31/7 kl. 21.00: Jag var tidig med avtryckarfingret när det gällde biblioteksdebatten, som snabbt utvecklades till något mycket stort. Förutom att biblioteken tillhör de saker som får mig att sträcka mig efter revolvern, är det naturligtvis också en symbolfråga, ett slags lackmustest för många andra saker. Och då menar jag inte primärt vår inställning till intellektuell verksamhet, utan något så enkelt som folks förmåga att visa hänsyn till andra. Det uttrycks bra i det här lite försenade bidraget av Magnus Edlund. Han tar upp flera viktiga frågor, som jag tycker diskuteras alldeles för lite. Kanske för att de känns tråkiga och man helst önskar att de inte skulle vara nödvändiga att ta upp. Det här är i alla fall värt att citera:
"Den så kallade tysthetsnormen handlar nämligen inte om tysthet, den handlar om hänsyn. 'Var inte en idiot'-normen. 'Låt inte dina barn förstöra för andra'-normen. Att säga 'Kan du vara lite tyst, är du snäll' är inte en kränkning av någon form av rättighet överhuvudtaget, utan en påminnelse om att hen är en del av ett samhälle, en social gemenskap med skyldigheter som sträcker sig utanför den egna personen, ja till och med utanför den egna familjen. Sällan har behovet av sådana påminnelser varit större än i dag. Oavsett ålder." (min kursiv - jag gillar det preciserandet!)
En annan viktig observation han gör är att de som ställer till stök mycket väl vet att de inte får göra det de gör. Det är inte, som generalsekreteraren för Bibliotekens riksförbund Niklas Lindberg verkar tro, en fråga om olika normer, utan om regelverk som möjliggör samvaro överhuvud. Det handlar om att det alltid kommer att finnas folk som tycker om att överskrida det praktiska och lite småtråkiga regler som finns. Om inte de som getts den ofta otacksamma men nödvändiga uppgiften att se till så att det blir bäst för de allra flesta, upplever att ledningen backar upp dem har vi en institution med problem. Observationen kan med lätthet utsträckas till skolan, en annan institution där ett fegt och opportunistiskt ledarskap med dimmiga begrepp om sin egen funktion orsakar stor skada.
Under debatten sades det med rätta att frågan om ordning på biblioteken inte var en höger/vänsterfråga. Kanske ska man utvidga observationen en aning: att visa hänsyn till andra är inte en höger/vänsterfråga. Kanske borde det vara en vänsterfråga; jag minns i alla fall att vissa vänstermänniskor brukade betrakta sin politik som en följd av den moraliska satsen att man ska vara snäll mot folk, medan de tyckte att högern stod för en vräkig här-kommer-jag-individualism. I vilket fall som helst har inte vänstern - eller vad man nu ska kalla dem - valt den vinkeln. De bör då besinna det exempel som Edlund tar upp: två föräldrar som i tidningen Vi i Vasastan vädrar sin kränkthet över att deras barn blivit tystade på biblioteket.
14/8 kl. 15.00: Bra rutet om P1-morgons nya fäblesse för ytliga nyheter. Även om jag tycker att programmet på det stora hela gör ett utmärkt jobb är de här tendenserna klart besvärande. Det är i allmänhet rätt nedslående att se hur "mest lästa"-listan på DN vanligtvis toppas av någon pseudonyhet, och det är lätt att se hur även public service känner sig lockade att servera denna målgrupp.
I förbifarten kan jag notera att "Södertörn" för vissa kommit att bli symbolen för ytliga kulturteoretiskt inspirerade utspel. Men de bör påminna sig om att samma högskola faktiskt har en utmärkt filosofisk miljö som är allt annat än ytlig. Och det händer att dess företrädare ger sig ut i offentligheten för att nyansera just den här typen av frågor.
16/8 kl. 10.30: Sapere aude. Jag bläddrade lite i Horatius' epistlar och snubblade över denna sats, vilken som bekant gjorts till upplysningens valspråk genom Kants Vad är upplysning? Men hur ska den översättas? "Våga veta", "ha mod att bruka ditt förstånd" ligger nära till hands, men de återger inte betydelsen hos Horatius. Denna lilla filologiska detalj öppnar egentligen stora vidder och knepiga frågor om vad vi egentligen menar med upplysning. Att göra "våga veta" till upplysningens nyckelord skulle nämligen innebära möjligen att identifiera detta vetande med exempelvis kunskap om den yttre naturens verkningar, dvs. det naturvetenskapliga-tekniska vetandet, snarare än den politiska och moraliska myndighet som Kant beskrev. Den exakta relationen mellan dessa "hårda" och "mjuka" varianter av upplysning är en knivig fråga som jag inte tänker gå in på. Det enda jag ska säga - vilket betraktat som ett isolerat faktum kan vara ganska betydelselöst - är att Horatius' ord är avgjort "mjukt", i meningen personligt och moraliskt. Detta i enlighet med den terapeutiska snarare än teoretiska inriktningen hos den romerska filosofin.
...ni
posces ante diem librum cum lumine, si non
intendes animum studiis et rebus honestis
invidia vel amore vigil torquebere. Nam cur,
quae laedunt oculum, festinas demere, siquid
est animum, differs curandi tempus in annum?
Dimidium facti, qui coepit, habet; sapere aude,
incipe. (Epistulae I.2. v. 34-41)
om du inte innan dagens ankomst tagit fram boken och ett ljus, om du inte vänder ditt sinne mot studier och hederliga saker, kommer du vakande att vridas av avundsjuka och kärlek. Ty varför, när du ju skyndar dig att avlägsna det som sticker i ditt öga, skjuter du upp ögonblicket att ta itu med det till nästa år, då det gäller själen? Ett påbörjat arbete är klart till hälften. Våga vara vis, sätt igång.
En rimlig översättning av Horatius' ord är alltså "våga vara vis/klok" (som också valts i Budé-utgåvans franska översättning, "sage"). Det handlar väsentligen om att få makt över sina egna själsrörelser, att inte förhålla sig passivt till sina passioner (avundsjuka och kärlek i det här fallet) och inte låta en insikt i det rätta sättet att leva sjunka undan när vardagen tar vid. Man kan hävda att detta är upplysning, i någon mening av ordet, men vi riskerar då att göra upplysning till en transhistorisk kategori utan nödvändig relation till det politiska projektet eller till naturvetenskapen. Det intressanta är väl snarare i vilken mån detta försök till reform av personligheten fortfarande spelar med när vi talar om upplysning.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar