"Tillgänglighet"

Det här tyckte jag var en ganska tokig text. Det är frestande att raljera, men jag ska försöka lägga band på de impulserna eftersom jag tycker att den principiella diskussionen är så viktig. Jag tror nämligen att den här texten illustrerar den märkliga betydelseglidningen hos ordet "tillgänglighet", ett av administrationssveriges allra fluffigaste (vilket inte vill säga lite).

Museer har, som jag ser det, uppgiften att tillgängliggöra det innehåll de står för, genom pedagogik, kanske genom att bjuda in skolklasser och liknande. Och lokaler ska rent fysiskt vara tillgängliga, till exempel ha ramper för rullstolar och hiss. Men sen? Vad artikelförfattaren glömmer bort är att det finns (eller brukade finnas) institutioner som har till uppgift att tillgängliggöra sådant som folk annars är utestängda från. Skolor brukade de heta (numera med det viktiga tillägget "fungerande"). Där kan förhoppningsvis något av det som i artikeln beskrivs som "kulturellt kapital" (gäsp...) spridas till fler än de som har det hemifrån. Utfallet är osäkert. Vissa kommer att ta med sig något, andra ingenting alls, och vissa kommer att ha goda möjligheter att tillgodogöra sig detta men ändå välja att göra något annat. Det sistnämnda har jag svårt att se som problematiskt. Folk gör olika val, och ju fler kulturer (och med detta menar jag snarare subkulturer än etniska gruppers dito) som ryms i ett samhälle, desto större blir rimligtvis differentieringen mellan de olika institutionerna. Institutionerna kan knappast ha till uppgift att ändra på sitt innehåll för att tillmötesgå en publik vars sammansättning och önskemål man bara kan föreställa sig genom förminskande klichéer, eller sikta på den minsta gemensamma nämnaren. Det är då de sviker sitt uppdrag, när de anpassar sitt utbud till människor som inte är intresserade av det de har att erbjuda. Det verkar ibland vara den rådande logiken: "folk läser inte böcker? Låt oss bygga en klättervägg så att vi kan locka dit en helt annan publik än den som är intresserade av kärnverksamheten!" - "Folk går i alldeles för låg utsträckning på museum. Låt oss" - för att ta ett exempel från artikeln - "förvandla entrén till ett soppkök!" Man kan i förbifarten notera att kritik om "bristande tillgänglighet" ofta uppfattas som kommande från vänster. Rör det sig då om samma vänster som klagar på hur en ekonomisk logik genomsyrar precis allt? Jag blir förvirrad.

Kulturkonsumtionens sociologi missar några viktiga saker. Framförallt leder den lätt till att man tror att de som skolats in i hög- respektive populärkultur rör sig lika lätt i sina respektive vatten. Så är inte fallet. Folk tycker om konst, mer avancerad litteratur med mera just därför att den inte enbart följer behovstillfredsställelsens logik. När jag går på museum vill jag såklart vara med om någonting som behagar mig. Men jag vill samtidigt bli utmanad och överraskad. Blir jag enbart det senare kommer jag kanske att tycka att jag hade kunnat göra av med min lediga tid på ett bättre sätt; blir jag enbart det förstnämnda är det kanske värt tiden, men en känsla av att det trots allt inte var så minnesvärt är svår att skaka av sig. Därför har jag så svårt att förstå kulturpopulism, från "höger" såväl från "vänster". När medelklassen i Lund klagar på konsthallen, kan jag kanske hålla med om att några av dess utställningar var överteoretiska och interna (dvs. de behagar mig inte), men jag tror att alternativet är värre (dvs. det riskerar att i längden bli fritt från överraskningar, dvs. ointressant). Den här lilla glipan av estetisk autonomi och förmåga att tala till något annan del av oss än de färdigpaketerade föreställningarna om vår identitet står i motsats till "tillgänglighet", åtminstone så länge detta är vad man lägger in i ordet.

Det finns en punkt i artikeln som jag håller med om, och det är att det fria inträdet till större delen kommer att utnyttjas av en medelklass, som inte har något vidare behov av sådana förmåner. Värdet av fritt inträde kan således diskuteras. Men det symboliska värdet av att göra det gratis att titta på konst kan å andra sidan ses som viktigt. Där någonstans upphör vad som rimligtvis kan förväntas av en institution. Och där börjar det som individen får stå för - själva intresset.