Rädsla - massa - publikum etc

"Frequent mutilation/ transmits over the air/
Serving a purpose/ of those who want you to fear"

- The Slits



Jag läser en rätt intressant artikel av Håkan lindgren, "Vägra vara publik", där han lyfter fram tidiga kritiker av mediesamhället och idén om att "ge folk vad de vill ha". Friedrich Schlegel och Sören Kierkegaard visar sig som demaskörer av tanken på en verklig publik där ute, vars önskemål kultur- och mediaproducenterna har att anpassa sig till. Dessa kritiker vid den medborgerliga offentlighetens grundläggningsfas kunde kanske tydligare än oss se innebörden av de nya medierna:

"Vad är det som händer när ett massmedium växer fram? Samtidigt med det första massmediet, dagstidningen, uppstår något som Kierkegaard kallar Publikum, och som inte bara bör översättas med publik. Publikum är allmänheten, den underförstådda allmänna meningen. Publikum är inte summan av alla verkliga, levande människors åsikter, inte ett folk, inte en generation, inte samtiden, inte några bestämda människor, säger Kierkegaard, utan något annat. Han beskriver Publikum som en fantom, en ohygglig abstraktion, ett bländverk, ett alltomfattande Något som är Intet, en hägring. Publikum är många och samtidigt ingen."

Denna fantom blir sedan till rättesnöre för såväl kulturproducenter som människor i gemen - alla måste de förhålla sig till den här idén om en allmän mening. Situationen har enligt Lindgren inte förändrats nämnvärt sedan 1800-talets början:

"Vi utvecklar ett dåligt samvete gentemot denna icke-existerande allmänna mening, vilket märks i debatten. Skribenterna vrider sig nervöst: de kan inte dela publikens åsikter, men känner skuldkänslorna växa så fort de avlägsnar sig några steg från vad publiken tycker, och när de försöker kompromissa trasslar de in sig allt djupare. Vi blir inte smartare med tiden, istället kan vi se att en ny generation skribenter skaffar sig samma neuroser gentemot publiken."

Jag lutar åt att se det här ur en ekonomisk synvinkel, men "ekonomi" fattad i allra vidaste mening. I ett informations- och mediesamhälle blir det svårt att skilja på strikt ekonomiska imperativ ("du måste sälja så och så många enheter") och mer allmänt symboliska ("du måste synas så och så mycket, älskas av så många som möjligt"). Det senare handlar om sociala eller kulturella arter av kapital. Och i en politik och ett samhällsliv som till stor del styrs av liknande imperativ händer samma sak med åsiktsutbytet: vi säger inte vad vi egentligen tycker, utan tänker oss ständigt för så att det vi säger inte kan uppfattas som stötande eller "alienerande" (undrar vad Marx skulle sagt om han sett sin glosa brukas på det sättet). Det intressanta är att vi väldigt sällan tar reda på vad de potentiellt sårade/"alienerade" egentligen tycker, utom denna fantasmagoriska idé om denna "icke-existerande allmänna mening". Alla blir rädda för någonting som egentligen inte finns, och de "åsiktskollisioner" som J.S. Mill såg som demokratins själva motor, uteblir. På arbetsplatser, enkannerligen skolor och universitet, får vi en mängd outnyttjad kunskap, byggd på praxis och sunt förnuft, eftersom människor kan dra misshagliga slutsatser om verkligheten. Folk diskvalificeras från att begripa sig på och förbättra sin egen arbets- och livsvärld. Allt detta handlar om rädsla, om rädslan att utestängas ur gruppen, en grundläggande biologisk drivkraft som trots vårt "individualistiska" samhälle troligtvis inte förändrats nämnvärt sedan stenåldern. Det löjliga, och samtidigt så tragiska, med det hela är naturligtvis att rädslan som i de flesta fall är helt obefogad, att vi konsekvent misstolkar vår omgivning utifrån en risk- snarare än möjlighetskalkyl. Den kompakta klump vi tror vara den allmänna meningen utgörs av en mängd meningar, och den är dessutom i ständig rörelse, ungefär som ett språk hela tiden förändras av det bruk varje individuell talare kan göra av det.

Nu har jag svamlat på om en massa saker på en gång. Det jag vill säga är följande: om jag måste välja ett nyårslöfte ska det vara att inte låta mig stympas av en neurotisk fantasi om hur folk är, utan stå för mina åsikter och försöka påverka saker i den riktning jag tycker är rätt. Vara mer fransk än skandinavisk i mina debatter, skulle man kunna säga. Det finns ingen fördömelse i ett horisontellt universum.