tisdag 13 januari 2009

Moments musicaux

Jag har fascinerats mer och mer av märkliga övergångar mellan epoker och kulturella vanor, intresserats av ögonblick som så att säga kommer i kläm mellan två system och tycks lika absurda för det föregående som för det som kommer efter. Kanske är mitt intresse för deskriptiv poesi ett utslag av denna kuriosa-inställning till kulturhistorien. Igår läste jag en artikel om La querelle des anciens et des modernes och hittade ett intressant citat.
Bråket mellan de antika och de moderna var egentligen en rätt futtig händelse inom franska akademien, men skulle få oöverskådliga konsekvenser. Det började med att sagoförfattaren Charles Perrault läste en dikt, där han hävdade att Ludvig XIV:s sekel i allt väsentligt hade överträffat antiken. Ramaskri. Boileau et consortes försökte genadt sätta vettvillingen på plats. De franska klassikerna hade visserligen uppnått perfektion, men bara genom att efterbilda antikens mönster, Homeros och tragöderna. Men Perrault menade på allvar att hans sekel var överlägset; det enda område där antiken överträffade nutiden var skulpturen.
Tidigare hade man sett kulturen som en helhet och alla dess yttringar (vetenskapliga, konstnärliga, sedemässiga) samlades under paraplybegreppet "konster". Bråket fick till följd att en skillnad mellan vetenskaperna och konsten kom till stånd. Fontenelle skulle i sin Digression införa den uppdelning vi är vana vid nu: mellan kumulativa och icke-kumulativa kunskapsområden. Inom fysiken, läkekonsten och geometrin bygger varje ny upptäckt på den föregående kunskapsmassan, varför det är på sin plats att tala om "utveckling". Detta förhållande gäller inte inom poesin, ett faktum Hazlitt senare skulle slå fast med orden "the arts are not progressive".
Men denna uppdelning av fältet av kunskaper och färdigheter skedde inte med en gång, och det var ännu ett halvsekel kvar till grupperingen av ord-, bild- och tonkonst under den gemensamma kategorin "de sköna konsterna". Citatet jag hittade stammar från de modernas representant i England, Henry Wotton, och pekar på att denna process bara tagit sin början.
Han hävdar de modernas försteg inom de "things which have no dependence upon the opinions of men for their truth" (...) "so that, though it may always be debated, who have been the best orators, or the best poets; yet it cannot always be a matter of controversie, who have been the greatest geometers, arithmeticians, astronomers, musicians, anatomists, chymists, botanists, and the like...". Det intressanta är att han räknar "musicians" (rimligtvis både kompositörer och utövande musiker) till denna senare grupp. Musiken hade alltså ännu inte inrangerats tillsammans med poesin som en "konst" i modern mening, utan sågs fortfarande som en "konst" i äldre mening - dvs. som en teknik. Men innebär det att man kan tänka sig en diskussion i 1700-talets början, där någon med fullkomligt oemotsägliga argument bevisar Bachs storhet? Det är nästintill omöjligt att sätta sig in i den typen av tankesätt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar