Rapport från en sjuksäng

När man för min typ av tillbakadraget leverne är ett lätt insjuknande bara som universums bekräftelse på att man gör rätt. Genast slipper man ha samvetskval för att inte ta sig för någonting på fredagskvällen, eftersom naturen förser en med en vattentätt alibi. Man tänker sig lätt att undermänskliga affekter som uttråkning och rastlöshet skulle drabba den sjuke, men så är alls inte fallet. Jag börjar bli mer och mer övertygad om att dessa och andra problem är ett resultat av för mycket frihet. När ens kreaturliga drift till utlevelse väl stöter på ett objektivt hinder i form av en smärre åkomma - i detta fall ont i halsen - blir det mycket lättare att helhjärtat ägna sig åt sina hemmaaktiviteter. Jag tänker på det faktum att författare och filosofer som Roland Barthes och Torgny Lindgren båda formades av långa sanatorievistelser, under vilka man inte kunde göra mycket annat än att läsa. Gilles Deleuze - som hade läst allt - var sjuk större delen av sitt liv. Och tvärs genom all ironi och civilisationskritik framstår kurorten i Thomas Manns Bergtagen fortfarande som något av en utopi.
Jag hade den enorma lyxen att bli sjuk alldeles innan ett arbetspass jag gärna slapp, och att inom några dagar tillfriskna tillräckligt för att åtminstone kunna ta emot besök i hemmet. En perfekt helg, fylld av läsning. Enda nackdelen var väl att jag inte tyckte så synd om mig själv att jag bara kunde läsa vad jag ville, utan var tvungen att klämma in några pass med obligatoriskt plugg om det svenska 1700-talet. Lars Lönnroths Bellman-bok Ljuva karneval placerar sig någonstans mellan dessa två kategorier: matnyttig, men ändå till stor del lustläsning. Även om jag tycker att han gör rätt i att använda ett genreperspektiv och i stort sett bortse från biografi, hade jag en del synpunkter på hans sätt att definiera genrerna och vad de innebar. En bok jag lägger ifrån mig med vissa kommentarer i marginalen. Vidare läste jag G.K. Chestertons De märkliga yrkenas klubb, en samling berättelser han skrev innan de mer berömda Father Brown- deckarna. Jag gillade de här berättelserna, där Chesterton tycks tveka mellan att använda Dickens eller Arthur Conan Doyle som förebild, troligtvis till det tidigare inflytandets fördel. Som deckare är de helt misslyckade; de är inte spännande eller svårknäckta. Som en samling groteska karaktärsstudier och allsidig uppvisning av livets märkligheter är de lysande.
Jag lyckades klämma in en del poesi också. Jag fick äntligen tid att läsa om Les Murray, vars Subhuman Redneck Poems jag lånade i översättning. På något märkligt sätt påminner han om Gustaf Fröding. Samma kombination av stark individualitet och ett spelemansmässigt, glupskt förhållande till genrerna och formerna. Det är lätt att få nog av Murrays politiska utspel, åtminstone när de tycks baserade på paranoia och oförmåga att lita på människor, men för det mesta är de rörande. Hans anti-demonstrationsdikt har vem som helst som har erfarenhet av grupptyranni lätt att instämma i:

Vilken klass som än utgör er mask
kommer jag från en mycket lägre.
Bland era utstyrslar är jag en paria.
Inget en mobb gör är hederligt,

inte till en början, inte bromsat till media,
inte när det är polis. De första demos jag såg,
före plakatens tid, var riktade mot mig
ensam, i två år, med talkörer

varje dag, med halvförbindliga
tråcklanden dessemellan och högdragen
moralisk feghet som höll undan kjolstygen.
Jag lärde mig er världsordning då.

Men förutom dessa och andra intressanta drag i hans personlighet är det först som sist hans otroliga ordakrobatik som fängslar. Det är ingen slump att jag lånade om boken i svensk tolkning (biblioteket hade den även på originalspråk): Murray är ett monster som äter allt i den engelska ordboken. "Performance", en av de absolut bästa (och roligaste) dikter jag läst på senare år, var delvis dunkel för mig innan jag läste den på svenska:

PERFORMANCE

I starred that night, I shone:
I was footwork and firework in one,

a rocket that wriggled up and shot
darkness with a parasol of brilliants
and a peewee descant on a flung bit;
I was busters of glitter-bombs expanding
to mantle and aurora from a crown,
I was fouéttes, falls of blazing paint,
para-flares spot-welding cloudy heaven,
loose gold off fierce toeholds of white,
a finale red-tongued as a haka leap:
that too was a butt of all right!

As usual after any triumph, I was
of course, inconsolable.

Här är den svenska översättningen (som tyvärr bitvis är lite tam - kolla tredje raden från slutet!):

FÖRESTÄLLNING

Jag var stor stjärna igår, jag lyste:
jag var fotarbete och fyrverkeri i ett,

en raket som ålade sig upp och fotograferade
mörkret med en parasoll av briljanter
och en skatlärkas sång på en kastad trapets:
jag var splitter från glitterbomber som växte
till mantel och norrsken från en krona,
jag var en fouettépiruett, flagor av blänkande färg,
halvlågor som fläckvis svetsade den molniga himlen,
löst guld från vilda fotfästen av vitt,
ett slutnummer rödtungat som ett språng i hakadans:
också det var en stöt som signalerade javisst!

Som alltid efter en framgång var jag
förstås helt otröstlig.

Det är ovanligt med dikter med en så perfekt kombination av over- och understatement. Barocka bildkataloger blir ofta tröttande (som i mycket surrealistisk dikt) men här kontrolleras det hela tiden av den moraliska poängen, vars minimala, prosaiska avslutning på dikten kastar löjets skimmer över det nyss lästa. Ett instabilt jags pendlande mellan klassens-clown-aktigt storhetsvansinne och ömtålighet prickas in exakt. Helt lysande. När ögonen inte orkar följa texten längre har jag växlat till andra media (det är den korrekta pluralformen, inte "medier"!), sett på film med Martin och lyssnat på radioföljetongens uppläsningar ur Virginia Woolfs dagböcker, vilka borde inhandlas genast. Även om jag saknar den lärda kvickheten från essäerna är det fullt av lysande småsaker, som "Jag tänker ofta på död och åldrande. Varför inte göra om tanken på döden till en spännande upplevelse, som man gjorde med äktenskapet när man var en liten flicka?"
Men nu känner jag friskheten och alla dess plikter krypa närmare. Jag önskar jag kunde ha skapat ett hål i tiden, i det här perfekta tillståndet: för sjuk för att jobba, utan att därför vara så sjuk att jag inte kunnat njuta av min ledighet. Ett underbart mellantillstånd jag hade kunnat stå ut med hur länge som helst. Dagsljuset sticker mig i ögonen.