måndag 12 januari 2009

För sent


Begreppet Spätstil ("sen stil", "Late Style") har länge tyckts mig som ett märkligt förbisett inslag i Theodor W Adornos estetiska tänkande. Ordet myntades i en något undangömd text om Beethoven, men pekar på en problematik av mer generell räckvidd. Adornos tanke var att den sista fasen av Beethovens produktion (som rymmer Hammerklaviersonaten, Missa Solemnis, men också 9:e symfonin) innebar ett brott mot den fulländning kompositören uppnått i sin mellanperiod. Istället för den perfekta balans av det subjektiva och det objektiva som blivit Beethovens kännetecken, präglas de sena verken av ett slags avståndstagande från den formspråkets triumf som vunnit sådan framgång. Komplicerade passager existerar sida vid sida med rent konventionella element av ett slag som den tidigare Beethoven hade underkastat en strängare sållning eller arbetat in i sin egen unika form. Istället för att integreras står det subjektiva och det objektiva mot varandra. Adorno tolkar tillvägagångssättet som uttryckande en desillusion över den autonoma musikens framtid, och i förlängningen över det borgerliga samhället och mänskligheten överhuvud. Det innebär ett uppror mot konstens Schein, dess trollkraft och dess status som en illusorisk, enhetlig värld i sig:

"Döden drabbar bara skapade varelser, inte konstverk, och den ger sig därför tillkänna i konstverket bara på ett refrakterat sätt, i form av allegori...Subjektivitetens makt är i de sena konstverken den ilskna gest med vilken de tar farväl av själva verken. Den bryter deras ramar, inte för att själv komma till uttryck, men för att uttryckslöst kasta av sig sitt tycke av konst."

Sen stil är alltså något väsensskilt från mogna verk eller från ålderdomens verk. Faust II och Oidipus i Kolonos är på olika sätt verk av åldringar, präglade av överblick och sammanfattning, eller av blid resignation. De trotsigt regressiva dragen i Karl Vennbergs sena fas kvalificerar inte riktigt heller som sen stil i denna mening, även om de innebär en vägran till försoning. Sen stil handlar snarare om ett förfämligande inför det ena formspråket, där tidigare lösningar uppfattas som lögnaktiga och de gamla problemen tycks olösta. Historisk anakronism är en av dess framträdelseformer.
Edward Said attraherades av denna idé och höll en känd kurs vid Columbia University, "Last Works/ Late Style". Hans planer på att färdigställa ett verk ägnat helt åt denna fråga avbröts - ironiskt nog - av hans död i leukemi. Troligtvis erfor han frågan allt mer som en realitet under de 12 år han kämpade mot sjukdomen, och kanske ska man se den lilla bok som nu publicerats, On Late Style (Bloomsbury pbks, 2007), som hans eget bidrag till genren. Resultatet är tyvärr inte tillfredsställande. Snarare än ett enhetligt verk är det ett hopplock av olika texter med relation till ämnet - vissa texter tycks vara transkriptioner från föreläsningar Said hållit. Även kvalitetsmässigt är det högst varierande, och ibland tycks de finare delarna av Saids kritiska intelligens redan ha lämnat jordelivet medan handen fortfarande förde pennan. Vilket i och för sig inte innebär någon katastrof, då hans lägsta nivå är högst aktningsvärd. Men de oväntade, blixtlika insikterna infinner sig inte riktigt, och på många håll blir tolkningarna skäligen banala eller övertygande bara genom argumentens tjatighet. Texten om Benjamin Brittens operaversion av Döden i Venedig är oinspirerad och säger egentligen ingenting nytt; kapitlet om Jean Genet är en blandning av anekdoter och halvgångna tolkningsutkast. Den bästa analysen har till föremål Lampedusas Leoparden och Viscontis filmatisering; det är också den text som ställer intressantast frågor om formspråk, historia och samhälle.
Det är oerhört synd att sjukdomen hindrade Said från att färdigställa en verklig bok i ämnet, med en tankemässig progression mellan kapitlen och en mer generell reflektion över "senhetens" kulturella betydelse. Han snuddar vid sådana tankar när han i förbigående nämner relationen mellan exil och senhet, och när han karakteriserar själva den litterära modernismen som en form av sen stil. Det är uppslag som tyvärr inte får utvecklas. Det kvardröjande intrycket är av ett skrapande på ytan, och jag väntar fortfarande på den definitiva boken om fenomenet.

P.S.

Det bör kanske påpekas att Said själv alltmer utvecklade en slags "sen stil" inom det kulturteoretiska gebitet. Hans motståndare - vilka troligtvis inte läst mer av honom än den överskattade Orientalism - har svårt att se honom som någonting annat än poststrukturalistisk kulturradikal. Men läser man de mindre polemiska verken och de mer personliga intervjuerna framstår Said som en klassisk humanist, ibland rentav som en kulturarvskramande estet. För honom gäller samma sak som för Adorno - att de ofta överträffade sina självutnämnda motståndare i kulturkonservatism.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar