Hans Kundnani har lanserat ett begrepp som har viss potential att plockas upp: "eurowhiteness". Ett utdrag publiceras här. Det är fascinerande att läsa något som är så rätt i
sak, men som på en retorisk nivå antas betyda något helt annat. Detta är en i
en rad av texter som på sistone börjat spekulera i ett ”far right” EU (se t
ex här och här). Lite beroende på vad man
väljer att lägga in i ”far right” bör det sägas att dessa perspektiv inte alls
är omöjliga; det fascinerande är snarare att man så länge utgått från
motsatsen. Hans Kundnani går
förtjänstfullt igenom Habermas och andras messianska idéer om EU som en sorts
agent för postnationell frälsning, på ett sådant sätt att det framgår att dessa
idéer utgjort feltolkningar av EU:s väsen. EU är en regionalistisk gemenskap,
inte per definition en postnationell och globalistisk. I detta har han helt
rätt. Och att britterna – för vilka texten är skriven - behöver justera sina
linser är uppenbart. Allt för länge har såväl Brexit- som remain-falangerna
projicerat sina idéer på EU, så att aversion mot nationell populism ledde till
ett EU som kosmopolitisk symbol hos de som ville stanna, medan en omvänd
projektion gällde hos de som ville lämna. (se vidare här).
Det förvirrade är nästa
steg, så Kundnani tycks döma EU med en måttstock som rimligtvis måste utgå från
just detta slags utopiska idéer. Detta slags regionalistiska gemenskap kan
nämligen leda till vad han kallar ”eurowhiteness”, en enhet som visserligen är
supranationell men som baseras på en avgränsning visavi resten av världen, där
människor inte är vita. Men om man har en regionalistisk gemenskap baserad på
de länder där (den ursprungliga) befolkningens hudnyans huvudsakligen ligger
inom gränserna för den vi kallar ”vit”, kommer det inte oundvikligen att bli
så? Vad vore alternativet?
Ingenstans i texten nämns
något om vilken roll hudfärg spelar inom de länder som utgör EU, t ex
att det skulle vara ett problem att vissa inte räknas som ”riktiga” européer.
Om detta vore det händelsevis en del att säga, som faktiskt skulle kunna styrka
några av författarens poänger: man kan t ex anta att den fria rörligheten inom
EU med Schengenavtalet styrkt en idé om ett typiskt ”europeiskt” utseende när
länderna har drivit Reva-liknande kampanjer för att stoppa illegal migration. Och
om de demografiska trenderna håller i sig torde de flesta i Europa behöva
justera sin uppfattning om hur man kan se ut som europé. (Även med ett
totalstopp på migration skulle de flesta europeiska länder gradvis bli mindre ”vita”,
då detta delvis drivs av parbildning över etniska gränser). Å andra sidan kan
man hävda att rörligheten inom EU i sig åstadkommer rätt mycket av den varan:
åtskilliga av EU:s medlemsstater har en befolkning som avgjort skulle klassats
som ”svartskallar” i det Sverige jag växte upp i, och den ”vithet” som sätter
likhetstecken mellan norrmän, spanjorer och bulgarer motsvarar inte den hos det
tidiga 1900-talets rasbiologi.
Men uppenbarligen är det
inte rasism inom EU som är problemet för Kundnani. Det måste i så fall vara
själva den gräns som EU upprättar mellan sig själva och resten av världen, och
som dels internt skapar en europeisk identitet definierad mot resten av
världen, dels rent konkret stänger ute migranter. De konkreta diskussionerna
kring hur migrationen ska hanteras orkar jag inte gå in på här – men det orkar
inte författaren heller, som mest verkar tänka i termer från före den s k
migrantkrisen då dessa två dimensioner av ”gräns” blandades samman: att hindra
alla som vill från att bosätta sig i Europa är i sig ett moraliskt fel då det
upprättar en gräns gentemot den Andre. Det är ganska uppenbart att utfallet
av en sådan moralisk hållning inte bestått i en klok politik eller knappt ens
på halvlång sikt gagnat de humanitära mål man sagt sig stå för.
Frågan är också vilka
geopolitiska effekter en sådan hållning skulle få givet de storpolitiska
utvecklingslinjerna. Så som världen ser ut just nu finns det huvudsakligen två
möjliga vägar: det första är att ta steget mot en mer multipolär ordning genom
att EU blir mer av en civilisationsstat, på samma sätt som Indien, Ryssland och
Kina blir alltmer av civilisationsstater. Det andra som kan hända är vad Samo
Burja kallat ”globalism i ett land”, i analogi med utvecklingen i Sovjetunionen
under 20- och 30-tal då de långtgående planerna på en europeisk och i
förlängningen global revolution fick skrinläggas och man istället satsade på
att bygga upp det kommunistiska samhället inom det gamla Tsarrysslands gränser.
Europa och USA skulle då vara en ”global” världsdel med ordinerad
multikulturalism och därmed sammanhängande avsaknad av egen identitet, medan
resten av ”globen” blev alltmer definierad av starka regionala identiteter och
motsatte sig inblandning från de försök att införa allmänna regelverk som varit
själva syftet med globalisering. Det vore naturligtvis en parodi på idén om ”västerlandet”
och en travesti på idén om globalisering: ett sorts nytt kallt krig där Väst
bevisar sin moraliska överlägsenhet genom sin icke-identitet och definierar sig
mot civilisationsstater som vill framhärda i sitt väsen. En del av retoriken
kring Ukrainakriget har pekat i den riktningen, även om realiteterna är mer
svårtydda och utfallet lika gärna kan driva på en utveckling åt det andra hållet,
om EU:s militära (och i allt högre grad ekonomiska) tyngdpunkt flyttas
österut.
Detta för mig över till
själva begreppet ”vithet”, och hur jag själv brukar reagera på det. Jag ser
inte mig själv som ”vit” (men hur många gör egentligen det?), utan som svensk
och europé. Det kulturarv och den mentala apparat jag dels fått mig till livs,
dels kämpat för att tillägna mig, är det svenska och det europeiska: rester av
antikt tänkande, rester av kristendom, kanske också rester av halvhedniska
bondekulturer. ”Vit” är för mig ordet för ett historielöst stadium, då den
amerikanske Adam börjat benämna vad han ser och till sin förskräckelse
upptäcker att det finns människor som liknar honom själv men är röda och
att de duger illa till att bruka marken varför man behöver skaffa sig
arbetskraft bestående av förslavade svarta människor. De som vill
använda sig av begreppet ”vithet” har visserligen en poäng i det att den
etniska sammansättningen i europeiska länder börjar likna situationen i USA, men
de misstar sig om de tror att vi därför är lika post-historiska. Det hela
kompliceras vidare av att ”vit person bosatt i Europa” inte nödvändigtvis
innebär att man är en fullfjädrad europé, i synnerhet sedan det samfällda
trycket från konsumtionskulturen och en missriktad kultur- och
utbildningspolitik lett till programmatisk glömska. Salig Milan Kundera:
”Under medeltiden vilade den europeiska enheten på den
gemensamma religionen, och under den moderna eran ger denna vika för kulturen
(konsten, litteraturen, filosofin). Men i dag ger kulturen i sin tur vika. Men
för vad och för vem? Inom vilken domän ska de värden förverkligas som kan
tänkas förena Europa? De tekniska framstegen? Marknaden? Eller politiken, med
dess ideal om demokrati och dess princip om tolerans? Men blir denna tolerans
inte tom och gagnlös om den inte längre härbärgerar någon rik kreativitet eller
någon stark tanke? Bilden av den europeiska identiteten avlägsnar sig i det
förflutna. En europé: någon som har nostalgi över Europa.”
(”Au moyen âge, l’unité européenne reposait sur la
religion commune; à l’époque des temps modernes, elle céda la place à la
culture (arts, littérature, philosophie). Or, aujourd’hui, la culture cède à son tour la place.
Mais à quoi et à qui? Quel lest le domaine où se réaliseront des valeurs
suprêmes susceptibles d’unir l’Europe? Les exploits techniques? Le marché? La
politique avec l’idéal de de démocratie, avec le principe de tolérance? Mais
cette tolérance, si elle ne protège plus aucune creation riche ni aucune pensée
forte, ne deviant-elle pas vide et inutile? (---) L’image de
l’indentité européenne s’éloigne dans le passé. Européen: celui qui a la
nostalgie de l’Europe.”)
Man kan alltså vara vit utan att vara europé, på samma
sätt som man kan, eller i varje fall borde kunna vara, europé utan att vara
vit. Och resultatet av det alternativ jag ovan kallat ”globalisering i ett
land” skulle onekligen vara reduktionen av den europeiska människan till ”vit”
i den amerikanska meningen: en aktör bland många i ett marknadssamhälle som
saknar varje annan identitet än summan av individernas önskningar, ett samhälle
i vilket hon visserligen statistiskt sett har mycket goda förutsättningar, men
till priset av det slags kulturell diskreditering (”asymmetrisk
multikulturalism”) som vi sett de senaste årtiondena. Ur ett sådant perspektiv
kommer det naturligtvis att vara ”vit överhöghet” (eller vad nu vad man valt
att kalla amerikanskans ”white supremacy”) att vilja bevara den europeiska
kulturen.
