Jag vill minnas att ett av de "provokativa utspel" från en av ledarna på sommarens teoriläger gällde förhållandet mellan de konstnärliga utbildningarna (creative writing) och de akademiska (litteraturhistoria). För denne något konspiratoriskt lagde professor var det ett sätt att ta makten från det "farliga" i litteraturteorin och litteraturhistorian. Det är sant att konstnärliga utbildningar kan gå samman med det allmänna kundtänkandet på ett enklare sätt än en kurs i litteraturvetenskap, åtminstone pekar förhållandet mellan söktryck och förväntningen att kunna tjäna pengar på sin examen i den riktningen.
Och själv vill jag gärna slå ett slag för läsningen i motsats till skrivandet, eller åtminstone anmäla min skepsis mot att det senare lärs ut skilt från det förra. Ganska ofta får jag intrycket att alla vill bli författare men ingen vill läsa böcker, ungefär som att alla vill komma till himlen men ingen vill dö. Om det är en behaglig tillvaro som "fri skriftställare" som hägrar hänvisar jag som avskräckande exempel till Svensk bokhandels senaste undersökning av författares försörjning. Som föredöme hänvisar jag till Borges, som sade sig vara mer stolt över de böcker han läst än de han skrivit.
Mitt resonemang bygger naturligtvis på premissen att det finns en sådan sak som "kunskap om litteratur", mer eller mindre identisk med faktakunskap om, och estetisk erfarenhet av, en räcka viktiga verk och deras kontexter. Till och med den fullt rimliga manövern att demaskera det här litteraturbegreppet med hänvisning till dess historiskt skiftande avgränsning gentemot andra diskurser, värdehierakiernas medbrottslighet i förtryckets oändliga historia, osv. bygger just på en informerad och reflekterande hållning till det här godtyckligt bestämda föremålet. Föremålet måste visserligen ständigt uppfinnas på nytt, men det rör sig om en omorganisering av till större delen redan kända komponenter snarare än ett skapande ur intet. Kanske är det det här slöa tankemönstret, där originalitet tänks som resultatet av spontan, ofördärvad natur (ett tankemönster besläktad med vår kvardröjande föreställning om konstnären som bohemiskt fri ande) som ställer till det.
Den lärda och briljanta Elif Batuman har skrivit en smart och polemisk text om det här, apropå en ny bok om Creative writing-programmen och deras påverkan på den amerikanska litteraturen. På flera punkter kan hon dokumentera en frapperande okunskap om litterära teknikers historia, som nog ska ses i samband med mantran som ‘find your voice’ och ‘write what you know’. Hennes slutsatser tycks mig rimliga: "It might not be true that you have to ‘know the rules before you can break them’, but knowing the rules can save you from certain pitfalls, like thinking you’re being revolutionary when you aren’t"; "Not knowing something is one way to be independent of it – but knowing lots of things is a better way and makes you more independent." Hon förlorar sig delvis i kulturkritiskt kåseri med hänvisningar till Stuff white people like, och en del av slutsatserna är lite för enkla, men det är på det hela en mycket läsvärd text. Och "kärlek till litteraturen" (eller vad man nu ska kalla det) förblir nog det rimligaste sättet att urskulda sig om man bestämmer sig för att skriva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar