som en form av ack-så-lätt-men-ändå-svår livsvisdom,
men det hänger samman med ett vidare system av trossatser som de flesta av oss
skulle ha ganska svårt att acceptera. Vi vill gärna kombinera stoisk acceptans (när
vi vill undvika lidande) med starka passioner (när vi vill känna oss levande), ungefär
på samma sätt som vi i djupen av våra djuriska hjärtan strävar efter en omöjlig
legering av fåfänga och lycka. ”Det är himlens vilja”, så säger muslimerna i
medinan när de har tur, och så säger de också när de råkar ut för någon olycka,
till exempel om de tvingas amputera ett ben. Människor gråter praktiskt taget
aldrig (detta enligt min informant). Detta fungerar uppenbarligen: mitt i ett
land med stor fattigdom verkar depressionen och oron inför framtiden vara en
obekant företeelse.
Man skulle kanske kunna dra detta synsätt ett snäpp
längre, och ställa sig frågan vad som utgör den egentliga världen för ett samhälle (jag kommer inte på någon bättre
omskrivning för ett sådant superbegrepp, men vi får tänka oss det som en
kombination av den rent synliga, materiella världen, och den som ryms i en
”världsåskådning” – religiös eller annan – samt den förmedlade världen, dvs.
världen som information genom tidningar, TV, kartor, kunskap i andra hand,
etc.). Marockanerna klagar på att det regnat för lite de senaste åren, och
regnet som drabbar oss en dag av tio hälsas av dem med glädje. Svängningar i
den agrara ekonomin påverkar långt fler människor än vad som skulle vara fallet
i Sverige. Ändå skulle det förvåna mig om det ens gick hundra marockaner som
led av klimatångest för varje svensk som tänker på sådant. Tolkningsramarna är
annorlunda. Man ber och arbetar och är nöjd om man klarar sig. I Sverige är vi
däremot del av en gigantisk informations- och rådgivningsgalax som hela tiden
suger in massor med information, försöker dechiffrera den och se hur vi ska
göra för att handla rätt. Samtidigt måste denna information förenklas; den ryms
inte i en mänsklig hjärna. Till vår hjälp kommer approximativa slogans, vilka
vem som helst kan ta till sig för att på så vis ha en åsikt, vilken (på premissen
att den automatiskt leder till handling, vilket är tveksamt) medför att vi gör
”rätt”, eller åtminstone att vi har gott samvete då vi gjort så gott vi kunnat,
utifrån den information vi har. Detta är naturligtvis baserat på verkliga,
empiriska sakförhållanden, dechiffrerade med våra målsättningar och värden som
ledstjärnor. Även i kondenserad form kan det ge oss en känsla av upplysthet att
ha extraherat några behändiga formler från informationskaoset. På det stora
hela skulle jag nog inte vilja ändra på detta. Men det hindrar inte att för de
flesta svenskar hade ”himlens vilja”, ”inshallah” etc. utgjort precis lika goda
(kanske i vissa avseenden till och med bättre?) besvärjelser än de man håller
sig med nu.
