söndag 22 februari 2009

Filosofisk ironi


Jag hittade ett intressant textställe i Voltaires tidiga skriverier från England, Filosofiska brev.

"Filosofer bildar aldrig någon religiös sekt. Varför? Därför att de inte skriver för folket och därför att de inte är några svärmare. [---] Människorna som tänker är ytterst få, och de har ingen tanke på att ställa till oreda i världen.
Det är varken Montaigne, Locke, Bayle, Spinoza, Hobbes, lord Shaftesbury, Collins eller Toland osv som har fört in tvedräktens fackla i sina länder. För det mesta är det teologer. Först har de strävat efter att bli sektledare, snart efter att bli partiledare. Ja, alla de moderna filosofernas böcker tillsammans kommer aldrig att ställa till så mycket bråk som en gång franciskanernas tvist om formen på deras ärmar och kapuschonger." (sv. övers. Jan Stolpe)

Ironin rör naturligtvis användningen av ordet "filosof". Voltaire skriver i en värld där "upplysningen" ännu inte blivit en rörelse, där enstaka tänkare skyddas av hoven eller universiteten och varken har möjligheten eller ambitionen att tala till folket. Men det skulle förändras under seklet, och Voltaire skulle själv spela en framstående roll i processen. Även om man ska akta sig för att dra en rak linje från upplysningsfilosoferna till franska revolutionen är det uppenbart att les philosophes "förde in tvedräktens fackla i sina länder". Sträcker man perspektivet fram till Marx är det uppenbart att filosofiska läror ställt till med bråk som i omfattning överstiger det 30-åriga krigets religionsstrider. Ceremonierna under revolutionen med tillbedjan av det förnuftiga väsendet o dyl ger också en viss ironisk skuggning åt den skillnad mellan det religiösa och det filosofiska som Voltaire vill peka på.
Men kanske ska man vända blicken bakåt istället för framåt. Voltaire tycks använda ordet filosof som synonymt med "vis man" i något av den antika betydelsen, och de filosofer han räknar upp är också bland de mer kvietistiska som funnits. Det är svårt att föreställa sig Montaigneläsande massor skära halsen av meningsmotståndare. Jag undrar när "filosof" slutgiltigt förlorade sina gamla konnotationer, där en viss resignation var en självklar ingrediens, och där projektet gällde det personliga sinneslugnet till lika stor del som det filosofiska systemet? Någon gång under den här perioden, skulle jag gissa.
Jag kommer att tänka på Ciorans reaktionära uttalande: "Montaigne, un sage, n'a pas eu de posterité; Rousseau, un hysterique, remue encore les nations. Je n'aime que les penseurs qui n'ont inspiré aucun tribun." (Montaigne, som var en vis man, har inte haft någon eftervärld att tala om. Rousseau, som var en hysteriker, skakar ännu om nationerna. Jag tycker bara om de tänkare som inte inspirerat någon folkledare.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar