Vårt behov av Molière

”Att älska Molière, det är att i sig själv äga en garanti mot en hel del brister, mot många tankemässiga risker och fel. Framför allt innebär det att inte älska det som är oförenligt med Molière, allt som var motsatt honom i hans tid, och allt som han skulle finna svåruthärdligt i vår egen. Att älska Molière, det är att för alltid vara botad från, inte det låga och skändliga hyckleriet, men från fanatismen, intoleransen och den typen av stelhet, från det som får en att förbanna och fördöma [...] Att älska Molière, det är att vara skyddad från, och på tusen mils avstånd från denna kalla, torra och grymma politiska fanatism, som inte skrattar, som känner medlemmarna av sin sekt, och som under förevändning av puritanism finner ett sätt att förstelna och kombinera allas harm, att i en förbittrad lära kombinera alla tiders hat, hämndkänslor och jakobinism. Å andra sidan innebär det att inte vara mindre avlägsen från dessa fadda och tröga själar som vid ondskans åsyn varken förmår uppröras eller hata...”

(Sainte-Beuve, Nouveaux lundis, 13/7 1863, min kursiv)        

Kreativ förstörelse

Det verkade som om man alltmer började enas om att saker inte stod rätt till. Sen dyker Björn Wiman upp och river av ett treackordsriff på ett trött ideologem som vid det här laget är tillräckligt gammalt för att dess faktiska konsekvenser ska kunna utvärderas: kunskap är oviktigt, eftersom svenska skolbarn lär sig självförtroende och kreativitet istället. Förutom att detta med kreativiteten troligtvis inte alls stämmer, tycker jag att det är märkligt att han inte stannade upp när han såg rubriken och tänkte efter. Svenska barn lär sig inte kunskap utan självkänsla. Dröj vid det ett tag, och tänk på vad det egentligen betyder. Någon med asbra självförtroende men noll koll, en skön lirare som inte vet ett skit men inte heller vet att han inte vet - låter inte det som en hyfsat vedervärdig människa? Med viss rätt kritiserar dagens feminister män för att "killgissa", att ta för mycket plats och att uttala sig om saker de egentligen vet något om, helt enkelt för att de har lite för bra självförtroende. Björn Wimans skola är i så fall en veritabel verkstad för en killgissande generation. Tack och lov finns det kloka människor som Jenny Maria Nilsson och Karin Pihl.

Det chauvinistiskt fördummande hos Wiman et consortes framstår tydligt man när man läser Fokus utmärkta reportage om de nyanlända och den svenska skolan. De synpunkter som kommer fram förvånar mig inte det minsta. Här en syrisk mamma: "Jag förstår inte varför skolan i Sverige måste vara så lätt...Jag vet inte vad det beror på, om det är samhället, kulturen. [...] Vissa saker i den svenska skolan är bra och vi föräldrar lär oss mycket av det. Omsorgen, att eleverna inte behöver vara rädda för läraren. Men det akademiska är för dåligt!". Det går liksom inte att komma ifrån. Frågan är vem som tjänar på att vi dröjer kvar i falska dikotomier. Att många förlorar på det är i varje fall uppenbart.