Jag har under hösten försökt publicera en vetenskaplig
artikel och fick tillbaka texten med en hel del anmärkningar. Det är helt
i sin ordning; även om man bör anstränga sig att göra korrekturläsarens uppgift
så lätt som möjligt är det svårt att inte använda denne som en sorts
kontrollinstans. Jag tillhör heller inte den typ av skribent som bråkar med
redaktörer utan jag brukar i princip acceptera deras förslag på ändringar så
länge de inte bygger på något avgörande missförstånd. Men en anmärkning som jag
fick denna gång kom mig att fundera på normer för akademiskt skrivande, och
deras epistemologiska underbyggnad. Jag hade på ett ställe beskrivit den inom
den romantiska lyriken vanliga oppositionen mellan ”inspirerat skådande och depressivt
utslocknande”. Detta ordval ville granskaren att jag skulle ersätta med ett
”mindre anakronistiskt”. Min första reaktion var ”varför?”.
Även om jag kan
se den stilistiska anmärkningens relativa berättigande, baserad på ren språklig
instinkt, ställer jag mig frågande till ett principiellt ställningstagande mot
anakronismen. På sätt och vis är ju den litteraturhistoriska kommentaren alltid
anakronistisk, tidsmässigt ”etisk” och inte ”emisk”, dvs. den hämtar material
till sitt metaspråk från en annan tid än det beskrivna objektets. Skulle man
hävda en sådan princip i alla lägen skulle det vara omöjligt att bedriva
kulturhistorisk forskning. Metaspråkets tidsmässiga avstånd till primärtextens
märks naturligtvis på alla nivåer (ingen har någonsin hävdat att bara de ord
som fortfarande finns kvar med någorlunda stabil betydelse skulle kunna bilda
utgångspunkt för att beskriva ett textobjekt från äldre tider, vilket för
övrigt i så fall fick lov att vara författat på samma språk). Samtidigt är det
vissa begrepp som ställs i centrum: i det här fallet ”depressiv” som även om
jag inte gör en stor grej av det, och det bara förekommer som ett epitet i
förbifarten, likväl bildar en mötesplats för historiskt distinkta språkskikt
och livsvärldar på ett sätt som inte kan sägas gälla allmänna särdrag gällande
exempelvis stavning, syntax, retoriska konventioner etc. Och det var väl
meningen med det hela; epitet är en utmärkt arena för att låta det främmande
och det bekanta mötas.
”Depressiv”/”depression”
är visserligen typisk samtidsvenska, och dessa känslolägen skulle helt klart ha
beskrivits på ett annat sätt med 1820-talets vokabulär (”mjältsjuka”?). Och
delvis kan man få intrycket att vi gränsar till den typ av anakronistiska och i
regel helt värdelösa ”förklaringar” som låter läkarvetenskapens nutida horisont
belysa företeelser i det förflutna (helgonen led egentligen av anorexia
etc.). Sådana förklaringar torde beteckna den absoluta slutpunkten i ”etisk”
tolkning.
Samtidigt är poängen, som jag ser det, att vi vet lika lite
om ”depression” som 1820-talets männsikor visste om ”mjältsjuka”. Givet förstås
att vi inte tolkar ordet alltför bokstavligt. Om klinisk depression vet vi
onekligen avgjort mer än vad man gjorde förr; vi kan med viss framgång
manipulera hjärnan genom elchocker, medicin osv. Men liksom ”mjältsjukan”
används ”depression” idag i vanligt tal och syftar då knappast på ett klinisk
tillstånd, utan ett emotionellt läge (följden av den förlust av proportioner
som i sista hand säkert går att härleda till det s k terapisamhället. Jfr
”tenta-ångest”, ”söndags-ångest” etc.). ”Depressivt” så som jag använde det i
detta fall är alltså inte en klinisk diagnos utan gestikulerar helt enkelt i
riktning mot en grupp av mentala tillstånd som vi i dagligt tal slumpar samman
på det sättet. Vad vore ”emiskt” respektive ”etiskt” i detta sammanhang?
Naturligtvis kunde man tänka sig att den romantiska bottenpositionen beskrevs
med diktarnas eget synsätt, som en förlust av inspirationen, osv. Det vore att
låta metatexten smälta samman med primärtexten. Om detta gjordes konsekvent
skulle jag göra mig skyldig till det fel som agerar Skylla till anakronismens
Charybdis: arkaismen, den eviga risken när man försöker lägga sig nära objektet
eller då man parafraserar med otillräcklig egen insats (och som för övrigt bildar den
absoluta, inverterade analogin till style indirect libre i berättande
prosa). Men framför allt skulle en intressant dialektik gå förlorad. Visst kan
man väl introducera en glipa mellan romantikernas självframställning och en mer
neutral grund, den som (otillräckligt) beskrivs av varje epoks emotionella och
psykologiska vokabulär? På så
vis blir bruket av ordet ”depressivt” inte ett ställningstagande för den nutida
läkarvetenskapen (och framför allt inte för att dess terminologi när den
överförs till vardagen skulle sitta inne på någon särskild begreppslig skärpa);
den blir en konstellation som låter oss peka ut brister i såväl romantikernas
självförståelse som i dagens vokabulär men likväl i riktning mot något som ändå är sig ganska
likt. Och kanske är något sådant enda utvägen ur en situation som hur man än
gör är dömd att vara anakronistisk.
Just det här
fallet tyckte jag inte var särskilt betydelsefullt och jag gick utan knot med
på att ändra mitt ordval till ett mer neutralt. Det var heller inte rätt forum
att ta upp denna principiella diskussion (som om den här bloggen vore mer
lämplig….), vilken ju mer jag tänker på det berör nästan alla viktiga frågor
inom texttolkning.