Och jag antar att det är dit Kundnani vill
komma med begreppet ”eurowhiteness”. För större delen av the Guardians läsare
(där utdraget publiceras) räcker det nog med detta signalord för att förstå
vart han vill komma och känna att detta är förfärligt. Och om man med detta
menade att ytterhögern på EU-nivå skulle gå samman och införa apartheid inom de
olika medlemsstaterna så skulle det onekligen vara alarmerande. Men det är
alltså inte något sådant han syftar på, utan EU:s bristande välkomnande av
flyktingar. Den poäng som ligger till grund för detta är att regionala,
multinationella identiteter kan vara lika exkluderande som nationella. Vilket
är helt sant: mycket av hans analys av önsketänkandet och de grandiosa
visionerna som ibland projiceras på EU träffar helt rätt. Det märkliga är att
Kundnani verkar dela dessa illusioner, eller i alla fall ambitioner, även om
det blir mycket oklart vilket slags enhet som skulle kunna vara tillräckligt
öppen och välkomnande för att leva upp till hans kriterier, då uppenbarligen
både nationalstaten och supranationella enheter är exkluderande. Mitt förslag
är mycket enkelt: kan man inte bara erkänna att EU från början varit ett
regionalt projekt snarare än ett globalistiskt? Att den nationalism den
motsatte sig kanske ska ses i ljuset av en specifik europeisk historia? Detsamma
gäller för övrigt den europeiska asyllagstiftningen, vilket på ett liknande
sätt förvandlades från situationsspecifik lösning till universalistisk princip.
Själva grunden till EU som
ett fredsprojekt bär på en sanning som vi inte bör glömma bort: att kontinenten
just då upplevt en kataklysm som kunde ses som den sista i en lång rad av
sådana. Europa har innehållit ett maximum av dynamik på ett minimum av
territorium: vi har haft en mängd av nationer, språk och språkgrupper, levda kulturmönster,
litterära och konstnärliga traditioner, religiösa uppfattningar, och detta
maximum av betydelsefulla komponenter har därtill skyfflats om med en historisk
hastighet som saknar motsvarighet i andra världsdelar. Allt detta har varit en
källa till utveckling, men det har också lett till regelbundna kriser då
kontinenten störtat ner i kaos och förstörelse eller åtminstone fått se sin jämvikt
rubbad (trettioåriga kriget, napoleonkrigen, fransk-preussiska kriget, första
och andra världskrigen m.m.). Därav behovet av någon sorts ram för Europa och
de många försöken att mer eller mindre framgång och varaktighet etablera en sådan
(medeltidens kristenhet, Westfaliska fredens överenskommelser, Napoleons
imperialism, Wienkongressen etc.). EU utgör det sista i raden av sådana projekt
som syftar till att ge den europeiska dynamiken ett ramverk. Ett alltför snävt
ramverk, hävdar dess kritiker. De pekar på 1800-talet som en tid av sällsynt
dynamik då Europa bestod av suveräna nationer, men de glömmer att den tyska
nationalismen satte sin prägel på hela seklet och ledde till en olöst
geopolitisk kris så fort Tyskland enades, en kris med två världskrig i sitt
släptåg av vilket det andra och förhoppningsvis sista föranledde de första
stegen till det som skulle bli EU.
Och
i en värld som för var dag som går kommer längre och längre bort från idén om
en liberal världsordning, måste Europa ha en politik som baseras på dess
faktiska plats i världen – dess geografiska plats (en del av den eurasiska
landmassan, och skild från den afrikanska dito genom ett oansenligt vattendrag),
men också dess rang bland civilisationer med avseende på dess folkmängd
(medelmåttig, och framförallt på väg att krympa), ekonomi (relativt god) och
militära styrka (närmast obefintlig, men växande). Utmaningarna i dag är
alldeles för omfattande för att kunna hanteras av nationalstaterna: klimatet,
migrationen, ett krig inte bara i vårt närområde utan i ett land som mycket väl
kan komma att bli en del av den europeiska gemenskapen. Allt detta kräver ett
tänkande i termer av en civilisation snarare än enskilda stater. Om vi anser
att denna civilisation är värd att bevara kommer det också oundvikligen att
innebära en avgränsning gentemot andra världsdelar. Detta bör inte leda till
ett återfall i det tidiga 1900-talets rasbaserade geopolitik med dess inledning
i ”de hvite, de gule, de svarte” som det heter hos Viktor Rydberg. Om inte annat så av den enkla anledningen att världen inte ser ut så längre. Men Europa
bör ha en politik som baseras på att det är någonting snarare än bara en
negativ abstraktion baserad på de filosofiska konsekvenserna av andra
världskriget. Tolerans, jämlikhet, religionsfrihet och liknande är berömvärda
ideal, men de får sin mening i förhållande till Europas specifika arv. Att den
överdrivna retoriken under lång tid lyckats skymma detta är ingen anledning att
ersätta det med en ännu mer omfattande illusion.
Addendum: läs gärna den här intervjun med Josep Borrell om ni tycker att jag överdriver.